Kritisk utvärdering av den nya sovjetiska författningen

Sedan utkastet till den nya sovjetiska författningen hade godkänts 3 oktober 1977 vid plenum för kommunistiska partiets centralkommitté i Sovjetunionen, kunde projektet läggas fram den 4 oktober inför högsta sovjet som kallats till en extra session. Och efter det att de 1517 delegaterna i tre dagar hade lyssnat till en lång rad lovtal till den nya grundlagen (generalsekreterare Leonid Bresjnevs tal i första rummet) – detta kallas där ”rådslag” – antog de enhälligt USSR’s nya konstitution 7 oktober. Genom en lag som antogs samma dag trädde konstitutionen genast i kraft. Tillvägagångssättet är symptomatiskt: partiet bestämmer och folket får instämma. Kamrat Bresjnev hade klart och tydligt förklarat att försöket att se en skillnad mellan partiet och det sovjetiska folket skulle gå ut på ”att konstruera en motsats mellan hjärtat och de övriga mänskliga organen”.(1) Och den nya sovjetiska författningen återspeglar också i alla sina delar partiets absoluta ledaranspråk. Art. 6 betecknar till och med partiet som ”den ledande och styrande kraften i det sovjetiska samhället”.

”När ett folk ingen stämma har, märker

man det till och med när nationalsången sjungs.”

(Stanislaw Jerzy Lec)(2)

Den nya konstitutionen förklarar i artikel 171: ”USSR’s nationalsång fastställs av presidiet i USSR’s högsta sovjet.” I själva verket fick det sovjetiska folket inte bara en ny författning utan också en ny nationalsång eller rättare sagt bara en ny text till den gamla melodin. Och denna text är endast en bearbetning av den gamla.’ Efter 1956 hade nationalsången blivit en ”visa utan ord”, eftersom den andra strofen innehöll namnet på en ”icke-person”:

”O frihetens sol genom åska och skyar!

Från Lenin, den store, kom ljus på vår stig.

Och Stalin fostrade oss till trohet mot folket,

Besjälade oss till storverk, till hjältedåd.”

I den nyligen bearbetade texten är anstöten undanröjd. Vi citerar bara de mest iögonenfallande ändringarna:

I strof 1”Lenins parti – vårt folks kraft Leder oss till kommunismens triumf.”

I strof 2är det nu Lenin och inte mer Stalin,

”Som reste folken för den rättfärdiga saken, Inspirerade oss till arbete och stordåd!”

I strof 3”I segern för kommunismens odödliga ide ser vi vårt lands framtid,

Och mot det ärorika fäderneslandets röda fana

Skall vi alltid förbli gränslöst trogna!”(4)

Först i jämförelse med den gamla nationalsången visar det sig vad som egentligen har skett. I den var det nämligen varken tal om partiet eller om kommunismen. ”Stalins hymn” hade ju också 1944 avlöst ”Internationalen” (världsrevolutionens kampsång) såsom nationalsång och degraderat den till partisång. Så erkändes åtminstone i hymniskt avseende stat och parti som två åtskilda storheter (vilket de egentligen också borde vara). Detta förändrades ånyo med den nya texten som trädde i kraft 1 september 1977. Än en gång måste samtliga sovjetiska medborgare, kommunister eller inte, besjunga partiets och kommunismens ledande roll i sin nationalsång. Allt tyder på att i slutet av avstaliniseringsepoken, som ju var förbunden med en reducering av personkulten, en ny kult håller på att byggas upp, partiets kult!

Denna grundintention i den nya nationalsången har i själva verket sin lagliga förankring i 1977 årsförfattning. Så läser vi redan i inledningen, att ”en världsvid och historisk omsvängning av mänskligheten från kapitalism till socialism” har inletts med oktoberrevolutionen. ”1 USSR byggdes ett utvecklat socialistiskt samhälle upp. (… ) Det utvecklade socialistiska samhället är en lagenlig etapp på vägen till kommunismen.”

