Kyrkan och fredspolitiken

Sedan länge har en av kyrkornas stora angelägenheter varit insatsen för freden. Man glömmer lätt kyrkans stora fredsansträngningar redan under första världskriget 1914-1918, vidare före och under andra världskriget 1939-1945 (jfr det stora dokumentverket i 11 band Actes et documents relatifs à la seconde guerre mondiale) och påvarna Johannes XXIII:s, Paulus VI:s och den nuvarande påven Johannes Paulus II:s insatser i våra dagar. Emellertid tycks först i våra dagar en bred fredsrörelse och en fördjupad reflexion rörande de komplicerade fredspolitiska frågorna ha vaknat inom kyrkan. Kyrkan tar nu aktivt upp dessa bemödanden från högsta ort och försöker ge dem praktiska uttryck i de enskilda länderna och på basnivå. Något liknande gäller för andra kristna kyrkor och samfund.

Instruktiva i detta hänseende är de dokument som utkom under förra året från olika länders biskopskonferenser. Dessa delvis omfattande yttranden har väckt uppmärksamhet världen över och givit upphov till intensiva diskussioner och gjort kyrkfolket mera medvetet om sitt ansvar i dessa frågor. Att dessa dokument också har uppmärksammats från politiskt håll visar exempelvis USA-administrationens försök att påverka utformningen av det amerikanska yttrandet.

Förra årets yttranden

Den 18 april 1983 – publicerade den västtyska biskopskonferensen ett dokument Rättfärdighet skapar fred som utvecklade etiska kriterier för en kristen fredspolitik (jfr Signum 1983:5). Några dagar senare, i början av maj, utkom den amerikanska biskopskonferensens dokument The Challenge of Peace: God’s Promise and Our Response som kanske ännu tydligare än det förra dokumentet tog ställning till konkreta och t.o.m. till militärstrategiska frågor (first use). Den 8 november 1983 publicerade den franska biskopskonferensen ett dokument Gagner la paix (Att vinna fred), där uppenbart den franska historiska erfarenheten från hitlertiden står i bakgrunden och där det öppet talas om risken för ”utpressning”. All ansträngning att säkra freden och söka lösningar utan våld bör stödjas, men man far inte bortse från vilka mänskliga, kulturella och andliga värden som står på spel. Den 17 november yttrade sig kardinal Basil Hume av Westminster (med anledning av den ”röde” prelaten Bruce Kents framträdande vid det kommunistiska partiets årskongress) om utplacering av medeldistansrobotar. Kardinalen framhävde fredsrörelsens betydelse och dess förmåga att utöva påtryckningar på västerländska regeringar, däremot inte på öststater som inte tillåter masspropaganda för freden. ”Å ena sidan har vi en allvarlig förpliktelse att förhindra ett kärnvapenkrig, å andra sidan har staten rätt och plikt till ett legitimt självförsvar för att trygga sina medborgares rättvisa, frihet och oberoende.” Fastän kärnvapnens användning som massförstörelsevapen aldrig kan tolereras skulle det leda till destabilisering av den nuvarande situationen och till en dramatisk ökning av risken till utpressning om man ensidigt och utan tillräcklig säkerhet skulle avstå från dem som avskräckningsmedel.

Angående den skenbara motsägelsen mellan att förkasta kärnvapnens användning och samtidigt tolerera avskräckningens princip hävdar kardinalen: ”Avskräckningen kan accepteras som det mindre av två onda ting. Denna åsikt kan bejakas t.o.m. av dem som bestrider terrorbalansens försvarlighet, Ty inte ens en etiskt ej helt oklanderlig försvarspolitik kan ändras över en natt utan hänsynstagande till potentiella fienders reaktion.” För att värna om den moraliska trovärdigheten måste man emellertid kunna skönja den fasta avsikten att frigöra sig från den nuvarande skrämmande situationen och eftersträva nedrustning. ”En ömsesidig nedrustning kan endast uppnås stegvis.”

Dagen därpå, alltså den 18 november, publicerades också en gemensam förklaring av den brittiska biskopskonferensen som i många punkter sammanfaller med kardinalens yttrande men samtidigt låter större skepsis framskymta såväl mot Natobeslutet som mot nukleär avskräckning överhuvudtaget. Utplaceringen av medeldistansrobotar kommer att göra det svårare för regeringen att på ett trovärdigt sätt kunna påvisa en politik av ömsesidig stegvis nedrustning, hävdas det i yttrandet. Men detta är en väsentlig förutsättning för att man moraliskt skall kunna acceptera den nukleära avskräckningens princip. ”Avskräckning måste vara en temporär åtgärd och en etapp på väg till multilateral nedrustning.”

