Provokatörer och profeter

I DET MODERNA samhället har konstnärer en roll som egentligen är ganska egendomlig. Modern konst är för många i bästa fall något obegripligt, ofta något som man upplever som direkt frånstötande eller provocerande. Ändå upplever många att det konstnärerna gör angår samtiden, och det kommenteras, diskuteras och kritiseras. Vad är det som gör det så viktigt att lyssna till konstnärerna och ta del av uttrycken för deras erfarenheter?

Konstnären, menar man ofta, har ett slags kontakt med en intensivare verklighet. Han eller hon bär på intensivare upplevelser och erfarenheter, som vi andra inte har. Vanliga människor behöver dessa utvalda personer och deras budskap. Den här synen på konstnären har naturligtvis sina rötter i 1800-talets romantik, där man började se konstnären och poeten som en person med ett särskilt uppdrag, en särskild smörjelse.

Samma sak kan sägas om konstnärer i vid mening, poeter, författare och andra. Den traditionella bilden är att de inte går till jobbet som vi andra. De väljer inte själva sin väg, de måste lyssna och vänta tills de äntligen tar emot det som de ger vidare till sin samtid. Det de ger vidare följer inte vanliga regler om vad som är fint och trevligt. Det måste sägas eller målas, det är en sanning som måste fram. Den som har en särskild kontakt med en högre verklighet och som har till uppgift att säga kanske obehagliga sanningar till sin samtid, den kan beskrivas med ordet profet.

Det grekiska ordet profetes betyder en som talar i någon annans ställe , en genom vilken någon annan talar. I vardagligt tal är en profet ofta en som förutser framtiden, men profet är också den som talar sanning till och om sin samtid, den som finner orden. Att finna de rätta orden och uttrycken är en gåva, inte bara yrkesskicklighet. Jag söker inte, jag finner , sade Picasso.

Litteraturvetaren och jesuiten Ferdinando Castelli gav 1972 ut en bok med titeln Sex profeter för vår tid. De var Fjodor Dostojevskij, Friedrich Nietzsche, Charles Péguy, Luigi Pirandello, Miguel De Unamuno och Teilhard De Chardin. De är profeter för vår tid, menade Castelli, för de inkarnerar vår tid, uttrycker och uttolkar den .

Det finns något av profetrollen i den traditionella synen på konstnären och tänkaren, men det är nog andra personer som vanliga människor upplever som verkliga profeter: de som är helt och fullt trovärdiga utifrån sin livsstil, de som fäller de där orden som träffar så rätt, som skär så djupt: Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Moder Teresa.

Vår tid har tröttnat på ideologier och törstar efter trovärdiga personer som bär på ett existentiellt budskap. En person lockar mer än en nämnd. Men hur känner man igen den som bär på ett sant budskap? Skall man bara lyssna till sitt hjärta, eller kan man lära sig urskilja falska profeter? Kanske är det inte omöjligt. Kring själva begreppet profet har erfarenheter och reflexioner samlats genom flera årtusenden. De kan vara nyttiga för att urskilja också vår tids profeter i vid bemärkelse. De kan också kasta ett överraskande ljus över kristendomen.

Profeter i egentlig bemärkelse är naturligtvis Gamla testamentets välkända gestalter: Jesaja, Jeremia, Hesekiel. De var språkrör för Gud, som ibland talade genom dem, men andra gånger talade också i eget namn när de såg sådant som andra vägrade se och satte fingret på den ömma punkten som ingen annan nämnde vid namn. Deras smärtsamma förkunnelse syftade till omvändelse, till en reningsprocess. Också senare kristna gestalter har liknats vid Gamla Testamentets profeter. En av dem är Birgitta med sin kritik av 1300-talets samhälle och kyrka. På jubileumssymposiet i Vadstena 1991 Heliga Birgitta budskapet och förebilden (Stockholm 1993) visade Anders Piltz hur nära Birgitta låg Gamla testamentets profeter.

Ordet profet användes också i andra förkristna religioner. Oraklet i Delfi var en profet: guden talade genom henne. Det förtjänar att påpekas att varken GT:s profeter eller oraklet i Delfi yttrade svårbegripliga ord i konvulsiv extas även om Pär Lagerkvists bok Sibyllan beskrev hur oraklet våldtogs av guden utan talade lugnt och med extrem klarhet. Vad som skiljde dem från andra var att vad de sade inte kom från dem själva, och att det var sant. Profeten skiljer sig från andra genom sin klarsyn, inte genom extas.

