Kyrkan och Förintelsen

Den 16 mars 1998 publicerade Heliga stolens kommission för religiösa förbindelser med judarna Vi minns. En reflexion över Förintelsen. Detta dokument är bara ett i en lång serie uttalanden som kommit från officiella katolska källor. 1990 gav samma kommission ut Pragdeklarationen, i vilken den erkände att en del traditionell katolsk lära och praxis hade bidragit till antisemitismens utbredning i det västerländska samhället.

Till 50-årsjubiléet av Auschwitz’ befrielse (27 januari 1945) kom en flod av uttalanden redan tidigt under året. De tyska biskoparna som citerade sin egen högsta/gemensamma synod 1975, erkände att kyrkan som helhet, med undantag för enskilda individers och gruppers exemplariska beteende, teg när det gällde de brott som begicks mot judarna och judendomen, eftersom den var alltför fixerad vid hotet mot sina egna institutioner. De polska biskoparna påpekade, i ett parallellt uttalande i januari 1995, att Auschwitz’ grundare inte var polacker utan tyska nazister; men samtidigt citerade de ur ett pastoralbrev av år 1991: ”Trots ett stort antal hjältemodiga föredömen bland polska kristna fanns det personer som fortfor att vara likgiltiga inför den ofattbara tragedin. Särskilt sörjer vi över att det också bland katolikerna fanns människor som på något sätt bidrog till judarnas död.”

Ärkebiskop Oscar Lipscomb från Mobile, Alabama, offentliggjorde också i sin egenskap av ordförande i Förenta staternas biskopskommitté för ekumeniska och mellanreligiösa ärenden, ett uttalande till 50-årsjubiléet av Auschwitz’ befrielse. Han påminde med sorg och ödmjukhet om att amerikanska myndigheter vägrade att ta emot judiska flyktingar under kriget. Han beklagade också att amerikanarna underlät att bomba de järnvägslinjer som förde till Auschwitz, något som judiska ledare hade bönfallit dem om att göra. Enligt Lipscombs uttalande bär katolikerna i Europa på ett ansvar därför att de underlät att göra allt som stod i deras makt för att rädda judiska liv.

Den hittills mest dramatiska bothandlingen har kommit från en grupp franska biskopar, inklusive kardinal Jean-Marie Lustiger, Paris, som samlades den 30 september 1997 i Drancy, platsen för ett tidigare judiskt koncentrationsläger. De beklagade att de franska biskoparna underlät att uttala sig offentligt mot interneringslägren och deportationerna av judar, åtminstone till 1942 då några biskopar i Sydfrankrike modigt protesterade. Det tidiga 1940-talets katolska ledare tillrättavisades för att alltför mycket ha koncentrerat sig på att skydda de troende katolikerna och för att ha gett efter för sin fruktan för repressalier mot kyrkans aktiviteter och mot ungdomsrörelsen. Trots att det fanns berömvärda undantag, sade biskoparna: ”måste vi erkänna att likgiltigheten vann över indignationen när den stod ansikte mot ansikte med judeförföljelsen och att tystnaden var regel inför de mångskiftande lagar som utfärdades av Vichy-regeringen…Vi bekänner denna synd. Vi ber om Guds förlåtelse och vi ropar till det judiska folket att höra att vi uttalar ångerns ord.”

Det färska uttalandet från Vatikanens kommission kommer ut inom ramen för Johannes Paulus II:s uppmaning till kyrkan att rannsaka sitt samvete som del av förberedelserna för jubileet år 2000. Men själva uttalandet var planerat långt innan påven uppmanade till denna självrannsakan. Vid ett möte med representanter för den Internationella kommissionen för mellanreligiöst samråd i september 1987 tillkännagav kardinal Jan Willebrands att den Heliga stolens kommission för religiösa förbindelser med judarna avsåg att förbereda ett uttalande om Förintelsen. Det nuvarande uttalandet tog alltså nästan elva år att få till stånd.

Det nya dokumentet återspeglar två olika intressen – att försvara kyrkan mot förtal och att uttrycka ånger över försummelser i det förflutna. Utom i introduktionen och sammanfattningen dominerar det försvarande draget. När dokumentet spårar orsakerna till antisemitism talar det om ”felaktiga tolkningar av Nya testamentet” som det Andra vatikankonciliet slutgiltigt tagit avstånd från. Förintelsens fasor tillskrivs inte religiös antijudendom utan överdriven nationalism och en pseudovetenskaplig rasism som var lika fientlig mot kristendom som judendom. Distinktionen mellan teologisk antijudendom och rasistisk antisemitism pressas kanske för hårt, hur välgrundad den än må vara, eftersom den lämnar frågan om öppen i vilken utsträckning den förra kan ha gett näring åt den senare. Den nyss utkomna boken The Hidden Encyclical visar hur antijudiska fördomar hindrade många katoliker att öppet fördöma Hitlers rasistiska handlingslinje 1938.

