Långt borta från Gud – Flannery O’Connors kamp med en krävande tro

I ett brev till Louise Abbott år 1959 säger sig Flannery O’Connor ha förståelse för vad brevskrivaren måste ha beskrivit som en troskamp: ”Allt jag vill att du skall veta är att jag känner med dig och att jag lider själv på detta sätt.” Vi skulle aldrig ha känt till detaljerna i denna bekännelse om tvivel, eller omfattningen av den, utan vittnesmålet från O’Connors 2013 publicerade A Prayer Journal, skriven åren 1946 och 1947, medan hon studerade vid University of Iowa. En bön ger oss en sällsynt glimt av hur O’Connors andliga längtan var beskaffad. Hon måste utstå svårigheten i denna troskamp under hela sitt liv: ”När vi får vårt andliga hus i ordning, kommer vi att vara döda. Detta fortsätter. Du kommer fram till en tillräcklig visshet för att bli i stånd till att staka ut din väg, men du gör det i mörker” (Habits of Being, s. 354).

Vad betyder det att få ordning på sitt andliga hus? Om fullbordan kommer först med döden, så är, tror jag, den andliga vägen det riktiga utövandet av tron. O’Connor uttrycker denna sorts andliga övning, inbegripet antagandet att detta är ett livslångt strävande. Fastän hon ännu inte hade fått diagnosen lupus när hon skrev sin dagbok hade hon bevittnat sin fars död i denna sjukdom, och hon hade ställt döden i själva centrum, den hemlighetsfulla kraften i en historia: ”I varje historia finns några små uppenbarelser, som oavsett hur lustig historien än må vara ger oss en antydan om det okända, om döden” (Conversations, s. 17). Alla O’Connors karaktärer, inklusive O’Connor själv, arbetar mot sin död, en väg nödvändigtvis höljd i dunkel.

O’Connors dagbok avslöjar en naturlig tro och en önskan om att vidmakthålla utövande av tron som något som både skulle vara i linje med hennes konstnärliga strävanden och motstå utmaningen att tro att hon var i konflikt med vetenskapen. Hennes mest genomträngande rop om att få hjälp med det egna andliga utövandet visar sig i form av ett dramatiskt inlägg i Prayer den 6 november 1946: ”Kan inte någon lära mig hur man skall be?” Det är en anmärkningsvärd anhållan, eftersom O’Connors publicerade brev och essayer tydligt visade en sådan trosövertygelse. Men här talar vi om praxis, inte om tro. O’Connor kämpar för en meningsfull praxis, som är bräddad med dissonansen mellan vad hennes sinne är villigt att acceptera och vad hennes hjärta känner: ”Intellektuellt samtycker jag: låt oss tillbe Gud. Men kan vi göra det utan att känna något?” Hennes känslor bör inte underskattas i dessa skriverier. O’Connor noterar upprepade gånger splittringen mellan vad hon har blivit uppmanad att tro och sina subtila förverkliganden av vad hon inte längre känner.

Tro mot konst

Prayer avslöjar livligheten hos ett oroligt hjärta, präglat av O’Connors nya intellektuella omgivningar, som forskaren Bill Session noterar, vilket medför ”frågor och skepsis”. Jag skulle vilja poängtera ännu tydligare dessa sökande frågor och argumentera för att hon försökte arbeta ut vägen och praxisen på sin andliga stig. Mer specifikt så beskriver dagboken i detalj O’Connors ansträngningar att upptäcka sin kallelse, och denna kallelse är föremål för anspänning genom hela dagboken: för skrivande och bön, eller konstnärskap och andlig praxis. Hon vill både skriva bra och älska Gud. Och när hon ivrigt begär att vara en bra författare och nå inflytande, så återgår hon snabbt till sitt behov av andlig uppmärksamhet, som om hon hade blivit försumlig i sina böner.

