Morgonluft över Afrika

Vid senaste biskopssynoden i Rom i slutet av förra året träffades ju representanter från hela världskyrkan och informellt kom frågan upp om man inom överskådlig framtid skall kunna anordna ett afrikanskt koncilium eller en regionalsynod. Alla biskopar var naturligtvis inte lika entusiastiska. De spekulationer som var i omlopp verkade också något förvirrande. Somligt var obekant även för direkt berörda instanser. Direktorn för ett känt östafrikanskt pastoralinstitut lät förstå att han inte kände till några mer seriösa planer överhuvudtaget. Det finns en enkel, möjlig förklaring: utvecklingen i den engelsktalande delen av Afrika förefaller vara något annorlunda än i den fransktalande. Tillskyndarna av koncilieiden är framför allt de västafrikanska franskpräglade teologerna.

Men planerna har åtskilliga år på nacken och många ivriga förespråkare. Iden kläcktes för tolv år sedan då Alioune Diop, intellektuell ledare för det afrikanska kulturinstitutet SAC som har ett kultur- och förlagscentrum ”Presence Africaine” som språkrör, framförde den vid ett sammanträde med den regionala biskopskonferensen för fransktalande Västafrika. Ungefär samtidigt behandlade SECAM (Afrikas och Madagaskars biskopskonferenser) frågan och 1977 debatterades den offentligt på ett kollokvium med SAC i Abidjan där temat var ”den svarta civilisationen och katolska kyrkan”. Planerna inordnades här i ett större sammanhang: de religiösa, kulturella och sociala förändringar som de afrikanska ländernas självständighet medfört samt receptionsprocessen av andra Vatikankonciliet. Dessa övergripande relexioner – så heter det i en rekommendation från kollokviet – bör utmynna i mera detaljerade planer för ett afrikanskt koncilium, en uppmaning med avsikt att ge konsilieplanerna mer vind i seglen.

Biskoparna i Zaire agerade snabbast och tog upp frågan på biskopsmötets dagordning. Påven informerades om ett kontinentalt koncilium vid afrikabesöket 1980. Härefter har arbetet pågått framför allt på teologisk nivå. Man försöker först och främst klara ut målsättningen, den specifika och möjliga strukturen för en sådan församling.

Två frågor står i förgrunden. 1. Koncilium eller synod? Teologerna lutar åt koncilium, men man är medveten om att det mer handlar om en begreppslig definition än om en skillnad i sak och man är mycket noga med att betona att projektet inte gäller en regional pastoralsynod i största allmänhet. Man uttalar sig bestämt för ett afrikanskt biskopspienarium med aktiv medverkan av teologer och lekmän med en beslutsfattande fullmakt. Detta var även teologiska kommitténs åsikt. Sedan episkopatet självt befattat sig med planen är det denna kommitté som har huvudansvaret för förberedelserna. 2. Ämnen och procedurfrågor: enighet råder därom att projektet skall realiseras, i vilken form det bliva månde. Det planerade konciliet är inte tänkt som en enstaka, isolerad företeelse. Därför måste det förberedas grundligt och under en längre tid. Enligt SECAM:s anvisningar måste förberedelsearbetet fortskrida ”seriöst” och under episkopatets ledning. Det far inte bli en plattform för ytliga diskussioner bland ”problemteologer”, och redan från första början måste man verka för en jämlik medverkan från engelsktalande och fransktalande företrädare.

Att åtminstone de ledande inom SECAM menar allvar med koncilieiden är säkert. Vid senaste SECAMplenariet i Kinshasa mottogs projektet välvilligt och en arbetsplan för en första förberedande fas granskades.. .

