Lekmännen i kyrkan i USA

Under andra Vatikankonciliet utfärdade kyrkan för första gången ett officiellt dekret om lekmännen. Detta dekret Apostolicam actuositalem (dekretet om lekmannaapostolatet) var dessutom inte det enda dokument, där lekmännens ställning i kyrkan togs upp. Det berömda fjärde kapitlet i kyrkokonstitutionen Lumen gentium beskriver positivt lekmännens ställning och betonar starkt lekmännens medansvar i Kristi präst-, läro och herdeämbete. I dekreten om kyrkans missionsverksamhet och om undervisningen liksom inte minst i pastoralkonstitutionen om kyrkan i världen av idag framhävs lekmannens roll för missionen och för kyrkans liv.

Denna rörelse understöddes efter konciliet av påven Paul VI. Efter tredje lekmannakongressen upphöjde han lekmannarådet (Consilium de Laicis) till en ständig institution vid den romerska kurian. Vidare gav han lekmännen ytterligare möjlighet att deltaga i kyrkans pastorala tjänst genom flera påvliga skrivelser. Det nya ritualet för inlemmande av vuxna i kyrkan söker stimulera en starkare lekmannaaktivitet.

I Förenta staterna liksom på andra håll har lekmännens svar på andra Vatikankonciliet antagit olika former, som kan vara svåra att särskilja. Man kan – mycket grovt – indela lekmännen i fem olika grupper.

De som arbetar för kyrkan på sin fritid

Denna grupp är den synligaste och kanske också starkaste i kyrkan i USA. De som kan räknas hit går regelbundet i söndagsmässan och använder sin fritid och sina talanger i församlingsarbetet, som de också stöder ekonomiskt. Ofta erbjuder de också sina tjänster på stiftsnivå (t.ex. genom grupper som St. Vincent de Paul, Right to Life Group och Marriage Encounter). Ofta hjälper de till inom religionsundervisning och liturgi. De är lektorer, hjälper till med kommunionutdelningen, går med kommunionen till församlingens sjuka och är med i planeringen av gudstjänsterna. De deltar i uppläggningen av undervisningen, instruerar, utbildar kateketer och hjälper föräldrarna i deras religiösa ansvar. I nästan alla församlingar sitter lekmän med i utskott och andra grupper, som arbetar med liturgi, religionsundervisning, ekonomi, fredsarbete, sociala frågor, själavård och mycket annat.

Tack vare denna aktivitet finns också ett stort intresse för en religös förnyelse och för frågan hur fler lekmän skall kunna väckas till aktivt kyrkligt arbete. I alla nämnda aktiviteter är kvinnorna väl integrerade. I de flesta fall har dock lekmännen endast rådgivande funktion. Beslutsfattandet, eller åtminstone godkännandet, ligger i allmänhet hos prästen.

För att förbereda lekmännen för deras olika uppgifter finns det i så gott som varje församling i USA ett utbildningsprogram. Programmen kan vara av mycket skiftande kvalitet och inriktning. Men redan det faktum att de finns visar att man verkligen uppskattar denna lekmannainsats.

De heltidsarbetande i kyrkans tjänst

En annan grupp som är starkt på frammarsch består av män och kvinnor, ofta akademiker, som står vid prästens sida som heltidsarbetande, arvoderade medhjälpare. Det är oftast unga människor på 20-30 år, uppvuxna under åren efter andra Vatikankonciliet. Hade de växt upp före konciliet, skulle de kanske blivit präster eller systrar. – Men nu har de i stället funnit sin uppgift som heltidsarbetande, betalda tjänstemän.

De flesta av dessa lekmän ägnar sig åt liturgi, religionsundervisning, själavård, andlig rådgivning, församlingstjänst och andra pastorala uppgifter. De studerar teologi på protestantiska och katolska universitet och avlägger akademiska examina. Detta kan i framtiden få viktiga följder både för ekumeniken och för arbetsfördelningen i katolska kyrkan.

