Till 350-års minnet av Johannes Messenius död

”Anno 1622 på Kajaneborg uti gode mäns närvaro begärde H.K.Mas (ange D. Johannes Messenius av oss underskrevne knektar, som här vid slottet varit hava, sedan han hit kom, ett sannfärdigt vittnesbörd (…) och medan vi sådant för Guds och rättvisans skull icke honom kunna förneka, havom vi därtill samtyckt (…) sedan doctoren på slottet i tio månader varit hade, då det andra fängelset var färdigt, ruste han (hövitsman Erik Hare) in till honom, skällde honom för en skälm, lät honom släpa med fyra karlar jämmerligen ut av slottet. Då slogs revben i livet sönder på honom (…) han befallde ock knekten kasta sten, som stod på vakt, och efter han det icke ville göra, lät han i andra dagen honom ynkeligen piska av oss allesamman, lät ock bära på rundelen några baljor sten, befallde oss därmed stena konungens fånge och kasta yxan och hillebarden i dem, och när vi oss förvägrade denna gärning, för den skull att det var fara, att vi slogo dem ihjäl, svarade han, att deras död skulle icke kosta oss ett hår på huvudet. (…) På det han skulle denna ogärning ju komma till väga, gav han en vår medbroder en kanna öl, att han skulle efterkomma hans vilja med stenkastande, vilket han dock intet göra ville. Men en annan fyllde han full med öl och brännvin, som stod i vakt, gav honom samma befallning, vilken han efterkom, kastandes den ganska natt sten ned till fångarna, och råkade han allenast pigan, på vilken han slog skulderbladet sönder. Härtill själva vaktmästaren vrok ock en stor handspik åt doktoren, men drabbade hans hustru, så att hon bär än i denna dag märket.”

Så lyder i sammandrag några punkter ur en längre skrivelse från fangvaktarna i Kajaneborgs fästning riktad till den svenske monarken. Det är en diger skara av övergrepp som dokumentet lyfter fram – svår misshandel, långvarig svält och ständiga trakasserier. Under närmare 20 år av sitt liv vistades den i skrivelsen namngivne Johannes Messenius och hans hustru (inledningsvis också deras två minderåriga barn) i Kajaneborg. Denna fästning låg i de karga gränsmarkerna mellan Finland och Ryssland, en det svenska rikets yttersta utpost mot öster. Men fästningen tjänade också som ett värn mot inre faror, som en förvaringsplats för obekväma gestalter som statsledningen kunde frukta hyste hemliga planer på uppror i sina hjärtan.

Anledningen till att knektarna på Kajaneborg, i trots mot överordnade, dristade sig att ifrågasätta behandlingen av Johannes Messenius kan väl ha varit att de var osäkra på om rikets ledning verkligen avsåg att fangen skulle drabbas av en så extrem hårdhet. Genom sin skrivelse kunde de befria sig från anklagelser som annars kunde komma att riktas mot dem om Messenius avled till följd av den grymma behandlingen. Uteslutas kan väl inte heller att knektarna fick ekonomiskt vederlag av den fångne för att sammanställa den djärva skrivelsen.

På denna dystra plats, under mycket hårda yttre villkor, författade Johannes Messenius – utan möjlighet till biblioteks- eller arkivstudier – bland annat sitt stora arbete Scondia illustrata, ur vilken forskningen fortfarande hämtar uppgifter till belysandet av Sveriges äldre historia. Denna forsk

ningsbragd placerar Messenius på främsta plats bland 1600-talet svenska historiker. Messenius avled i Uleåborg 1636, fortfarande under bevakning – men efter att i ett knappt år ha varit befriad från fängelset i Kajaneborg.

Vem var då egentligen denne Messenius och varför tvingades han tillbringa en så stor del av sitt liv i sådant elände?

