Muslimerna i Sovjetunionen II

Chrusjtjovs dubbelspel

Chrusjtjov trodde att Sovjetunionen under hans ledning skulle ta det sista steget från socialism till kommunism. Eftersom religionen ändå förmodas ha dött ut när samhället når det kommunistiska stadiet, började han organisera en stort upplagd förföljelse av landets alla religiösa grupper.

Han angrep islam lika hårt som kristendomen. Än en gång måste flera moskéer stänga portarna. Antalet religionsstuderande reducerades, samtidigt som man utbildade tusentals ateistiska propagandister. Naturligtvis underblåstes också en ny presskampanj mot islam och mot de muslimska ledarna, som man försökte misskreditera i de troendes ögon.

För kommunisterna var framför allt gräsrotsmuslimernas enkla och rättframma tro, och deras ritual och tabun, en vagel i ögat. Omskärelsen avfärdades som ohygienisk, vallfärderna till heliga platser som ett bedrägeri. Man förstörde relikskrinen och förbjöd besök på heliga orter.

Detta tycks dock inte ha förmått tygla de troende. Den 5 januari 1962 upprördes till exempel tidningen Sovjetskaja Kirgisija i en artikel över att man en enda morgon kunde räkna till 400 pilgrimer vid Suleiman Gora, en känd muslimsk vallfartsort – trots alla förbud.

Skärpningen av den sovjetiska presspolemiken mot islam demonstrerade tydligt hur långt Sovjetunionen ännu ansåg sig stå från det eftersträvade målet. Ett litet utdrag ur en artikel av den turkmenske sovjetfunktionären E. V. Suleiman, som publicerades i Turkmenskaja Iskra den 12 juni 1962, ger ett träffande intryck av på vilket sätt de sovjetiska propagandisterna försökte fullfölja sin uppgift.

Suleiman skrev: ”I fruktan för grymma straff var muslimerna tvungna att blint och undergivet tro på islams dogmer. Det kan man förstå, för Koranen försvarar utsugarsamhället med att det är givet av Gud, och godkänner ojämlikhet och klassförtryck … Redan från den islamiska religionens första början kännetecknades Allahs helige profets alla gärningar av profitjakt, maktbegär och girighet. All religion, både islam och kristendomen, har som allra främsta mål att

fördumma folket och locka det bort från dess uppgifter. Mullor och präster betraktar profiten som sitt enda uppdrag … Därför borde det i vårt samhälle inte finnas någon plats för sådana parasiter. Varje människa i Sovjetunionen måste begripa att varje religion bygger på bedrägeri . . .”

Det säger sig självt att sådana missfirmelser och nätt och jämnt dolda hot skjuter över målet.

Den religionsfientliga politiken inom landet gick också stick i stäv mot Sovjetunionens utrikespolitik. Allra senast från och med 1955 hade nämligen Sovjetunionen gjort ett avgörande närmande till arabländerna, och försökte också vinna de alliansfria länderna i Afrika och Asien.

För detta syfte var dock förföljelsen av landets muslimer inte nödvändigtvis den bäst lämpade propagandan, och allt kunde heller inte avhjälpas med ekonomisk hjälp till dessa länder. Man behövde de egna folken som fasad, och därför måste man på något sätt tillmötesgå dem. Det gjorde man genom att främja de nationella sederna och bruken. Därvid förbisåg kommunisterna uppenbarligen att det fanns ett inre band mellan den nationella kulturen och religionen. Alltså främjade man än en gång på ett håll det som man på ett annat med all kraft försökte förstöra. Hit hör också återuppbyggandet eller restaurerandet av gamla religiösa byggmonument från det förflutna, som till exempel den härliga moské- och mausoleisamlingen Ismail Sasjani i Samarkand och diverse byggnader i Buchara och Chiva. Hela världen skulle få se tydligt hur mycket Sovjetunionen vördade uzbekernas kulturarv.

Detta lönar sig i alla avseenden, för i detta sammanhang far man inte heller bortse från de uzbeker som i folkdräkt andäktigt besöker de restaurerade helgedomarna men som inte bryr sig särskilt mycket om dem, eftersom de har kommit att ställa sig främmande inför kulten. Det var deras anfäder som byggde helgedomarna utifrån sin tro. Detta är deras särpräglade kultur, och samtidigt ett segermonument som kröner all ateistisk propaganda, som anklagar islam för primitivitet.

