Kyrka, stat och konflikt på Filippinerna

I september 1972 utfärdade presidenten Ferdinand Marcos belägringstillstånd på Filippinerna och satte därmed punkt för landets 26-åriga försök med demokrati i amerikansk stil. Efter vissa bedömningsgrunder kunde man beteckna experimentet som en avgjord framgång. Filippinerna var t.ex. ensamt i Sydöstasien om att ha avskedat en ministär genom val och hade gjort så gång efter annan. Som redskap för samhällsomdaning hade demokratin däremot kommit till korta: ägandet och inflytandet låg samlat i händerna på maktfullkomliga klickar både lokalt och på riksplanet, och det fanns inget bärkraftigt opinionsunderlag för den genomgripande sociala och ekonomiska reformpolitik som var så skriande av nöden. Inkomstfördelningen som var en av de mest ojämlika i världen, blev än mer ojämn allteftersom tiden gick och näringslivet utvecklades. En utredning från år 1971 uppskattade att omkring 25% av stadshushållen och 48% av lanthushållen var ur stånd att skaffa sig en fullgod kost även om familjens sammantagna utgifter lades på matinköp; en betydande andel av skolbarnen led av undernäring, och undernäring i förskoleåldern var i ett upprörande antal fall svår nog att förorsaka bestående hjärnskador och psykisk utvecklingsstörning. Maoistorienterade studentorganisationer var tongivande på universiteten över hela landet och fyllde leden i väpnade friskaror i bergstrakterna. Regeringen tycktes förlora herraväldet över tidvattenvågen av oro och våld i samhället. Därmed kom presidenten i läge att, strax innan hans ämbetstid enligt författningen måste löpa ut, kungöra att statens säkerhet hotades av en tydlig och överhängande fara och att rättfärdiga införandet av undantagslagar.

Sedermera har som grund för belägringstillståndet hävdats att detta är nödvändigt för att genomföra en samhällsomdaning och undanröja omstörtningens orsaker, och nu senast med skälet att ”författningens diktatur” (”constitutional authoritarianism”) utmärker ”vårt” sätt att styra vårt land, ett sätt som är anpassat till ”våra” betingelser och som ”vi” inte behöver be om ursäkt för. President Marcos’ eget kvarblivande vid makten har stadfästs medelst genomtrumfandet av en ny författning och genom en rad folkomröstningar; dessa valförrättningar har med omsorg organiserats och kontrollerats av regeringen, och vid en folkomröstning förra hösten belades röstskolkning med fängelsestraff.

Den regeringspolitik som i själva verket drivs i skydd av krigslagarna synes snarare ägnad att främja president Marcos’ politiska överlevande och en ekonomisk utveckling i vanda hjulspår är någon social omdaning. Tvärtemot vad som rekommenderats i en näringslivsundersökning genomförd i ILO:s regi har de ekonomiska åtgärderna gynnat kapitalintensiv stadsindustri och turistnäringen snarare än jordbrukets utveckling och småföretag i glesbygd. Jordreformen har kört fast, arbetsmarknaden i städerna kan inte hålla jämna steg med befolkningstillströmningen från landsbygden, och penningvärdesförsämringen har drastiskt urholkat levnadsstandarden för de fattiga. Bostadslösa i storstäderna har körts iväg utan vidare omständigheter och deras tarvliga bosättningar har sopats bort i syfte att försköna huvudstaden Manila för sådana högtidliga tillfällen som Internationella Valutafondens möte förra året, inför vilket femton nya hotell och ett storslaget konferenscentrum uppfördes. Arbetarföreningar och lantmannaförbund, ja t.o.m. ekonomiska föreningar och kooperativ hålls i stramaste tyglar; strejker är strängt förbjudna, och fyra utländska präster som understödde organiseringsarbetet i Manilas slumområden utvisades förra året.

Författningens stadganden om frihet från godtyckligt frihetsberövande liksom yttrande-, församlings- och pressfrihet, har upphävts eller på annat sätt satts ur spel. Tusentals personer har tagits i fängsligt förvar under lång tid – månader eller år – utan dom och rannsakning. Tortyr och neslig behandling av fångar som misstänkts för omstörtande verksamhet är väl belagd och tycks vara en rutinsak. Många gripna har försvunnit spårlöst eller har ljutit en ond och bråd död under förhörets gång.

