Landet Som Icke Är

Astrid Lindgren är inte bara en populär barnboksförfattare med världsrykte. Hon är, menar jag, i sina bästa stunder en av våra stora författare, värd att läsas av vuxna lika väl som av barn. Många föräldrar har säkert läst högt ur hennes böcker för sina barn, och plötsligt gjort upptäckten att detta talade direkt till dem själva.

Just därför kan man diskutera Astrid Lindgren som vilken annan författare som helst utan att ständigt behöva tänka på att läsarna skall vara barn. Det finns hos henne motiv, åskådningar och stämningslägen, som är värda att analysera i sig själva. Dit hör hennes verklighetsuppfattning

och hennes syn på verkligheten som relaterad till fantasi och saga.

Var och en som har läst Astrid Lindgrens böcker måste förvåna sig över den starka kontrasten mellan vardagsrealism och romantisk verklighetsflykt. De blandas sällan med varandra, och man kan i grova drag dela in hennes böcker i dessa två genrer.

Vardagsrealismens barn är livsglada, robusta och kavata. Barnen i Bullerbyn eller på Saltkråkan, Emil och Madicken hör alla till en tät social gemenskap, intrigerna växer fram ur konfrontationen mellan särpräglade personligheter bland barn och vuxna. Som ingen annan barnboksförfattare hos oss har hon kunnat förmedla bilden av harmoniska barndomsmiljöer. Nog har många ensamma barn kunnat bruka dem som substitut för en egen riktig syskon- eller kamratkrets.

Men hos henne finns också ett annat slags barn: de sjuka, fattiga, ensamma. Hon uppsöker dem inte för att sentimentalisera över dem. De har i hennes berättelser en rikedom, som de lyckliga barnen saknar, för det är hos dem som fantasin blommar. De som saknar möjligheten att upptäcka världen och gemenskapen mellan människor kan i stället ströva kring fritt i sagans och fantasins förlovade land. Kring alla spännande upplevelser som dessa barn berättar om, svävar det därför ett skimmer av vemod. Göran, som aldrig mera kommer att kunna gå, far i skymningen besök av Herr Liljonkvast från Landet Som Icke Är. Bertil har förlorat sin syster och ligger ensam hemma, då han far sin första kontakt med Nils Karlsson Pyssling. ”Allrakäraste Syster”, som är namnlös, är också hon ett ensamt barn, som kompenserar sin ensamhet med den låtsade tvillingsystern Ylva-li. När hon i slutet av historien far en verklig kamrat i form av en pudel, försvinner hela den glimrande sagovärld som hon förut har sökt sig till.

Mellan dessa båda genrer finns det nu också en mellanzon, representerad främst av Pippi Långstrump och Karlsson på taket. Det handlar också om barn som behöver en lekkamrat (fastän Tommy och Annika ändå har varandra), men den fantastiska kamraten hör ändå på något sätt till vår värld. Det gäller också Karlsson, som från början tycks vara en robustare version av herr Liljonkvast, men som till slut uppenbarar sig också för Lillebrors pappa och mamma, när de liksom Allrakäraste Systers föräldrar försöker bota sitt barns fantasier med en hund. Men här springer genren också över från det vemodsfyllda till det burleska. I ”Ronja Rövardotter” förenas saga och realism, men då i en miljö som är oss lika fjärran som Nangijala.

Figurerna från ”den andra världen” – som jag för enkelhetens skull kallar den – finns i barnens omedelbara grannskap; under golvet som pysslingarna, på taket som Karlsson eller i dockskåpet som i berättelsen ”Ingen rövare finns i skogen”. Eller också kan de som sagt komma in genom fönstret som herr Liljonkvast och Karlsson. Barnkammaren är en sluten värld, men genom fantasins makt kan den öppna sig i skilda riktningar mot andra världar.

Två världar

Fastän hon talar mycket litet om det, är Astrid Lindgren uppenbart beroende av anglosaxiska författare som Tolkien och Lewis, Mary Norton och Pamela Travers. Men hon har en säregen förmåga att smälta om dem och skapa nya och levande gestalter med en tydlig förankring i svensk miljö. Och detta är långt mer än en kulturell översättning. Själv menar jag t.ex. att ”Mio, min Mio” och ”Bröderna Lejonhjärta” står litterärt ofantligt mycket högre än Lewis’ Narniaböcker och sannolikt kommer att stå sig betydligt längre.