Om sovjetstaten sägs följande: ”Då den sovjetiska staten fullgjorde uppgifterna under proletariatets diktatur, blev den en hela folkets stat.” ”Sovjetstatens högsta mål är uppbyggandet av det klasslösa samhället i vilket det samhälleliga kommunistiska självstyret kommer att utvecklas. Folkstatens huvuduppgifter är: att arbeta på den materiellt-tekniska basen för kommunismen, att fullkomna de socialistiska samhällsförhållandena och förändra dem till kommunistiska, att fostra människan för det kommunistiska samhället, att höja den materiella och kulturella levnadsnivån för arbetarna, att garantera landets säkerhet liksom att bidraga till fredens befästande och till en utveckling av det internationella samarbetet.”(5)

”En statsförfattning borde vara sådan

att den inte raserar medborgarnas författning. ”

(Stanislaw Jerzy Lec)

Nationalsånger och konstitutioner har också det gemensamt att man brukar anpassa dem efter ändrade maktkonstellationer. Inte heller den sovjetiska grundlagen utgör något undantag från detta. Såsom en författning för krigskommunismen infördes 10 juli 1918 grundlagen för den ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken. Denna tjänade mellan 1919-1922 som modell för de andra (då ännu quasi-autonoma) sovjetrepublikerna. Först med grundandet av unionen för de socialistiska sovjetrepublikerna (USSR) 30 december 1922 blev vägen fri för utarbetande av en sovjetisk konstitution. Denna konstitution antogs slutgiltigt 31 januari 1924 av den andra sovjetkongressen, fastän den varit i kraft sedan 6 juli 1923 genom beslut i centralkommittén! Centraliseringen utvecklades.

När Stalin hade befäst sin maktposition och drivit igenom sina föreställningar om en ”socialistisk” förvaltning, var en ny författning att vänta. Och Stalin generade sig inte för att några månader innan iscensättandet av den blodiga utrensningsvågen framlägga författningsutkastet för folket för diskussion för att demonstrera ”demokrati”. I sitt tal vid den åttonde sovjetkongressen 25 november 1936 tillbakavisade visserligen Stalin att det i författningen hänvisas ”till sovjetrörelsens slutmål, dvs till upprättandet av det fullkomliga kommunistiska samhället”, emedan en författning inte får fyllas ”med deklarationer angående arbetarnas framtida landvinningar.” Kort och träffande sade han: ”Författningen innebär registreringen och den lagstiftade förankringen av varje landvinning som redan uppnåtts och säkrats.”(Bresjnev har i sin konstitution inte ålagt sig ett sådant förbehåll.) Den stalinistiska författningen trädde i kraft 5 december 1936, vilket föranledde den dåvarande österrikiske kommunisten Ernst Fischer att ge ut en bok med titeln ”den nya människorätten”. I boken skriver författaren med stort patos inledningsvis: ”Denna 5 december tonade frihetens stämma starkare och fylligare än någonsin tidigare genom alla länder, manande, tröstande, anklagande, upprörande.”(7) Verkligheten såg emellertid helt annorlunda ut, ty Stalins grundlag var ju, alla bedyranden till trots, ingen beskrivning av det ”som är”. Resultat: ”Fiktioner slutar fiktivt” (St. J. Lec).

Detta ändrade inte på det faktum att Stalins författningsverk (om också med åtskilliga modifikationer) behöll sin (formella) giltighet i omkring 41 år. Visserligen krävde Nikita S Chrustjev, till följd av avstaliniseringen, på den XXI partikongressen 27 januari 1959 en omarbetning av Stalinkonstitutionen. Detta beslöts också av delegaterna, men Chrustjev kunde inte längre omsätta sitt arbete i handling. En författningskommission hade påbörjat sitt arbete 1959 under ledning av Chrustjev. Partichefen störtades dock 1964, vilket fick till följd, att Leonid Bresjnev 11 december 1964 övertog ordförandeskapet.(8) Uppenbarligen mötte detta motstånd, ty 19 december 1966 bytte högsta sovjet ut 33 av de 97 medlemmarna i författningskommissionen.9

Under den tid som följde hördes endast litet om detta utskotts verksamhet, tills Leonid Bresjnev lade fram det nya författningsutkastet 24 maj 1977 vid centralkommitténs plenum. Allmänheten måste dock vänta ytterligare åtskilliga dagar innan den fick tillgång till den fullständiga ordalydelsen. Då började dock en sedan gammalt känd ritual: Folket fick ta ställning till utkastet. Och om man får tro sovjetiska myndigheter har millioner sovjetmedborgare använt sig av denna möjlighet och de flesta har ”spontant” samtyckt. Alla uppslag och ändringsförslag skulle emellertid, som Bresjnev förklarade, ha prövats ingående av kommissionen: ”Inte en enda anmärkning lämnades obeaktad.” En i sanning beundransvärd prestation om man betänker, att författningskommissionen hade knappt fyra månader till förfogande för att pröva de 400 000 ändringsförslagen. Den nya författningen antogs nämligen av centralkommittén redan 3 oktober.