Motståndet och kyrkan

Under belägringstillståndets fyra första år kom den huvudsakliga oppositionen dels från resterna av den maoistiska motståndsrörelsen som reorganiserade sig och fortsatte kampen i de mera avlägsna provinserna, dels från en opposition bestående av kyrkligt förankrade grupper som framhärdade i att yttra sig fritt, driva en fri press och påtala regeringens maktmissbruk. Gång på gång tog de upp frågan om politiska fångar, behandlingen av sluminvånare och andra missgynnade grupper och överhuvudtaget politiken att styra och utveckla landet medelst presidentdekret. En frispråkig minoritet inom katolska biskopskonferensen (CBCP) anslöt sig till denna kritiska ståndpunkt tillsammans med ledargruppen inom ordensförmännens samrådsgemenskap (AMRSP) och det stora flertalet av de präster och ordensmedlemmar som hade sysslat med kyrkans sociala verksamhet. Ordensledarna var den bäst rustade och mest verksamma gruppen inom denna opposition: kommandogrupper av ordensmedlemmar smög sig in i de militära skansarna, nosade upp de inspärrade och undsatte dem och deras hemmavarande, belade och offentliggjorde fall av övergrepp mot fångar, mot arbetare och sluminvånare i städerna och mot arbetare på sockerplantagerna. Deras duplicerade veckomeddelanden, kringspridda utan regeringens tillåtelse, lyckades reta gallfeber på höga vederbörande. Somliga ordensmedlemmar, som med själ och hjärta ägnade sig åt denna sociala insats, började dessutom samarbeta med maoistkretsar inom yrkesutbildning och organiseringsarbete, medan inte så få f.d. seminarister och lärare vid katolska institutioner lät rullföra sig hos den väpnade motståndsrörelsen och en del av dem stupade i sammanstötningar med militären.

Under detta skede uttryckte regeringen vid upprepade tillfällen sitt misshag över kritik från kyrkligt håll men tvekade att vidtaga kraftåtgärder, troligen av fruktan att få hela kyrkan emot sig och också därför att regeringen hade händerna fulla med att bekämpa ett muslimskt uppror på den sydliga ön Mindanao. Lägg därtill att biskopskonferensens ledargrupp och den apostoliske nuntien klart önskade bibehålla vänskapliga relationer med regeringen. På grundval av informationer som nuntien Msgr Bruno Torpigliani insamlat och vidarebefordrat till Rom hänvände sig Ordenskongregationen 1975 till AMRSP och satte fingret på ledargruppens ”nästan uteslutande socio-politiska” inriktning; de tillrättavisade gav svar på tal vid ett möte med nuntien, och vid ett följande årsmöte uttalade de församlade ledamöterna sitt fulla förtroende för ledargruppens handlingssätt.

Under månaderna från september 1976 till januari 1977 tillspetsades läget, huvudsakligen till följd av regeringens folkomröstning i oktober. Fastän deltagandet var obligatoriskt stämplades den av en rad biskopar och AMRSP:s verkställande utskott som ett upptåg och en kränkning av den mänskliga värdigheten och de förklarade att de avsåg röstvägra. En förbittrad utväxling av öppna brev följde, och de ”oliktänkande” biskoparna utlade sitt ställningstagande i dokumentet Ut omnes unum sint som en av dem personligen överlämnade till påven. Det förekom i själva verket en massiv bojkott av folkomröstningen, något som tydligen förargade och upprörde regeringen. Kort därpå mottog biskoparna ett brev, undertecknat av kardinal Baggio vid Biskopskongregationen och kardinal Pironio vid Ordenskongregationen, vilket skarpt kritiserade AMRSP för ”aktiviteter av socio-politisk karaktär” som vållade ”förvirring” i relationerna mellan kyrkan och samhällsmyndigheterna ”med åtföljande allvarlig skada för det allmänna bästa som de har till uppgift att befordra”. Biskoparna uppmanades utnyttja sin auktoritet för att vidmakthålla enheten i kyrkan gentemot vissa ordensmedlemmars odisciplinerade aktiviteter.

