Ljuset som lyser i mörkret

”Icke var han Ljuset, men han var sänd till att vittna om Ljuset” Joh 1:8.

Inom filosofin finns ingenting som är så dunkelt som ljuset. Liksom solen, begynnelsen till allt naturligt ljus, är det mest uppenbara ting vi kan se och dock det svåraste att betrakta, så förhåller det sig likaledes med det naturliga ljuset i vårt förnuft och förstånd. Ingenting är klarare eftersom det är klarheten själv; ingenting är dunklare eftersom det är insvept i så mycket tvivel. Ingenting är närmare eftersom det finns runt omkring oss; ingenting är mera avlägset eftersom vi varken känner dess början eller dess gränser. Ingenting är enklare eftersom ett barn känner till det; ingenting är svårare eftersom ingen människa förstår det. Om vi blundar för det kan vi inte göra annat än att se det; vi förstår det heller inte bättre om vi stirrar på det.

Det fanns hos de gamle en märkvärdig anordning för lampor, särskilt ägnad för gravar, som höll ljuset vid liv i många hundra år. I vår tid har det hänt att när antika gravvalv öppnades var de, enligt inskrifterna, upplysta av sådana ljus sedan femton- eller sextonhundra år. Men så snart detta ljus kommer upp i vårt ljus bleknar det bort. Sålunda upplyser, värmer och renar Kristus och tron, sålunda utför detta eviga och övernaturliga ljus eldens och ljusets alla välgärningar – om vi håller det inom dess rätta sfär och på dess vederbörliga plats (det vill säga om vi håller oss till de punkter som är nödvändiga för frälsningen och som har uppenbarats i Skrifterna). Men när vi för med oss detta ljus till det vanliga förnuftets ljus, till våra slutledningar och slutsatser, så riskerar det att förgås, och måhända tillintetgör det också vårt förnuft.

Några människor går längs havsstranden, och samma solstrålar ger ljus åt dem alla. En av dem samlar av underlig fåfänga och med hjälp av solens ljus småstenar eller spräckliga snäckskal, en annan samlar värdefulla pärlor eller bärnsten i samma ljus. Sålunda upplyser det vanliga förnuftets ljus oss alla. Men någon använder det till ovidkommande fåfängligheter, en annan, som gör bättre bruk av samma ljus, uppdagar religionens mysterier och, när han har funnit dem, älskar han dem inte för ljusets skull utan för det naturliga och sanna värdet hos mysterierna själva.

Genom att göra bruk av detta förnuftets ljus har somliga upptäckt ting som är nyttiga och användbara för hela världen, i synnerhet tryckkonsten genom vilken all världens lärdom kan förmedlas till alla, och som våra själar och uppfinningar, vår lärdom och våra skrifter kan ha utbyte av. Och vi kan ta del av varandras insikter likaväl som av varandras kläder och viner och oljor och andra handelsvaror. Sålunda har man med hjälp av detta förnuftets ljus uppfunnit artilleri genom vilket krigen kommer till ett snabbare slut än tidigare och stor blodspillan undviks. Ty antalet stupade män är nu, efter uppfinningen av artilleri, mycket mindre än tidigare när svärdet var skarprättare.

Andra har med hjälp av detta ljus sökt och funnit förvärvets och förtjänstens hemliga skrymslen var de än finns. De har funnit ut vari andras svaghet består och gjort sin förtjänst därav genom att överlista dem i affärer. De har funnit deras tygellösa och slösaktiga böjelser, och de har gött och underblåst denna oreda och hållit denna läcka öppen till sin egen fördel och andras undergång. De har funnit den lättaste och mest framkomliga vägen att förleda en kvinnas dygd med samtal, musik eller presenter, och i enlighet med denna upptäckt har de fullbordat hennes och sin egen eviga förtappelse. Med hjälp av detta ljus genomskådar människor de mörkaste och mest ogenomträngliga platser som finns – det vill säga furstehoven och hovmännen – och kan ägna sig åt att understödja och utveckla sinnelaget hos dessa stormän och sålunda dra fördel av den svaghet de upptäckt hos dem.

Både visdomens och listens alla vägar ligger öppna för detta ljus, det naturliga förnuftets ljus. Men när de gått alla dessa vägar med hjälp av detta ljus har de inte kommit längre än att vandra vid ett stormigt hav och samla stenar och spräckliga musselskal. Deras ljus tycks stort av samma skäl som en fackla i en dimmig natt tycks större än en klar natt, nämligen därför att den flammar och lyser upp den täta och råa luften runt omkring. Sålunda tycks världsliga människors ljus och visdom vara stark, eftersom den har väckt beundran eller applåder hos ytliga smickrare, inte därför att den i grunden är sådan.

