Kyrkoskiljande kyrkorum

Inför det förestående reformationsminnesåret 2017 får man intrycket av att Svenska kyrkan och Sveriges katoliker verkar vara oense i frågan om – eller kanske snarare i vilken utsträckning som – Svenska kyrkan är arvtagare till den kyrka som fanns i Sverige före reformationen. Detta har bland annat kommit till uttryck i meningsutbyten rörande de kyrkobyggnader som församlingarna använder för att fira sina gudstjänster. Ett självklart inslag i bilden av svensk kristenhet är ju de oräkneliga små medeltida landsortskyrkor som byggdes under den katolska medeltiden och som sedan dess har tjänat som lutherska kyrkorum i många århundraden. De utgör ju ett högst påtagligt element av kontinuitet i den svenska kyrkohistorien.

Men hur skall man se på de förändringar och ombyggnader som präglat dessa kyrkor från reformationen och framåt, ända fram till 1900-talets restaureringar? Kyrkorummens kontinuitet är långt ifrån så självklar som den i förstone kan förefalla. Lotta Gustafsson visar i en intressant bok om kyrkorestaureringar i Uppland under 1900-talet att dessa ofta syftade till att förena element från olika epoker till en enhetlig miljö, som skulle förefalla uråldrig utan att vara det (Lotta Gustafsson, Medeltidskyrkan i Uppland. Restaurering och rumslig förnyelse under 1900-talet, Artos 2013). Huvudsakligen handlade det om att lyfta fram den medeltida kyrkobyggnaden å ena sidan, och barockinredningen från 1600- eller 1700-talet å den andra, samtidigt som andra tidevarv som 1800-talets nyklassicism fick stryka på foten och 1900-talsingreppet doldes (fig. 1). Arkitekt Erik Fant, lärjunge till den inflytelserike riksantikvarien Sigurd Curman, skrev i sin programförklaring ”Om moderna principer vid kyrkorestaureringar” (1922) att det handlade om att ”bibehålla och framhäva skilda tiders tillsatser och förena dem till en konstnärlig enhet”. Så skapades ett falskt intryck av enhetlighet i landsortskyrkorna, som blev till en sinnebild för hembygdshistorien. ”Målet var själva känslan av orördhet”, förklarar Gustafsson. ”Själva kyrkobyggnaden utgjorde en viktig pedagogisk och demokratisk grund i teologin.”

Väggarna tiger …

Själva kyrkobyggnaden ger dock egentligen inga svar på frågan om det var samma kyrka som använde den före eller efter reformationen. De allra flesta kyrkobyggnader i historien är någon variant av en rektangulär hall med ingång i ena änden och altare och/eller predikstol eller liknande i den andra. En sådan form säger inte så mycket om vem som använt den. De allra flesta svenska medeltidskyrkor är dessutom oerhört anspråkslösa. De saknar det mesta av vad man kan finna i arkitekturen på mer monumentalt präglade kyrkobyggnader, som till exempel indelning i mittskepp och sidoskepp, absid, kolonner och kapitäl. De hör snarare till den eviga kategori av rektangulära rum för kristen gudstjänst som återfinns på landsbygden under hela Europas kristna historia, och som i dag kunde liknas vid ett garage eller en gymnastiksal. Från senantiken och till modern tid har sådana rum rymt katolska, ortodoxa och protestantiska gudstjänster. Ett så enkelt utformat rum har inte formats av den gudstjänst som firats i det och har därför föga att säga om den. Eller, om man ser det från andra hållet, ett sådant rum kan utan svårigheter rymma snart sagt varje gudstjänst. Även när en kyrkobyggnad är mer påkostad och delas in i mittskepp och sidoskepp, som den överraskande monumentala första romanska domkyrkan i Dalby (slutet av 1000-talet?) och dess efterträdare domkyrkan i Lund från 1100-talet, och den något senare gotiska domkyrkan i Uppsala (påbörjad på 1200-talet), så har skillnaderna inte så mycket med gudstjänsten att göra. De säger snarare att man ville betona kyrkobyggnadens betydelse i största allmänhet med hjälp av ett formspråk som användes också utanför kyrkoarkitekturen. Man söker alltså förgäves i kyrkornas väggar efter funktionalism eller symbolik som på allvar hjälper oss att förstå vad den tidens kristna tänkte eller gjorde. Det är därför inget konstigt med att det reformerade Sverige fortsatte att använda existerande katolska kyrkobyggnader, utom, förstås, där man grundade nya städer. Men också när det byggdes nytt är det svårt att sätta fingret på något särskilt lutherskt i kyrkobyggnadens form. När allt kommer omkring var det inte så motsägelsefullt när Helgo Zettervall 1885–1893 försökte återskapa Uppsalas medeltida (katolska) domkyrka men för protestantisk gudstjänst. Uppsala domkyrka var inte byggd för protestantisk gudstjänst men kunde lätt hysa den.

