Kyrka utan ansikte

Samtidigt som den katolska kyrkan i stort har tilldragit sig en påtagligt större och ibland förvånad uppmärksamhet i Sverige genom massmedia – exempelvis vissa av påvens framträdanden, den latinamerikanska kyrkans nyorientering eller kyrkans roll i Polen – förblir den inhemska katolska kyrkan för svensk allmänhet i stor utsträckning en kyrka utan ansikte.

Rapporteringen om internationella katolska förhållanden och händelser röjer kanske mera sällan någon särskilt ingående kunskap om eller förståelse för det som den katolska kyrkan står för. Men katolicismen i stort behöver inte längre uppmärksammas enbart eller företrädesvis i polemiska termer. För att bara nämna TV den senaste tiden har sålunda en timme av bästa programtid kunnat ägnas åt ett sakligt belysande reportage om ett kvinnligt trappistkloster i Belgien, och i informationen kring den aktuella serien över en roman av Evelyn Waugh har det inte behövt förtigas att författaren var katolik och att detta i hög grad präglade hans författarskap.

Inom landet menar sig katolska bedömare kunna konstatera ett ökat intresse för den katolska kyrkan. Antalet konversioner har ökat något. Kyrkan framstår inte längre som något så besynnerligt och främmande som tidigare. Men frågan är om kyrkan med sitt sätt att framträda ännu är en tillräckligt påtaglig realitet för att kunna motsvara de förväntningar och uppgifter utöver de allra akutaste som den står inför.

Vid flera tillfällen, bland annat i DN:s serie om katolska kyrkan i somras, har dagspressen kunnat tala om den katolska kyrkan som landets största frikyrka. De beräkningar som ligger bakom den benämningen måste behandlas med en smula urskillning (därom nedan), men det faktum att den katolska kyrkan har blivit ett av de största trossamfunden i landet väcker reflektioner till liv över orsakerna till att dess närvaro i svenskt allmänmedvetande inte står i proportion till dess numerär – och framtidsperspektiven för denna kyrka. Med talet om katolska kyrkan i Sverige som en föga påtagligt framträdande realitet avser vi inte att nonchalera det betydande antalet katoliker bland svenska konstnärer och intellektuella, men denna närvaro i en väsentlig del av svenskt kulturliv är inte omedelbart identisk med en närvaro i Sverige i allmänhet av kyrkan som sådan: kyrkan som stift, som församlingar och kommuniteter, institutioner och föreningar, kyrkan som förkroppsligande av katolsk tro och katolskt liv. Denna kyrka som sådan är knappast en spontant medräknad och känd del av den svenska verkligheten.

Denna existens utan ansikte är förståelig mot historisk bakgrund. Utan 60- och 70-talens explosionsartade invandring skulle den katolska kyrkan här i landet, mänskligt att döma, ha förblivit en ytterligt liten minoritet. Samtidigt är kyrkan inte en entydig ”invandrarkyrka”: ca 20-25% av katolikerna är infödda svenskar (konvertiter eller födda i katolska familjer), det dominerande gudstjänstspråket är svenska, och de flesta kategorier katolska invandrarbarn blir eller är kort och gott svenskar, om än ofta med rötter även på annat håll. Men invandringen förändrade hastigt villkoren för katolicismen i Sverige, och alla därmed sammanhängande frågor och problem har i hög grad bestämt kyrkans arbete de senaste 20 åren.

Det faktum att katolska kyrkan i Sverige fått sin nuvarande karaktär och blivit numerärt betydande så sent som under de allra senaste decennierna innebär inte minst, betraktat i ett längre perspektiv, att den i stort sett var frånvarande under den tid då det moderna Sverige – också det moderna religiösa Sverige – tog gestalt, från slutet av 1800-talet. Den katolska kyrkan har varken den minsta chans eller den ringaste lust att etablera sig som en officiell kyrka av Svenska kyrkans modell. Svenska kyrkans presens i svenskt allmänmedvetande bygger som bekant på unika historiska förutsättningar. Men när det svenska religionsmonopolet för drygt 100 år sedan började brytas ner, skedde det under förutsättningar som den katolska kyrkan ännu knappast förmått se vidden av eller kunnat leva upp till. Dess brist på närvaro i det svenska samhället kan i mycket stor utsträckning ses som en brist på sådant framträdande som här i landet förväntas av och förknippas med folkrörelserna – vare sig politiska, ideella eller religiösa (frikyrkorna). Just detta bidrar i hög grad till att den blir en kyrka utan ansikte. Detta faktum förringar inte det minsta värdet av de ofta heroiska insatser som gjorts för att bygga upp katolska kyrkan i landet och ge katoliker en möjlighet att praktisera kristet liv.