”Såga inte av den gren du sitter på,

ty det skulle kunna vara den man vill hänga dig i. ”

(Stanislaw Jerzy Lec)

I diskussionen om författningsutkastet begärde också några sovjetmedborgare ordet, vilkas inlägg inte kan ha uppbyggt kamraterna i Kreml särskilt mycket. Detta så mycket mer som inläggen i fråga till ordföranden i författningskommissionen genom ”Samisdat” också nådde en bred allmänhet i in- och utlandet. Därvid tycks yttrandena av 8 juni 1977 från medlemmarna i ”den kristna kommittén för försvaret av de troendes rättigheter i USSR vara av särskilt intresse. Medlemmarna företräddes av den ortodoxe prästen Gleb Jakunin, munkdiakonen Varsonufij Chajbulin och Viktor Kapitansjuk.”

1 deras appell till Leonid Bresjnev heter det bland annat: ”Utkastet till den nya författningen ändrar i grund och botten ingenting när det gäller det rättsliga läget för religionen i USSR. Utkastets artikel 52, som deklarerar samvetsfriheten, beviljar inte de troende – liksom inte heller tidigare artikel 124 (… ) – någon frihet i trosförkunnelsen (vilket garanterades i RSFSR’s första författning). Artikel 25 gör till lag ‘ett enhetligt folkbildningssystem, som tjänar den kommunistiska fostran’.”

En fostran till kommunismen blir enligt dessa ”dissidenters” mening liktydig med en fostran till ateismen, eftersom Sovjets kommunistiska parti hittills aldrig har vikit från grundsatsen att religion och kommunism är oförenliga. Av samma orsak menar de också att förpliktelsen att upprätta ett kommunistiskt samhälle är oacceptabel på det sätt som den uttrycks i författningsutkastets artikel 6:2: ”Det kommunistiska partiet bestämmer, utrustat med den marxistisk-leninistiska läran, de avgörande perspektiven i samhällsutvecklingen (… ), det leder det sovjetiska folkets stora skapande aktivitet och ger dess kamp för kommunismens seger en planmässig, vetenskapligt grundad karaktär.”

Dissidenternas kommentar till detta lyder: ”En troende medborgare kan inte förklara sig införstådd med den författningsmässiga, rättsliga förankringen av perspektiv vilka leder till en förpliktande avkristning av hela samhället. I själva verket framställer utkastets inledning och artikel 6 partiets programteser, vilka nu blir upphöjda till en för hela staten gällande lag. Därigenom blir gränserna mellan parti och stat slutgiltigt avskaffade och en sovjetmedborgares pass blir lika med kommunistens partilegitimation. Det nya författningsutkastet förvandlar sovjetstaten till en ideologisk-totalitär stat i rättsligt avseende. Om detta utkast antages uppkommer på fullt allvar den plågsamma frågan för de troende medborgarna: kan de utan att skada sitt religiösa samvete förbli medborgare i en stat som genom lag förklarar den allmänna ateismen vara dess mål?”

Enligt de ovan nämnda tre ”dissidenternas” mening låter problemet bara lösa sig om partiet i sin lag hädanefter stryker den sats som förpliktar varje medlem ”att föra en bestämd kamp mot den religiösa kvarlevan”; om partiet erkänner den principiella förenligheten mellan religion och kommunism och dessutom är berett att också infoga tesen om möjligheten att förena religion och kommunism i författningstexten.

Det säger sig självt att författningskommissionen slog dövörat till för sådana förslag till förbättringar. I varje fall skiljer sig den slutgiltiga texten i Bresjnevförfattningen från utkastet nästan bara i olika numrering.

”Frihet, jämlikhet, broderskap! Men hur når vi fram till handling?”