Parallell islam

När Chrusjtjov störtades återstod omkring 400 stora och 1 000 små moskéer, och de har inte blivit nämnvärt fler sedan dess. Åderlåtningen är skrämmande, om man tänker på att det före 1917 fanns omkring 24 000 moskéer i samma område. Samma sak gäller för antalet officiella andliga ledare, omkring 2000, och de endast två medresserna som skall utbilda dem.

Man skulle faktiskt ha kunnat tro att Chrusjtjovs förföljelser och hans efterträdares religionspolitik har satt islam på undantag, så att det bara är en tidsfråga när den kommer att dö ut helt. Detta är också vad den sovjetiska propagandan vill få världen att tro. Typiskt nog avslutade Igor Trojanovski sin artikel ”Moslems in der Sowjetunion” i ”Sowjetunion heute” nr 10 1980 med orden: ”Samtidigt måste man konstatera att antalet troende muslimer – liksom över huvud taget antalet troende inom alla religioner – ständigt sjunker i Sovjetunionen. De flesta troende muslimerna i Sovjetunionen är till åren komna människor, som har bekänt sig till islam i flera decennier.”

Men skenet bedrar. Under ytan – den officiella islam och dess företrädare, vars servilitet gentemot regimen knappast kan överträffas – lever ett slags parallell islam som glöden under askan. Inte för intet varnade på en konferens om metoderna för vetenskapligt ateistisk uppfostran i Moskva den 27 till 28 november 1961 L. Klimovitj, som uppenbarligen visste vad han talade om: ”Det gäller också att vara på det klara med att det officiella muslimska prästerskapet i sin helhet bara utgör några procent av de andliga ledare, som i själva verket arbetar mitt bland befolkningen.”

Många muslimer lever i delvis mycket avsides belägna områden, och just här kan islam knappast utrotas. Vi har till exempel sayyiderna, som anser sig vara ättlingar till profeten och som därför har stort inflytande på folket. De lever som vanliga muslimer, och kan därför knappast angripas. Ett annat fenomen, som man finner bland shiiterna, är taqijas lag, som tillåter att man döljer sin religiösa övertygelse för att undgå skada, till och med om detta innebär att man måste instämma i otillbörligt tal och handlande. Taqija är tänkt just för en förföljelsesituation, och mycket effektiv.

En alldeles särskild betydelse har sufiordnarna, ”tariqat”, varför dessa också av den sovjetiska propagandan stämplas som särskilt ”farliga fiender till sovjetmakten”, som ”kriminella, antisocialistiska, antisovjetiska och antiryska fanatiker”.

”Tariqat” betyder den ”väg” som för till Gud. Sufiordnarna är slutna sällskap. Noviserna tas upp i gemenskapen genom en initiationsrit, och står under en mästares ledning. En tarigatmedlems hela liv regleras av stränga regler och noggranna ritual, där bönen intar en central plats.

Det är framför allt två tariqat som spelar stor roll, nämligen Naqshebandija och Qadirija. De har en lång tradition, ty de hävdade sig redan i kampen mot tsarismen. Naqshebandija uppstod på 1300-talet i Buchara, Qadirija på 100-talet i Bagdad. De är inte heller några små spridda grupper, utan verkliga massorganisationer.

L. Klimovitj skrev 1966 i den sovjetiska tidskriften ”Frågor kring den vetenskapliga ateismen”, nr 2 1966, att nästan alla mullor och mer än hälften av alla muslimer i norra Kaukasus tillhörde sufiordnar, vilket innebar omkring en halv million anhängare. Sociologiska undersökningar i början av sjuttiotalet gav exakt samma resultat. Det verkar också, att döma av nyare sovjetiska källor, som om sufirörelsen sedan 1945 ständigt breder ut sig och hela tiden far nya grenar.

Sovjetunionens regim har inte orätt när den ser en fara i detta, för sufirörelsen företräder en konservativ islam. Dess slutmål är en teokrati, och dess kamp är ”jihad”, det heliga kriget mot synden, mot de otrogna och mot de dåliga muslimerna. De är inte bara mystiker, som tyst och stilla går sin ”väg”. Förmodligen är de för den sovjetiska regimen ett betydligt större hot än de små grupper av intellektuella muslimska dissidenter, som hämtar sina idéer om frihet och demokrati från sina motståndares sekulariserade världsbild.