… men inredningen talar

Det som verkligen säger något om vilket slags gudstjänst som firas i en kyrka är främst dess inredning. Och det gäller inte bara lös inredning som textilier, bilder, statyer, monstranser, relikskrin och så vidare, som är tydliga bärare av ett teologiskt budskap och som under reformationstidevarvet i stor utsträckning beslagtogs av kungamakten. Men mycket intressant information kan utläsas också i den fasta inredningen. Ur den synvinkeln vittnar Sveriges medeltida kyrkor om luthersk gudstjänst, ty trots de katolska väggarna är den fasta inredningen ofta från 1600- och 1700-talet. Det gäller predikstolar, kyrkbänkar och orgelläktare. Vad har då den inredningen att säga? Är den lutherska inredningen så annorlunda?

Det är här det börjar bli intressant, därför att det beror på vilken inredningsdetalj man talar om, och vilken tid man talar om. Låt oss till exempel se på predikstolen, alltså ett trappförsett upphöjt bås som tillåter prästen att tala till församlingen från en position som är mycket närmare än det ofta avlägsna altaret (fig. 2). Ofta betonas att predikstolarna var något nytt, som hängde ihop med predikans nya betydelse efter reformationen. Men sådana predikstolar fanns redan i fornkyrkan. År 563 beskriver Paulos Silentiarios den påkostade predikstolen i Hagia Sophia i Konstantinopel. Det finns oräkneliga predikstolar i medeltida domkyrkor i hela Europa. Senare barocka predikstolar i katolska kyrkor skiljer sig knappast från lutherska predikstolar från samma tid i svenska kyrkor – inget nytt här, alltså.

Ett undantag är en speciell version av luthersk predikstol där predikstolen placerades ovanför altaret i en mäktig demonstration av att predikan var viktigare än vad som skedde på altaret. Denna typ av predikstol är egentligen inspirerad av kalvinistiska tempel, där bibelläsningens och predikans primat fick ett mer konsekvent uttryck än i svenska kyrkor (fig. 3). Men dessa ”kalvinistiska” predikstolar har i stor utsträckning restaurerats bort. De gick inte att foga in i den ”normala” kyrkointeriör som man ville skapa under 1900-talets kyrkorestaureringar. Ett exempel är den som fanns i Härnevi kyrka fram till restaureringen 1956–1957 (fig. 4). Dessa ”kyrkoskiljande” predikstolar har alltså medvetet avskaffats.

Ett annat kyrkoskiljande inslag är förstås sidoaltaren, som var ett vanligt inslag i katolska kyrkor från medeltiden till mitten av 1900-talet. Men det är svårt att förstå vad som egentligen hände i de små medeltida kyrkorna på landet, där det rentav är svårt att begripa var sidoaltaren alls kunde ha placerats.

Men det är när man ser närmare på kyrkbänkarna som det börjar bli riktigt intressant, men samtidigt också överraskande svårtolkat. Man känner inte till några spår av kyrkbänkar för församlingen under medeltiden i svenska kyrkor. Samtidigt är det svårt att finna några svenska kyrkbänkar som verkligen kan dateras till tiden kort efter reformationen. De flesta är från 1600- eller 1700-talet. Reformationens eget århundrade, 1500-talet, är en gråzon. Det är svårt att säga något bestämt om hur svenska kyrkor var inredda under de första årtiondena efter reformationen.

Vem sitter i kyrkan?

