av OLLE BRANDT
På 1950- och 1960-talet byggdes tusentals kyrkor över hela Europa i ett försök att hålla jämna steg med urbaniseringen efter andra världskriget. De elva bidragen i denna volym skildrar hur detta gick till, vilka tankar som låg bakom, och hur kristna samfund och myndigheter samarbetade på olika sätt i planeringen av nya kvarter. År 2017 höll arkitekturfakulteten på det katolska universitet i Leuven (KU Leuven) ett internationellt seminarium som nu har blivit en bok, redigerad av arkitekturprofessorn Sven Sterken och doktoranden Eva Weyns. Det är en bok om samhällsplanering, delvis också om kyrkoarkitektur, och den berättar om ett tidevarv av kristen optimism som i dag ligger bakom oss.
Exemplen kommer från England (Manchester), Irland (Dublin), Frankrike (Lyon), Tyskland (Berlin), Belgien (Bryssel), Spanien (Madrid), Portugal (Lissabon), Italien (Milano) och Finland (Alvar Aaltos kyrka Lakeuden Risti). Exemplen är övervägande, men inte uteslutande, katolska. Central- och Östeuropa saknas, därför att det som skildras är kyrkbyggen i samarbete med stadsplanering, inte den situation av förtryck eller förföljelser som rådde i många europeiska länder under kommunismen. Finland är det enda nordiska landet som presenteras. Men det handlar inte om översiktliga presentationer av situationen i ett helt land utan snarare om särskilda situationer i enskilda städer där ofta enskilda aktörer spelar en speciell roll, och i vårt östra grannland gäller det dåvarande stjärnarkitekten Alvar Aalto.
1950- och 1960-talet var i flera europeiska länder en tid av optimism för den europeiska kristenhetens framtid. Kristdemokraterna var Västeuropas starkaste politiska kraft fram till 1970-talet. Tyska Caritas var med en halv miljon anställda Europas största arbetsgivare. De europeiska städernas befolkning ökade explosionsartat, och nya kvarter byggdes utanför de gamla stadskärnorna. I många europeiska länder sågs kristna församlingscentra som viktiga inslag i dessa nya kvarter. Kyrkbyggnadsstrategin centraliserades till experter på stifts- eller nationsnivå som genomförde grundliga förstudier av den demografiska utvecklingen och ofta skötte kontakterna med myndigheter, banker och sponsorer. Ambitionen var genomgående att skapa ett tätt nät av mindre församlingar, medan många europeiska församlingar vid denna tid kommit att omfatta upp till 20 000 personer när man byggde många nya kvarter men få kyrkor. I Lyon byggdes under dessa år 105 kyrkor, under Giovanni Battista Montinis tid som ärkebiskop i Milano 1955–1963 byggdes 123 kyrkor där, och ärkebiskopen av Bologna Giacomo Lercaro invigde en dag i juni 1955 hela elva kyrkbyggen på samma dag. Samma år samlade Lercaro till en debatt i Bologna där bland annat Le Corbusier deltog. På 1960-talet hölls konferenser om kyrkbyggen varje år överallt i Europa. Två namn som återkommer i många bidragen i boken är den belgiske prästen och religionssociologen François Houtart i Louvain, som 1952 dokumenterade Bryssels församlingar (Les paroisses de Bruxelles) och den franske prästen och pastoralsociologen Paul Winninger, som förespråkade små församlingar med högst 5 000 medlemmar (Construire des Eglises: les dimension des paroisses et les contradictions de l’apostolat dans les villes, 1957).
De exempel som skildras i boken är berättelser om något som definitivt hör till det förflutna. Sekularisering, invandring och brist på prästkallelser har gjort att många av dessa nya kyrkor i dag står tomma, har fått andra funktioner eller rentav har rivits. Ett par talande exempel från Lyon:
Notre-Dame de Balmont invigdes 1964 som en låg, diskret kyrka bland förortens höghus. Det var en av många moderna ”solfjäderskyrkor” vars plan är en kvartscirkel och där altaret placerats i ”solfjäderns” spets, vänt mot församlingen redan före den katolska liturgireformen 1970. Rader av kyrkbänkar, åtskilda av korridorer, följer byggnadens kvartsrunda form. Den låga kyrkan ser ut att växa upp ur marken och är omgiven av församlingscentrets övriga lokaler. Kyrkan är skyddad på grund av sin arkitektur, men sekularisering och muslimsk invandring gjorde att kyrkan 30 år senare blev överflödig. 1993 förvandlades den till ett vetenskapscentrum, och sedan till en biograf.
Notre-Dame de l’Éspérance i Villeurbanne (1966) byggdes som en låg, fyrkantig låda med diagonal axel, inte olik solfjädersplanen i Balmont. Altaret placerades i ett av kvadratens hörn, återigen vänt mot församlingen i kyrkbänkarna, också här i solfjädersform, så att de delvis omger altaret. Också detta var en avsiktligt diskret kyrka, som skulle smälta in bland hus och fabriker. 2013 stängdes kyrkan och revs 2018 för att ge plats åt en skola.
Dessa bägge kyrkor, liksom otaliga andra, byggdes i en form som inte nödvändigtvis uttryckte en kristen identitet. De kunde också lätt anpassas till andra funktioner, från fäktningsklubb till biograf eller moské. Deras korta historia som kyrkor avslutades efter en kort tid på grund av stora samhällsförändringar. Men detta var något som många hade räknat med. Lercaro själv sade: ”Vi gör inte anspråk på att bygga kyrkor som skall vara i århundraden. Vi nöjer oss med att göra anspråkslösa och praktiska kyrkor som kan tjäna oss, och som våra barn gärna får överge om det blir nödvändigt, eller förändra enligt deras egen tid och religiösa känslor.” Houtart menade att det räckte om en nybyggd kyrka varade i omkring 75 år. Deras profetior gick i uppfyllelse.
En fråga som går som en röd tråd genom alla bidrag är om territorialförsamlingen i sig är en överspelad modell i en tid som präglas av pendeltrafik och andra förflyttningar i vardagen. I den avslutande ”epilogen” frågar sig forskaren vid Eindhovens tekniska universitet, Kees Doevendans, just om territoriet och församlingen är överspelade. Pandemin med en ny blomstring för gudstjänst på internet menar han också ställer nya frågor om närvaro och deltagande. Men kanske tar han i för mycket. Troligen kommer kristna familjer att fortsätta sända sina barn på trosundervisning i en församling nära hemmet, så de frågor och utmaningar om församlingens placering, storlek och utformning som skildras i denna bok kommer att vara lika aktuella i framtiden. Skillnaderna gäller väl troligen storlek, antalet troende, och antalet präster. Av efterkrigstidens kristna och kyrkliga optimism, som denna intressanta bok beskriver, återstår bara spillror.
Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.
Ur Signum nr 3/2023, s. 50–52.