För att få lite perspektiv på Förintelsen noterar Vatikanen i sitt uttalande att det bara var ett av många fall av folkmord. Dokumentet erinrar om massakern på armenierna, de oräkneliga offren i Ukraina på 30-talet, massutrotningen av zigenare, dödens fält i Kambodja och liknande barbariska händelser. Ingen av dessa katastrofer får tillåtas försvinna ur minnet.

I sin introduktion och sammanfattning innehåller det nya dokumentet liksom sina föregångare en rörande uppmaning till ånger över förflutna misstag och till samverkan för att bygga en ny framtid då judar och kristna skall leva i harmoni och ömsesidig uppskattning. Som logisk grund till botgöring för brott som vi inte personligen begått påpekar dokumentet att inom kyrkan, som är Kristi kropp är alla förenade med såväl sina medkristnas synder som förtjänster.

Skrivet med brett perspektiv och teologisk noggrannhet har det nya dokumentet starka sidor värda att lägga märke till. I de delar som försvarar kyrkan argumenterar man noggrant, men i sina ansträngningar att vara koncisa, kanske man inte tillhandahåller tillräckliga bevis för att övertyga dem som vill fälla en hårdare dom. De predikningar och pastoralbrev, som många tyska biskopar skrivit mot den nazistiska antisemitismen och som jag kort hänsyftat på, förtjänar att räddas ur glömskan. Man påminner med rätta om den Heliga stolens ständiga motstånd mot den nazistiska rasismen påminner man med rätta om, inklusive påve Pius XI:s berömda uttalande: ”Antisemitism är oacceptabelt. Andligen är vi alla semiter.” Slutligen försvaras Pius XII:s goda namn mot de äreröriga anklagelser som vunnit allmän spridning alltsedan Rolf Hochhuths missvisande skådespel ”Ställföreträdaren” (1964).

Var och en som är förtrogen med den bortgångne Robert A. Grahams, S.J. och hans kollegers forskning, om den Heliga stolen under andra världskriget, publicerad i 11 volymer, har ingen orsak att betvivla att Pius XII utsatte sig för stora risker för att skydda och rädda så många judar han kunde. Även om han mer använde sig av diplomati än av konfrontation, protesterade han verkligen, ibland också offentligt, hos ledarna för axelmakterna. På hans direkta order ingrep påvliga sändebud i Frankrike, Slovakien, Ungern och Rumänien för att hejda deportationerna av oskyldiga offer. Som ett resultat av hans ansträngningar räddades oräkneliga judar från att fängslas av nazistiska och fascistiska förföljare. Vi kan idag inte exakt bedöma vilken effekt av ett rungande fördömande skulle ha haft, men vi måste respektera Pius XII:s egen bedömning av sitt handlande: ”Utan tvivel skulle en protest ha gett mig den civiliserade världens beröm och respekt men det skulle ha lämnat ut de stackars judarna till en ännu värre förföljelse.”

Det nuvarande uttalandet från Vatikanens kommission bör inte läsas isolerat utan i kontexten av de många uttalanden som gjorts av katolska auktoriteter under de senaste 20 åren och även tidigare. Dessa uttalanden, där en del uttrycker förkrosselse och andra snarare intar en defensiv hållning står i verklig överensstämmelse med varandra. Där de skiljer sig åt beror detta huvudsakligen på kyrkornas olika inblandning i sådana länder som Tyskland, Polen, Frankrike, Italien och Förenta staterna.

På nyhetskonferensen den 16 mars sade presidenten för den kommission som förberedde uttalandet: ”Ingenting är avslutat i och med detta dokument.” Världen väntar på ett uttalanden från påven själv. Hittills har påven mycket ofta beklagat Förintelsen som ett ofattbart brott men han har varit mycket tyst när det gällt att uttala sig om kyrkans ansvar. Åtföljt som det är av ett följebrev från Johannes Paulus kan uttalandet från kardinal Cassidys sekretariat för de kristnas enhet faktiskt återge påvens tankar. Vi kommer att veta mer när han kommer med ett eget uttalande om de dunkla punkterna i kyrkans historia. Det väntas komma ut före eller under det kommande jubelåret.