I Förenta staterna är detta en ny rörelse. Det finns beröringspunkter med t.ex. lekmannateologens arbete i Västtyskland. Därför är man också mycket intresserad av detta och hoppas kunna dra nytta av erfarenheterna därifrån. I USA har däremot de protestantiska kyrkorna en tradition med vittgående lekmannauppgifter, som katolska kyrkan kan lära en hel del av och som även kan vara av ekumenisk betydelse.

Lekmannaapostolat i det segregerade samhället

En tredje grupp av lekmän är den, där lekmännen är anslutna till kyrkan, regelbundet går i mässan och understödjer sin församling, men som gör sin kristna insats i samhället och inte i kyrkan. Denna grupp är inte särskilt intresserad av den inomkyrkliga förnyelsen. Fastmer önskar de genom sin kristna bekännelse åstadkomma ekonomiska, politiska och kulturella förändringar i samhället.

Det är svårt att uppskatta hur stor denna grupp är. En del har klagat över att trycket på lekmännen att engagera sig i kyrkans arbete har försvagat deras engagemang i samhället. Den skarpaste kritiken kom från en Chicago-församling i en skrivelse Declaration of Concern. Andra grupper har också velat understödja lekmannens roll i samhället (t.ex. Catholic Committee on Urban Ministry, Center of Concern och Bread for the World).

Det finns även andra lekmannagrupper, som passar in i detta schema, men som slutit sig samman i små grupper för att där finna den näring för sitt kristna liv som de inte alltid kan finna i de större församlingarna.

Dessa grupper består ofta av före detta präster och ordenssystrar, av karismatiker, aktivister och protestanter. Ibland firar dessa icke-präster eukaristien och leder andra liturgiska handlingar. Hur utbredda dessa grupper egentligen är och hur många medlemmar de räknar går inte att fastställa.

De regelbundna kyrkobesökarna

En fjärde lekmannagrupp utgör de som regelbundet besöker söndagsmässan, finansiellt understödjer sin församling, låter uppfostra sina barn i katolska skolor och sporadiskt deltar i kyrkliga aktiviteter utan att direkt vara medarrangörer. Det är svårt att säga i vilken mån kristna värden och principer har något direkt inflytande på dem eller om de bara följer konventionerna. Dessa lekmän hjälper till, om de blir ombedda, men intar annars en distanserad hållning till djupare engagemang i församlingsarbetet.

Till denna grupp hör också de lekmän som är mycket konservativa och som inte erkänner andra Vatikankonciliets och därefter tillkomna förändringar. Det finns nu en stark pastoral strävan att söka aktivera dessa lekmän, så att de åter kan ta aktiv del i församlingslivet.

De som saknar kontakt med kyrkan

Denna sista grupp saknar relation till kyrkan eller andra kristna sammanslutningar. De har distanserat sig från kyrkan. Man vet inte riktigt hur stor gruppen är i USA, men intresset att evangelisera bland dessa människor är stort.

Många hoppas på detta genom en dialog i vardagslivet, där aktiva katoliker möter de likgiltiga och kanske kan åter(ge) dem en kristen livsåskådning. De torde också kunna ge kyrkan en viktig fingervisning om varför de tidigare distanserat sig från kyrkan och vilka förväntningar de nu har på henne.

Dessa fem grupper är naturligtvis mycket schematiska. Lekmännen i USA utgör en mångfasetterad skara, med många olika erfarenheter och aktiviteter.

En lekmannakommitté, under ledning av fru Dolores Leckey, försöker – på initiativ av den amerikanska biskopskonferensen – att kartlägga lekmännens situation, synpunkter och insatser samt stöder även på andra sätt biskopskonferensen.

År 1978 beslöt lekmannakommittén att ge ut en kort redogörelse. Som svar på detta ville biskoparna yttra något positivt och uppmuntrande som en inbjudan till lekmännen till vidare dialog och närmare samarbete. Biskoparna ville också med sitt yttrande bekantgöra och uppmuntra de nya lekmannainsatserna i USA efter det andra Vatikankonciliet.