Ungdomsåren

Johannes Messenius föddes cirka 1579 som son till en mjölnare i Freberga by i trakten mellan Motala och Vadstena. Han växte upp i en ekonomiskt rik och kulturellt betydande bygd – en trakt där reformationstidens stridigheter under lång tid kom att prägla människors sinnen. Det går att på goda grunder fastslå att merparten av befolkningen – inte minst i Östergötland – ännu mot 1500-talets slut var präglad av katolska tankestrukturer. Givetvis var prästerskapets flertal härvid ett undantag – de var i allmänhet den politiska makten servilt trogna. Men fortfarande kunde mässoffret bäras fram i Vadstena, som en av de sista katolska kultplatserna i landet – inte förrän 1596 lämnade de sista prästerna och systrarna staden. I unga år hamnade Messenius i skolan i just Vadstena, en av de fa skolorna i Östergötland. Nu följde en mödosam tid präglad av främst latinplugg – ett språk som närmast pryglades in i eleverna – och som syftade till att eleverna ohindrat skulle kunna tala och skriva det lärda språket. Vi kan förutsätta att Messenius i relativt unga år blev en skicklig latinist.

I de begynnande tonåren knöt skolpilten Johannes förbindelser med en annan gruppering i Vadstena – kontakter som på ett djupgående sätt kom att ödesbestämma hans framtid. Vadstena var, som tidigare nämnts, ett av katolicismens sista centra i Skandinavien. I det ärevördiga Birgittaklostret fanns fortfarande ett drygt tiotal systrar, men där fanns också vid tiden för Messenius studier två svenska katolska präster, kunniga och dynamiska män, utbildade i den tridentinska reformens anda vid jesuitkollegiet i Braunsberg (nuvarande Braniewo) liksom vid propagandakollegiet i Rom. Den ene, Laurentius Magnus, var systerson till ärkebiskoparna Johannes och Olaus Magnus, den andre Magnus Andrae, som hade ett stort pedagogiskt intresse, ordnade privat undervisning för begåvade ynglingar i klostret. Till denna krets slöt sig Messenius, som snart kom att fa flytta in i klostret. Han beundrade sin lärare oerhört och uppgav senare att det var denne som fatt honom att ansluta sig till den katolska tron. Nu följde en tid då Messenius tränades i grundläggande katolsk dogmatik. Visserligen fanns, vid sidan av Canisius katekes, som trycktes i Stockholm 1579 på uppdrag av jesuiter, knappast någon aktuell katolsk litteratur på svenska. Detta försvårade väl knappast studierna eftersom birgittinernas bibliotek ännu inte var helt raserat. Men sin främsta information fick Messenius sannolikt av Magnus Andrae, den avhållne läraren. Samtidigt torde dessa dramatiska studieår ha varit en period som fördunklades av oro och bekymmer allt eftersom de legala möjligheterna till katolskt liv i Sverige inskränktes. Men för en bildningstörstande yngling var det säkert hägrande att, likt en beundrad lärare, is fortsätta sina studier vid något jesuitiskt kollegium i fjärran land. Under alla omständigheter lämnade Messenius och några studiekamrater landet i samband med klostrets stängning, för fortsatta studier på kontinenten.

Landsflykten

Johannes Messenius inskrevs på hösten 1595 som student vid jesuitkollegiet i Braunsberg där han, med något kortare avbrott, skulle komma att stanna tills han år 1603 avslutat sina grundläggande akademiska studier. Det var vid denna tid inte på något sätt unikt att en nordbo valde att bege sig till just Braunsberg. År 1580, för att ge ett exempel, fanns där hela 47 svenska studenter (vid jesuitkollegiet i Olmutz (Olomuoc) fanns samtidigt 19 svenskar, åter några studerade i Rom eller på andra platser). Braunsberg kom helt enkelt att under 1500-talets slut fungera som ett svenskt katolskt universitet. Med goda stipendier, lysande utbildning och pedagogiskt avancerad undervisning var det vida överlägset motsvarande lutherska universitet i Tyskland (det närmaste lutherska alternativet var det torftiga universitetet i Rostock). Någon högre undervisning i Sverige existerade inte efter stängningen av Uppsala universitet, även om de gamla katedralskolorna hankade sig nödtorftigt fram med reducerad personal. Att den svenska statsledningen såg med oro på att ett så förhållandevis stort antal studenter var immatrikulerade vid jesuitiska kollegier behöver knappast framhållas. (Det var inte en slump som gjorde att svenska trupper 1626 raserade kollegiet i Braunsberg och beslagtog hela biblioteket – 1353 volymer – för att därefter sända det till det nya universitetsbiblioteket i Uppsala.)