(Stanislaw Jerzy Lec)

Den nya författningen, som trädde i kraft 7 oktober 1977, skiljer sig på åtskilliga punkter från sin föregångare. Redan den yttre ramen är ny: För det första inledningen och för det andra de 174 artiklarna, indelade i nio avdelningar och 21 kapitel. Den gamla konstitutionen räknade bara 146 artiklar, vilka inte var uppdelade i undergrupper. Det mest iögonenfallande med denna kvantitativa ökning är att’ katalogen över de grundläggande rättigheterna (inklusive plikterna) nu omfattar hela 33 artiklar. I Stalinförfattningen av 1936 var dessa begränsade till 16 artiklar (vilka till största delen t.o.m. ordagrant togs med i den nya grundlagen).

Just i rätt tid till 60-årsdagen av oktoberrevolutionen och – vilket uppenbarligen var mer avgörande – till inledningen av Belgradkonferensen för säkerhet och samarbete i Europa (KSZE-uppföljningskonferensen från Helsingfors) presenterar sovjetregimen USSR som en stat, som erkänner de mänskliga rättigheterna. Obestridligen intar de grundläggande rättigheterna en väsentligt centralare plats i den nya författningen än i grundlagen från 1936. Motsvarande artiklar står inte längre i slutet av författningen – nästan som ett tillägg – utan redan i andra avsnittet (kapitel 6 och 7), vilket har överskriften ”Stat och personlighet”. Detta får emellertid inte skymma det faktum att enligt sovjetisk uppfattning stats- respektive samhällsordningen alltid äger företräde framför individen. Detta bestämmer också förhållandet till den s.k. socialistiska personligheten.

En kort och ganska schematisk analys av dessa grundläggande rättigheter tillåter åtminstone en överblick över det som tillåts sovjetmedborgaren när det gäller fri- och rättigheter och i hur hög grad detta infrias.

a) Rätten till personlig frihet: Okränkbarhet av person och bostad, värnandet om brev-, telefon- och telegrafhemligheter liksom skydd av privatlivet garanteras i artiklarna 54–45.

b) Såsom rätt till politisk frihet nämner artikel 50 i överensstämmelse med den tidigare konstitutionen tal-, press-, yttrande- och samlingsfrihet liksom också frihet för gatuprocessioner och demonstrationer. Dessa är visserligen förknippade med den inskränkningen att de måste utövas” i överensstämmelse med folkets intressen och för att befästa och utveckla den socialistiska ordningen”.

Artikel 52 fastställer samvetsfriheten på följande sätt: ”Medborgarna i USSR garanteras samvetsfrihet, dvs rätten att bekänna vilken religion som helst eller ingen religion alls och att delta i religiösa kulthandlingar eller att bedriva ateistisk propaganda. Att skapa fiendskap och hat i samband med religiös trosövertygelse är förbjudet. I USSR är kyrkan skild från staten och skolan från kyrkan.”

I klartext betyder detta: Antireligiös propaganda är tillåten, religiös propaganda förbjuden (som den var redan tidigare). Den religiösa aktiviteten blir också i fortsättningen uteslutande begränsad till kultrummet.

Bland rättigheterna till politisk frihet må också omnämnas artikel 29 (i konstitutionens utrikespolitiska del), eftersom den återger KSZE-dekalogen från Helsingfors. I denna förpliktar sig Sovjetunionen bl.a. till ”iakttagande av de mänskliga rättigheterna och av de grundläggande friheterna”.

c) Listan över grundläggande sociala rättigheter och friheter är omfångsrik. Till att börja med bekräftar artikel 40 rätten till arbete och däri innesluts rätten till val av yrke, verksamhet, sysselsättning som svarar mot kallelse, förmåga, yrkesutbildning liksom också bildning – givetvis bara ”med hänsyn tagen till samhällsbehoven”!

Artiklarna 41–46 omfattar rätten till rekreation, förebyggande hälsovård (inklusive fri sjukvård) och materiell försorg vid hög ålder, sjukdom och invaliditet liksom rätten till bostad, bildning och nyttjande av kulturutbudet. Dessutom förankras i lagen begränsning av arbetsveckan till 41 timmar genom artikel 41. Däremot gör artikel 47 vetenskapens, teknikens och det konstnärliga skapandets friheter uttryckligen beroende av ”överensstämmelsen med målen för uppbyggandet av kommunismen”.

d) Artiklarna 34–36 fastställer principen om alla medborgares likhet inför lagen på alla levnadsområden ”oberoende av härkomst, social och ekonomisk situation, ras och nationell tillhörighet, kön, bildning, språk, inställning till religion, sysselsättningens art och karaktär, bostadsort och andra omständigheter”.