Men formuleringen av en sådan text visade sig vara svårare än biskoparna från början tänkt sig. Tre olika utkast utarbetades och diskuterades men offentliggjordes aldrig. Slutligen enade man sig – våren 1980 – om en text som också godkändes av lekmannakommittén. Denna text offentliggjorde konferensen i november 1980 under titeln Called and Gifted, på femtonårsdagen av konciliedekretet om lekmannaapostolatet. Called and Gifted och likaledes reaktionen på den, åskådliggör mycket av lekmannasituationen i USA av idag.

Called and Gifted

Biskoparna inleder med konstaterandet att kyrkan är Guds folk. Denna bild refererar direkt till andra Vatikankonciliet. Lekmännens ställning i Guds folk beskrivs som en kallelse, som just i våra dagar förkunnas av kyrkan – inte minst genom andra Vatikankonciliet. Denna tanke vill biskoparna bekantgöra och fördjupa för att stärka lekmannens roll i framtiden. Biskoparna talar om kallelse till myndighet, helighet, tjänst och församlingsgemenskap.

Kallelse till myndighet

Denna första punkt är nyckeln till hela texten. Biskoparna bekräftar att lekmännen är myndiga vuxna. Det betyder framför allt att de är vuxna i sin tro och att religiös och psykologisk myndighet hör ihop. Hur som helst är myndiga kristna självständigare och friare än omyndiga. Biskoparna erkänner också att kyrkan inte alltid har brytt sig om att räkna med lekmännens myndighet.

Betonandet av lekmännens myndighet överensstämmer också med den amerikanska känslan för individen, hans personliga mognad och utveckling. Denna inställning har alltid haft ett viktigt inflytande på den amerikanska själavården och kateketiken, inte minst i vuxenundervisningen. Biskoparna vill ta vara på det positiva häri.

Men en viktig fråga står obesvarad: År prästerna beredda att acceptera myndiga och vuxna lekmän? Ty en myndig lekman är inte beroende av prästernas svar, godkännande och riktlinjer. Han ser sig jämbördig med dem. I en del frågor har han större sakkunskap och insikt än prästen. Det är tveksamt, om biskoparna förutsett detta problem, men för lekmännen är det utan tvivel ett problem. Ofta klagar de på att prästerna behandlar dem som barn och det som biskoparna har sagt i denna fråga, märker inte lekmännen så mycket av i sitt umgänge med prästerna.

En annan följd av betonandet av lekmannamyndigheten kan bli att relationen mellan präster och lekmän antar andra former. Med det gemensamma ansvaret skulle man mindre se till ämbetstiteln än till gemenskapsandan och vars och ens personliga insatser för kyrkan. En anda kan då härska, där man känner att man behöver varandra och tar vara på vars och ens talanger, engagemang och övriga gåvor. Om en sådan uppriktig vuxenrelation kommer att uppstå mellan lekmän och präster återstår att se. Avgörandet ligger främst hos prästerna.

Kallelse till helighet

Den andra kallelsen som biskoparna talar om i sin text, är kallelsen till helighet. Också i detta avsnitt följer biskoparna andra Vatikankonciliet, ty de talar om allas gemensamma kallelse till helighet, som i speciell bemärkelse är riktad till lekmannen. Biskoparna vill uppmuntra lekmännen att sätta in sin egen spiritualitet för hela kyrkans väl. Därmed är ännu en gång lekmännens myndighet betonad; och ingen annan än lekmannen själv kan avgöra vari hans speciella insats för kyrkan ligger. – Men den märks på många håll. Lekmän grundar och leder bönegrupper och karismatiska grupper, håller reträtter och är aktiva i den religiösa bildningsverksamheten. Detta kan på många sätt vara till gagn särskilt inom liturgin. – Men vad liturgin beträffar dyker återigen ”prästproblemet” upp. Lekmännen har sällan möjlighet att få gestalta liturgin. Därför försöker många att utanför sin församling vara med och utforma mässan. Där har de möjlighet till kreativt inflytande. Biskoparna betonar att denna möjlighet borde finnas inom församlingen. Men det är ovisst om lekmännen där kan få möjlighet att bidraga.