Äldre protestantisk forskning har nästan slentrianmässigt framhållit att Messenius jesuitiska fostran med naturnödvändighet måste ha skapat en själslig disposition för lögn och intrigerande. En forskare talar om protesterna från fängelsetiden i Kajaneborg som en ynklig klagolåt. Inte för ett ögonblick kunde forskaren tro att det låg någon sanning i påståendena om lidandena i fängelset!

Efter avslutad utbildning i Braunsberg begav sig Messenius i väg för fortsatta studier på andra platser. Målet var Rom, ett besök som visserligen blev kortvarigt men som omgavs av längre vistelser i Krakow, Prag och Ingolstadt. Det är möjligt att Messenius under en tid övervägde att själv bli jesuit, men han kan ha blivit avrådd av orden att välja den livsformen under sin vistelse i Rom – man anar någon typ av konfrontation – och i vart fall väljer han att strax därefter göra en sekulär karriär. I sådana syften slog sig Messenius ned i Danzig (Gdansk) år 1607 för att där försöka skaffa sig levebröd som privatpraktiserande lärare. Nämnda år ingick han även äktenskap med Lucia Grothusen, en färgstark kvinna med ett spännande förflutet – dotter till kung Sigismunds tidigare lärare Arnold Grothusen, en katolsk familj som även hade viss anknytning till Sverige. Valet av Polen som livsort var naturligt för en ung svensk katolik. I landet härskade Sveriges lagligt valde konung och här fanns en tämligen stor skara av landsflykiga svenskar och finländare. En del gjorde tjänst som officerare eller rådgivare vid konungens hov, och även ett par svenska katolska präster stod vid kungens sida. I Danzig bodde många av de mot Sigismund lojala svenskarna som på olika sätt hankade sig fram i det främmande landet och som ivrigt närde drömmar och planer för Sigismunds och katolicismens triumfatoriska återkomst till Sverige. I Danzig fanns också de för Messenius välbekanta birgittinersystrarna från ungdomens Vadstena. Vid tiden för Messenius ankomst till staden var det fortfarande en öppen fråga om inte en invasionsarme, stödd på inhemska folkliga uppror, skulle kunna kullkasta den i breda lager hatade hertig Karl.

Messenius, som vid det här laget i dryga 12 år vistats utanför hemlandets gränser, började strax efter äktenskapets ingående, bekymrad över sin vacklande ekonomi och sin osäkra framtid och samtidigt driven av en djup fosterlandskärlek, fundera över möjligheterna att återvända till Sverige. Givetvis insåg han att han för att få tillstånd att återvända måste avsvärja sig sin katolska tro. Det är möjligt att hans humanistiska bildning, i kombination med en trötthet på de långvariga konfessionella stridigheterna, givit honom ett stänk av skeptisk likgiltighet inför de olika kyrkornas dogmatiska anspråk. Sannolikt motsvarade inte heller kontinentens konkreta ka-tolicism den idealiserade och heroiska variant som han mött i sin ungdoms Vadstena. Under alla omständigheter sökte han möjliggöra sin hemkomst genom att utge ett genealogiskt arbete till hertig Karls ära. Hösten 1608 vågade han, efter att först ha skickat hustrun att sondera terrängen, anlända till Stockholm och utgav där en rasande smädedikt mot sina tidigare vänner jesuiterna. Men detta till trots tyder inget på att han någonsin omfattade någon äkta luthersk trosövertygelse. Det var ju för övrigt inte ovanligt att också andra mycket respektabla personligheter i samtiden bytte religionstillhörighet av mer taktiska än samvetsbetingade skäl. Under alla förhållanden accepterade den svenska statsledningen – om än med viss tvekan – Messenius avbön och tillät att han fick stanna i landet. Ett avgörande skäl därtill var sannolikt den skriande brist som rådde på intellektuellt kapabla personer – en brist som inte minst vid det nyöppnade universitetet i Uppsala kändes pinsamt besvärande.

