Med svart bläck på svart papper

Anna Maria Hodacs

Sedan någon tid tillbaka föreligger Jean-Pierre de Caussade, L’Abandon a Providence Divine på svenska. Vi har att tacka Cavefors förlag för detta. De Caussade är sannolikt närmast okänd i Sverige. Dock kan han räknas till de klassiska mystikerna – till de mera lågmälda och kanske är det just därför som vi bland allt högröstat, grällt och trendmedvetet skulle må väl av att lyssna till detta enkla och i ordets egentliga mening enfaldiga vittnesbörd om en säker väg som leder fram till mötet med Gud och till ett liv i nära förening med den kärlek som ständigt och överallt är närvarande för den som vågar besvara varje stunds utmaning med ett aldrig tystnande fiat, ”ske Din vilja”. En teologisk och existentiell reflexion så långt borta från all framgångsteologi som man kan komma.

Den svenska utgåvan är alltför återhållsam med att förmedla de uppgifter som faktiskt finns om de Caussade och textens historia. En inledning med hänvisning till den andliga tradition som de Caussade hör hemma i och verkets kontext skulle kunnat underlätta och berika läsningen. Titeln ”Överlåtelsen åt Gudsförsyn” är visserligen en direkt översättning av själva originalets titel, men i svenskt språkbruk har uttrycket ”Guds försyn” konnotationer som leder långt bort från den ursprungliga och egentliga betydelsen ja, rentav betecknar dess motsats. ”När man lämnar något åt Guds försyn, så bär det rakt åt helvete”, sade biskop Heurlin om voteringen i prästeståndet – ett yttrande av statsrådet och biskopen C.I. Heurlin när den dåligt förberedda omröstningen i riksdagen om skolfrågan gav icke önskvärt resultat (Pelle Holm, Bevingade ord). (För övrigt är det här samme Heurlin som rimmar på vin i Frödings dikt Hans högvördighet biskopen i Växjö. Heurlin blev sedermera Tegners efterträdare). Frågan är om man längre kan använda begreppet ”Guds försyn” i dess egentliga betydelse. Bibetydelserna har tagit överhanden. ”att ta sina hän-

der från”, ”att göra något på vinst och förlust”, ”på måfå” eller också går tankarna till ett blint opersonligt öde som far ta över ansvaret. En engelsk utgåva har titeln The Sacrament of the Present Moment. Kanske inte heller alltigenom lyckat. Det finns numera en tendens till inflation i ordet sakrament. Denna titel beskriver visserligen något väsentligt i boken och återfinns närmast ordagrant i texten vilket möjligen skulle kunna försvara den. På engelska betyder acts of God närmast vad försäkringsbolagen brukar kalla forte majeure. Det framkom lör någon tid sedan i en dagstidningsannons där man kunde lära ”Försäkra dig mot Guds försyn”.

Vem var då denne Jean-Pierre de Caussade? Han föddes i Toulouse 1675 och inträdde vid 18 års ålder i Jesu Sällskap, prästvigdes och avlade sina slutliga löften 1708. Hans första tjänstgöring var förlagd till jesuitkollegiet i Toulouse där han undervisade i grammatik, fysik och logik. Alltmera kom han att ägna sig åt att predika. 1731 utsågs han till andlig ledare för ordens reträtthus i Nancy. Som sådan fick han även uppgiften att vara själasörjare för ett konvent för visitationssystrar. Kontakten med dessa systrar bibehöll de Caussade brevledes och det är instruktioner hämtade från denna kontakt som utgör textmaterialet för vår utgåva. 1740 återkallades han till Toulouse, denna gång som rektor för olika jesuitkollegier. Brev bevarade från tiden vittnar om den olust och motvilja som han kände för alla administrativa och officiella plikter som detta arbete medförde. De andas också om hans ständiga försök att överlämna sig och sin pliktuppfyllelse i Guds händer. Under dessa år publicerade han en bok, Instructions spirituelles en forme de dialogue sur les divers etats d’oraison suivant la doctrine M. Bossuet, eveque de Meaux, par un Pere de la Compagnie de Jesus, docteur en Theologie. Perpignan 1741. Här framträder de Caussade anonymt. Boken – i dialogens form – föranleddes av den kvietistiska rörelsen som låg i tiden. Han avvisar kvietismen som heresi och beskriver hur sann kontemplation skiljer sig från dess avarter. Kvietismens misstag är enligt de Caussade att man tror sig kunna uppnå fullkomlighet genom att avstå från all mänsklig aktivitet och i total passivitet uppge allt inklusive intresset för den egna själens frälsning – ingen ödmjukhet, ingen botgöring, ingen självdisciplin, inga andaktsövningar, formulerade böner, tacksägelser eller andliga övningar. Själv förespråkar de Caussade en aktiv överlåtelse av kropp, själ och vilja åt Guds allsmäktiga vilja. Endast detta leder till sann kontemplation.