Metafysiskt sett finns det också en skillnad. Särskilt Lewis och Tolkien men också Travers har tydligt kristna drag i sin fantasilitteratur, fastän Tolkien i regel döljer det under sin egen mytologi. Hos Lewis blir det ibland till en övertydlig kristen förkunnelse i sagans form. Det finns också dunklare stråk hos Tolkien och Lewis, ockulta traditioner, förmedlade genom deras gemensamme vän Charles Williams. (En autentisk magisk tradition har f.ö. fatt ett oberoende nedslag hos en annan engelsk barnboksförfattare, nämligen Edith Nesbit.)

Hos Astrid Lindgren saknas däremot de religiösa och metafysiska dragen nästan helt. Svensk barnbokstradition är på den punkten olik den anglosaxiska, det gäller Elsa Beskow lika mycket som Astrid Lindgren. Den verkliga världen är för Astrid Lindgren vardagens påtagliga liv, sinnevärlden som barnen verkligen upplever med alla sinnen. Den andra världen är främst en flykt från vardagen när denna blir för tryckande. Men man kan också bli återförd till vardagens verklighet som Allrakäraste Syster, när hon far sin pudel. Aldrig, eller nästan aldrig, möter vi tanken att en osynlig värld kan bryta in i vår, eller att vår värld skulle avslöja kvaliteter som pekar mot en högre verklighet. Vardagens värld och landet där bortom är två skilda världar, som bara möts för stunden och då i fantasin. Den andra världen är verkligen Landet Som Icke Är.

Astrid Lindgren har vid flera tillfällen uttryckt en agnostisk livsuppfattning. När hon uppehåller sig i gränslandet mellan vardagen och det annorlunda, tar hon till sist vardagens parti. Eller snarare: flykten till den andra världen leder inte till något meningsfullt mål utan enbart ut ur världen, som för barnen i ”Sunnanäng”. Det finns ingen tanke på att människor i kraft av högre insikter – aldrig så odogmatiskt formulerade – skulle kunna påverka vardagslivet. Hon står här medvetet eller omedvetet i en tradition som sträcker sig från Ludwig Feuerbach till Erich Fromm och som i människors annorlunda upplevelser ser enbart projektioner av frustrerade önskningar.

Det står särskilt klart i två berättelser, där handlingen utspelas under ett annorlunda medvetandetillstånd, nämligen i ”Junker Nils av Eka” och ”Bröderna Lejonhjärta”. Nils upplever sitt stora äventyr under en svår feber. Det gör också Skorpan i ”Bröderna Lejonhjärta”, fastän han aldrig som Nils far återvända till vardagsvärlden. Fastän Astrid Lindgren godhjärtat berättade för frågande barn vad som hände sen (i ett brev i Expressen), är hennes egentliga intention uppenbar. Handlingen utspelas i Skorpans inre, och det slutgiltiga språnget innebär att han dör. Det kan därför inte, som Astrid Lindgren själv medgett, finnas någon verklig fortsättning på historien.

Ett dualistiskt perspektiv

För en del år sedan publicerades en uppsats om ”Mio, min Mio”, efter marxistiskt mönster skriven kollektivt av tre författare, som alla tycktes sakna varje känsla för kvaliteterna i Astrid Lindgrens diktning. Men de förde där fram en iakttagelse, som inte är alldeles oriktig:

Den starka verkan som ‘denna berättelse far ligger alltså i den oförsonliga motsatsen mellan frihet och nödvändighet, mellan inre och yttre, kort sagt i en grundmurat dualistisk världsbild. Som all sentimentalitet bottnar även denna i en flykt från förståelse och konfliktbearbetning, i en ovilja till klarhet, i en brist på realism och strävan till verklighetsförändring. (Adolfsson, Eriksson, Holm, i En bok om Astrid Lindgren, R&S 1977, s. 47.)

Här förekommer en rad orättvisa generaliseringar. Astrid Lindgren är inte sentimental, och hon växlar snabbt om från det patetiska till det kvicka och livsbejakande. Var och en som har läst några av hennes böcker vet hur mycket realism som kan finnas där, låt vara att det inte tillfredsställer ett marxistiskt krav på strävan till samhällsförändring. Men det finns hos henne också ett tydligt dualistiskt drag, som ibland kan tolkas som uppgivenhet. I Bullerbyn och i Lönneberga, där tillvaron fungerar väl, där behövs inte utflykterna i fantasins värld annat än som förströelse.

Men där tillvaron går i kras, där det inte mer finns hopp om hälsa, liv eller lycka, där blir flykten in i drömvärlden det enda som hon hänvisar till. Det är ett perspektiv, som i viss mening kan kallas gnostiskt.

