Kyrkan i Sovjet – personliga intryck från en resa

Begreppet ”jag-skrympning” finns i slaviskan men symptomatiskt inte i västerländskt språkbruk. Detta är vad som händer när man lämnar Sovjet i synnerhet om man vant sig vid den ryska kyrkans liturgier. Orsaken är lätt att förklara. I Moskva firas dagligen två timmar långa förmiddagsliturgier i 50 kyrkor samt minst en timmes vesper. På söndagar och högtidsdagar förblir man stående i den mångtusenhövdade mängden i en under andra omständigheter helt outhärdlig trängsel ibland kanske fyra ja fem timmar. Om glädjen över att vara kristen är ett legitimt mått på en kyrkas liv och anda, ja då är den ryska kyrkan den mest levande i världen.

Ytligt sett har ju denna kyrka vingklippts på det mest effektiva sätt. Staten har fullständig kontroll. Ingen karitativ verksamhet får förekomma, tigga får man bara utanför, inte i kyrkan. Och det är många som tigger i Sovjet. Särskilt gamla människor utan pension. Församlingarna måste betala sjudubbel taxa för bruket av sina kyrkor och för elektricitet osv. Kyrkan får inget stöd av staten. Ändå tycks ingenting fattas.

Men antalet öppna kyrkor är naturligtvis långt ifrån tillräckligt med tanke på folkmängden. Före revolutionen fanns uppskattningsvis 54 174 kyrkor mot 5 000 eller 7 000 idag. Moskva hade 1917 657 kyrkor och kapell för en befolkning på 1 900 000 invånare. Idag är enbart ett femtiotal av de 100 kvarlämnade kyrkorna öppna för gudstjänster. Staden har nu ca 8 miljoner invånare. Leningrad, det forna St. Petersburg, hade 1917 mer än 460 tempel – ortodoxa, gammaltroende, katolska och protestantiska – för 2.100 000 invånare. Idag finns 15 öppna kyrkor för en befolkning på 3.5 miljoner.

De kyrkor som är i bruk är ytterst välhållna, och det betyder i Sovjet en försvarlig mängd guldpåläggningar i såväl interiör som exteriör. För en utomstående förefaller det vara ett mirakel.

Till det yttre ytterst fattig – men rik på andliga skatter. Ingen yttre verksamhet av det slag vi väntar oss från Väst, men här verkar liturgin som ersättning för allt annat. Ingen kyrka i Väst kan tävla med denna kyrkas liturgiska rikedom och styrkan i de långvariga bönerna. På pingstdagen bad prästerna på knä i koret inför församlingen tre timmar i sträck. Församlingen bestod av uppskattningsvis 8.000 i patriarkatskatedralen. Psalmsången i Sovjet. Alla dessa klara kvinnoröster. Intensiteten i glädjen att vara kristen. Skönheten i kulten som är helt översinnlig och inte går att uttrycka eftersom den inte är av denna världen. Allt detta skulle man vilja ta med sig hem till Väst där kyrkan går under i likgiltigheten.

Sedan 30-talet beflitar sig den ryska kyrkan om att inta en prosovjetisk attityd. Man fylls av beundran för vad som i tysthet uträttas inom ramen för det tillåtna. En öppen konfrontation vore här självmord.

Förhållandet till statsmakten har skiftat. 1932 fanns bara 4 stiftsbiskopar i tjänst, några hundra präster och inget kloster eller teologiskt seminarium. Kriget medförde en viss liberalisering. För att tacka kyrkan för den utomordentligt betydelsefulla roll den spelat under kriget för stärkandet av patriotismen, i synnerhet för den med kollektmedel bekostade flygflotiljen Alexander Nevski och pansarregementet Dmitrij Donskoj lät Stalin åter öppna ett stort antal kyrkor och kloster. En ny våg av förtryck utbröt emellertid under Chrusteveran på 60talet. Då stängdes ca 10 000 kyrkor och antalet kloster reducerades till 30 från att ha varit 67 och seminarierna från 8 till 3. Då hade kyrkan 76 biskopar i tjänst och ca 15 000 präster.