Målsättningen är att skapa och förstärka ett panafrikanskt medvetande, för att på så sätt gemensamt bättre kunna bli mogna för de uppgifter som den ännu unga kyrkan, framför allt i ”det svarta Afrika”, brottas med. Hela kontinenten befinner sig i en brytningstid efter den första fasen av politisk frigörelse. Kyrkans självmedvetande i Afrika måste stärkas och man måste skapa utrymme för en relativ självständighet inom världskyrkans ram. I denna utvecklingsfas befinner sig praktiskt taget hela den afrikanska kyrkan, åtminstone i de länder där hon växer, och det gäller då inte bara siffermässigt utan där den religiösa och sociala och andliga vitaliteten tilltar. I detta läge eftersträvas att utmejsla en egen unik fysionomi och låta den fa ett egenvärde i en pluralistisk världskatolicism. Om ett koncilium eller dylikt kommer till stånd blir det i första hand förmodligen betydligt enklare frågor på dagordningen som till exempel att skapa en större gemenskap i de redan existerande regionala och överregionala biskopsmötena mellan ditdelegerade biskopar. Man vill ha ett sammansvetsat episkopat i nära samarbete med teologer och lekmän. Troligen krävs en längre process och kanske först i en andra eller tredje fas kommer några konkreta beslut att kunna fattas. Först krävs ett öppet tankeutbyte, ett ömsesidigt informerande om de problem som i stort är gemensamma för hela ”det svarta Afrika”.

”Evangelisation integral” kan stå som rubrik för missionsverksamheten i Afrika. Under detta förtecken vill man också genomföra det kontinentala konciliet. Vad som menas härmed kan sammanfattas: Att undersöka den pågående numerära tillväxtprocessen. Man inser risken att växandet enbart sker på bredden och inte på djupet. Att missionera och evangelisera är inte att automatiskt dela ut sakramenten. Att söka utröna vilka problem som är specifika och vilka som är generella i olika afrikanska länder. Att ge kyrkan en verklig hemort, något som också kan legitimera att hon avviker från andra delkyrkor. Gemensamt skall man kunna svara på religiösa, sociala och kulturella utmaningar i en svår brytningstid så att Afrika också kyrkligt far sin egen profil när en dag den efterkoloniala övergångsperioden med beroende och främlingskap av mångfaldigt slag är slut.

SECAM:s teologiska kommitté formulerar: Afrikas folk har under modern tid i mångt och mycket genomgått samma historia. Därför måste Afrikas kyrka, för att försäkra sig om att tron far sin kulturella förankring, mobilisera sig i en stor panafrikansk konsilierörelse som utifrån en gemensam historia också kan utveckla en gemensam missionsstrategi. Det egentliga temat skall alltså vara inkulturation i ordets bredaste bemärkelse. Strävan gäller att konsolidera sina egna krafter i avstämning med världskyrkan och försöka utverka riktlinjer inte bara för hierarkin utan totalt beträffande den afrikanska kyrkans andliga, religiösa särart.

Det är inte möjligt att säga när och hur konsilietanken kan förverkligas. Att börja redan 1987 som SECAM:s teologiska kommitté föreslog i juli 1984 i Kinshasa är utsiktslöst. Att ”Rom” spontant låter sig begeistras är inte troligt. Påven konfronterades med frågan under båda afrikaresorna 1980 och 1985, men han har hittills yttrat sig ytterst återhållsamt för att inte säga avvisande. När episkopatet från Zaire gjorde sitt adliminabesök 1983 och samtalade med Johannes Paulus 11 om frågan, visade sig denne vara införstådd med att ett gemensamt rådslag ”i en eller annan form”, ”i princip” skulle äga rum. Det är inte bekant om påven senare yttrat sig i frågan. Aven om ”Rom” om än med ett visst misstroende utifrån följer planerna på ett enhetsorgan för regionala och kontinentala råds- och beslutsprocesser, kan påven inte principiellt avvisa tanken på ett gemensamt råd på kontinental nivå. Men att ”Rom” mer direkt stöder ett panafrikanskt koncilium eller en synod med pastoral inriktning är inte sannolikt. Man kommer att åberopa gällande kodex som endast nämner provincial- och plenarkoncilier, alltså koncilier för en kyrkoprovins eller området för en nationell biskopskonferens (can 439, 440) men inte förutser kontinentala koncilier.

