”Palats i vildmarken” – jesuiterna i Paraguay

Nyvaknat intresse

De s.k. reduktionerna, dvs missionsstationerna i kombination med jordbruks- och boskapsskötselföretag som jesuiterna från 1600-talets början i drygt ett och ett halvt århundrade bedrev i Paraguay, har på senare tid blivit föremål för ökat intresse (Paraguay omfattade då bl.a. nuv. Paraguay, Argentina och Uruguay). En spelfilm om reduktionerna är på gång i USA. Den i Norge verksamme engelske jesuiten Philip Caraman utgav 1976 The Lost Paradise, vars titel syftar på Paraguaymissionen. Svensken Magnus Mörner har behandlat ämnet (The Political and Economic Activity of the Jesuits in the La Plata Region). Nestorn på jesuitreduktionernas område heter G. Furlong SJ; han har ägnat större delen av sitt liv åt studiet av Guarani-missionen (Missiones y Sus Pueblos de Guaranies). TÅ. professors. och jesuitpatern Nicholas P. Cushner som ägnat reduktionerna ett grundligt dokumentstudium bl.a. i Buenos Aires, Rio de Janeiro, Santiago de Chile och Rom har sammanfattat forskningens senaste rön i en artikel i februarinumret av de amerikanska jesuiternas månadsskrift Amerika, som utgör underlaget för denna redogörelse.

Fakta och fantasier

Reduktionerna hade ett trefaldigt syfte: politiskt, kulturellt och ekonomiskt. För den spanska kronan tjänade de 30 missionsområdena som en del av en buffertzon mot det portugisiska Brasilien. Kulturellt betraktades de som ett medel för indianernas kristnande och europeisering. Ekonomiskt var de viktiga länkar i den kedja av produktion och handel som förenade de viktigaste städerna med tillhörande områden i Latinamerika. Omsorgsfullt bedrivet jordbruk och en effektiv boskapsskötsel gav stora inkomster till den egentliga missionsverksamheten.

De guldfyndigheter som jesuiterna skulle ha gjort på reduktionerna är, som Furlong och Mörner övertygande har visat, helt en fantasiprodukt av de européer som endast kunde tänka sig rikedom i form av ädla metaller från fyndigheter i Nya världen.

Produktionens egenart

Jesuitreduktionernas ekonomiska grund lades genom försäljningen av huvudsakligen två produkter, ilex paraguariensis eller yerba mate, och hudar från missionens boskapsskötsel (Signum nr 6 s. 194 1976). Försäljningen av mate (också kallat jesuitthe) täckte under större delen av 1600-talet den årliga beskattning som den spanska kronan ålade indianerna, men så småningom gick rörelsen med vinst som kunde tillföras missionsverksamheten. Boskapsskötseln (reduktionerna hade 1768 drygt 800 000 djur) bedrevs huvudsakligen med tanke på hudarna, som exporterades till Europa.

Behovet av en stabil ekonomisk grund för en religiös institution, liksom för varje annan institution, är självklart. Omfattningen och förgreningarna av den ekonomiska aktivitet som var knuten till reduktionerna orsakade emellertid åtskilliga kontroverser både inom jesuitorden och utanför den.

Det måste sägas att kritiken av jesuiterna inte enbart eller ens huvudsakligen var ett verk av ”ljusets fiender”. Det var fråga om ekonomiska motsättningar. Nödgade av de privata köpmännen beskyllde regeringstjänstemän jesuiterna för ”att köpa och sälja”. Varför? För att det system jesuiterna lagt upp för produktion och distribution var unikt i sin effektivitet. Till skillnad från de privata köpmännens organisation använde jesuiterna en ”vertikalt integrerad” metod. De producerade, transporterade, magasinerade och marknadsförde sitt the, sina hudar och sina övriga produkter via sina egna hus och kollegier. De behövde inga mellanhänder. I varje stad ombesörjde det lokala jesuitkollegiets ombud varudistributionen. Härigenom blev marknadsvillkoren avsevärt förmånliga i jämförelse med den enskilde spanske theodlarens eller den lokale köpmannens villkor.

Och vad som retade dem mest, jesuiterna betalade varken ”omsättningsskatt” eller några andra regeringspålagor. Det låg nära till hands för den enskilde spanske odlaren eller köpmannen att se sig utsatt för ojust konkurrens.

Andra ekonomiska aktiviteter

1 Peru och Paraguay hade jesuithusen ett antal större egendomar där de sysselsatte den största svarta slav-arbetskraften i hela Amerika (humant, rentav föredömligt, men ändå). Vid tiden för sin utdrivning på 1760-talet sysselsatte jesuiterna i dessa båda områden c:a 7 500 negerslavar.

I alla dessa aktiviteter var jesuiterna gynnade på flera sätt. Av fromma lekmän mottog de gåvor och donationer, och av kronan åtnjöt de befrielse från betungande pålagor. Jesuiterna åtnjöt stor prestige, hade omfattande förbindelser och lätt tillgång till kreditmarknaden i Latinamerika och Spanien.