e) Följande rättigheter till samverkan anförs: Den aktiva och passiva rösträtten efter det år man fyllt 18 (artikel 96), rätten att få ta del av ”handläggandet av för stat och samhälle viktiga frågor” (artikel 48) liksom rätten att sluta sig samman i samhällsorganisationer ”i överensstämmelse med målen för uppbyggandet av kommunismen” (artikel 51). I artikel 5 har möjligheten till en landsomfattande debatt liksom folkomröstning för de ”viktigaste frågorna i det statliga livet” fastställts.

f) I lagens garantier ställs familjen ”under statens skydd” (artikel 53). Däremot garanteras inte någonstans i författningen rätt för föräldrarna att uppfostra sina barn.

I övrigt erkänner artikel 13 också rätten till privategendom och rätten att låta den gå i arv. Naturligtvis får den inte tjäna syftet att erhålla inkomster utan eget arbete eller att skada samhällsintressena.

g) De nyantagna skyddsrättigheterna dokumenterar ett ganska stort framsteg i det sovjetiska rättstänkandet. Genom dessa är ”de statliga organen liksom samhällsorganisationerna och myndighetspersonerna” förpliktade att akta på den personliga integriteten och skydda medborgarnas rätt och frihet. ”USSR’s medborgare har rätt till rättsligt skydd mot kränkningar till ära och värdighet, liv och hälsa, personlig frihet och egendom” (artikel 57).

Artikel 58 skyddar inte endast besvärs- och inlagerätten utan erkänner också ansvars- inklusive skadeersättningsskyldighet för olagliga handlingar som begåtts av myndighetspersoner. Artikel 49 erkänner t.o.m. möjlighet till kritik mot ämbetsverkens arbete och deklarerar: ”Förföljelse på grund av kritik är förbjuden. Personer som utövar förföljelse på grund av kritik kommer att ställas till ansvar.”

h) Slutligen nyformulerades också den justiciella grundrätten i artikel 160 som nu förutsätter skuldprincipen för att häkta någon. ”Ingen får förklaras skyldig till en förbrytelse och ådömas ett straff annat än genom domstolsbeslut och i överensstämmelse med lagen.”

”Slavarnas frihet mäts

med längden på deras kedja. ”

(Stanislaw Jerzy Lec)

”De mänskliga rättigheterna, vilka borgarskapet förkunnade vid det stora utbrottet av sin revolution, för att senare hundrafalt kränka och förneka dem, är statlig grundlag i Sovjetunionen. Socialismen har emellertid berikat de mänskliga rättigheter som proklamerades av den borgerliga revolutionen med nya mänskliga rättigheter om vilka den borgerliga världen inte ens vågade drömma. I den nya sovjetiska författningen finns inte endast alla de demokratiska fri- och rättigheterna utan också rätten till arbete, rätten till bildning, rätten till rekreation.”(14)

Man skulle kunna placera in detta citat obesett i lovkören över den nya Bresjnev-författningen, trots att det skrevs för över fyrtio år sedan. Så förhärligade nämligen den österrikiske gammalkommunisten och filosofen Ernst Fischer år 1936 den då nya Stalinförfattningen. Vad skulle väl den 1972 avlidne författaren säga i dag, sedan han under årens lopp hade tagit lärdom av det praktiska handhavandet av den sovjetiska grundlagen genom de dåvarande makthavarna, och mot slutet av sin levnad sammanfattade sina erfarenheter i en bok med den betecknande titeln Slutet på en illusion?

Försiktig skepsis torde också vara på sin plats gentemot den nya sovjetiska konstitutionen, ty som bekant mäts värdet av de enskilda grundlagsartiklarna formellt sett först i samband med de därmed förbundna inskränkningarna. Och sådana finns det tillräckligt med. Generellt sett baserar de sig på den – ideologiskt betingade – föreställningen, att kollektivet, gemenskapen (i vårt fall staten) åtnjuter absolut företräde framför individen. En sådan typisk inskränkning gör artikel 39, vilken tillerkänner USSR’s medborgare ”hela fullheten av de social-ekonomiska, politiska och personliga rättigheterna och friheterna” så långt de omfattas och garanteras av författningen och lagarna, då den skriver: ”Medborgarnas utövande av rättigheterna och friheterna får inte inkräkta på samhällets och statens intressen liksom inte heller på de övriga medborgarnas intressen.” (Man bör dock akta sig för att, vid kritik av premisserna för kollektivets företräde, döma utifrån den andra ytterligheten, nämligen från en överbetonad individualism!)