För att förstå vad som hände när kyrkbänkarna infördes efter reformationen måste man minnas att det inte fanns några fasta bänkar för församlingen i den äldre kristna traditionen. De fasta säten och bänkar som fanns var för präster och biskopar, ofta i absiden. De satt inte för att de var trötta utan för att de ledde gudstjänsten. I det antika Rom satte sig nämligen ämbetsmän och domare för att utöva sitt ämbete, medan åhörarna stod. Själva det latinska verbet ”att sitta”, sedeo, betyder också ”att utöva sitt ämbete”. Därav själva tanken på ”biskopsstol”, cathedra, som gett upphov till ordet katedral. I klosterkyrkorna fanns också sittplatser för munkarna respektive nunnorna i koret. Annars kunde det bara undantagsvis finnas stenbänkar längs väggen för äldre och svaga. I påvens eget kapell, Sixtinska kapellet i Vatikanen, som byggdes på 1400-talet, löper en sådan bänk längs väggen runt hela kapellet, medan det mångfärgade marmorgolvet var fritt och synligt. Påkostade katolska kyrkor fick ofta särskilt vackra golv just därför att golvet var fritt.

Den fornkristna församlingen får man alltså föreställa sig stående. Det ger ett intressant perspektiv på orden i den fornkristna romerska kanonbönen (nuvarande Första eukaristiska bönen) som talar om ”de som står här omkring”, circumstantes, vilket översatts med ”alla som är samlade kring detta altare”.

Kyrkbänkarna kan sägas vara kyrkoskiljande i bemärkelsen att katolska kyrkor förblev bänklösa ganska länge. 1577 skriver Carlo Borromeo i sina instruktioner för kyrkbyggen (Instructionum fabricae et suppellectilis ecclesiasticae libri duo) att det inte skall finnas något att sitta på i högra delen av kyrkan, där männen står, medan man kan ha några pallar eller liknande till vänster där kvinnorna befinner sig. Ännu i början av 1800-talet skriver Georg Wilhelm Friedrich Hegel i sin Inledning till estetiken att den katolska domkyrkan präglas av att ”dess stora rum inte har förminskats eller delats in av fasta bänkar i rader”. Så sent som 1844 skriver John Coke Fowler i en bok om anglikanska kyrkbänkar (Church pews, their origin and legal incidents) att det inte finns några bänkar i katolska kyrkor på kontinenten. Han förklarar det med att den katolska gudstjänsten är kortare: ”Chaunting and prayer, with short selections from the Scripture, form the chief features of those services; and accordingly Roman Catholic congregations will be generally observed to be either standing or kneeling.” Det tycks vara just under 1700- och särskilt sena 1800-talet som också katolska kyrkor stegvis får fasta bänkar. Det blir då katolska kyrkbänkar, som anpassas efter det faktum att katoliker inte bara skall sitta, utan också stå och knäfalla under gudstjänsten. Under en övergångsperiod hyrde kyrkorna ut stolar, vilket kunde vara en viktig inkomstkälla, medan förnäma familjer förgäves kämpade för rätten att ha privata bänkar. Så sent som år 1900 fotograferas den romerska kyrkan Santa Maria dell’Anima helt utan kyrkbänkar, bara med enstaka knäfallsbänkar framför altaret (fig. 5). En typisk äldre katolsk kyrkointeriör kan man se än i dag i den romerska kyrkan Sant’Andrea della Valle, där man ser den upphöjda orgelläktaren och den upphöjda predikstolen ovanför ett tomt kyrkogolv, där det bara finns knäfallsbänkar framför sidoaltaren (fig. 6). Det var alltså inte mer än drygt hundra år sedan som katolikerna fick sätta sig ned. Det är egendomligt att de katoliker som vill återgå till en äldre form för katolsk gudstjänst inte talar mer om att församlingen borde stå upp under mässan.

Varför fick katolikerna sätta sig ned på 1800-talet?