Det är knappast någon olycka om ett koncilium eller en synod i ordets egentliga mening inte blir av. En kyrkorättsligt mindre reglerad plenarsamling för episkopaten i de afrikanska länderna skulle kunna få lika stor betydelse för det gemensamma medvetandegörandet. I synnerhet som biskoparna inte skulle vara ensamma utan samarbeta med teologer och lekmän. Medellin och Puebla har visat Latinamerika och världen hur mycket sådana möten kan betyda för en hel kontinents kyrka. Men kanske krävs ytterligare turer för att ett afrikanskt koncilium i klass med Puebla eller Medellin skall kunna genomföras. Så sammanfattar D A Seber i Herder Korrespondenz utsikterna för ett afrikanskt koncilium utifrån sina intryck vid biskopssynoden i Rom.

Att den unga kyrkan i Afrika sjuder av liv framgår på många fler sätt än blott den konstaterade numerära tillväxten (Signum 1985:8 s 214). 1 Zaire finns 14,5 miljoner katoliker, något mindre än halva befolkningen. 1 133 afrikanska präster och 1 594 missionärer står i kyrkans tjänst, vilket betyder en präst per 5 300 troende. Denna situation kräver en speciellt anpassad pastoralplanering. I Zaire tillämpar man Bakambi. Kardinal Malula ställdes inför valet att antingen lämna många tusen katoliker i sitt ärkestift vind för våg eller att utforma en radikalt ny modell för kyrkans liv och verksamhet. Dessutom sjönk antalet missionärer stadigt och 1983 fanns det bara 21 infödda präster i ett stift med mer än en miljon katoliker. En intensiv flerårig utbildning av lekmän infördes. Dessa lekmän har sedan fatt ta eget ansvar för stadsförsamlingar. De utför allt en lekman kan göra och i stort sett samma uppgifter som en kyrkoherde. En präst från någon närbelägen församling kommer regelbundet för att höra bikt och celebrera mässan. 16 av 82 församlingar; i Kinshasa leds av en sådan Bakambi.

Invandringen från landsbygden till storstadsregionen kring Kinshasa har under en fyraårsperiod ökat den katolska folkmängden med en halv miljon människor. Det är ju ett vanligt u-landsfenomen att den fattiga landsortsbefolkningen utbildar en ännu fattigare storstadsslum. I Kinshasa finns nu omkring en och en halv miljon katoliker. Förutom officiella kateketer och religionslärare arbetar i denna stad 5.000 föräldrar med religionsundervisning av barn hemma i sina egna kvarter. För de medarbetare som önskar finns tillgång till utbildning på ett speciellt högre institut för religionsvetenskap.

I Nigeria tillhör 15 procent av en befolkning på om kring 100 miljoner den katolska kyrkan. Det är en ung kyrka med bara hundra års historia, som under de senaste 25 åren omformats från att ha varit en samling missionsstationer till att bli en lokalt förankrad kyrka. I dag förestås alla 31 stiften utom tre av infödda nigerianska biskopar.

En av Nigerias biskopar John Onai Yekan, 41 år och verksam i stiftet Onaryekan, uttryckte vid ett möte för New Yorkprovinsen av Jesuitordens missionsverksamhet följande om kyrkans situation i sitt hemland. ”Vi är nu medvetna om att vi nått ett nytt skede i vår historia – vi har blivit vuxna, med ansvar att ge vårt bidrag till den universella kyrkans liv. Vi utgör en integrerad del av ett större sammanhang och man har rätt att förvänta av oss att vårt kristna vittnesbörd bär frukt.” ”I ett land där praktiskt taget alla tror på Gud på ett eller annat sätt behöver man knappast försvara sin gudstro. Nigerianer som mer eller mindre ärligt deklarerar att de inte har någon religion betraktas som lite onormala. Men antalet icke-troende ökar under inflytande av en modern teknologisk kultur som fungerar som om Gud inte spelade någon. roll. Mina föräldrar fann skäl att omfatta tron på Kristus som vuxna. De såg det som en bättre väg till den sanne guden, Olorun, ”himlarnas Herre”, som de alltid trott på. Jag har personligen haft mina skäl att förbli kristen oavsett vad vissa i min generation anser om den afrikanska kulturens restaurerande och en återgång till våra förfäders gudar. Just för att jag tror att Gud, Jesu Kristi fader, är samme Gud som mina förfäder dyrkade är jag övertygad om att de ändå hyser sympati för mitt sätt att välja Kristus. Troheten gentemot sina kulturella rötter kan ta sig olika uttryck.”