Enligt Otto Luchterhandt’s (en utmärkt kännare av sovjetiska rättsförhållanden) kan man konstatera tre typer av inskränkningar av grundrättigheterna: 1. En skadeundvikande- eller missbruksklausul som den t ex föreligger i artikel 36:2 där man bl.a. stänger vägen för användandet av de grundläggande rättigheterna för rasistisk eller särnationalistisk propaganda. Artikel 13:3, som söker förhindra missbruk av privategendomen (”till skada för samhällets intressen”), hör till samma kategori. 2. En förpliktelseklausul, vilken gör grundrättigheterna beroende av uppfyllandet av de borgerliga plikterna. Som exempel kan citeras artikel 59: ”Förverkligandet av rättigheterna och friheterna kan för medborgaren inte skiljas från uppfyllandet av hans plikter. USSR-medborgaren är förpliktad att noga iakttaga USSR’s författning och de sovjetiska lagarna, att akta på reglerna för den socialistiska samlevnaden och att visa sig vara värdig ärebeteckningen USSR-medborgare.” Karakteristiskt nog börjar just denna artikel uppräkningen av de grundläggande plikterna (artikel 60–69).

3. En klausul som binder allt till kommunismens intressen, som dessa framkommer bl.a. i artiklarna 47, 50 och 51. Denna tredje klausul som gör garanterandet av vissa friheter och rättigheter beroende av deras ”överensstämmelse med målen för det kommunistiska uppbyggandet” verkar vara särskilt betänklig.

Otto Luchterhandt menade, inte utan grund, att man egentligen med tanke på den sovjetiska uppfattningen av grundrättigheterna hellre borde tala om ”grundläggande plikter med utrymme för tolkning”.

”Hur bedömer man en stat mest rättvist?

Enkelt – med dess rättsväsen som grund. ”

(Stanislaw Jerzy Lec)

Att man har tagit med grundläggande rättigheter i den sovjetiska författningen, vilka med tanke på sin formulering också skulle kunna ha stått i västländers konstitutioner, betyder förvisso inte att sovjetmedborgaren också kan utöva dessa rättigheter på samma sätt. Det låter visserligen utmärkt när artikel 58 t.o.m. omfattar möjligheten till rättslig prövning av förvaltningshandlingar. Men vad tjänar det till i praktiken när det inte finns någon självständig jurisdiktion över förvaltningen, och när myndigheterna till sist själva dömer i fråga om de klagomål som förts fram mot dem? Man kan på ett ungefär föreställa sig resultatet.

Prof. L. Revesz visar på ytterligare ett problem: Artikel 4 i den nya sovjetförfattningen slår fast principen: ‘Sovjetstaten och alla dess organ verkar på grundval av den socialistiska rättsuppfattningen.’ Detta betyder en tolkning av varje lag- eller författningsbestämmelse i socialismens intresse. Genom den nya konstitutionella förankringen av den socialistiska rättsuppfattningen kommer det in en ständig osäkerhet i rättsordningen. Enligt den sovjetiska rättslärans uppfattning upphör författningen att vara författning när den inte kan följa med utvecklingen. Vad som eventuellt är ett författningsbrott, sett från en rättsstats sida, är i det sovjetiska systemet en självklarhet – under åberopande av den socialistiska rättsuppfattningen: det handlar uteslutande om anpassningen av författningen till de ögonblickliga behoven hos avantgardets, partiets, politik.

”Ju mer vi närmar oss sanningen, desto

mer avlägsnar vi oss från verkligheten. ”

(Stanislaw Jerzy Lec)

Om man jämför Bresjnevförfattningen med dess föregångare blir man varse ytterligare en nyhet, nämligen att för första gången också ett eget kapitel om principerna för den sovjetiska utrikespoliktiken medtagits (kapitel 4, artikel 28–30). Grundprincipen formuleras i artikel 28: USSR fullföljer konsekvent Lenins fredspolitik. USSR kämpar för befästandet av folkens säkerhet och för ett brett internationellt samarbete.