Jesu samtid menade att profeternas tid i stort sett var förbi. Profetians ande, menade man, skulle återkomma i den yttersta tiden, i Messias tid.

Jesu ankomst var inbäddad i en explosion av profetisk ande, när mänskligheten på nytt öppnade sig för Guds ande. Lukasevangeliets första två kapitel är späckade med profetior och profeter: Sakarias, Elisabet, Maria, Symeon, Hanna.

Nyckelgestalten här är Maria. Poängen i hennes roll i dramat är inte att hon lånar ut sin livmoder. Hon ställer sig helt till Andens förfogande: Må det ske med mig som du har sagt. Det leder till att hon föder ett barn, men det första uttrycket för att hon står till Andens förfogande är att hon brister ut i en lovsång, som är ett handboksexempel på den kristna profetian: en lovsång till Guds underbara gärningar med en udd av samhällskritik (härskare, ringa, hungriga, rika) och ett stänk av förutsägelse (alla släkten skall prisa mig salig). Marias lovsång, Magnificat, är positiv. Den italienske teologen Rino Fisichella, en av de få som i modern tid skrivit om profetian, hävdar rentav att den kristna profetian alltid är positiv, till skillnad från Gamla Testamentets profetior.

Sakarias, Johannes döparens far, brister också ut i vad Lukas klart säger är en profetia ( Han fylldes av helig ande och talade profetiska ord ), Också Sakarias lovsång, Benedictus, är en lovsång till Guds gärningar kryddad med några passager om framtiden: Du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet … Johannes Döparen var den störste av profeterna, men han var inte ensam.

Magnificat och Benedictus är två profetior, och den kristna traditionen värnar om dem som två skatter. De återkommer varje dag i kyrkans dagliga bön morgon och kväll. Tillsammans med Fader vår är de enda texterna som inte varierar i tidegärden. Det antyder att profetian hör till kyrkans stora skatter fast man sällan talar om den.

Det är spännande att se Maria som profet (om än inte nytt: redan Irenaeus av Lyon på 100-talet). I den katolska traditionen har man sagt: genom Maria till Jesus. Raniero Cantalamessa, kapucinmunk, tidigare professor i patristik och idag predikant på heltid (bl a Johannes Paulus II huspredikant) föreslår att man i stället skall säga: genom Maria till Anden. Om man försöker se bort från sterotyperna kan nog Lukasevangeliets Maria lära ut mycket om vad som händer när människan ställer sig till Guds andes förfogande. Det kan vara spännande att reflektera över detta just i år, i gemenskap med den del av kristenheten som följer Johannes Paulus II:s uppmaning att ägna 1998 åt reflexion över Anden (Inför det tredje årtusendet, Katolsk dokumentation 23, Uppsala 1996; jfr ledarartikeln Andens år i Signum 1/1998).

Maria och kyrkan tycks ibland flyta samman (jfr Andra vatikankonciliets dogmatiska konstitution Om Kyrkan, Katolsk dokumentation 4, 3:e uppl. Uppsala 1988, kapitel 64). De förenas av inställningen av lyssnande och mottagande. Kyrkan framställdes som kvinna i texter och i konsten under de första 1 500 åren av sin existens. Både Maria och kyrkan är mänsklighet som ställer sig helt till Guds Andes förfogande, blir havande och profeterar. Också kyrkan föder Guds barn: en spännande text från 400-talet talar rentav om den jungfruliga kyrkan som i dopets vatten föder Guds barn efter att ha befruktats av Anden.

Nya testamentet kulminerar i en profetisk syn, Johannes Uppenbarelse, men det var inte slutet på profetian. Det fanns profeter i den tidiga kyrkan. Paulus och Johannes uppenbarelse säger att apostlar och profeter var de förnämaste rollerna i kyrkan. Till skillnad från präster och biskopar, som kunde finnas i varje lokalkyrka, var apostlarna och profeterna få och vandrade från lokalkyrka till lokalkyrka.