Kyrkan i Nigeria har grundat ett nationellt missionsseminarium som just börjat sända ut sina första präster. Somliga kongregationer och ordnar har allvarliga problem med att kunna ta emot det stora antalet kandidater som begär inträde. ”Vi måste medge att vi är stolta över att ha fått offra en av våra mest lysande förmågor till Rom för att tjäna den universella kyrkan, kardinal Francis Arinze, som nu förestår sekretariatet för de icke-kristna.”

Vid ett möte för moralteologer som nyligen ägde rum i Innsbruck behandlade en av Afrikas ledande teologer, professorn vid katolska fakulteten i Kinshasa, Benezet Bujo, frågan om polygami. Han menade att kyrkan måste lyssna med ”ett pedagogiskt tålamod” när detta ömtåliga problem hanteras. Som ”oansvarigt” betecknade han kravet att en polygamt gift man måste skilja sig från alla sina hustrur utom en, likgiltigt vilken, för att få ta emot dopets sakrament. Detta är för närvarande kyrkans oavvisliga krav, men det medför i många fall att de frånskilda fruarna behandlas så omänskligt att det knappast kan kallas kristet. Döpta unga män må hålla sig monogama. Enligt Bujos åsikt kan det undantagslösa kravet på monogami åstadkomma en destabilisering av äktenskapet och leda till konkubinat och prostitution eller också till nya hemliga polygama förhållanden. Även i Zaire är det vanligt också i högre samhällsklasser och bland intellektuella att en man förutom en officiell hustru har en andra för den första okänd fru.

Professor Bujo föreläste över ämnet ”Att vara kristen i Afrika”. Han hävdade att kyrkan i Afrika inte betraktas som en jämlike till kyrkorna i Europa och Amerika. Det märks tydligt bland annat av att den är klart underrepresenterad i kyrkans högsta ledande organ.

Missionärerna’ gick förr hand i hand med de mäktiga kolonialherrarna, vilket bidrog till att fjärma afrikanerna från deras egen kultur. Alltför snabbt och oöverlagt bedömdes deras egna danser, begravningsriter och så vidare som ”primitiva och hedniska” och bekämpades fast de innehöll element som var uttryck för en alltigenom afrikansk livsuppfattning som väl motsvarar kyrkans evangelium. Professor Bujo menade att de ansatser som finns inom modern afrikansk teologi inte skall ses om konkurrens till traditionell kyrklig teologi utan som ett berikande. Afrikansk teologi betonar mycket starkt enheten mellan tro och liv något som kan vara en nyttig utmaning för Europas ”utarmade metafysik”.

Ett annat exempel gällde eukaristifirandet teed bröd och vin. I stora delar av Afrika uppfattas bröd och vin inte omedelbart som ”en jordens frukt och ett verk av människors arbete”. Man äter respektive dricker inte bröd och vin i vanliga fall. Professor Bujos förslag om hirsbröd och palmvin som en afrikansk biskop använt vid nattvardsfirandet har inte godkänts av ritkongregationen.

Ekonomisk underutveckling medför inte automatiskt att andlig underutveckling råder som europeiska kristna och missionärer ibland gjort gällande, en viktig tanke i den komplexa problematik som inkulturationen i Afrika står inför.