En intellektuell karriär i Sverige

År 1609 installerades Johannes Messenius som professor i juridik vid akademin i Uppsala. Uppenbarligen kom han från första stund att av studenterna upplevas som en frisk fläkt i ett annars ytterst provinsiellt lärosäte. Avslöjande för den närmast totala bristen på kompetent folk är att Messenius utnämns till professor i just juridik, ett ämne som han knappast hade någon djupare förtrogenhet med. Universitetet hade vid tiden inte mer än en handfull lärare, inget egentligt bibliotek, få studenter, dåliga lokaler och en urusel ekonomi. Den lilla akademin i Uppsala – en stad med knappa tretusen invånare bosatta i små torvtäckta stugor – måste för Messenius, med Braunsberg och de stora europeiska universiteten i minne, ha tett sig som en intellektuell avkrok av världen. Mycket snart lyckades det Messenius att till sig knyta en betydande grupp studenter för privat information, skådespel (skrivna av honom själv) och umgänge. Flera av dessa skulle senare komma att bekläda några av rikets högsta poster – en av dessa var Johannes Matthiae, sedermera stridbar biskop i Strängnäs, avsatt vid seklets mitt på grund av sina synkretistiska åsikter. Andra av Messenius studenter kom senare att övergå till den katolska kyrkan, bland dem Nicolaus Campanius, sedermera rektor i Enköping, avrättad 1624, och Henrik Hammerus, avrättad i Sverige som katolik och polsk budbärare. Med all sannolikhet bedrev Messenius bland studenterna i Uppsala ingen som helst propaganda för katolsk tro, men i privata samtal

kunde han kanske inte dölja sin aversion gentemot den lutherska religionens intellektuella och estetiska torftighet. I vart fall avslöjade senare en svensk budbärare under tortyr att Messenius med gillande konstaterat att denne var katolik och sagt att om det vore möjligt, så skulle också han offentligt praktisera den katolska tron.

Som bekant uppstod under Messenius tid i Uppsala en våldsam konfrontation mellan denne och professorn i hebreiska, Johannes Rudbeckius, med tiden kraftfull biskop i Västerås och en av dessa stormaktstidens lutherska prelater som med järnvilja lyckades stabilisera den nya lutherska religionsformen. Kampen mellan dessa båda och deras respektive grupp av studenter, inte alltid bedriven med blanka vapen, kom att anta sådana proportioner att rikets ledning med oro uppmärksammade bråket. Till sist såg man ingen annan utväg än att omplacera de båda. Rudbeckius utnämndes till hovpredikant och Messenius till föreståndare för riksarkivet.