Skrivelsen från kardinalerna gavs stor spridning på Filippinerna på tillskyndan av personal vid biskopskonferensen. Vid ungefär samma tid vidtog regeringen kraftiga motåtgärder mot sina ”fiender” inom kyrkan: två ordenspräster som hade varit verksamma i organiseringsarbete i Manilas slumområden utvisades från landet med omedelbar verkan; två katolska radiostationer på Mindanao och två rikstäckande katolska tidskrifter utgivna i Manila, därtill ordensledarnas veckomeddelande, utsattes för husrannsakning av militären och stängdes; och omkring 70 katolska lekmannakateketer i Maryknollfädernas missionsdistrikt på Mindanao arresterades. Förgrundsfigurerna inom hierarkin var snara att ta avstånd från de angripna grupperna, och med syftning på de utvisade prästerna lär kardinalärkebiskopen av Manila ha sagt: ”Man får lov att hellre fria än fälla myndigheterna.” Därtill kom att vissa romerska instanser ansåg tillfället lägligt för att inskrida mot två viktiga ledare för ordensfolkets opposition mot krigslagarna. Ordensgeneralen för den Gode Herdens orden intervenerade i valet av en provinsial för kongregationen på Filippinerna och förklarade att syster Christine Tan, som fullbordade sin period som provinsial och ordförande för de kvinnliga ordensledarna, var ovalbar för en ny period. Och Troskongregationen förordnade att Pater Benigno Mayo, styresman för jesuiternas sociala centrum och f.d. provinsial och ordförande för de manliga ordensledarna, skulle avlägsnas från Filippinerna på ett år som straff för en tydligen ogiltig dispensering från celibatet som han i egenskap av provinsial beviljat en av sina mannar. Då syster Christine och Pater Mayo hade varit huvudansvariga för AMRSP:s kurs och insatser under belägringstillståndet och i det sammanhanget hade tagit del i åtskilliga skärmytslingar med både regeringen och kyrkliga myndigheter, gav man osökt åtgärderna mot dem en politisk tolkning.

Trots detta tog åtskilliga biskopar nu först till orda och instämde med de kända oliktänkande i protesten mot arresteringarna av kyrkligt anställda och munkorgsåtgärderna mot press och radio. Och när biskopskonferensens årsmöte som utsatts till slutet av januari nalkades, sände man runt bland präster och prästkandidater en petition som krävde att kyrkoledningen skulle inta en fastare hållning i frågor som gäller mänskliga rättigheter, ett upprop som samlade många hundra underskrifter.

Regeringen för sin del tycks ha bidragit till överbryggandet – varaktigt eller tillfälligt återstår att se – av klyftan inom hierarkin och den mellan biskoparna och ordensledarna. I januari tycks en icke undertecknad arresteringsorder för mer än 100 personer med kyrklig anknytning ha läckt ut från militären; och inbegripna bland dem som skulle instämmas för skilda brott mot statens säkerhet var fyra biskopar. Skenbart som svar på denna och andra provokationer utsände biskopskonferensen vid sitt årsmöte i slutet av januari ett herdabrev som skulle läsas i landets alla kyrkor, ett brev som fastän mycket diplomatiskt i tonen och med koncentration på frågor i vilka kyrkan var direkt invecklad uppfattades som en tillrättavisning mot regeringen för dess trakasserier mot dem som försökte förbättra de fattigas levnadsförhållanden. Brevet sågs också som ett förkastande av det ställningstagande som gjorts av nuntien, vars yttrande vid mötets öppnande om faran av kommunistinfiltration tolkades som ett försvar av regeringens inställning. Ordensledarna instämde vid sitt eget årsmöte tacksamt i hierarkins ståndpunkt.

