Kyrkomötet

När detta nummer av Signum når sina läsare är det allmänna kyrkomötet samlat. Det har att ta ställning till två skrivelser från regeringen. Dels en principförklaring om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan avsedda att förverkliga religionsfriheten också i vårt land. Dels ett förslag till nya lagbestämmelser som reglerar samexistensen mellan skilda åsiktsgrupper i Svenska kyrkan. Det senare avviker från den överenskommelse som en inomkyrklig samrådsgrupp lagt fram däri, att biskopsämbetet blir föremål för en starkare statlig reglering än tidigare.

Dessa två krav, på hårdare tag mot dissidenterna i frågan om kvinnliga präster och på ökad jämlikhet mellan skilda trossamfund kanske politiker och opinionsbildare anser möjliga att förena. Däremot visar kyrkomötets sammansättning på att de kyrkligt engagerade i allmänhet uppfattar dem som oförenliga. En stor majoritet av de prästerliga ombuden önskar en friare kyrka och samtidigt slippa statlig inblandning i samexistensfrågan. Bland lekmannaombuden finns möjligen en majoritet för kraftigare diskriminering av minoriteten av präster, men helt visst en betydande majoritet för ett bevarat statskyrkosystem.

Vår uppfattning är att kyrkomötesledamöterna här förstått saken bättre än de politiska partierna. Statskyrkosystem och styrning av kyrkliga utnämningar har alltid hört samman, medan det första steget på vägen till kyrkans frihet alltid varit att staten avstått från sin makt att påverka personval och från att ta ställning i inomkyrkliga motsättningar. Den första reform som ledde till den nu fullbordade åtskillnaden mellan stat och kyrka i Spanien, var regeringens avstående kort efter Francos död från rätten att påverka biskopsutnämningar. Lösningen av kyrkastat-frågan har hittills blockerats av att ansvariga politiker inte varit beredda att prioritera religionsfriheten före administrativa ingripanden i motsättningarna om kvinnliga präster. Finner man det senare vara viktigare än religionsfriheten är givetvis en ytterligare förstärkning av statskyrkosystemet det enda rimliga. Vi har inga svårigheter att förstå politiker eller kyrkomän som samtidigt önskar de bästa arbetsvillkor för de kvinnliga prästerna och en friare ställning för Svenska kyrkan. Men vi finner det svårförståeligt att de inte inser att en prioritering måste ske. Eljest blir dessvärre bekännelsen till religionsfrihet och statlig likabehandling endast tomma ord.

En undersökning av prästernas inställning till ”samvetsklausulen” nyligen visade klart att en stor majoritet av prästerskapet inte vill acceptera någon skärpning av villkoren för dissidenterna. Skulle regeringen lyckas att genomdriva sitt förslag mot kompakt biskopligt och prästerligt motstånd, skulle helt visst de inre spänningarna i Svenska kyrkan stegras på ett dramatiskt sätt. Särskilt om samtidigt reformförslaget avvisades.

Men kyrkomötets beslut berör inte endast Svenska kyrkan. Stora ekumeniska värden står på spel. Om kyrkomötet skulle rösta för att behålla Svenska kyrkans särställning, skulle dess ekumeniska trovärdighet allvarligt kunna ifrågasättas. Åtminstone dess förtroendevalda lekmän skulle inte acceptera att den är ett trossamfund bland övriga. Skulle statsmakten mot biskopar och präster kunna gripa in i frågor om biskoparnas kompetens och auktoritet skulle också Svenska kyrkans trovärdighet i ekumeniska sammanhang sättas ifråga. Är måhända departementet den rätta partnern för teologiska samtal?

Hur inre motsättningar skall hanteras borde vara en fråga endast för Svenska kyrkan. Vi har tidigare uttryckt uppfattningen att frågan om kvinnliga präster i sig inte behöver vara den avgörande ekumeniska stötestenen. Men sett från katolsk synpunkt måste för vidare enhetsarbete åtminstone möjligheter finnas för ett närmande i tro och kyrklig ordning mellan kyrkorna. Det är svårt att se hur dessa möjligheter skulle kvarstå, om de gjordes hemlösa i Svenska kyrkan vilka är benägna att ta hänsyn till katolsk och ortodox ordning.

Också frågor som inte direkt berör statkyrka och samexistensen kan komma att spela en stor roll på kyrkomötet. Dit hör främst förhållandet mellan dop och kyrkotillhörighet. Den nuvarande ordningen, där Svenska kyrkan varje år tillförs tiotusentals odöpta medlemmar är begriplig mot bakgrund av ett civilrättsligt bestämt medlemskap. Det är en helt ny situation, där kyrkan genom egna organ skulle kunna definiera sitt medlemskap. Att då frångå den nästan allmänna förutsättningen av dop för medlemskap, skulle vara ett teologiskt ställningstagande, som placerade Svenska kyrkan i en klass för sig i kristenheten. Frågan om dop och medlemskap är en mera central fråga än kvinnans behörighet till prästämbetet, och de ekumeniska implikationerna är större.