Vi i femman

Religionspolemik anses inte höra dagen till. Ekumenik och dialog är honnörsord när det gäller förhållandet kyrkor emellan. Samfund samsas och hjälps åt. Svenska kyrkans generösa upplåtande av lokaler för katolsk gudstjänst är bara ett exempel. Vid de senaste katolska kyrkoinvigningarna har de andra samfunden på orten varit inbjudna gäster och har överlämnat välgångsönskningar och gåvor. Däremot anses det idag opassande att i mellankyrliga sammanhang ta upp och älta gammalt groll. Denna relativt nya mjukhet och hövlighet i umgänget uppfattar de flesta av oss som ett betydande framsteg.

Till ett område har detta dock inte spritt sig. I grundskolan nämner man fortfarande katolska kyrkan i vändningar som annars är försvunna från vårt land sedan årtionden. Särskilt brukar det bryta lös i årskurs 5, där man av tradition behandlar reformationshistorien, även om den numera inte är formellt bunden vid årskursen. Lärare med behov av att krydda undervisningen kan här avlossa de traditionella anklagelserna mot den katolska kyrkan: makthunger och rikedomar, liderliga påvar, präster och munkar, kättarbål och avlatsbrev. För katolska elever är årskurs 5 inte sällan ett lidande att ta sig igenom. Klasskamraterna lyssnar storögt till alla gräsligheter som läraren har att berätta: ”Stackars dig som skall höra till en sån kyrka!” Katolska föräldrar runt om i vårt land kan vittna om detta.

Man kan då tycka att dagens läromedel kunde vara ett korrektiv till lärarens berättarlust och behandla medeltid och reformation med en viss historisk saklighet. Så är tyvärr inte alltid fallet. Tvärtom kan vi märka att läromedlen på senare tid har blivit sämre i detta avseende, och att framställningen, kanske i den pedagogiska effektivitetens tjänst, har blivit ytterligare förgrovad.

Låt oss se på två, läromedel, båda utgivna av Natur och kultur men tyvärr inte enastående. Det är Religion och samhälle (1980) och den nyutgivna Religion och liv, årskurs 5, grundbok och arbetsbok (1985).

Här litet axplock ur Religion och samhälle:

”Den katolska kyrkan finns fortfarande i många länder.”

”Katolska kyrkan lärde att Jesus lärjunge Petrus hade grundat kyrkan i Rom och att bara de som hörde till den (kyrkan i Rom?) kunde bli frälsta av Jesus.”

”De som hade en annan tro kunde bli straffade av kyrkan, rent av bli brända på bål.”

”Många människor var rädda för ett straff efter döden. Om de inte var goda, skulle Gud kanske straffa dem i evighet, trodde de. Nu fick de för sig att de kunde köpa sig fria från straffet för sina synder…”

Så kommer då Luther och far insikten under rubriken:

”Äntligen förstod han vad frälsning var.”

”Ingen kan göra sig felfri. Det vet Gud. Han bryr sig om människorna ändå. Han har låtit Jesus ta på sig deras synder och dö för dem. De skall bara lita på Gud, så blir de räddade från det onda (frälsta).”

Den nya Religion och liv satsar inte så mycket på frågan om avlat och syndaförlåtelse utan i stället på klostrens elände. Protestantisk polemik har här som bekant gått på två motstridiga linjer. Å ena sidan har man framställt klostren som inrättningar för självplågeri genom späkningar, straff och omänsklig disciplin. Å andra sidan har man utbrett sig över hur munkar och nunnor levde i bekvämlighet och i överflöd av mat och dryck. Religion och liv satsar för säkerhets skull på bådadera. Så här motiverar en vadstenanunna sin klosterkallelse:

”Min heliga och stora uppgift är att be till Gud och leva som han vill. Om jag förmår göra det väl, slipper jag plågas i skärselden, jag räddas från djävulens helvete och far komma till Guds paradis.”