Den panislamiska faran

Den utrikespolitiska händelseutvecklingen, som varken i Persien eller i Afghanistan gått som de sovjetiska makthavarna vill, måste för de kommunistiska härskarna i Kreml också ställa frågan om deras muslimska folks förhållande till det religiösa arvet från det förflutna i ett nytt ljus.

Sedan Ayatollah Khomeini i början av 1979 grep makten i Iran, och sedan en muslimsk revolution på bara några månader helt enkelt sopade bort en mångårig sekularisering, kan man inte längre bortse från risken att den religiösa entusiasmen också kan gripa de sovjetiska muslimerna.

Situationen är inte helt utan ironi, för marxism-leninismens fäder betraktade Centralasien som den port genom vilken den kommunistiska världsrevolutionen en dag skulle spridas till Orienten. Nu hotar en motsatt utveckling, nämligen en kontrarevolution som inspireras av den konservativa islam.

Att Sovjetunionen intervenerade militärt i Afghanistan i början av 1980, för att där skydda den kommunistiska revolutionen mot ”utländska interventioner”, hade utan tvivel ett omedelbart samband med händelserna i Iran. Den militära expeditionen till Afghanistan bevisade dock också att inte så få sovjetiska muslimer var långt ifrån entusiastiska inför utsikten att få strida mot sina muslimska bröder i Afghanistan.

Hittills har kommunisterna inte lyckats bryta den inre identitet som förbinder den egna nationstillhörigheten med förfädernas tro. Den som inte längre bekänner sig till islam, även om han inte längre utövar religionen, stämplas som förrädare mot sitt eget folk. Det som en kirgisisk historiker berättar i Sovjetskaja Kirgisija den 9 januari 1966 har inte mist någonting av sin aktualitet. S. Dorsjenov fick nämligen från en ung kolchosnik frågan: ”Hur vågar du kalla dig ateist? Du är ju kirgis, muslim!”

Och S. Dorsjenov bekände i sin artikel att många av hans landsmän förväxlade folktillhörigheten med religionstillhörigheten, som han uttryckte sig. I själva verket rörde det sig dock inte alls om någon förväxling, eftersom religiositeten lever kvar i den nationella egenarten, något som vi redan har givit flera exempel på. Till och med det uzbekiska kommunistpartiets förste sekreterare måste 1971 öppet tillstå: ”En del av befolkningen håller än i dag kvar vid de religiösa sederna.”

Även den sovjetiska pressen ger otaliga belägg för detta. Det talas till exempel om brudköp (Liternaturnaja Gazeta 1974-05-22), där brudpriset (kalym) uppgår till tusentals rubel, om påkostade bröllop som håller på i flera dagar och samlar hundratals gäster.

Jag har själv på sjuttiotalet i Buchara deltagit i en födelsedagsfest för en besutten muslim, tre dagar i sträck. För att utspisa de mer än 200 inbjudna hade ett halvt dussin runda plåtkaminer ställts upp på gården. Det var ett sagolikt överflöd. Deltagarna hade med sig hela far och säckar med livsmedel som present till värdfolket.

För övrigt talades det aldrig under hela festen om den förstfödde sonens mor. Skåltalen gällde uteslutande männen – fadern, farfadern och så vidare bakåt. Även den av islam förbjudna alkoholen njöts flitigt under denna fest, men bara av männen. Kvinnorna hade sina platser i bakgrunden av rummet, och dansen var könssegregerad – kvinnorna dansade med kvinnor, männen med män. De gamla traditionerna hade i stor utsträckning bevarats.

Även i fråga om klädedräkten håller man sig i stor utsträckning till den nationella traditionen, I storstäderna har det visserligen skett en förflackning och modernisering, men till och med där föredrar kvinnorna fortfarande traditionella kläder, medan männen även om de är västerländskt klädda ofta inte avstår från den traditionella huvudbonaden, tjubitejka.