En realistisk ”nödordnings-etik”

Från olika utgångspunkter och med olika accentuering överensstämmer dessa yttranden i en grundtanke, nämligen att inte all maktbalans och avskräckningspolitik behöver principiellt fördömas under förutsättning att den tillämpas för att förhindra krig och säkra freden, samt att en sådan politik för att vara trovärdig måste ledsagas av en stegvis nedrustning.

För omkring två år sedan har vi i en artikel Etiska frågor kring freds- och nedrustningspolitik (Signum 1982:4) pekat på den nödsituation vi befinner oss i: ”I den strategiska konception som de stora militära maktblocken i öst och väst utvecklar spelar det ömsesidiga hotet om massiv vedergällning i dag en central roll. Militärt stöder sig deras säkerhetspolitik på terrorbalansen genom ett hot om massförintelse. Vi förutsätter … att massförintelse etiskt aldrig kan rättfärdigas. Men i så fall inställer sig omedelbart frågan om inte också den strategi som hotar med dessa medel är på samma sätt förkastlig. Frågan är berättigad. Emellertid träffar den ännu inte det egentliga problemet. TN det strategiska målet för terrorbalansen är givetvis inte massförintelsen utan att kunna skydda sig mot ett motsvarande angrepp och mot försöket till politisk utpressning. Det förefaller viktigt att … visa hur komplex den etiska bedömningen av det mänskliga och politiska handlandet på detta område är. Den moderna fredsforskningen visar oss denna komplexitet genom att klargöra ett dubbelt dilemma på den aktuella nedrustningspolitikens område: terrorbalansens och försvarets dilemma, bådadera i förhållande till massförintelsevapen.”

I detta nödläge har kyrkan utvecklat en ”nödordnings-etik” som utgår från en realistisk bedömning av det mindre onda och från det som i en sådan situation etiskt legitimt kan försvaras.

Fördelen med ett sådant betraktelsesätt ligger i att det inte förbiser den faktiska situationen och att det därmed inte från början framstår som utopiskt. Det ställer realistiska krav som kan inses även av förnuftigt avvägande politiker. Det inrymmer emellertid samtidigt en problematik som borde uppmärksammas.

Svårigheter och frågor

Får man välja det mindre onda, dvs. får man upprätthålla maktbalans och avskräckning för att säkra freden? Allt fler människor ifrågasätter i dag en sådan attityd. Avskräckningen har ju tvärtemot sin ursprungliga intention just lett till eskalerad kapprustning. Och trots att den under en mellantid har kunnat upprätthålla världsfreden – visserligen med krigsoperationer och blodiga orättvisor på många håll i världen – blir framtidsutsikterna allt hotfullare. Så frågar man sig allt mera enträget, om inte själva maktbalansens och avskräckningens princip i själva verket innehåller en logisk felkalkyl och därmed också något uppenbart omoraliskt. Ty allt entydigare går denna maktbalans och avskräckning ut på maktpolitik, på att utvidga den egna inflytelsesfären och öka de egna påtryckningsmedlen. Står inte en sådan målsättning i motsats till en fredsfrämjande attityd? Kan därför denna ofärdsfrämjande politik ännu anses vara moraliskt försvarbar? Måste man inte motstå denna ömsesidiga rustningshysteri av maktblocken som är ett hot mot mänskligheten och söka andra alternativ såsom exempelvis Palme-kommissionens rapport 1982 har föreslagit dem under stickordet gemensam säkerhet? Även de tyska biskoparna talar om ”den knappast lösbara motsägelse” som avskräckningen innebär.

Vid Stockholmskonferensens inledning kritiserade påvens ”utrikesminister” ärkebiskop Silverstrini kapprustningen som blir allt mer okontrollerbar. Han betecknade det militära avskräckningssystemet som orsak till den rådande spänningen. Visserligen är detta system än så länge nödvändigt på grund av att andra medel saknas. Men det är av nöden att söka andra medel för att säkra freden. Alla är eniga om att avskräckningen, bortsett från att den är moraliskt tveksam, inte är ägnad att främja förtroende.

