Kyrkans spanska lärarinna jubilerar

På 1500-talet blev Spanien en världsmakt, inte minst med hjälp av de till synes outtömliga rikedomarna i ädla metaller från Nya Världen. Alltsedan den dag Columbus seglade ut med sina karaveller på väg mot fjärran kontinenter, om vilka han ingenting visste, började den europeiska världsbilden förvandlas radikalt. Ett par decennier senare inledde några teser spikade på en kyrkdörr i Wittenberg den västerländska kristenhetens uppsplittring i en rad statligt förankrade kyrkor som ställde sig i stark opposition mot den allmänneliga kyrkan med dess säte i Rom, där Petri efterföljare residerade. I motreformationens trosglödande värld spelade Spanien en ledande roll, vilket fick sitt främsta uttryck i bild genom en inflyttad grek med italiensk skolning, än i dag känd rätt och slätt under nationalitetsbeteckningen som El Greco.

De stora upptäckterna i detta sekel gällde inte bara den yttre världen. Också i den inre rymden fick Spanien sina stora resenärer och vägvisare, Johannes av Korset – i Sverige mest känd genom Hjalmar tullbergs sköna och starkt personliga översättning av lyriken – och den kvinna vars minne högtidlighålls, särskilt i den katolska världen, inför 400-årsdagen av hennes död.

Den katolska kyrkan utdelar sina hederstitlar tämligen sparsamt, inte minst när det gäller kvinnor. Därför var det inte utan betydelse när påven 1970 högtidligt utnämnde två kvinnor till doctor ecclesiae, kyrkolärare, en uppskattning som tidigare bara kommit män till del. Då hade de visserligen fått vänta länge. Den ena var Katarina av Siena, död 1381, och den andra var en spansk nunna, Teresa av Avila. 15 oktober var det fyrahundra år sedan hon avled 1582, precis när tio dagar föll bort i skarven mellan den julianska kalendern och den gregorianska reformen natten 2-15 oktober; i Sverige genomfördes den nya tideräkningen först år 1753.

Lämpligt för detta tillfälle har hennes Brev i urval’ kommit ut i svensk översättning hos karmeliterna i Skåne. I den katolska världen har hennes verk på sistone studerats ur många aspekter, inte minst som en motvikt till Kungs moderna och för många anstötliga teologi, men större delen av dessa verk är avfattade på hennes modersmål, spanska, och tillgängligheten därigenom begränsad. Den som vill följa hennes liv under de många resorna kors och tvärs i Spanien kan göra det med hjälp av en likaså ganska nyutkommen bildbok, rikt och trevligt illustrerad och utgiven på flera olika språk av karmeliterna i Burgos, Spanien, på tyska som Teresa von Avila. Weg und Botschaft.

Teresas största insatser var praktiska, dels som klosterreformator, dels som författare i andliga frågor för sina medsystrar. Någon lärd teolog var hon, i motsats till de flesta kyrkolärare, inte; hon kunde nätt och jämt följa med latinet i korbönerna. De nunnor hon skrev sina viktigaste verk för var inte heller belästa men desto mer hängivna i sin gudskärlek. För dem måste hon fatta sig klart och övertygande, vilket också senare tiders läsare har nytta av. Ämnet är själens möte med Gud, särskilt i Fullkomlighetens väg och Den inre borgen. Sin självbiografi, Boken om mitt liv, skrev hon på sin biktfars uppmaning och hade inte tid att läsa igenom texten, än mindre att utstoffera den med någon retorisk grannlåt. Dessa tre verk är också översatta till svenska genom karmeliterna i Skåne. Hon räknas som en av de största spanska prosaisterna, och den naturliga stilen bidrog mycket till den stora popularitet som hennes skrifter snart nog nådde. Med lättfattliga och genomförda metaforer skildrar hon själens krävande väg till den gudomliga föreningen.

Hennes egen väg var lång och slingrig. Hon hann bli fyrtio år och mer innan livet hade mycket annat att erbjuda än misslyckanden och lidanden. Hon föddes 1515 i en barnrik adelsfamilj i Avila; flera av bröderna bröt sig med tiden en bana i Nya Världen. När hon beskriver sin ungdom är det ingen måtta på syndamedvetandet, men bakom hennes ord ser man en livlig och ovanligt charmig flicka med en viss nyfikenhet och en mycket sträng hederskodex. Skräcken för straffen efter döden fick henne att som tonåring besluta sig för att gå i kloster och på så sätt minska sin kommande tid i skärselden. Trots faderns motstånd – modern var död – genomförde hon med tiden sin plan och gick in i ett lokalt kloster inom karmelitorden, där livet trots allt inte var alltför hårt. Ett visst umgängesliv förekom, man var inte helt avstängd från världen. Men Teresa fann sig inte tillrätta i detta liv och reagerade med svåra och svårbotade sjukdomar. Hon flackade under en tid mellan olika platser, alltför sjuk för att tillåtas stanna i klostret. Hennes val och liv kunde utifrån sett te sig som ett enda misslyckande. I världen levde hon inte, och för klostret dög hon inte.