Kallelse till tjänst

I sin utläggning av denna kallelse understryker biskoparna alla döptas del i ”samma tjänst”. Denna formulering ledde i USA till en diskussion om betydelsen av ordet tjänst (ministry). Många lekmän använde detta ord för att beskriva sitt arbete i samhället eller i kyrkan. Men biskoparna och en del teologer ger ordet en specifikare betydelse: Det officiella uppdraget till tjänst i kyrkan.

Det är klart att många lekmän i framtiden kommer att använda ordet tjänst för att beskriva sin aktuella verksamhet. Därvid betonar de vikten av sitt arbete och även dess andliga dimension och gör anspråk på jämlikhet i kyrkan. Dop och konfirmation är grunden för varje kristen människas kallelse till tjänst i kyrkan, betonar biskoparna.

I avsnittet om lekmannatjänst behandlar biskoparna först tjänsten ute i samhället. Därmed vill de understryka vikten av denna lekmannaverksamhet. Vidare erkänner biskoparna att världen av idag ställer krav som inte funnits tidigare. Lekmännen måste konfronteras med dessa på ett kreativt sätt som myndiga vuxna. Lekmännens insats här är ett slags ämbetsutövande, en utvidgning av kyrkans ämbetskraft ute i världen. Förutsättningen för ett sådant ämbetsutövande är en fast tro hos lekmannen att vilja leva i världen med den Helige Andes gåva och att vilja omforma världen.

När sedan biskoparna talar om lekmannatjänst i kyrkan, tänker de inte minst på de talrika lekmän som arbetar för församlingen på sin fritid. Betydligt kortare behandlar biskoparna kvinnans roll i kyrkan. Här sägs dock med emfas att de vidgade lekmannauppgifterna också gäller henne.

Kallelse till församlingsgemenskap

Biskoparna betonar här familjens betydelse som modell för församlingen. De förbigår dock de många olika familjeformer som dagens samhälle visar upp liksom eventuella problem inom kärnfamiljen. Därför ställer man sig frågan, om familjen verkligen kan ställas som modell för den kristna församlingen som biskoparna föreslår.

I slutet av sin förklaring säger biskoparna att de bara försökt att ge sin syn på problemen och nu väntar på att få lekmännens svar. Vilka svar har de fått?

Reaktioner och framtidsperspektiv

Called and Gifted har fatt ett mycket starkt gensvar. Texten har redan utkommit i sin tredje upplaga och t.o.m. översatts till spanska. Ingen publikation från den amerikanska biskopskonferensen har tidigare sålts i tillnärmelsevis så många exemplar. Texten har också publicerats i många stiftstidningar och andra katolska pressorgan. I tre stift har innehållet varit grundstomme för lekmannautbildningen (Baltimore, Milwaukee, Fort Worth). Andra stift förbereder detta. Mer än tjugo grupper och institutioner har utförligt diskuterat texten. I dessa diskussioner har framför allt följande problem framträtt som aktuella och angelägna.

Prästernas ställning

Den första frågan är: Ar prästerna beredda att samarbeta med lekmännen? Accepterar de lekmännen som myndiga och vuxna människor eller inte? Vill de samarbeta med dem på jämlik basis utan räddhåga och tanke på prestige och uppmuntra och entusiasmera dem? Är de beredda att vara samordnare och idégivare i de kristna församlingarna?

I det här sammanhanget blir definitionen och andemeningen av ordet tjänst viktig för relationen mellan präst och lekman. Om ordet inskränks till att enbart gälla officiella uppgifter, skulle de flesta lekmannaengagemang inte kunna betecknas som tjänst och således kunna ses som mindre viktiga än de ämbeten som präster och lekmän på officiella kyrkliga poster beträder. Åtskilliga lekmän är negativa mot en sådan inskränkt betydelse av ordet.