USSR’s utrikespolitik är inriktad på att säkerställa gynnsamma internationella förhållanden för uppbyggandet av kommunismen i USSR, skydda Sovjetunionens statliga intressen, stärka världssocialismens positioner, understödja folkens kamp för nationell befrielse och sociala framsteg, förhindra anfallskrig och att konsekvent förverkliga principen om fredlig samexistens mellan stater med skilda samhällsordningar. I USSR är krigspropaganda i lag förbjuden.

Hur detta skall vara möjligt med den i artikel 29 för de internationella relationerna postulerade politiken om ”ömsesidigt avståndstagande från användande av våld eller hotande med våld”, om erkännandet av ”den suveräna jämställdheten” och av ”gränsernas okränkbarhet” liksom att ”inte blanda sig i inre angelägenheter” uppväcker tvivel. Så mycket mer som i artikel 30, vilken behandlar relationerna till de socialistiska staterna, den s.k. Bresjnev-doktrinen lyser igenom. 1 denna bekräftas ”den kamratligt ömsesidiga hjälpen de socialistiska länderna emellan på den socialistiska internationalens grund”. (Som bekant kom denna princip till användning bl.a. vid den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien år 1968.)

Fastän de tre ovannämnda artiklarna inte uppställer någon egentlig rangordning av principerna kan man väl trots detta på goda grunder anta att de alla är ett med och underordnade ”skyddandet av Sovjetunionens statliga intressen”. Inte för inte blev denna bisats, som inte fanns med i författningsutkastet, infogad i den slutliga textversionen!

I övrigt följer på kapitel 4 om utrikespolitiken helt logiskt kapitel 5 om armen som bär överskriften ”Skyddandet av det socialistiska fäderneslandet”. I den nya författningen talas inte längre om den rätt för delrepublikerna att upprätthålla egna militära enheter som fanns medtagen i Stalinförfattningen. I stället utvidgas befogenheterna för högsta sovjets presidium också med avseende på stridskrafterna. Enligt artikel 121 nr 14 är det nu presidiet som ”bildar försvarsrådet och fastställer dess sammansättning”. (Författningstexten säger emellertid ingenting om de exakta arbetsuppgifterna och kompetensområdena för denna – först sedan 1970 officiella – kommitté i vilken L. Bresjnev sitter ordförande.) Jämte utnämning och utbyte av de högsta befälsposterna i de militära förbanden har högsta sovjets presidium nu också rätt att utdela de högsta militära tjänstegraderna (artikel 121, nr 8). De övriga utnämningarna sker genom USSR’s ministerråd.

Ladislaus Hory drar av de gjorda ändringarna slutsatsen: ”Den nya författningen tillförsäkrar presidiet en långtgående kontrollrätt över hela generalstaben. Det råder alltså ingen tvekan om att ordföranden i högsta sovjets presidium numera kommer att ha ett mycket större inflytande på alla militära angelägenheter.” Detta kan å andra sidan bara betyda att partiets inflytande på armeledningen har förstärkts.

”Handlingen hinner ifatt tanken.

Ve, när den hinner om. ”

(Stanislaw Jerzy Lec)

Man kan vrida och vända på den nya sovjetiska författningen hur man vill. Kvar bli ändå alltid det faktum att de framsteg som gjorts gentemot förutvarande författningstext i stora stycken knappt kan sägas vara mer än verbala. I ärlighetens namn skall vi dock tillstå att västvärldens rättsföreställningar inte heller uppstod över en natt, utan under århundradenas lopp. För utvecklingen av de mänskliga rättigheterna behövdes 400 år. Härtill kan anmärkas att det också i västerlandet om och om igen blev bakslag, också i modern tid, och att inte ens väststater – om också med skillnad sinsemellan – på något sätt kan berömma sig av att helt och fullt ha löst frågan om de mänskliga rättigheterna.