Hon hade redan kommit upp i medelåldern, när hennes liv tog en ny och oväntad form. I bönen och meditationen mötte hon Kristus, som undervisade henne i mycket och dessutom tog henne i anspråk för något som skulle komma att kräva alla de krafter hon kunde uppbringa för ett livslångt uppdrag. Hon började refomera sin orden.

Karmelitordens historia anknyter till förkristen tid. Den ser sin begynnelse i profeten Elias och hans elever, som levde ett eremitliv på berget Karmel i Israel, därav namnet. Efter Jesu död fortsatte tidiga kristna denna ensliga tradition, och vid korstågen blev man i Europa bekant med de fromma eremiterna på Karmel.

Sin stränga karaktär av botgöring hade orden i viss utsträckning förlorat. Tillsammans med några andra asketiskt lagda eldsjälar började Teresa fundera över möjligheten att grunda ett litet kloster där den ursprungliga andan skulle leva vidare. Därmed var grunden lagd för en förnyelse av orden som skulle bli av genomgripande betydelse. Hon lyckades skaffa ett hus i sin hemstad, och tolv nunnor flyttade gärna dit och levde i stor glädje – åtminstone till en början – ett ytterligt fattigt liv.

Teresa fick tillstånd att grunda flera sådana kloster. Hon som förbjöd sina nunnor att någonsin lämna klostret måste själv resa mer än de flesta i sitt land. Dessa nymodigheter väckte ett våldsamt motstånd inom den övriga karmelitorden, både den kvinnliga och den manliga grenen. Både Teresa och i ännu högre grad hennes medarbetare Johannes av Korset fick känna av en fiendskap som kan förefalla egendomlig. De ville ju inte tvinga alla att leva efter sina stränga regler. För att lyckas behövde de inte bara en grundfast övertygelse utan också alla de förnäma förbindelser och överhuvudtaget all den diplomati de kunde uppbåda. Motståndet ledde så småningom till att orden delades upp i de skodda och de oskodda karmeliterna, varvid de senare hörde till Teresas reformerade kloster.

Hennes liv visar hur den stora mystiken leder över till handlingar i omvärlden. Kraften från den nära kontakten med den inre verkligheten vänds så småningom till verksamhet i yttre angelägenheter. Eftervärlden blev dock särskilt fascinerad av hennes extatiska upplevelser. I överensstämmelse med motreformationens allmänna helgonsyn framställdes hon i barockens mest berömda skulptur, Berninis staty av henne i extas, i kyrkan Santa Maria della Vittoria i Rom. En leende ängel håller ett spjut för att genomborra henne, och hon sjunker vanmäktigt ner, så som hon skildrar denna vision.

Vår tid har skarpare ögon för sexuell symbolik än vad äldre tider uppvisar, men desto mer skumögda är vi för annan extas. Den erotiska färgningen i den religiösa mystiken slår oss i ögonen, men tanken att kärleken till och hos Gud är den djupaste verklighet ur vilken också all jordisk kärlek växer fram är oss mer svårfattlig.

Teresa nöjde sig inte att som en adelsdam ur hennes omgivning älska och tjäna en make. Hon valde den högste som fanns, Hans Himmelska Majestät, och han ledde henne från ungdomens hämmade val till full verksamhet i hans tjänst.

Snart nog erkändes Teresa, liksom Johannes av Korset, som vägvisare i själens och gudskärlekens ofta dunkla natt. Ännu efter fyra sekel talar de med fullt levande röst, både till dem som söker deras egentliga budskap och till alla dem för vilka den litterära formen för utsagorna är lättare att förstå och uppskatta.

Teresa av Avila är den katolska fromhetens ”stora Teresa”, den höga mystikens lärarinna. I hennes orden gick mer än trehundra år efter hennes död en annan Teresa in, den unga fransyskan som skulle bli ”den lilla Teresa”, Teresa av Jesus-barnet, som placerade Lisieux centralt i den fromma geografin. Ytterligare en namne till dem förverkligar kärlekens svåra ideal i det faktiska livet, Moder Teresa av Calcutta. Så har dessa tre kvinnor med samma namn var och en på sitt sätt och efter sitt temperament en levande undervisning att ge i den kristna kärlekens hemlighetsfulla och krävande natur.

‘Kan erhållas hos Karmelitsystrarna, Fortunavägen 5900, Glumslöv, 253 72 HELSINGBORG

Vi beter oss värre än vilddjur, eftersom vi inte inser vilken stor värdighet vår själ har, och till på köpet gör vi den ännu ringare genom att binda den vid de ringa ting som hör jorden till. Gud give oss ljus!

ur Teresas brev till sin bror don Lorenzo de Cepeda, 17 januari 1570