Kyrkans ”polska stund”<

Den katolska kyrkans märkliga roll i Polen var ett uppmärksammat fenomen långt innan kardinal Wojtyła blev påve för knappt tre år sedan och den polska kommunismens politiska, ekonomiska, ideologiska och moraliska bankrutt blev demonstrerad av påvebesök och arbetarresning.

Med Johannes Paulus II upphörde Polen att vara ett undantag, den polska katolicismen ett kyrkligt reliktområde. Dess anda och spiritualitet har kommit att prägla kyrkans universella ledning. Det förhöll sig inte så, att Wojtyła var en okänd outsider. Tvärtom var han en av de mest beresta, språkkunniga och kända kardinalerna. Skälet till att hans namn inte förekom i förhandsspekulationerna 1978 var att en polack ansågs utesluten, och att han uppfattades som given för den svåra uppgiften att en gång efterträda Wyszyński som ärkebiskop i Warszawa. Denne hade redan vid konklaven passerat den normala avgångsåldern 75 år. Nu är plötsligt situationen den att kardinalen i Warszawa har avlidit, och påven på sjukhus efter det allvarliga attentatet mot hans liv.

Den nya orientering i kyrka och teologi som satte sin prägel på konciliet 1962-65 bars upp av biskopar och teologer från Västeuropa, länderna kring Rhen. Men det är också i dessa länder plus Nordamerika som den katolska krisen slagit hårdast. Tyngdpunkten i den katolska kristenheten, så vitt det gäller de troendes uppslutning, präst- och ordenskallelser, har förskjutits från den rika västvärlden till Polen, Latinamerika, Indien, Afrika. Wojtyłas pontifikat kan ses som ett led i denna utveckling. Det vore överraskande om inte kritiska röster höjdes i västvärlden. Betecknande var en bitter kommentar i den franska vänstertidningen Le Nouvel Observateur efter höstens biskopssynod. Påvens traditionella linje i familjemoralen hade segrat med stöd av biskopar från öst och u-länder. Den rika västvärldens representanter skulle vara överkörda.

Men denna polska kyrka, som nu också präglar kyrkans högsta ledning, har fått sin karaktär av kardinal Wyszyńskis sätt att leda kyrkan i en extremt svår period. För en värdering av hans insats och en epok som nu går mot sitt slut, skall vi följa framställningen av Robert Hotz, som åtskilliga gånger medarbetat i Signum.

Den kyrkliga och nationella enhetens symbol

Primas, den främste i ett lands kyrkliga hierarki, är i nutida kyrkorätt en äretitel utan egentliga maktbefogenheter. Men detta var inte fallet med Stefan Wyszyński. Åtminstone fram till valet av Wojtyła till påve var han den obestridligt ledande. Ändå förblev han alltid en utomordentligt orubblig och lojal, men samtidigt synnerligen obekväm partner, både för den Heliga stolen och för de polska kommunisterna.

Sedan han 1948 kallats till ledningen av den polska kyrkan, utvecklade han sig alltmer till en sannskyldig symbolgestalt i sitt land, vilken inte ens hans motståndare kunde undgå att respektera. Vid sitt ämbetstillträde var han en utpräglad själasörjare, men blev med tiden, obruten av bittra erfarenheter, en dominerande och skicklig kyrkodiplomat. Oförskräckt och kampberedd krävde han för kyrka och nation vad som föreföll möjligt, men som klok pragmatiker krävde han ingenting omöjligt från regimen. Därför blev han för Polens kommunister något av en garant för den inre stabiliteten. De visste att han som patriot insåg de gränser som var satta för Polens suveränitet, och att han skulle varna befolkningen för oöverlagda äventyr. Man kan också säga, att det var kommunisterna som gjorde Wyszyński till kyrkans obestridde ledare. När stalinisterna störtades 1956, framstod kardinalen som släppts efter tre års arrest, som en segrare. Just detta gjorde honom i egentlig mening oantastbar.