De första kryptiska ord som hon skriver i Prayer kommer från ett bortskuret avsnitt, så vi fångar dem mitt i frasen. Vilka ord finner vi? ”… ansträngningar till konstnärskap … snarare än tänkande på Dig och känsla inspirerad av den kärlek som jag hade”. Den öppna bekännelsen strider mot en upplevd skilsmässa mellan hennes konstnärliga verksamhet vid University of Iowa och en märkbar förlust av känsla för tron som har burit henne dit. I sin följande fullständiga hänvändelse till Gud, påminnande om Augustinus Confessiones, skriver O’Connor: ”Käre Gud, jag kan inte älska dig såsom jag skulle vilja.” Hon summerar hjärtats andliga praxis, ett behov som hon önskar att fylla men som behöver hjälp. Hon begär ”att gå ner under tingen” för att finna Gud. Detta är den inre övningens kontemplativa språk. Hon känner sig tvingad att knuffa sig själv utanför vägen för att känna Gud bättre och hon ber Gud att hjälpa henne att ”knuffa mig själv åt sidan”. Vi är tillbaka vid dessa öppna ord – och att hon tydligt tränger undan Gud i sitt hjärta och önskar sig ett starkare och mer angeläget begär att bereda vägen som författare. Ändå önskar O’Connor lära sig hur hon skall koncentrera sig på och träna hjärtat. Hon ber Gud att göra hennes sinne vaksamt när det gäller människokärlek. Och detta är inte en begäran om någon sorts magiskt dilemma, hon är villig att göra jobbet men bristen i hennes uppmärksamhet förhindrar en trosutövning som bär.

Ända från början uttrycker hon en önskan om begär. Och boven i dramat som hämmar hennes väg är vad hon kallar sin ”flyktiga uppmärksamhet” – en uppmärksamhet som är det enda som är nödvändigt för en meditativ och kontemplativ praxis. Hennes erkännande är emellertid kopplat till att språket inte räcker till, eller åtminstone till språkets brist på sammanhang och känsla i de traditionella böner som har utgjort hennes andliga strävan dittills: ”Jag har läst dem, inte känt dem.” Denna bekännelse om hennes flyktiga eller ombytliga uppmärksamhet markerar ett allvarligt erkännande av en oerfaren själ i behov av ny och mer meningsfull övning. Hon beskriver sig själv som någon som vänder sig bort från en tidigare andlig ram när hon förmanar sig själv att växa andligen.

Centralt i detta sökande är att avväga Guds nåd mot den ansträngning som behövs för att stilla själen och lugna hjärtat. Det är en öppningsprocess men också en handlingsprocess. Genom att tacka för sin andliga goda lycka så medger hon att hon inte ”översätter denna möjlighet till fakta”. Vad är fakta när det gäller andlighet eller verklig praxis? O’Connor vill röra sig bakom orden, bakom att säga sig vilja. I sitt brev till Alfred Corn i maj 1962 säger hon: ”Om du vill ha din tro, måste du arbeta för den. Den är en gåva, men för ytterst få är den en gåva, given utan något krav på lika mycket tid för att odla den” (Collected Works, s. 1 165). Här antyder O’Connor sina egna ansträngningar att finna sin väg till ett mer autentiskt uttryck för sin tro. Prayer presenterar det intensiva fasthållandet i hennes eget hjärta och sinne, och det hjälper oss att uppfatta att de råd hon ger till Alfred Corn, är sprungna ur hennes egen djupt kända kamp.

Den mest betydelsefulla spänningen i Prayer är mellan O’Connors önskan att bli en framgångsrik författare och att bli andligen övertygad. Denna spänning indikerar en parallell önskan, som hon gör betydande ansträngningar för att få ordning på – som om hon fruktar att det ena skulle kunna utesluta det andra. Återigen upprepar hon Augustinus rop, när hon säger: ”Hjälp mig att känna att jag vill ge upp varje jordiskt ting för detta. Jag menar inte att bli nunna.” Alldeles tydligt finns det gränser för hennes önskan om en religiös kallelse, och kanske en naiv känsla av vad det betyder, men vad vi finner är ett underliggande behov av att känna Guds närvaro. Faktiskt ber hon i slutet av Prayer om att bli mystiker. Vad det hänger samman med är, tror jag, följande: Flannery O’Connor önskade en gudomlig välsignelse över sin livsväg och sitt arbete. Hon sökte en kallelse men visste inte hur hon skulle dra upp gränsen mellan sitt författarskap och sin andliga praxis: ”Jag längtar så mycket efter att älska Gud helt och fullt: Samtidigt vill jag vara en bra författare.”

O’Connor medger att hennes önskan att bli en bra författare måste vara egoistisk och därför motsatsen till hennes tro. Hon antar att vilket som helst skäl till framgång och erkännande är dåligt, och hon är övertygad om än bara i negativ mening av psykologerna som ”säger att en dålig impuls är naturlig”. Hon frågar sig hur de psykologiska lärarna i hennes studiegång vid universitetet i Iowa kunde underminera hennes redan svaga grepp om tron.