En av nutidens främsta kännare av den antika gnosticismen är den tyske forskaren Hans Jonas. Efter årtionden av forskningar lade han fram sin mogna syn på det gnostiska tänkandet i en bok på engelska, The Gnostic Religion (1958). Det nya med Jonas’ syn på gnosticismen är att han inte i första hand uppfattar den som en mängd tankegods utan som uttryck för en bestämd livshållning, vars moderna motsvarighet han finner i existentialismen. Den gnostiska hinsideslängtan är ett medel att övervinna den livsångest som människor kan erfara i frustrerande situationer. Hans tes låter sig utmärkt väl tillämpas på en av Astrid Lindgrens allra bästa berättelser, inledningskapitlet till ”Mio, min Mio”.

På en bänk i Tegnerlunden sitter åttaårige Bo Vilhelm Olsson, född utom äktenskapet, moderlös och utlämnad åt oförstående fosterföräldrar. Han längtar efter sin okände far någonstans, fastän tant Edla brukar säga att ”det kan man ju räkna ut vad han var för en slusk”. Ur pojkens ensamhet och längtan springer en förtrollande saga fram.

Det grundläggande hos gnostikern är enligt Jonas hans känsla av alienation, främlingskap här i världen. Han uppfattar sig som oskyddad, utlämnad, oförstådd av sin omgivning. Det ger honom förvissningen om att denna världen inte är hans rätta hem. Denna utlämnade människa kan till en början inte själv förstå sin belägenhet. Men främlingskapet tvingar fram förvissningen att han har sin hemortsrätt i en annan och högre tillvaro än den jordiska. Ur längtan föds medvetandet om att han har sitt ursprung i ett ljusets rike, och att det är till detta rike han måste återvända. Insikten om detta är vad som kallas gnosis. Erfarenheten finns uttryckt i en lång rad varierande myter, som ändå följer ett bestämt grundschema. Märkvärdigt nog kan man alltså läsa första kapitlet i ”Mio, min Mio” som en sådan gnostisk myt.

Kunskapen om sitt himmelska ursprung kan man inte själv förvärva, den kommer utifrån. Den möter i form av en kallelse, ett budskap från den andra världen, för där har man inte glömt gnostikern utan söker honom. ”Du är den som konungen så länge har sökt!” säger anden till Bosse. Den som söker människan är ”Ljusets konung”, som han kallas bland mandeerna, den gudomlige härskaren över ljusets värld. Budskapet kommer som ett rop eller ett brev. Här ges den kunskap om människans himmelska ursprung som är en förutsättning för räddningen. I den berömda syriska ”Sången om pärlan”, som inte helt entydigt är gnostisk, men som rör sig i samma bildvärld, finns just dessa motiv. Den handlar om en prins, som en gång bodde hos sin fader i hans palats men skickades ner till Egypten (dvs jorden) för att hämta en pärla. Han fick ta av sig sin guldstickade dräkt och ta på sig simpla kläder för sitt uppdrag. När han sedan var i Egypten, lurades han att dricka en glömskedryck, som fick honom att glömma bort vem han egentligen var. Men från hemlandet väcktes han ur sin dvala av ett brev, som skickades genom luften som en pil:

Från din fader, konungarnas konung, och från din moder, som härskar över Östern, och från din broder som är vår andre son, till vår son som är i Egypten. Frid vare med dig. Res dig och vakna upp ur sömnen, och lyssna till brevets ord, och kom ihåg att du är en konungason. Se du har kommit under träldomens ok.

Prinsen vaknar nu upp och minns sitt uppdrag. Han dödar den vaktande ormen, erövrar pärlan och för den hem i glädje till faderns palats.

I ”Mio, min Mio” ges budskapet i tre former, genom äpplet (en symbol för kunskapen?), genom vykortet och genom anden. Vykortet, det skrivna budskapet, är inte adresserat till Bosse utan till Konungen, Landet i Fjärran. Här står det i eldskrift:

Den du så länge har sökt är på väg. Han färdas genom dag och natt, och han bär i sin hand tecknet, det gyllene guldäpplet.

Anden i pilsnerflaskan från AB Stockholms Bryggerier, en svensk version av Tusen och en natts djinner, bekräftar kallelsen och bär Bosse till Landet i Fjärran ”genom dag och natt”. Det hör till den typiska gnostiska myten att människosjälen lyfts upp genom planetsfärerna till den ljusets värld som ligger bortom dem.