Men vägen till paradiset kan vara törnbetrödd. Så här inleds en uppgift i arbetsboken, där den unge munken Johannes far bannor av sin abbot:

”Broder Johannes har illa skött sina uppgifter. Vid föregående veckomöte gav jag honom befallning att rensa bort allt ogräs på grusgången till kryddträdgården. Idag är gången inte alls ren från icke önskad grönska. Som straff far Johannes i uppgift att inom tre dagar tvätta alla fönster i matsalen samt att i morgon sitta i mörka rummet från middagsmålet fram till kvällsbönen.”

Sådant kompenserades ändå i rikt mått, åtminstone i Vadstena:

”Det serveras flera rätter i följd: soppa, fisk och kött. Varje nunna har också rätt att fa två liter öl eller vin per dag. Birgitta hade bestämt att klosterfolket skulle fa äta gott och mycket. De bönder som producerat matvarorna skulle säkert ha varit avundsjuka, om de hade kunnat titta in.”

Detta sistnämnda far man åskådliggjort i arbetsboken:

”En bonde kommer till klostret med smör, ägg, säd och kött. Det är hans årliga skatt, som han måste ge till klostret. Bonden är gammal och har slitit hårt i hela sitt liv för att hålla nöden borta från familjen. Han är arg och talar hårt till munken som tar emot matvarorna.”

Undra då på att det blev en reaktion:

”På olika håll i Europa fanns människor som var mycket kritiska mot kyrkans ledare och kyrkans lära. De ville leva enligt Jesu ‘rena’ lära i Bibeln.”

Liksom i Religion och samhälle framträder nu Luther självklart som räddaren genom att förkunna frälsningsbudskapet:

”Hur kan då någon människa nå fram till Gud? Jo, genom att Gud förlåter den som ångrar sin synd och tror på Jesus. Så blir människan frälst från synden och djävulen. Ordet frälst betyder räddad.”

Så här går det på. Katolikerna är grymma, straffande ooh penningstinna, protestanterna har en ljus och vacker bibeltro. Det är den bild som fortfarande förmedlas inom så kallad objektiv religionskunskap i grundskolan. Visserligen gäller det historiska förhållanden, men en så vinklad historiesyn sprider sig nästan automatiskt till uppfattningen om nutiden. Hur skulle det se ut om man i grundskolan fortfarande målade upp äldre tiders nidbild av judarna med ursäkten att det naturligtvis inte gällde dagens judar?

Man frågar sig varför det skall vara så här. När kyrkosamfunden har slutat bekriga varandra, varför ser skolan då som sin uppgift att dra fram bränsle för att hålla forna tiders religionspolemik vid liv? Är det ett samhällsintresse att den uppväxande generationen – t ex i den så receptiva tolvårsåldern – skall indoktrineras till fördomar mot det kyrkosamfund som för oöverskådlig framtid torde vara det största i Sverige näst Svenska kyrkan? Vilka intressen är det som detta skall tillgodose?

Det hör till saken att medeltid och reformation i allmänhet behandlas mycket mera sakligt inom historieämnet, t ex i Birgitta Bergman/Hain Rebes, Historia 2 (Liber 1983), med teckningar som är i respektlösaste laget men med en sund saklighet i texten. Kanske det vore bäst att läromedlen i historia alldeles fick ta över reformationshistorien.

Fotnot: Kött förekom på bordet i Vadstena kloster fyra gånger i veckan utom under de långa fastetiderna, då man ibland åt enbart bröd. Nunnorna hade rätt till ett drygt halvstop (6,5 dl) öl eller vin till middagsmålet och något mindre till kvällen. Ibland kunde de också is ett halvstop öl på morgonen. Det svaga, hembryggda ölet var den vanligaste måltidsdrycken i Sverige under en tid då det inte fanns kaffe eller te. Under fastetiderna dracks enbart vatten. Det dyrbara vinet förekom givetvis enbart vid festliga tillfällen och späddes då ofta med vatten. Men de tolvåringar som läser Religion och liv måste ju få intrycket att en nunna kunde stjälpa i sig två helbuteljer vin om dagen.