Emellertid har det också i Sovjetunionen under flera år pågått en rättsdiskussion bland fackjurister som redan nu innehållsligt går långt utöver vad som har slagits fast i Bresjnevförfattningen. Den som emellertid inte vill se något annat än bländverk och institutionaliserat hyckleri i den nyaste sovjetiska grundlagen borde en gång läsa igenom följande meningar av den polske filosofen Leszek Kolakowski. Denne lever sedan nio år i exil och han uppmärksammades på bokmässan i Frankfurt 1977 med de tyska bokhandlarnas fredspris:

”Låt oss inte underskatta hyckleriets positiva roll. Ett samhällssystem som stöder sig på orätt, undertryckande och olycka blir inte – trots att det verkar så – framgångsrikare i längden genom att det gömmer sig bakom en humanistisk fraseologi. En dag kommer den vackra fasaden att vända sig mot systemet, eftersom den alltid varit främmande för systemet och utformats endast genom de historiska omständigheternas tvång. Ett tilltagande av hyckleriet är generellt sett ett bevis för det moraliska framsteget, ty det bevisar att det som man tidigare kunde göra utan att behöva frukta ett avslöjande kan man inte längre göra utan att ta denna risk, det vill säga: den moraliska medvetenheten i samhället reagerar känsligare på saker som de tidigare inte alls reagerade på.” (18)

Den nya sovjetiska författningen definierar till stora delar inget annat än det sovjetiska samhällets ”skall”-tillstånd, inspirerat av den marxistisk-leninistiska ideologin. Och därmed är den till viss grad utopi. Men kanske gäller också i detta avseende Leszek Kolakowskis iakttagelse: ”Förhoppningarna och kraven måste vara större än möjligheterna om verkligheten ska tvingas utnyttja alla möjligheter som finns i den och låta alla källor, vilka ännu är gömda, välla fram.”(19)

Noter:

1. Jmfr B. Nielsen-Stokkeby, Menschenrechte å la Breschnjew, Die Weltwoche, nr 41, Zurich, 12.10.77, s. 19.

2. Stanislav Jerzy Lee (1909-1966), Polsk satiriker: Unfrisierte Gedanken.

3. Jmfr Gimn Sojuza Sovetskich Socialisticeskich Respublik, Pravda, nr 163, Moskva, 12.6.77, s. 1.

4. Citerat efter Paul Roth, Die neue sowjetische Hymne: korrigiert und angepasst, Informationsdienst des katholischen Arbeitskreises fur zeitgeschichtliche Fragen, nr 86, Bonn – Bad Godesberg 1977, s.80-84.

5. Vi citerar samtliga författningstexter efter det ryska originalet: Konstitucija (osnovnoj zakon) Sojuza Sovetskich Socialisticeskich Respublik, Moskva 1977, publicerat i Pravda, nr 281, Moskva, 8.10.77, s. 3–6.

6. I. V. Stalin. Referat gjort den 25 november 1936, på den enastående åttonde sovjetkongressen i USSR, av författningsförslaget. Jmfr Verfassung der UdSSR, Ztirich 1945, s. 104.

7. Ernst Fischer, Die neuen Menschenrechte, Basel 1937, s.

8. Jmfr Pravda, nr 346, Moskva, 12.12.1964.

9. Jmfr Pravda, nr 354, Moskva, 20.12.1966.

10.Jmfr texten i Leonid Bresjnev’s tal: Pravda, nr 156, Moskva, 5.6.77, s. 1 f.

11.Jmfr Pravda, nr 155, Moskva, 4.6.77, s. 1–4.

12.Jmfr Appell christlicher Sowjetborger an Breschnew, Informationsdienst des katholischen Arbeitskreises fur zeitgeschichtliche Fragen, nr 86, Bonn-Bad Godesberg 1977, s. 54–59.

13.I följande analys stöder vi oss på Eberhard Schneider’s indelning. Politische Aspekte des neuen sowjetischen Verfassungsentwurfs, Berichte des Bundesinstituts fur ostwissenschaftliche und internationale Studien, nr 42, Köln 1977, s. 26–33.

14.E. Fischer, se paragraf 7, s. 94.

15.Enligt ett föredrag av Otto Luchterhandt på en sammankomst om ”Vetenskap och nutid” i Schwarzenberg den 6.10.1977.

16.Laslä Revesz, Die Partei ist das ”führende” Organ, Vaterland, nr 253, Luzern, 29.10.77, s. 5.

17.Ladislaus Hory, Militärische Aspekte der neuen Sowjetverfassung, Die Furche, nr 45, Wien, 11. 11.77.

18.Leszek Kolakowski, Der Mensch ohne Alternative, München, 1961, s. 135.

19.L. Kolakowski, ibidem, s. 134.