Vi var långt ovanför molnen, och vi for fram fortare än blixten och med större dån än åskan. Stjärnor och månar och solar sprakade omkring oss. Ibland var allt svart som natten, ibland så skinande ljust och vitt, att jag måste blunda.

Där borta i Landet i Fjärran sker den återförening som man där har förberett sedan länge, och här springer Mio, som han nu heter, i sin fader konungens famn, räddad från mörkrets värld till ljusets, kärlekens och glädjens. Där ger fadern honom också hans rätta identitet:

Mio, min Mio, säger han, och det låter så lent och varmt. När allt kommer omkring heter jag inte alls Bosse.

Gnostiskt och agnostiskt

Jag påstår inte att Astrid Lindgren har studerat de gnostiska myterna (fastän hon kanske kan ha hittat något hos Stagnelius). Men hon har lyckats anslå den ton som den gnostiska myten har och genom det bekräftat allmängiltigheten hos Hans Jonas’ teori om den gnostiska upplevelsens ursprung. Hon tycks intuitivt ha fattat något som ligger i vår natur, hittat nyckeln till gnostikernas personlighet.

Nu vet vi att Astrid Lindgren gärna har låtit sig inspireras av lyrik. Uttrycket ”Landet Som Icke Är” kommer från Edith Södergran. I ”Bröderna Lejonhjärta” är det den en gång populära sången ”La Paloma” som inleder kontakten med landet Nangijala. Finns det kanske bakom första kapitlet i ”Mio, min Mio” ett minne från barndomens väckelsesånger, vars världsflykt kommer mycket nära den gnostiska?

jag är en gäst och främling
som mina fäder här.
Mitt hem är ej på jorden,
nej, ovan skyn det är.
Däruppe bor min Fader
i härlighet och ljus,
där ville jag ock vara
uti min Faders hus.
Hem, hem, mitt kära hem,
ej finns en plats på jorden
så skön som du, mitt hem.
Lina Sandell-Berg
SvYs.579:1

Som vi har sagt, är Astrid Lindgren inte någon gnostiker utan snarare agnostiker (vilket f.ö. inte betyder motsatsen). Landet i Fjärran är också Landet Som Icke Är. Vi förs i tankarna tillbaka till den ensamme pojken, som sitter på en bänk i Tegnerlunden, medan det lyser runtomkring i fönstren, från hem där barnen äter ärter och plättar med pappa och mamma. Det stora dramat utspelas inom honom själv. Hans fader konungen är en bild, framsprungen ur hans längtan efter riktiga föräldrar och är en projektion av kompisen Berikas pappa, liksom den nye kamraten Jum-Jum i följande kapitel är en projektion av Benka. Bosses slutliga försäkran att han har det så bra, så bra, låter därför hjärtskärande patetiskt.

Finns det någon tröst i detta? Är trösten den att Bosse, med sina sociala handikapp, har en fantasibegåvning, som kan bära honom över vardagens tristess? Och räcker det som tröst? För dualisten är vardagens värld tröstlös.

Vardagsvärldens barn visar hos Astrid Lindgren prov på både verklighetsanpassning och beundransvärda moraliska egenskaper. De kan vara bussiga, duktiga, ha både humor och hjärta, de kan visa sunt rättspatos, verklig heroism och en självutgivande kärlek som Emil, när han genom snöstormen räddar Alfreds liv med fara för sitt eget. Att livet fordrar aktiv insats och fantasi – i betydelsen inlevelse och uppfinningsrikedom – är något som ständigt återkommer i hennes böcker. Märkligt nog gäller samma krav också i Landet i Fjärran och i Nangijala, där det yttersta offret kan krävas av den som vill handla rätt. Men varifrån kommer då tanken att de svagaste också är de mest fantasibegåvade? Astrid Lindgren själv jävar den tanken med sin flödande fantasi och sin säkra orientering i den jordiska verkligheten.

Flykten ut ur världen är för Astrid Lindgren kanske inte så mycket fantasin som vändningen mot det transcendenta. Den vikt hon lägger vid de ensammas, sjukas och döendes drömmar påminner inte så litet om tanken att religionen är de svagas tröst, och en klen tröst för den delen. Men Feuerbachs tes att religionen är bristande verklighetsanpassning finns det nu all anledning att ifrågasätta. Som Astrid Lindgren väl vet, kunde de fromma pietisterna i Småland, med alla sina hemlandssånger, vara nog så kluriga i det praktiska livet.

Någon gång ville man gärna se de båda världarna hos Astrid Lindgren förenade till en. Inte bara i form av krumelurer som Pippi Långstrump och Karlsson på taket.