Beskyllningar

Att konkurrenterna inom det privata affärslivet kände sig gravt handikappade i denna situation är lätt att förstå. Det enda vapen de hade att ta till mot jesuiterna var att anklaga dem för att ”köpa och sälja”, ”negotiatio”, vilket var förbjudet för de religiösa ordnarna. Beskyllningen var orättvis, och bemöttes också av jesuiterna. De påpekade att vad de gjorde både var lagligt med tanke på kyrkans bestämmelser och utfördes med ett gott syfte. Lagligt, eftersom Jesu sällskap av såväl kyrklig som borgerlig lagstiftning hade tillåtelse att avyttra egna jordbruksprodukter. Vad som var förbjudet var att ”mångla”, dvs inköpa varor för att sälja dem. Och det gjorde aldrig jesuiterna. Vidare var syftet med verksamheten gott, för vinsten användes till driften av de skolor, kollegier och missionsstationer som jesuiterna arbetade med.

Hur riktiga dessa förklaringar än var, så mottogs de likväl av döva öron, eftersom de inte förklarade de problem som låg bakom kritiken: att de privata godsägarna och köpmännen inte kunde göra sig gällande i konkurrensen med jesuiternas integrerade jordbruksproduktion och marknadsföring.

Barockarkitektur och indianhyddor

Jesuiterna i Paraguay kritiserades inte bara av regeringen och enskilda, utan även av sin egen generalföreståndare i Rom. Från 1645 går en oavbruten ström av brev till Paraguay med varningar för ”negotiatio”, dvs ren affärsverksamhet, uppförande av skrytbyggen och sysslande med penningförvärv. 1713 förde jesuitgeneralen M. Tamburini på tal de ”palats i vildmarken” som jesuiterna uppförde inom reduktionerna. Den mäktiga barockarkitekturen’ var en del av det intellektuella bagage som de europeiska jesuiterna förde med sig till Amerika. Dess mäktighet underströk den reella makt spanjorerna innehade. Och denna makt var grunden till förhållandet till indianerna.

Stadsbebyggelsen i Latinamerika under 1600- och 1700-talet utgjordes vanligen av anhopningar av en- och någon gång tvåvåningshus av vilka många bäst kan beskrivas som hyddor eller skjul. I denna omgivning måste de massiva stenbyggnader som exempelvis kyrkan och prästgården utgjorde för indianerna, t.ex. i övre Parana, ha tett sig inte bara som underverk utan också som något skrämmande. Så var också undermedvetet avsikten: en förening av världslig makt och mysteriös auktoritet.

Men denna byggnadsstil var även på denna tid dyr, och det är här som frågan om institutionell rikedom kommer in. En undersökning av befintliga räkenskaper från reduktionerna visar tydligt att missionärerna inom dessa områden levde fattigt, ”med en levnadsstandard så låg att ingen av deras kritiker skulle ha vågat försöka dela den” (E. Burrus). Men den vanlige lekmannens uppfattning av jesuiterna i 1700-talets Paraguay var helt annorlunda. Eftersom jesuiterna var omgivna av rikedomens symboler – stora egendomar, stor arbetskraft och väldiga byggen – ansågs de som rika. Institutionen var rik, så hur enkel den enskilde jesuitens livsstil än var betraktades han också som rik. Även om hans asketiska levnadssätt var erkänt ansågs han ändå ha aktiv del i institutionens vidsträckta makt. Man gjorde helt enkelt ingen åtskillnad mellan den institutionella rikedomen och den enskildes fattigdom. Det var föreningen av symbolisk makt och verklig ekonomisk makt som skulle visa sig vara jesuiternas olycka.

Inte längre svart-vitt

Det står klart att jesuiternas motståndare i Latinamerika varken kan betraktas enbart som dygdemönster eller som Antikrists vapendragare. Jesuiterna i Paraguay, Peru och Mexiko trampade på många officiella tår under de två aktuella århundradena. Detta blev särskilt uppenbart vid tillkomsten av den ekonomiska grunden för deras apostoliska insats. Kanske kan man säga att jesuiterna bredde ut denna grund lite för mycket genom skapandet av ett välsmort handelsmaskineri för omsättningen av the, socker och hudar från reduktionerna, genom att helt eliminera medverkan av lekmän som mellanhänder, vilket blev möjligt genom att använda jesuitkollegier som magasin för jesuit-producerade varor som passerade genom en exklusivt jesuit-uppbyggd distributionsapparat. 1767, då jesuitorden förbjöds i Paraguay, var köpmännen och de enskilda jordägarna mer än villiga att ställa sig bakom de spanska Bourbonernas dom över orden.

Not

Jfr Ett geni i Sydamerikas urskog, i KIT 1974, s. 354 ff.