Problemet kyrka-stat löstes på intet sätt med utsändandet av januaribrevet: radiostationerna och

publikationerna förblev stängda; förnyandet av visa för missionärer fördröjs; en arresteringsorder för 209 personer med kyrklig anknytning, däribland präster och ordensfolk såväl som lekmannamedarbetare men inga biskopar, undertecknades och preliminära förhör förbereds för många av dem. I själva verket har problemet av händelsernas tidvattenvåg ryckts in i virveln av en annan nationell fråga: regeringens åtgärd att lösa den muslimska frågan på Mindanao och befria sig från bördan av en revolution som den varit ur stånd att slå ner, genom att bevilja självstyrelse och kanske muslimskt styre åt 13 provinser – av vilka många faktiskt har kristna majoriteter. Men hellre än att diskutera dagens och morgondagens rubriker, kan det vara lämpligt att närmare analysera de olika ståndpunkter, ideologiska och teologiska såväl som politiska, som har uppträtt inom den filippinska kyrkan när den har försökt att möta de förändringar som försiggår i det vidare samhället. För enkelhetens skull kan ståndpunkterna karakteriseras genom de konventionella termerna höger, center och vänster.

Kyrkliga hållningar till regimen

Högern: Detta har varit den sedvanliga inställningen för majoriteten av biskoparna, några ordensledare, och ett ovisst antal enskilda präster och ordensmedlemmar. Med viss förenkling kan den karakteriseras enligt följande.

Politiskt: Stöd till och samarbete med regeringen betraktas som normalt, utom i de fall (såsom regeringens program för familjeplanering och förslag att beskatta kyrklig egendom) i vilka kyrkliga doktriner eller intressen är direkt inblandade. De områden där spänning råder bör behandlas genom diskussion och underhandling mellan företrädare för kyrkan respektive staten.

Ideologiskt: I tveksamma fall bör staten ges rätt i fråga om politik, och de flesta frågor är mer eller mindre tveksamma fall. Inte alla medborgerliga rättigheter av USA-snitt är grundläggande mänskliga rättigheter; före undantagstillståndet åtnjöts dessa endast av över- och medelklassen, och de skulle inte åtnjutas av någon om kommunisterna skulle komma till makten. Fred och ordning och ekonomisk utveckling är viktigare för folkets massor än abstrakta rättigheter och är i själva verket regeringspolitikens primära målsättningar. Maktmissbruk förekommer och borde bestraffas, men det förekom även före undantagstillståndet och är icke avsiktligt från de styrandes sida eller nödvändigt sammanhörande med systemet.

Teologiskt: Den andliga rollen är viktigast för kyrkan, som kan anpassa sig till varje tänkbar form av regering som medger den friheten att fullgöra sin uppgift att förkunna Guds Ord; man betonar vikten av auktoritet och enhet i kyrkan; man inskärper att ordensfolket spelar en underordnad och väsentligen andlig roll.

Centern: Denna ståndpunkt har intagits av minoritetsgruppen inom biskopskonferensen, ledarna för AMRSP och dessutom av ett obestämt antal präster och ordens medlemmar. Dess huvudpunkter synes vara de följande.

Politiskt: Det inledande ställningstagandet av ”kritiskt godtagande” gentemot krigslagarna har med tiden förbytts i en ståndpunkt av måttfull opposition med skälet att belägringstillståndet har förlängts, att det framkallar oförsvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter och gynnar en sorts utveckling ”von oben” som inte är äkta mänsklig utveckling. De som intar denna ståndpunkt har varit aktiva då det gäller att försvara yttrandefriheten och politiska fångars och andra missgynnade gruppers rättigheter och att grunda organisationer för bönder, arbetare och sluminvånare. Många av deras aktiviteter sammanfaller med vänsterns (se nedan), och på denna nivå är grupperna svåra att särskilja, och i själva verket skär de in i varandra. Det är bara under det senaste året som några medlemmar av centergrupperna har brytt sig om eventuell manipulation från vänstern; resultatet har varit en tillväxt i sofistikation för centerns vidkommande men också ett visst mått av misstänksamhet och ömsesidig förtegenhet bland de olika grupper som motsätter sig belägringstillståndets regim.