Motståndarens system

Wyszyńskis kyrkliga politik utmärktes av att han medvetet kopierade sina motståndares system, vilket ådrog honom kritik utanför Polen. Kommunisternas informationsnät för att infiltrera den katolska kyrkan, fick en effektivare motsvarighet i hans eget. Att alltid vara bättre informerad än motspelaren var halva segern.

För att kyrkan skulle överleva i Polen menade Wyszyński att den måste tala med en stämma, och att fronten hölls obruten. Och även om ämbetsbröder var av en annan mening, var denna stämma alltid Wyszyńskis. Mot den auktoritära kommuniststrukturen satte han en medvetet auktoritär kyrkostruktur.

Kardinal Wyszyński var en typisk produkt av den polska historien. Nation och kyrka, katolsk tro och patriotism bildade en enhet. Politik och kyrka kunde enligt hans mening lika litet skiljas åt som ekonomi och kristen etik. Han angrep regimens korruption, men också polackernas dryckenskap och bristande arbetsmoral.

Roms obekväme medarbetare

Wyszyński föregrep med minst ett decennium Vatikanens nya östpolitik. Han var övertygad om att kyrkan måste komma till en ”modus vivendi” med staten, på ett sätt som gagnade båda. Till Pius XII:s förtret slöt han 1950 ett avtal med kommunisterna, som dessa dock omedelbart bröt. Det hindrade honom inte att 1956, efter stalinisternas fall, åter söka en rimlig överenskommelse med regimen. Men åter bröts överenskommelsen, så snart kommunisterna åter tyckte sig sitta säkrare i sadeln. Wyszyński drog slutsatsen att kyrkan endast kunde ha varaktig framgång om den var i stånd att förhandla från en styrkeposition. Och detta föreföll verkligen möjligt i Polen.

Detta ledde dock till nya motsättningar med Rom, när Johannes XXIII inledde en helt ny östpolitik. Den syftade till överinternationella lösningar, och nuvarande statssekreteraren Casaroli började sin kyrkodiplomatiska verksamhet för att få till stånd överenskommelser mellan östregimerna och den Heliga stolen. Wyszyński fruktade att därmed skulle öppnas möjligheter att spela ut landskyrka och Rom mot varandra, och menade sig mer kompetent för Polens affärer än romerska diplomater. En annan motsättning mellan Polens primas och den Heliga stolen gällde nya stift i de f.d. tyska områdena. Inte förrän 1972, efter de tyska östfördragen, kunde denna fråga regleras. Innan polska ordinarie biskopar kunde tillträda ledningen av dessa stift, gav förhållandena en propagandatrumf för regimen mot kyrkan för bristande polsk patriotism.

Med Wojtyłas val till påve och besöket i Polen förändrades också förhållandet mellan den polska kyrkan och Rom. Polen var inte längre ett undantagsfall med tillkämpad självständighet i relationen till makten. Det är sannolikt att Wyszyński inte var odelat lycklig över att ”exemplet Polen” nu kunde ses som ett allmänt ideal. Här finns som alltid framgångens paradoxer.

Nu gäller det Wyszyńskis efterträdare. Ännu vet man inte om påven och kardinalen hade enats i denna fråga, som dock sedan länge måste vara förberedd. Men med lika stort intresse som Polens katoliker, avvaktar också kommunistpartiet vilken Wyszyńskis efterträdare kommer att bli. Till skillnad från tre polska partichefer avlider Wyszyński under ämbetsutövning. Främst har han kanske visat på möjligheten att förena en decentraliserad kyrkoledning med påvetrohet. Polen har Wyszyński, kanske den siste store och självständige primas, att tacka för mycket. Det hör kanske till denne betydande kyrkofurstes tragik, att hans pragmatiska kyrkopolitik varit så framgångsrik, att många polska katoliker nu inte helt kan stödja den.

Vad som än händer efter Wyszyński och även om Johannes Paulus obändiga aktivitet skulle inskränkas av sviter från attentatet, kommer ändå slutet av 70-talet och början av 80-talet att gå till historien som kyrkans ”polska stund”.