Trots alla sovjetiska ansträngningar har också många muslimska fester hävdat sin plats i vardagslivet, även om Ramadan, fastemånaden, inte längre kan utövas på det traditionella sättet. Förgäves försökte kommunisterna utrota de gamla bruken genom att införa nya, pseudoreligiösa riter. N. Asjirov skyllde detta på de muslimska ”kulttjänarna” (Nauka i religija, nr 2 1974):

”De troende blir itutade att genom att iakttaga vissa religiösa bruk bekräftar de att de tillhör en viss nation.

Predikanterna försöker övertyga församlingen om att de islamiska bruken och festerna är nationella bruk och fester … De vill övertyga människorna om att de nya brukens, ritualens och traditionernas internationella och icke-religiösa karaktär gör att de är ickenationella, och strider mot de ”islamiska” folkens karaktär … Det är ju inte någon hemlighet att än i dag inte bara de troende, utan också en del av de ickereligiösa människorna, betraktar religiösa bruk som nationella, och obligatoriska för alla som betraktar sig som representanter för den ena eller andra nationen. Till sådana bruk räknar de till exempel namngivningen, den rituella omskärelsen, det religiösa bröllopsfirandet och begravningen.”

N. Asjirov nämnde dock också en särskild punkt, som under de senaste åren, efter det som hänt i Iran och i Afghanistan, har fatt allt större tyngt i den sovjetiska propagandan. De muslimska ledarna i Sovjetunionen betonar nämligen ständigt att kommunisternas ideologiska bekännelse till alla nationaliteters och rasers lika rätt och till kampen mot ras- och nationalitetsdiskriminering kommer mycket nära islams principer, eftersom islam redan från allra första början förfäktade detta. Därmed sägs det gemensamma för de muslimska folken ställas fram. Här anade dock redan Asjirov en fara, och han klargjorde därför helt otvetydigt: ”Att predika en ”enhetlig islamisk nation” är det samma som att predika isolering och avsöndring, vilket inte är förenligt med en sann internationalism.”

Det är mer än typiskt att Sovjetunionen också under avstaliniseringsfasen vägrade tillmötesgå kravet från landets turkiska folk att standardisera alfabetet. Det är förmodligen inte med orätt som kommunisterna än i dag fruktar varje gemenskap mellan dessa folkgrupper. Detta hindrade dock inte Abdulla Nurullajev, medlem av Rådet för religiösa angelägenheter, från att 1979 högljutt förkunna att Västvärldens uppgifter och informationer om de sovjetiska muslimerna var falska och överdrivna. Det fanns inte någon muslimsk ”renässans”, och det fanns inte någon ”smittorisk” i sovjetrepublikerna i det sovjetiska Centralasien. Enligt Nurullajev handlade det i fråga om händelserna i grannstaterna om ”sociala revolutioner” med viss religiös anstrykning. Liknande sociala krav hade de sovjetiska muslimerna ställt redan för sextio år sedan, och kraven uppfylldes också redan då.

Om det verkligen bara rörde sig om sociala frågor, så skulle man faktiskt i någon mån kunna ge Nurullajev rätt, men fakta talar ett annat språk. Därför fortsätter också Sovjetunionens oro, trots att landet utåt försöker ge ett sken av självsäkerhet.

Mer än 43 millioner muslimer – och många av dem troende

Antalet sovjetiska muslimer fortsätter att växa våldsamt. 1979 var antalet 43 millioner, varav uppemot 40 millioner sunniter av den hanafitiska rättsskolan och mer än tre millioner shiiter, vartill kommer i Pamirbergen omkring 100 000 ismaeliter som vördar Aga Khan som sin andlige ledare.

Shiiterna är framför allt koncentrerade till Azerbajdzjan (Aseri-turkarna) samt till minoriteter i Dagestan och i städerna Samarkand, Buchara, Asjtjabad och Tjardju. Följande folkslag hör till muslimerna, uppräknade i storleksordning: uzbekerna, tatarerna, kasacherna, azerbajdzjanierna, tadjikerna, turkmenerna, kirgiserna, folken i Dagestan, därpå basjkirerna, tjetjenerna och ingusjerna, liksom hälften av osseterna, samt de små folkslagen tsirkasserna, karakalpakerna, uigurerna och karatjajerna.