Att kyrkan bärs upp av lekmännen blir man starkt påmind om. Överallt dessa ständiga tempeltjänarinnor – babushkorna. De är som ett eget litet folk som finns överallt och utan vilka begreppet kyrka vore otänkbart. När de dör och det händer ofta bärs de till templet i en liten öppen trälåda och får stå i kyrkans mitt ett dygn medan församlingen kärleksfullt tar avsked. Allt sker så naturligt och så självklart. Kyrkan är deras andra hem, och det dröjer inte länge förrän man som utländsk besökare känner samma sak.

I de gammaltroendes katedral i Moskvas utkanter har tiden stått stilla sedan Nikons tid på 1600-talet. Som kvinna måste jag bära huckle, en hatt vore otänkbar. Vespern har helt annan rytm än den vanliga. En stor del av tiden ägnas metanior, dvs nedfall med pannan mot marken inför ikonostasen och officierande präst. Dessa nedfall sker med en drill som är nästan akrobatisk till sin karaktär. Det är lördagskväll. Hit kommer människor med så rena ansikten och så gammaldags ryska utseenden att man känner sig förflyttad i tiden. Utanför ingången står högsommarkvällen stilla i all sin blomsterprakt som ett evigt ögonblick i tiden. Birgitta Trotzig har talat om de ställföreträdande förebedjerskorna i Sovjet. Det är just så man uppfattar dem, som ställföreträdande förebedjerskor för hela mänskligheten.

I ena änden av Nevskij prospekt i Leningrad ligger Alexander Nevskikatedralen. I denna stad är besöksfrekvensen något lägre än i Moskva. Katedralen som byggdes på Peter den stores tid är en rokokokyrka med en synnerligen vacker rokokoikonostas inramad i guld mot ett smaragdgrönt sidenhänge. Här är den liturgiska sången av en enastående kvalitet, flera av körmedlemmarna har operaröster och protodiakonen Andrej Mazur spränger katedralen med sin mäktiga basröst. I närheten ligger den teologiska akademin och metropolitsätet. Akademin förfogar över det bästa teologiska biblioteket i kyrklig ägo i Sovjet och man blir ytterst vänligt mottagen. Även akademierna i Zagorsk och Leningrad som samtidigt är prästseminarier, vilar helt på privata resurser, ett annat mirakel. Ett tredje seminarium finns i Odessa. 1917 fanns 4 akademier, 57 stora seminarier och 185 små. Studenternas antal är f.n. 1617 varav 788 är seminarister och 814 korrespondenselever, 15 är aspiranter. 98% av studenterna blir präster, i detta fall var proportionen ofta den omvända före revolutionen. 90% ingår äktenskap före prästvigningen. Det är svårt att ge någon uppgift om prästernas löner. De betalar emellertid 48% i skatt och vid pensionsåldern utbetalas 50 rubel i månaden plus en rubel för vart tjänsteår. (En rubel ca 6 svenska kronor.)

Inget teologiskt vetenskapligt arbete har utkommit sedan 1917. Men ingenstans i den ortodoxa världen ges det ut så mycket förnämlig litteratur som i Sovjet. Förutom Moskvapatriarkatets tidskrift som utkommer månatligen i både rysk och engelsk upplaga forskas det ivrigt i kyrkohistoria.

Underbart vackra bibelutgåvor publiceras i Moskva. De två sista utgåvorna kom 1968 och 1976. Så förnämliga utgåvor med kritisk apparat och kartor och illustrationer får man leta efter i Väst. Det är inte sant att man inte kan få tag i biblar i Sovjet. De är bara dyra. 35 rubel kostar de och man får köpa dem i sakristian. Men upplagan säljs naturligtvis ut mycket snart som all litteratur i detta läshungriga land.