Folkrörelsemodellen har naturligtvis sina begränsningar som modell för den katolska kyrkans liv och arbete. En folkkyrka kan bara till en viss gräns fungera som en organisation i vanlig mening. Kyrkans struktur harmonierar inte helt med vanliga demokratiska organisationsmodeller. Det hindrar inte att exempel finns på lyckat inlemmande i Folkrörelsesverige; vi tänker främst på Katolska Kyrkans Studieråd (medlemsorganisation i Sveriges Kyrkliga Studieförbund, vilket gör att katolskt studiearbete kan bedrivas på samma villkor som all annan folkbildande studieverksamhet) och Sveriges Unga Katoliker (som ingår i Sveriges Ungdomsråd och organisatoriskt fungerar utifrån samma förutsättningar som andra ungdomsorganisationer). Men det finns ytterligare några områden, där lärdomar från folkrörelserna kunde bidra till att ge kyrkan större påtaglighet utan att förutsätta illusoriska insatser av ekonomisk eller personell natur.

Det första gäller medlemskontakten. Det är i dag omöjligt att med någon säkerhet säga hur många katoliker som finns i Sverige. Den ibland citerade siffran omkring 100 000 bygger delvis på församlingsregister, delvis på rena skattningar, och den avser det antal katoliker med vilka kyrkan har någon kontakt (inte alltid intensiv). Antalet praktiserande katoliker är betydligt mindre, antalet katolskt döpta i landet säkert åtskilligt större. Bristen på tillförlitliga register skapar stor osäkerhet t.o.m. om kyrkans numerär, samtidigt som den givetvis har icke föraktliga ekonomiska konsekvenser, eftersom ryggraden i kyrkans ekonomi i princip utgörs av församlingsvis uppburna kyrkoavgifter. Den ekonomiskt osäkra situationen understryks ytterligare av det alltfort starka men inför framtiden vanskliga beroendet av utländska bidrag, framför allt från Västtyskland och USA, både för den reguljära verksamheten och för det relativt stora antal byggnadsprojekt som varit och är absolut nödvändiga för att ge de katolska församlingarna åtminstone elementärt anständiga och brukbara gudstjänst- och samlingslokaler. Det inre liv som skall utgöra den katolska kyrkans styrka kan naturligtvis inte ekonomiseras fram; det är helt beroende av levande gudstjänst, avslöjande och vägledande predikan, fungerande själavård och förekomsten av människor som kan utgöra kristna föredömen. Men för stabiliteten i kyrkans liv och för dess framträdande och vittnesbörd utåt är det oundgängligen nödvändigt med vissa institutioner och tillgängliga miljöer.

Någon kyrklig utbildning, annat än av frivilliga medarbetare för trosundervisningen av barn, har hittills inte kunnat byggas upp i landet – tillfälliga initiativ undantagna. Vid betraktandet av folkrörelserna inser man lätt betydelsen av en åtminstone minimal apparat av fungerande utbildningsinstitutioner såväl för rekryteringen av nya medarbetare som för förmedling av impulser och reflektioner över kyrkans identitet och möjliga arbetslinjer. Sådana institutioner kunde också förmedla vitalare kontakt med svenskt samhällsliv än det nu ofta är möjligt för de invandrade medarbetarna att få. I någon form kunde kanske förekomsten av sådana, hur små till formatet de än måste vara, lägga grunden till en inhemsk utbildning av också mera kvalificerat slag i framtiden; de fåtaliga katolska prästkandidaterna, som inte räcker att bygga någon inhemsk utbildning på, får i dag skaffa sig hela sin utbildning utomlands – en utbildning som naturligtvis inte till någon del kan ta sikte på specifikt svenska förhållanden och problem.

Till bilden av folkrörelserna hör i hög grad de större manifestationer som regelbundet ger ordentligt eko i massmedia: frikyrkornas generalkonferenser, de ideella organisationernas och förbundens kongresser, partiernas riksstämmor. Ett enda blygsamt försök i den riktningen har förekommit i den katolska kyrkan: det katolska riksmötet på stiftsgården Marielund utanför Stockholm sommaren 1980, tillkommet på ungdomsinitiativ. En målmedveten satsning på sådana storsamlingar för katoliker från hela landet skulle i sig kunna både samla upp en stor del av de akuta problemen och ge möjlighet till upplevelse av större enhet och sammanhang, innebära ett väsentligt kontaktskapande utåt och stärka den katolska gräsrotsopinion som i dag i de flesta avseenden är så påtagligt tyst: kyrkfolkets ansvarstagande för sin egen kyrka. Både för t.ex. ungdomarna inom kyrkan och för dem som söker sig till den katolska kyrkan skulle en med sådana medel åstadkommen förstärkning av kyrkans karaktär av konkret verklighet innebära ett viktigt stöd.

Den framtida katolska kyrkan i Sverige måste finna en fungerande balans mellan inkulturation och internationalitet: den måste rotas ordentligt i den svenska myllan och samtidigt bevara sin öppenhet för en mängd nationaliteter och mentaliteter. Här ligger dess dubbla uppdrag. Dess huvuduppgift är att ge konkret uttryck åt det budskap som enligt kyrkans övertygelse ensamt kan ge människor den befrielse och mening de behöver och söker på alla möjliga vägar: den skall vara det konkreta uttrycket för Kristi kyrka och allt vad den innebär, och den kan det givetvis inte i splendid isolation från andra kyrkosamfund. Men samtidigt har den katolska kyrkan chansen att förverkliga något av den enhet mellan människor ur olika nationer som att döma av alla prognoser måste bli en så väsentlig del av morgondagens Sverige. För bådadera krävs att kyrkan får ett ansikte.