Ideologiskt: Idealet är folkets självutveckling. De som intar denna ståndpunkt vill inte som grupp skriva under på en särskild ideologi eller ett konkret och detaljerat program: många kommer att säga att folket självt måste utveckla ideologi och program utifrån sin egen erfarenhet och att det är tillräckligt för kyrkomannen att hålla på evangeliets principer och att utöva ledarskap i försöket att tillämpa dessa principer på konkreta situationer. En del å andra sidan känner behovet av en vägledande ideologi och försöker utveckla en sådan i linje med den demokratiska socialismen.

Teologiskt: Enligt dokumentet Ut omnes unum sint som nämnts ovan är kyrkan:

inte bara en institution, som svartsjukt bevakar sin auktoritet, sina prerogativ och rättigheter. Den är också folk – Guds folk, de troendes gemenskap … Ty om vi menar allvar med folk-delen av vår definition, måste vi ägna mer uppmärksamhet åt deras livssituation, åt deras livsproblem, åt händelser som hjälper – eller inte hjälper – dem att leva ett mera mänskligt och kristet liv. Vi förnekar inte den rangplats som det andliga måste ha i de kristnas liv. Men att godtaga denna rangplats betyder inte att vi åsidosätter den fysiska . . . Det är en paradox, men det tycks oss att ju mindre invecklad i politik kyrkan ger sig ut för att vara, dess mer invecklar den sig i själva verket – men på ett sätt som är mera skadligt för dess primära uppgift att förkunna evangeliet. Vi kan inte tänka oss en kyrka som förkunnar ett evangelium som inte har något som helst att säga människorna angående den politiska aspekten av deras liv.

Vänstern: Den följande ståndpunkten tycks, uttalat eller outtalat, intagas av många bland prästerna och ordensfolket – däribland några av de bästa och mest begåvade – som har varit invecklade i social aktion på gräsrotsnivån.

Politiskt: Denna grupp försöker uppehålla kontakt och samarbete med centern med tanke på en förenad oppositionsfront mot undantagstillståndets regim. Den samarbetar också på många sätt, t.ex. i arbete med utbildning, organisering och massmedia, med medlemmar av den revolutionära vänstern som arbetar ”underjordiskt” för en våldsam revolution vägledd av marxist-maoistiska principer. Det är troligt att regeringens attacker riktade huvudsakligen mot centerns ledare, vilka i hög grad varit inom skotthåll, har förorsakat en ytterligare polarisering och rörelse från mittenpositionen mot vänster.

Ideologiskt: Medlemmar av denna grupp har fått ett fördelaktigt intryck av dissidentledare med vilka de har kommit i kontakt, och de värdesätter i hög grad de senares hängivelse och närhet till folket. Några har redan testat sitt eget engagemang i fängelse, och i kontakten med dem känner man att de bedömer inte bara den övertygande styrkan i ens idéer utan också i vilken utsträckning man är beredd att ta risker och göra offer för dessa, och i vilken utsträckning idéerna är relevanta för de fattigas och de marginaliserades sak. De menar att omöjligheten av en fredlig omdaning framgår av krigslagsregimens historia i sin helhet, och att den grundläggande frågan är: ”På vems sida står du, regeringens eller folkets?” Därav följer nästa fråga: ”Vilken är den mest effektiva oppositionen mot regeringen?” och det antyds att de präster och ordensmedlemmar som önskar arbeta för folket men tvekar att arbeta med den revolutionära rörelsen i själva verket haltar på bägge benen och huvudsakligen bekymrar sig om sina egna institutioners överlevnad. Samtidigt kan man iakttaga en viss inskränkning av perspektivet bland en del som tycks ha tillägnat sig detta synsätt, en selektiv läsning av historien och en ovillighet att ärligt vidgå obekväma fakta: ett försök att väcka frågan om det öde som mött förenade frontrörelser på andra håll blir sannolikt avvisat med deklarationen att ”Vi filippiner sköter vårt; vad som hänt i Jugoslavien eller Vietnam angår inte oss. De kristna påverkar rörelsen inifrån och kan förhindra att den blir helt och hållet antireligiös.”