Men också fornkyrkan stod inför problemet att känna igen de äkta profeterna. Profetrollen i egentlig betydelse spårade ur mot slutet av 100-talet när montanistiska profeter förutsade världens snara undergång, den som inte ens Jesus själv visste när den skulle komma, och alltså uppträdde som falska profeter i bokstavlig mening. Den tidiga kyrkan tvangs utarbeta kriterier för att urskilja äkta profeter. Det är fascinerande att det främsta kriteriet inte var renlärighet, att profetens budskap stämde med vad som står i böckerna. Det viktigaste var profetens personliga liv och moral och framför allt ödmjukhet.

Länge var man medveten om att profeter och profetior hör till den kristna kyrkans grundstruktur. Ännu hos 1200-talsteologen Thomas av Aquino förekommer ordet propheta 3576 gånger. Ändå är det idag förvånansvärt tyst om profeterna, som sällan behandlas av systematisk teologi. Undantag är den ovan nämnde Rino Fisichellas artikel Prophecy i Dictionary of fundamental theology (ed. René Latourelle & Rino Fisichella, N. Y. 1994) och en ny översikt över ämnet av den danske teologen Niels Christian Hvidt, som kommer som en artikel i Journal of Scandinavian Theology.

Men profeterna har nog funnits, även om de kallats med andra namn. Åtminstone i den katolska traditionen har man nog under de senaste århundradena använt andra ord för företeelser som ligger nära: visioner, privata uppenbarelser m m Men uttrycket privat är mindre lyckat, för det tar udden av begreppet och vittnar snarast om hur kyrkans ledning efter reformationen på 1500-talet ibland tonat ned lekfolkets aktiva roll. Paulus säger att profetia är bättre än tungomålstal, för profetian bygger upp de andra. Profetian kan alltså inte vara privat.

Och i vår egen tid? Kan man foga in 1800- och 1900-talets Mariauppenbarelser i detta sammanhang? Och omstridda gestalter som den ortodoxa visionären Vassula Rydén? I 1990-talets nya intresse för Anden finns här mycket kvar att göra för forskarna.

Andra vatikankonciliet gav ny impuls till reflexion om profetuppdraget. Konciliet betonade nämligen att alla kristna i dopet får del i Kristi uppdrag som kung, präst och profet (Om Kyrkan, 10 12), det uppdrag som man talar om som en smörjelse, en chrisma (jfr 1 Joh 2:27, 1 Pet 2:9, Upp 5:10). Kristus/Christos betyder ju den smorde, på hebreiska Messias. Varje troende kan alltså kalla sig kristen inte bara som anhängare till Kristus utan som delaktig av hans chrisma, smörjelsen i den heliga Anden. Här ligger alltså själva den kristna identiteten. Då ni har blivit delaktiga av den Smorde, kallas ni med rätta de smorda (Kyrillos av Jerusalem). Konciliets ord har bara delvis tagits på allvar. Det talas en del om det allmänna prästadömet, särskilt när man diskuterar prästers och lekmäns roller i liturgin, vilket för övrigt knappast heller uttömmer det ämnet. Kungarollen har väl knappast någon intresserat sig för, medan det profetiska uppdraget mest har uppmärksammats i överförd bemärkelse: att tala kritisk sanning till sin samtid, och det är naturligtvis viktigt. Men, som antyddes i början, man behöver inte vara kristen för att tala sanning. Ett kristet perspektiv kan här berika synen på lekfolket. En döpt är en människa som öppnar dörren för Gud med omtumlande följder, blir havande, profeterar, och som präst bär fram sig själv och sitt liv som offer (vilket betyder: att låta det bli Guds egendom). I ett ord, blir en del av Messias själv, han som är kung över Guds rike.

Men det blir meningslöst att tala om dessa frågor om man inte ser kyrkan som en andlig verklighet. Utgångspunkten är att Anden verkligen gör de troende till en enda kropp, som står till Andens förfogande och blir Kristi kropp, får del av huvudets värdighet och tillsammans med Kristus sänds med ett uppdrag till världen. Det är fråga om en extremt positiv syn på den vanlige kristnes uppdrag, gentemot vilket präster och biskopar har en tjänande roll. Birgitta förstod denna nytestamentliga tanke (2 Kor 1:24, 2 Kor 4:5, 1 Pet 5:3) sexhundra år före Andra konciliet. Lars Cavallin uppmärksammade på det nämnda jubileumssymposiet i Vadstena att Birgitta grundade en orden där prästerna hade en rent tjänande roll gentemot den kvinnliga kommuniteten, som ställde sig till Andens förfogande. Förebilden var jungfru Maria och lärjungarna samlade vid den första pingsten.