75 procent av alla muslimer i Sovjetunionen bor i Centralasien. Tatarerna, som under längst tid utsatts för den ryska kolonisationen, är de enda som finns utspridda över hela Sovjetunionen, och de har också anpassat sig mest. Hos tatarerna är det bara 26 procent som fortfarande talar sitt modersmål.

Hos basjkirerna är det än en gång så mycket som 68 procent, en siffra som tidigare låg betydligt lägre. Hos de övriga muslimska folken i Sovjetunionen är det fortfarande mellan 76 och 86 procent som använder sina respektive modersmål. Dessa siffror ger besked om den assimilering som har hunnit äga rum, men de bevisar inte utan vidare att folk har vänt sig bort från islam. Många assimilerade tatarer, som inte talar något annat språk än ryska, besöker nu som förr moskén i Sovjetunionens europeiska städer.

Man måste hålla med Abdulla Nurullajev om att det skulle vara ett misstag att sätta likhetstecken mellan de 43 millionerna muslimer i Sovjetunionen och antalet troende. Eftersom de sovjetiska folkräkningarna inte tar någon notis om religionstillhörigheten, finns inga säkra siffror om hur många muslimer som faktiskt tror på islam, men sociologiska undersökningar som utförts av den sovjetiska regimen, som knappast kan vara intresserad av att trissa upp siffrorna, talar om minst 30 procent praktiserande troende. Om man därtill lägger den islam som förs vidare genom seder och bruk, måste siffran dock ligga betydligt högre.

Utan tvivel har betydande förändringar hos de muslimska folken ägt rum under sovjetmakten, och även en viss anpassning, men långt ifrån nödvändigtvis en förlust av den religiösa övertygelsen. Sedan 1927, då Sovjetunionen med sin ”Hudjum-kampanj” inledde ”angreppet” mot bärandet av slöjan, har till exempel en avsevärd kvinnoemancipation ägt rum, men det visade sig att just de muslimska kvinnorna ofta verkar särskilt ivrigt för att islam skall föras vidare och hållas vid liv. Emancipationen har drabbat de troende i mycket mindre utsträckning än kommunisterna hoppades.

Även den sovjetiska kulturpolitiken blev i sista hand enbart till fördel för muslimerna. De utvecklade en självständig litteratur och konst, vars företrädare i dag delvis är kända långt utanför Sovjetunionens gränser. Som exempel kan nämnas turkmenen Berdij Kerbabajev, kasachen Muchtar Auesov, kirgisen Djingis Aitmatov, uzbekerna Uigun, Mirmutjsin, Jassen Kamil, Rasjidov Sjaraf och även en kvinna, Sulfia, samt mänga fler. De vittnar alla i sina verk om sina folks historia och kultur, samt – om än inte alltid uttryckligt – om islam och dess ännu levande traditioner. Detta gäller även filmskaparna, där Tjuchrai och Sjamsjijev intar en framträdande ställning.

Utbildandet av en självständig kultur har också i hög grad stärkt nationalmedvetandet. Jag kan här nämna en typisk detalj. När jag i Tasjkent övervar ett uppförande av ”Eugen Onegin”, fanns det mer folk på scenen än i salongen, och bland åskådarna såg jag bara en enda uzbek. En annan dag stod en opera av en oviktig uzbekisk kompositör på programmet, och då rymde teatern knappt åhörarna – alla uzbeker.

Sovjetunionens muslimer har inte något mindervärdighetskomplex gentemot ryssarna. Deras kultur är äldre än den ryska, och de är också medvetna om detta genom vittnesbörden från det förflutna. Islam är någonting som absolut inte kan skiljas från detta sammanhang.

Förgäves förkunnar kommunisterna att islam är en produkt av utsugningen, ty i Sovjetunionen framträder islam inte under denna aspekt, och det är just sovjetmakten som har ”renat” dem från den. Många sovjetiska muslimer skulle förmodligen vilja påminna de kommunistiska propagandisterna om följande sats ur Koranens 109e sura: ”Ni otrogna, jag dyrkar inte det som ni dyrkar, och ni dyrkar inte det som jag dyrkar. Inte heller kommer jag någonsin att dyrka det som ni dyrkar, eller ni att dyrka det som jag dyrkar. Ni har er religion, och jag har min.”

Översättning Gunnar Gällmo