Teologiskt: ”Kristus hade en vacker vision. Detsamma hade Marx. Bägge visionerna föll i händerna på byråkrater.” Oerhörda förändringar är nödvändiga i kyrkans struktur och funktion om den skall kunna motsvara vår tids behov. Evangeliet måste anknytas till situationens realiteter genom erf Vetenskaplig analys med marxistisk inspiration som kommer att ange ett konkret handlingsprogram; annars förblir det helt och hållet abstrakt och kyrkan blir bara en samling liberaler som oupphörligen protesterar mot övergreppet på individuella medborgerliga rättigheter. Metoden för en relevant teologi är praxis, dvs aktion och reflektion över aktionen i evangeliets ljus. Aktionen i sin tur måste vara en frigörande aktion på samma sätt som Gud enligt bibeln handlar och tar parti för de fattiga och förtryckta; därför hänger den ihop med klasskampen, och både Gamla och Nya testamentet kan lämpligen läsas efter dessa linjer. Befrielse betyder idag sålunda revolution; insmältning i miljön betyder medvetandegörande och politisering; lokalkyrkan blir en folkrörelsekyrka vägledd av folkets behov. Där finns också en imponerande ansträngning att utveckla en andlighet lämpad efter omständigheterna genom utsträckta perioder av samling, reflektion över evangeliet och gemensam bön: ”Anden plus en öppning mot marxismen; bön plus fördjupning i den historiska verkligheten.”

Analyser av den typ som vi har försökt vidlådes ohjälpligen av en viss överförenkling av verkligheten: konkreta individer tenderar att vara mera sammansatta och mindre konsekventa än de kategorier som vi tar till och vägrar att låta sig inpassas i dem. Med den reservationen vill jag påpeka att var och en av våra kategorier har en plats inom den filippinska kyrkans struktur och motsvarar en viss typ av erfarenhet eller särskilda prioriteter och engagemang. Inte ens teologiska ståndpunkter omfattas alla gånger på teologiska grunder enbart, utan också därför att de tillhandahåller underlag och andlig hallstämpel för individens politiska och ideologiska val. Sålunda är det fullt begripligt att biskoparna i stora och anrika stift, den apostoliske nuntien och de romerska myndigheter som mottager sin information genom honom, ger hög prioritet till kyrkans läromässiga och organisatoriska struktur och lutar åt höger. Centerpositionen har å andra sidan intagits av många av de yngre biskoparna och apostoliska prelaterna, särskilt i gränstrakterna på den sydliga ön Mindanao, där kyrkan har endast få betydande institutioner men en stark tradition av uppslagsrik social aktion och där den har försökt motsvara behoven hos en ökande migrantbefolkning genom utbildning av ledare för lekmannagemenskaper. Slutligen kommer de starkaste rösterna på vänsterkanten från dem som personligen varit djupt engagerade i social aktion, och som har upplevt sina ansträngningar omintetgjorda genom krigslagsregeringen och har bevittnat hotandet, fängslandet, t.o.m. tortyren och dödandet av enkla människor som slutligen blivit medvetna om sina rättigheter.

Därmed vill jag inte ha sagt att vars och ens politiska, ideologiska eller teologiska inställning helt och hållet skulle betingas av personliga omständigheter och erfarenheter, och att alla tre positionerna därför skulle vara lika riktiga och lika felaktiga. Att säga något sådant skulle vara att förbigå de viktiga bidragen av individuellt ledarskap och kreativitet, smärtsamma personliga beslut och idéer införda från annat håll. Dessutom rör det sig inte om att alla ståndpunkter skulle vara likvärdiga, men att alla är begränsade och att ingen av dem gör full rättvisa åt Trons verklighet eller komplexiteten i den mänskliga situationen. Därför borde förekomsten av oenighet och debatt inom kyrkan inte ses som överraskande eller anstötlig. (Detta är en slutledning som gäller också utanför den filippinska kyrkans gränser.) Man kan hoppas att de kyrkligt tongivande såsom ett resultat av en sådan debatt kan bli bättre rustade att möta de vidriga realiteter i form av svält, tortyr och brutalitet som karakteriserar mycket av vår värld idag; att uppträda till försvar för mänskliga och kristna värden och samtidigt inse sina egna begränsningar; att hämta inspiration ur en personlig erfarenhet av Gud och inte göra tron till ett passivt instrument för någon ideologi.