Här finns spännande infallsvinklar också om manligt och kvinnligt. Profetrollen har ibland beskrivits som kvinnlig (Birgitta). En stor del av de kristna profeterna har varit och är kvinnor: Hildegard av Bingen brukar föras till denna kategori. Det profetiska uppdraget anförtros i Gamla och Nya testamentet och i kristendomens historia åt män och kvinnor utan åtskillnad. Den påstådde kvinnohataren Paulus talar utan att blinka om kvinnor som profeterar under mötena (1 Kor 11:5) och Lukas betonar att profetians gåva ges åt både män och kvinnor (Apg 2:16 18; 21:9). Den unga kvinnan Perpetua, som dog martyrdöden i Kartago 7 mars 203 kort efter att ha fött en dotter i fängelset, hade en berömd profetisk vision som hon nedtecknade med egen hand, ett unikt dokument om kvinnors religiösa erfarenheter i fornkyrkan. Det vore spännande att reflektera över det faktum att bara män utsågs till präster och biskopar i den tidiga kristna kyrkan, trots att kvinnliga präster fanns i samtida kulter och inte var något chockerande, medan kvinnor kunde vara profeter, som ansågs finare än att vara präst. Thomas av Aquino säger: Profetens uppdrag är större än prästens, för profeten är mellanhand mellan Gud och prästen, som prästen mellan Gud och folket. Här finns mycket att hämta innan man fäller förhastade omdömen om vad som är manligt och kvinnligt i kristendomen. Den senaste tidens växande intresse för det profetiska fenomenet hänger kanske också ihop med ett återupptäckande av den kvinnliga religiösa erfarenheten.

Det är alltså tydligt att varje kristen och inte bara kyrkans ledning har del i ett profetiskt uppdrag. Detta uppdrag uttöms inte bara genom att tala profetiskt i överförd bemärkelse, t ex i form av genomtänkt samtidskritik i dokument från biskopskonferenser (De riskerar rentav att bidra till klerikaliseringen: måste präster och biskopar uttala sig om allting? Deras gudomliga uppdrag är inte att vara allvetare). Men till det profetiska uppdraget hör också en egentlig profetia, som hör till den kristna kyrkans väsen men som vi ännu är långt ifrån att ha återupptäckt. Nyckelbegrepp här tycks vara inte i först hand att tala utan att ta emot, att lyssna, att finna som Picasso. Man måste först ta emot för att sedan kunna ge vidare.

Kanske är det just för att profeterna är så bortglömda som de i vår tid kan kasta ett spännande och överraskande ljus över både kristendomen och samtiden. Reflexionen om profeterna rör inte bara den kristna kyrkan. Det är uppenbart av vad som sades i artikelns början att människan har ett djupt känt behov av profeter. I vår tid litar vi allt mindre på institutioner och allt mer på personer.

Reflexionen över profeter i egentlig mening visar på något viktigt som gäller för profeter också i vid mening, för dem som anses ha något att säga sin samtid. Det en profet säger handlar inte om honom eller henne, för profeten pekar på en verklighet som går långt utöver profetens person. Fornkyrkan betonade ju rent av att en äkta profet känns igen på sin ödmjukhet. Det är antagligen bara om man är ödmjuk och lyssnar som man kan uppfatta och höra de ord som man kan föra vidare till sina medmänniskor. De äkta profeterna har aldrig varit många, och vi andra har alltid längtat efter att finna åtminstone en längs vår väg. Kanske är det konstigt att det är så få som vågar lyssna, som vågar tömma sig själva och öppna sig för de gränslösa sanningar och krafter som finns strax bortom oss själva och som vi alla så desperat behöver. Men profeterna är få, och i sin ödmjukhet uppfattas de rentav ofta som provokatörer. Däremot lär oss mänsklighetens erfarenhet att man inte blir profet bara genom att provocera. Snarare genom att lyssna.