Hösten 1613 tillträdde Messenius sitt nya arbete i huvudstaden. Här kom han att under några korta år ägna sig åt ett omfattande studium av äldre dokument till belysandet av Skandinaviens historia. Hade inte Messenius snart råkat i öppen konfrontation, genom en förbittrad arvstvist, med den skrupelfrie historikern Erik Jöransson Tegel och den kärve hovkanslern Nils Chesnecopherus, kanske hans framtid blivit annorlunda. Bakgrunden till stridigheterna var att kronan utan större noggrannhet delade ut beslagen egendom som tidigare tillhört landsflyktiga katoliker. Inte minst Tegel hade på mycket dubiösa grunder lyckats under kort tid lägga under sig ett ansenligt antal gårdar. På så sätt hade även gods som tillhört Messenius hustrus släkt kommit att tillfalla de båda ovan nämnda. Det var Messenius strävan att återvinna denna förlorade egendom, som ledde till öppen konfrontation med de nya ägarna. Eftersom dessa, då Messenius inför rätta frågade dem hur de kunnat lägga sig till med familjen Grothusens egendom utan att kunna uppvisa något donationsbrev, svarade att brevet förkommit, trodde sig Messenius kunna vinna den rättsliga processen. Nu tillgrep emellertid motståndarsidan, för att vinna spelet, en anklagelse om att Messenius var hemlig katolik och även upprätthöll kontakter med regimens motståndare i Polen. I tidens feberheta klimat, med ständiga rykten om planerade polska invasionsförsök, var det inte svårt för domarna att tro att det kanske låg något i anklagelserna, särskilt sedan man vid tortyr av personer med polska förbindelser fatt fram uppgifter om att Messenius verkligen hade skickat respektive mottagit brev från Polen. Messenius bedyranden om att korrespondensen endast rörde familjeangelägenheter respektive syftade till att fa information om för Sverige angeläget historiskt material tycks man inte ha fäst något avseende vid. Att Messenius skulle ha varit något slags ledartyp för en polskkatolsk konspiration tycks föga troligt. Men det är väl inte osannolikt att han ibland funderat över att åter lämna Sverige och att han därför ansåg det viktigt att hålla så många kanaler som möjligt öppna. Rättegången ledde i vart fall till att Johannes Messenius år 1616 dömdes till döden för högförräderi. Den 20 augusti samma år omvandlades straffet till deportation på livstid till Kajaneborgs fästning.

Fängelseåren

Resterande tid av sitt liv hölls Messenius tillsammans med hustrun i fängsligt förvar – efter en kortare tid togs barnen ifrån dem, då man fruktade att dessa annars skulle få katolska sympatier. (Det kan tilläggas att trots myndigheternas försiktighetsåtgärder lyckades sonen Arnold fly ur landet och hamnade, likt en gång fadern, i jesuitkollegiet i Braunsberg. Denne Arnold, vars vinglande levnadsbana kom att bli en om möjligt dystrare variant av faderns, avrättades i Sverige, tillsammans med sin son, i december 1651.) Det kan tyckas närmast ofattbart att Messenius under fängelseåren, trots de vidriga yttre förhållandena, lyckades fortsätta med sin historiska forskning. Redan under professorsåren hade Messenius börjat planera utformningen av sin Scondia illustrata, knappt installerad i Kajaneborg tog han sig verket an och senast 1624 var arbetet i huvudsak färdigt. I sin slutgiltiga version omfattade verket femton böcker. De åtta första banden behandlade den politiska utvecklingen till och med Karl IX:s bortgång. Därtill kom några böcker som bland annat behandlade helgon- och biskopshistoria. Inte minst när det gällde 1500talets dramatiska svenska historia kunde Messenius bygga på ett rikt material, inte minst från samlingarna i Riksarkivet. Eftersom delar av detta nu har försvunnit är Messenius utförliga arbete ovärderligt för historieforskningen.

Om det kan vara svårt att förstå att Messenius orkade slutföra ett så omfattande forskningsarbete under de hårda fängelseåren, så framstår det inte som mindre förvånande att han i fångenskapen kom att fa en alltmer fördjupad katolsk tro. Han försöker inte rädda sig undan sitt straff genom några bedyranden om att inte vara katolik – även om han hela tiden upprepade att han var oskyldig till anklagelserna om att ha haft konspiratoriska planer gentemot den svenska statsledningen. I sina historiska studier lyfter han utan rädsla fram ärofyllda gestalter från den katolska tiden, med förkärlek uppehåller han sig vid Vadstenakulturens betydelse, men han prisar även de krafter som under senare tid bekämpat den lutherska heresin. Han namnger ett dussintal personer som för sin katolska tros skull avrättats eller fängslats i Sverige. Bland dessa nämner han, vid sidan av martyrerna pater Martin Laterna, Peter Ericius, Zakarias Anthelius och Göran Bähr, inte utan stolthet även sig själv och sonen Arnold.