Likaså kvarstår känslan av att det i biskoparnas dokument finns en viss dualism mellan präster och lekmän. Många som diskuterat Called and Gifted har tyckt sig upptäcka denna dualism inte minst i avsnittet om tjänsten ute i världen. Biskoparna lägger ansvaret för denna tjänst helt på lekmännen. I själva verket har ju alla kristna dvs. även prästerskapet ett ansvar härför.

Många lekmän har intryck av att bli överlägset klappade på axeln och inte bemötta som fullvärdiga medlemmar av Guds folk. Det är inte någon anti-klerikal inställning utan en förväntan av bildade, vuxna, kompetenta lekmän att bli respekterade av prästerna och biskoparna.

Säkert finns också det motsatta förhållandet. Många präster ser i lekmännen jämställda medarbetare och försöker engagera dem i kyrkans liv. De stöter då ofta på likgiltighet och motsträvighet hos många som antingen har distanserat sig från kyrkan eller bara vill deltaga i gudstjänsten utan att ytterligare behöva engagera sig. Trots detta ligger nog det största ansvaret för ett jämbördigt förhållande mellan präster och lekmän hos prästerna. Vilken ställning dessa intar blir avgörande för framtiden.

Samhällets betydelse

Den centrala frågan här är om tjänst ute i världen skall räknas som precis lika viktig som tjänst i kyrkan. Fastän lekmannarollen i samhället ses som lekmannens egen och särskilt ansvarsfyllda uppgift, kvarstår intrycket att den ”äkta tjänsten” ändå utövas inom kyrkans hägn. Införandet av heltidsverksamma lekmän (utöver diakonatet) understryker detta. Skulle man ta denna verksamhet som modell för lekmannatjänst, skulle de mångahanda uppgifter som utförs av kristna utanför kyrkans organisation inte ses som ”äkta tjänst”. I längden skulle det kristna lekmannaarbetet i samhället kunna komma att minska i betydelse. En viktig uppgift för de närmaste åren torde istället vara att stärka och lära värdesätta lekmannaarbetet ute i samhället.

Församlingens roll

Församlingen är och förblir centrum för lekmannaverksamheten i USA. Men frågan kvarstår, om församlingen kan erbjuda allt, som lekmännen behöver eller kommer att behöva. Det rör sig inte om vikande medlemstal eller finansiella behov. Goda siffror därvidlag kan däremot ibland dölja djupgående och viktiga frågor: Vilken funktion skall en församling ha idag och hur skall den bäst klara av sin uppgift? Vem skall vara föreståndare eller ledare för församlingen? Är det församlingens uppgift att utbilda lekmän för tjänst i samhället? Hur skall församlingen förhålla sig gentemot familjerna och sina grannar? Många lekmän i USA ställer sig sådana frågor och debatten härom kommer att få stor betydelse.

Kvinnans ställning

Efter andra Vatikankonciliet har flera framsteg gjorts. Idag står även kvinnor för läsningarna under mässan, delar ut kommunionen, leder bönegrupper, hjälper till i evangelisationen osv. Men varje litet framsteg visar hur långt kyrkan ännu har att gå. De flesta man talar med menar att Called and Gifted inte har behandlat kvinnans ställning tillräckligt utförligt. De har rätt. – Men viktigare än vackra fraser är att kvinnorna i framtiden verkligen i praktiken ges ett betydligt större erkännande i det kyrkliga arbetet. Säkert kan man räkna med att kvinnans ställning framöver kommer att bli ett mycket centralt debattämne.

Den allra viktigaste frågan är ändå, om lekmännens erfarenhet av att föra ut tron i världen kommer att genomsyra hela kyrkan. Hittills har prästernas erfarenheter varit de tongivande. I framtiden kan det visa sig att lekmännens erfarenheter kan visa vägen för kyrkan. De aktiva lekmännen skulle då inleda en mer lekmanna-integrerad kyrka. En sådan utveckling skulle bygga vidare på andra Vatikankonciliets och Called and Gifted’s tankar och skulle vara ett nytt svar på frågan om lekmännens tjänst i USA.

Övers. James Blom