Inför detta återvänder O’Connor regelbundet till ett behov av ordning, av disciplin eller praxis som inte bara är en vanesak: ”Jag skulle tycka om att ordna tingen, så att jag känner en sorts andlighet hela tiden.” Och ändå märker vi hennes missnöje med sin pågående praxis, medgivande ”att rosenkransen är endast rutin för mig”. Hon griper tag med koncentrerad uppmärksamhet, och önskar att behålla Gud kvar i sitt sinne hela tiden men är ur stånd att göra så.

Hennes behov av en disciplinerad andlig praxis är emellertid hopkopplad med en önskan att känna. Detta är för mig den mest hjärtslitande aspekten av Prayer. De enda andliga övningar som hon har känt till har inte åstadkommit något resultat i henne. Mot slutet skriver hon ”att få gå till mässan igen varje dag” lämnar henne ”oberörd”, och hon uppfattar sig själv som ”för svag till och med för att be för någonting” och tillägger ”jag vill känna”. Det angelägna behovet av att känna någonting är det viktigaste i hennes böner.

Tro genom musik

Hennes slutliga noteringar i dagboken pekar på ytterligheten: ”gör mig till mystiker. Omedelbart.” Hennes avsikt är än en gång otålig: ”Jag kan inte stanna i kyrkan ens för att läsa tacksägelse och är så långt från förberedelsen för kommunionen kvällen före – tankarna på annat håll.” O’Connors sista stycke ger ord åt en kraftfull klagan: ”Mina tankar är så långt borta från Gud. Han kan inte gärna ha skapat mig.” O’Connor kan bara dra den slutsatsen att som en av Guds varelser, skapad till Guds avbild, så borde hon vara utrustad för att veta och känna Gud. Och ändå gör hon inte det. O’Connor är orubblig med vad hon inte önskar inför denna frånvaro: ”Jag önskar inga av dessa artificiella, ytliga känslor som stimuleras av kören.” Och som om hon försökte kapsla in sitt motstånd mot konstgjorda känslor uttrycker hon sina slutliga tankar med noter.

På de allra sista sidorna i O’Connors dagbok kan vi upptäcka ett rudimentärt stort notsystem, bestående av ett diskantnotsystem och ett basnotsystem, förenade genom en vertikal notlinje. Basklaven är upp och ner, diskantnotsystemet är onödigtvis försett med punkter och den vertikala notlinjen är felplacerad och inte helt förenad med de två notsystemen. Jag spelade noterna på pianot och det lät avgjort omusikaliskt. Varför står dessa noter här och vad är det O’Connor försöker förmedla genom dem?

Jag frågade en kollega i musikvetenskap, Adan Adler, och han gjorde några intressanta iakttagelser. Vad som slog honom var den barnsliga formen av noteringarna. Det föreföll som om de gjorts av någon som hade lärt sig spela piano för en kort tid sedan och som strävade efter att komma ihåg basfakta. Den omvända basklaven, som det föreföll honom hade gett upphov till övriga misstag, avslöjade inte desto mindre en klyftig palindrom, en sekvens av noter, i det här fallet B,D,F, vilka blir lästa likadant framlänges som baklänges. Om vi skulle vända notsystemet upp och ner, och följa den vink från O’Connor om upp och ner vänd basklav, så skulle noterna förbli desamma.

Man kan kanske läsa in mer i detta än vad som avsågs genom O’Connors enkla notering, men Adler fick känslan av någon som var fast i en frustrerande position av att försöka skriva musik men ändå finna att hon inte var vuxen uppgiften. Jag kan inte hjälpa att dessa noter kastar nytt ljus över hennes korta musikaliska analys. Prayer avslöjar en ung kvinnas själ som kämpar med sitt sökande efter konstnärlig och religiös symmetri.

De dissonanta tonerna i O’Connors notskrift, rubbningen av de två notsystemen genom den felplacerade vertikala notlinjen, omkastningen av basklaven och den dubbla förflyttningen av palindromen skapar en metafor för dissonansen och för frånvaron av känslor, som så tydligt noterats av O’Connor genom alla hennes böner, medan dagbokens omusikaliska slut kan tyda på hennes oförmåga att uttrycka den adekvata komplexiteten i sin inre längtan. O’Connors konstnärskap fortsatte på annat sätt och det lämnade över hennes ändlöst sökande karaktärer åt hennes skönlitterära värld.

Översättning: Elisabeth Stenborg.

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America, juli 2015.

Susan Srigley är professor of religions and cultures vid Nipissing University i Ontario, Kanada.