Men om du kan ta detta förnuftets ljus som finns i dig, denna fattiga pust som nästan kvävts i dig, din svaga och dunkla kunskap om Gud som växer ur detta naturens ljus, om du bland dess glöd, i denna kalla aska, kan leta fram ett litet stycke kol, och om du är villig att med möda knäfalla och blåsa på kolet med dina fromma böner och där tända ett litet ljus (en åstundan att läsa den bok man kallar Skrifterna och Evangeliet och Guds ord). Om du med detta lilla ljus ödmjukt kan krypa in till låga och ringa platser, om du kan finna din Frälsare i en krubba, i Hans lindor, i Hans förödmjukelse, och tacka Gud för denna begynnelse. Om du kan finna Honom på flykt till Egypten och i dig själv finna en åstundan att följa honom i förföljelse och förvisning – om inte en kroppslig eller timlig förvisning så dock en verklig förvisning, en andlig förvisning från de synder och det syndfulla tal som du har älskat mer än dina föräldrar eller ditt land eller din kropp som du måhända förtärt och förstört med denna din synd. Om du kan finna Honom nöjd och tillfreds med sig själv i sin Faders hus, och om Han inte bröt upp – nej, inte ens till vår frälsnings verk – förrän den rätta tiden hade kommit då det skulle göras. Och om du, enligt detta exempel, kan vara tillfreds med den ställning och det kall där Gud har satt dig, och inte med hastig och brådstörtad iver bryter dig ut till en inbillad och förtida och oförnuftig reformation, borgerlig eller kyrklig, som inte ankommer på dig. Om du med detta första fattiga ljus, med dessa första steg i kunskap och tro, kan följa Honom in i trädgården och samla några droppar av hans dyrbara blod och svett vilka han utgöt för din själ. Om du kan följa Honom till Jerusalem och fånga upp några av de tårar Han utgöt över denna stad och över din själ. Om du kan följa Honom till platsen för Hans pina och korsfästelse och förse dig med något av den balsam som botar din själ. Om du, efter allt detta, kan vända detta lilla ljus inåt och därvid urskilja var dina sjukdomar, sår och fördärv befinner sig, om du kan bestryka dem med detta blod, dessa tårar och denna balsam, skall du aldrig avundas glansen och äran hos lysande världsliga män – de är stora genom andras skröplighet eller enligt egen uppfattning, stora eftersom andra anser dem stora eller därför att de själva ser sig så – men du skall finna att vem som än prisar sitt eget ljus, sin klokhet, sin lärdom, sin flit, sin förmögenhet, sina favörer, så har du med ditt ringa ljus samlat pärlor och bärnsten och de, med sina stora ljus, intet annat än snäckor och stenar.

De har avgränsat naturens ljus till blott naturens bok, till denna världen, och du har burit naturens ljus högre. Ditt naturliga förnuft och dina mänskliga slutledningar har fört dig till att läsa Skrifterna och till den kärlek som Gud befäst med trons insegel. Deras ljus skall gå ner vid middagstid; också vid deras middagshöjd skall ett tungt kors göra deras själar modfällda och skära av deras bistånd och beröva dem allt understöd. Och ditt ljus skall växa från ett ljust hopp till en ödmjuk och ofelbar förvissning att detta ljus aldrig mer skall slockna; varken mörkrets gärningar eller mörkrets Furste kommer någonsin att få makt över dig.

Men när ditt förnufts ljus här har upphöjts av tron, så skall din tros ljus bli upphöjt till himmelrikets härlighet och fröjder. Innan solen skapades fanns ett ljus som kunde skilja mellan natt och dag. Men när solen skapades utförde den det forna ljusets alla uppdrag och mer därtill. Förnuftet är detta första och ursprungliga ljus, och det räcker inte längre än så i en vanlig människa. Men i en människa som återfötts genom tron gör detta ljus allt som förnuftet gjorde och mer därtill – och alla hennes moraliska, offentliga, privata och oväsentliga handlingar (även om de aldrig utförs utan förnuft) är ändå deras första område och särmärke och Guds ära. Även om de tycks vara blott moraliska, offentliga eller privata så har de ändå i sig en djupare färgning, en himmelsk natur, en förbindelse med Gud.

Översättning: Magnus Ringgren

John Donne, engelsk poet, krigare, ämbetsman och präst, 1572–1631.