Kyrkbänkarna var alltså kyrkoskiljande från reformationen fram till 1800-talet. Vad hände då? Gav den katolska världen efter för påverkan från protestanterna? Det är svårt att svara på den frågan. Det är överraskande svårt att finna någon samtida katolsk diskussion av det historiska steget att katolikerna äntligen fick sitta ned under stora delar av mässan. Troligen avspeglar bänkarna det faktum att den katolska gudstjänsten blev längre än tidigare. De kan alltså på något sätt förknippas med den första fasen av den katolska liturgiska förnyelse som kulminerade med Andra Vatikankonciliet, men som började långt tidigare och har sina rötter i återupptäckten av den gregorianska sången i Solesmes på 1800-talet. Hade katolska präster börjat hålla längre predikningar, eller var det själva gudstjänsten som blev längre? Hänger förändringen ihop med den eukaristiska väckelsen kring sekelskiftet 1900, då påven Pius X (1903–1914) uppmanade katolikerna att ta emot kommunionen oftare? Hur som helst blev resultatet att katolsk och protestantisk kyrkoinredning närmade sig varandra. Denna närhet har fortsatt under 1900-talet. Också Svenska kyrkans kyrkobyggnader har då övergett ett väggfast altare för ett altare vänt mot församlingen. I bägge samfunden överges i dag fasta bänkar alltmer till förmån för lösa stolar, särskilt i nybyggda kyrkor.

Är kyrkbänken klerikal?

I sin studie av 1900-talets kyrkorestaureringar visar Lotta Gustafsson att barockinredningens fasta bänkrader med stängda bänkar kan bli en museal tvångströja för en modern församling, och i de senaste kyrkorestaureringarna söker man alternativ. Ett exempel på detta är ett nybygge i Göteborg. I Göteborgs norra förorter hör de medeltida kyrkorna i Torslanda och Björlanda, med fasta barockbänkar (fig. 1), till en och samma församling (Torslanda-Björlanda), som 2014 byggde Svenska kyrkans nyaste kyrka, Amhults kyrka, med lösa stolar (fig. 7), för att ha större frihet i gudstjänsten. Sedan mitten av 1900-talet är tendensen, i både katolska och protestantiska kyrkorum, att betona församlingens aktiva roll. Förkunnelse och musik utförs mitt i församlingen av församlingens egna medlemmar, om än med särskilda roller. Predikstolar är inte längre upphöjda, och även orglar flyttas ned från sina läktare och placeras i koret, där också kören placeras. Allt detta uttrycker att församlingen inte längre bara är en passiv mottagare som inlåst i stängda bås ”bearbetas” uppifrån av prästen och organisten.

Faktum är att det finns en hel ideologisk debatt om just kyrkbänkar och om huruvida de bidrar till att passivisera lekfolket och klerikalisera kyrkan. Den ortodoxa världen är ännu splittrad i en del som använder kyrkbänkar och en del där lekfolket står upp. En intressant ortodox reflexion publicerades 1995 i tidskriften Doxa som finns tillgänglig på nätet (http://orthodoxinfo.com/praxis/pews.aspx). Där hävdas att ”kyrkbänkar lär lekfolket att dess plats är att passivt betrakta vad som sker där framme, där prästerna firar liturgin för dem. Kyrkbänkar förkunnar och lär att religion och andlighet är prästens jobb. … Kyrkbänkarna fyller det tomma rummet mitt i våra kyrkor, där präster och folket brukade förenas i ett slags helig dans när prästerna gick i procession med rökelse mitt genom lekfolkets ständigt föränderliga församling.” Enligt denna ortodoxa reflexion leder alltså kyrkbänkar till ett passivt lekfolk. Det är intressant att jämföra detta med en katolsk diskussion som fanns efter Andra Vatikankonciliet, åtminstone i Tyskland, där det hävdades att kyrkbänkar ledde till förmyndarskap, underordning och massifiering (Alois Pietz, ”Die Kirchenbank”, i Das Münster 39 (1986) 238–239).

Kanske kan man alltså säga att katolska och protestantiska kyrkorum verkligen var vitt åtskilda under två eller tre århundraden efter reformationen. Men de katolska kyrkorummen började närma sig de protestantiska på 1800-talet, och sedan dess rör de sig tillsammans. Hur skall detta tolkas? En provokativ ortodox bedömare skulle kunna säga, utifrån kyrkbänkarnas historia, att protestanterna passiviserades och klerikaliserades först, och sedan smittade de katolikerna, men att det nu har kommit ett nytt töväder på väg tillbaka mot den fornkristna traditionens rörlighet. Men andra tolkningar är förstås också möjliga.

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.