Genom fängelseårens luttrande upplevelser och trots årtiondens avskiljdhet från kyrkans sakrament växte en förnyad och fördjupad känsla av trohet mot kyrkan fram. Den stolte och bångstyrige världsmannen skänkte nu medvetet sitt lidande åt Kristus som ett offer för världens frälsning. Ett rörande vittnesmål om fangens återvändande till sin ungdoms religiösa ideal är företalet till hans arbete Historia Sanctorum, troligen skrivet kort före författarens död 1636. I detta företal bekänner han:

Inför Gud och hela världen bekänner jag mig tro den romerska kyrkan, som nu kallas den katolska, vara och hava varit en enda helig, apostolisk, ekumenisk, synlig och av allt kätteri obesmittad, och att därför ingen människa kan frälsas utan henne. Av sin oändliga godhet och barmhärtighet har Gud fört mig likt det förtappade faret åter till sin kyrkas falla, under det att de nittionio lämnats i öknen, och därför vare honom pris och ära i all evighet. I denna kyrka vill jag leva, och i henne önskar jag dö. Och därför förklarar jag, att vad jag hittills på vad sätt det än skett mot henne sagt, gjort eller skrivit – mera av nödtvång än av fri vilja – må anses såsom icke sagt, gjort eller skrivet, och underkastande alla mina skrifter hennes dom återkallar jag och fördömer jag min Avsvärjelse och Detectio fraudis jesuiticae, som jag mot mitt samvete och av hyckleri utgav 1610, liksom ock det brev, som jag 1608 överlämnade till kung Karl och som skrivits till den katolska kyrkans skada. Alla himmelska makter, särskilt dem, åt vilka detta arbete ägnats, bönfaller jag ödmjukt, att de med sina böner hos Gud måtte skaffa mig nåd för dessa och alla andra villfarelser, förlåtelse för mina synder, frihet ur min så långvariga fångenskap, själens och kroppens frälsning för den levande och den himmelska äran för den döende.

I ovan citerade, man vågar kalla det andliga testamente, och med döden för ögonen, kan författaren tala klarspråk. I stundens allvar fanns inte utrymme för tvetydigheter. Nu hade cirkeln äntligen slutits: löftet om trohet mot kyrkan som ynglingen avgav i Vadstena och Braunsberg förnyades av den i förtid åldrade fången.

Messenius avled den 8 november 1636 i Uleåborg efter en längre tids sjukdom. Hustruns begäran att få tillstånd att föra den avlidne till Vadstena för att där begravas avslogs, och jorfästningen ägde istället rum i Uleåborg fastlagssöndagen 1637. Likpredikan hölls av Simon Frosterus, kyrkoherde på platsen. Änkan återvände därefter till Polen och dit medförde hon manuskriptet till Scondia illustrata. Efter åtskilliga besvär lyckades den svenska regeringen, som insåg manuskriptets värde, fa det återfört till landet. Det skulle därefter bli liggande i kanslikollegiets gömmor under långliga tider innan slutligen Johan Peringskiöld, på kollegiets uppdrag, lät utge det av trycket under åren 1700-1705, givetvis med uteslutande av de partier som kunde uppfattas störande av den svenska statsideologin.

Någon idealgestalt var Messenius kanske inte. Han levde i en orolig tid och hans eget väsen svarade väl mot epokens komplexitet. Men just genom sitt drag av mänskligt vankelmod – liksom av ärelystnad och ambition – framstår han som en människa av kött och blod. Att han dessutom under ett tjugoårigt lidande lyckades bevara såväl sin vetenskapliga integritet som återerövra sin ungdoms katolska tro gör honom till ett tidlöst exempel på människans storhet mitt i yttre svaghet och elände.