Den text som ligger till grund för utgåvan har en fängslande historia. Originalmanuskriptet är avfattat av visitationssystrarnas konventssekreterare Mere Therese de Rosen. Det sammanställdes 1740 efter det att de Caussade lämnat Nancy. Detta manuskript cirkulerade i olika konvent och nådde omsider Paris. Ingen vet riktigt när. Då franska revolutionens första åskmuller började höras tvingades religiösa ordnar och konvent att gå under jorden. Jesuiterna fördrevs ur landet och under ett antal år levde manuskriptet sitt eget liv i hemlighet. Det gick från hand till hand ungefär som våra dagars samizdat. I början av 1800talet återfinns det emellertid hos några ordenssystrar i Paris. Men det dröjde ända till 1853 innan dessa systrar började söka en medbroder till de Caussade för att få deras, som de ansåg så dyrbara, vägledning publicerad. Detta företag visade sig inte vara så enkelt. Texten avfärdades som alltför avvikande från gängse skolastiska tradition och inte helt ortodox, kanske till och med lite dekadent efter den tidens sätt att se. Men manuskriptet fortfor att leva sitt eget liv, cirkulerade i olika avskrifter och avfattningar med tillägg och förkortningar av många händer. Inte förrän 1860, mer än hundra år efter de Caussades död, utgavs den text som kom att bli den slutgiltiga avfattningen av Henri Ramiere, en jesuitpräst. Att det rör sig om en revidering av den ursprungliga texten är mycket troligt. Avsikten med ett sådant förfarande torde varit att skala bort det som möjligen kunde vara anstötligt eller rentav heretiskt. Tyvärr lär originalet och därmed en del av dess eget unika skimmer för alltid gått förlorat. Men likväl har Ramieres utgåva räddat mycket av de Caussades spiritualitet åt eftervärlden och boken lästes flitigt och hade inflytande i Frankrike under resten av 1800-talet. 1928 utkom 21:a upplagan.

de Caussade står i en andlig tradition. Att S:t Ignatius hör till hans andliga fäder är tydligt. ”Sök Gud i allt” är en grundpelare och ett tydligt arv från hans egen ordensstiftare. S:t Frans av Sales är en annan läromästare. En ton av klarhet och frid som finns i texten bär en omisskännlig återklang av denne biskop av Geneve. Ferielon nämner de Caussade själv i bevarade brev och även dennes inflytande är tydligt. Ferielon finns översatt till svenska och utgiven på Artos förlag.

Men vad finner vi idag som kan motivera en utgåva i en för denna text så helt främmande miljö. Det är mycket. Översättaren Benkt Stolpe har gjort ett beundransvärt arbete. Med säker hand leder han läsaren genom hela boken trots det ganska pyntade och stundom snåriga språk som man anar mellan raderna. Det finns en ton av ömsinthet som tränger fram även i översättningen och här hör vi sannolikt pater de Caussade själv. Att texten håller i en modern översättning är ett kriterium på att vi verkligen har att göra med en äkta mystiker och klassiker. På hart när varje sida framförs tankar svindlande djupa och hänförande sublima. Här öppnas en skattkammare som man far betrakta, begrunda och ta för sig ur.

Vad vill denne vägledare säga? Boken har två huvudavdelningar: 1. Om dygden att överlämna sig själv åt Guds vilja (De la venu d’abandon). Detta innebär enligt de Caussade en akt av tro som vi själva förmår utföra. Denna akt är en inre hållning, ett svar på Guds oändliga kärlek. Den andra delen II. Överlåtelsens tillstånd (Letat d’abandon) beskriver hur människan i varje ögonblick, i det vanliga livet, i medgång och motgång finner Guds avsikt och fullföljer den. Fromma helgon och ödmjuka syndare erbjuds precis den nåd som de behöver genom att ta emot och se Guds vilja i den innevarande stunden.

De yttre omständigheterna kan skifta. Den egna känslan inför livet och meningen med tillvaron blir underordnad. Människor som upplever den stora tröstlösheten, som vet hur smärtsamt det är att se bakåt och hur olidlig framtiden ter sig, som bara ser oframkomliga vägar, kan lära av de Caussade: bli stilla, vila i smärtan, lämna det förgångna, glöm framtiden och överlämna nuet åt Gud. Detta är stundens sakrament. Gud kräver inte det omöjliga av oss. Hur skulle en kärleksfull Gud kunna göra det? Vad han kräver är vår trohet i det lilla, i ögonblicket, i nuet, ”fiat”, jungfru Marias hållning stämmer helt med Fader vår; ske Din vilja. Det är inte de stora dygderna som räknas utan den livshållning som bejakar Guds vilja. Därför överlämnar jag mig åt Dig. Du har skapat allt och uppenbarat Dig för människorna men ännu pågår Din skapelse, än skriver Du ditt evangelium i våra liv, ett evangelium som inga bokpärmar kan innesluta. Men Du skriver ibland med svart bläck på svart papper. Må det ske, skriv i mig, låt mig vara den målarduk som tar emot Dina penseldrag. Om framtiden vet vi inget, det förgångna är borta men just nu kan vi överlåta oss åt Gud. Under ökenvandringen, genom törnen, när allt är svart prövas stundens trohet. Just nu är ögonblickets sakrament för handen. Gud har en väg för var och en. Han fortsätter tiderna igenom lika levande och verksam som i Jesus jordiska gestalt. Kan någon tro att det finns en bättre väg än den Gud utstakar i varje ögonblick. Detta är en aspekt av det rika budskap som de Caussade meddelar.

Trots avståndet i tid, trots den stora skillnad i miljön för detta verks tillkomst och vår egen – adressaterna var ju fromma 1700-talsdamer – finns en fräschör och enkelhet, en uppmuntran att gå vidare. Trons äventyr fortsätter, troheten är lika möjlig för alla i varje situation. Ett mer än två hundra år gammalt verk kan framstå som ett aktuellt utkast för en kristen lekmanna-

spiritualitet idag.