För den kristne och inte minst för den kristna kyrkan ställer sig i dag dessutom frågan, om bergspredikans icke-vålds-princip tas på allvar som den förpliktande kristna väg som borde ta sig uttryck även på det politiska planet. I de kristna samfunden finns därför allt flera röster som kräver ett klart avståndstagande från avskräckningens system som sådant. De anser att detta är det enda handlingssätt som motsvarar både evangeliets krav och vår tids omständigheter. Betecknande för en sådan hållning är det budskap som den internationella kristna fredskonferensen i Uppsala publicerade den 23 april 1983: ”De flesta av oss är övertygade om att det utifrån kristen ståndpunkt är oacceptabelt att som ett sätt att undvika krig förlita sig på hot med och möjlig användning av kärnvapen.”

Ett nytt trosmedvetande i fredsfrågan?

Många kristna tvivlar på så vis på att man i fredsfrågan s a s kan köra på två spår, sa att man i säkerhetsfrågan erkänner det onda i världen och söker det mindre onda och i strävan efter fred stöder sig på en kristen helhetssyn såsom den framställs i evangeliet. Även i förra årets kyrkliga yttranden från katolskt håll kan man upptäcka olika tyngdpunkter. När exempelvis det franska dokumentet lägger tyngdvikten på säkerhetsfrågan söker det tyska dokumentet slå en bro mellan kyrkans nuvarande fredshandlande och de bibliska perspektiven. De politiska och militära tvångsåtgärderna relativiseras som en ”nödordning” som den kristne skall överskrida i evangeliets ”större rättfärdighet”. ”Vi måste redan nu förbereda den fridens ordning som inte längre behöver skydda sig med våldets hot.” Det amerikanska dokumentet ger ännu större utrymme åt en kristen option som utesluter våld och uppmanar de troende att intensivt fundera över möjligheten av motstånd utan våld som ett alternativ till militärt försvar.

Här visar det sig hur katolskt trosmedvetande tycks vara på väg till en fördjupad reflexion i fredsproblematiken, inte så att man lättvindigt förbiser de oerhört komplicerade sakfrågorna utan så att man entydigt prioriterar en fredsfrämjande kristen trossyn.

Vad kan vi då säga i dag?

Utifrån sådana premisser kan vi kanske sammanfattningsvis säga:

1. Just i fredsfrågan upplever den kristne att han måste uthärda en bestående spänning mellan en värld full av konflikter och våld och Guds rikes krav på icke-våld. I denna brustna värld kan ytterst bara ett nytt förhållande till Gud öppna en väg till det hopp som i Kristus och hans budskap om Guds rike har blivit verklighet för världen. Detta hopp innebär emellertid på samma gång ljus och mörker. Allt hopp innebär även en risk. Och den kristne måste uthärda denna spänning, som just i fredsfrågan tycks drivas till sin spets.

2. Denna spänning fördjupas för den kristne genom att staten skall förhindra det större onda. Guds rike upphäver ju inte den mänskliga samhällsordning som staten är förpliktigad att skydda.

Därvid rör det sig i grund och botten enbart om att förhindra det större onda när ett mindre ont moraliskt ännu kan försvaras. Ett känt exempel i detta hänseende är kardinal Wyszynskis rekommendation 1956 att välja Gomulka – trots att det för katoliker hade varit förbjudet att välja kommunistiska ledare – för att förhindra en sovjetisk inmarsch i Polen (något som strax efteråt inträffade i Ungern). Givetvis ställs den kristne här inför besvärliga och svåra avvägningsfrågor, som han emellertid inte kan undvika.

3. Samtidigt kräver just evangeliets icke-vålds-princip av den kristne i främsta rummet en skapande insats för freden och mot det onda. Ty absolut icke-våld till varje pris kan vara en form av kärlekslöshet. Man kan bli skyldig till att låta det onda hällas. Till en hållning av skapande icke-våld hör därför också att hålla någons aggressivitet i schack. Skapande icke-våld försöker bryta kapprustningens inneboende logik att bara makt och överlägsenhet kan skapa säkerhet och fred. Det första steget är förtroendeskapande åtgärder (jfr Matt 5:23 f).

Allt detta är givetvis bara en grundskiss, som måste utvecklas och preciseras närmare. Det visar emellertid hur kristen trosreflexion i dag är på väg att framställa andra än de gängse alternativen för en kristen fredsetik och fredspolitik.