Lektor Sandman

I min artikel om E J. Nordstedts romaner i Signum 1992:3 påstods att författaren inte hade utgivit något skönlitterärt arbete mellan Marienwald (198 1) och Baltiska sånger (1992). Detta var inte korrekt; 1991 kom författaren under eget namn ut med en roman: Christian Braw, Till minnet (Norma). Den representerar en nyansats i hans författarskap och förtjänar att uppmärksammas.

Med denna bok har Christian Braw mutat in ett nytt område i det svenska samhället: skolan och dess värld. Huvudpersonen heter Sven-Åke Sandman och har varit gymnasielektor i historia och samhällskunskap. Men romanen börjar med att han dödas i en trafikolycka och hela handlingen består däri, att hans liv belyses retroaktivt. Vi far läsa om hans familjs, kollegors och vänners reaktioner på dödsfallet. En stor del av boken upptas av minnestalen vid begravningen, som för övrigt skildras med all den sakkunskap som en församlingspräst besitter. Sakta framträder bilden av den döde lektorn. Han var född 1943 med en solid borgerlig bakgrund, men rycktes med i vänstervågen 1968. En lysande forskarkarriär stäcktes av att han inte fick sin docenttjänst utan måste söka sig till skolan. Sin vetenskap kunde han dock i någon mån fortsätta och blev bl.a. hedersdoktor i Göttingen. Till det politiska engagemanget på 60-talets slut hörde att han utträdde ur Svenska kyrkan. Ett par år före sin död hade han återinträtt och barnen blev döpta. Dessutom gjorde han sig av med alla sina marxistiska böcker.

Detta biografiska material behandlar Braw varsamt och med inlevelse. Bilden av en svensk småstad med dess gymnasieskola träder fram för vår blick. Förutom huvudpersonerna blir flera andra människoöden levande. Särskilt imponerar rektorn, som – utan att själv veta riktigt varför – vill att hela kollegiet skall vara med vid begravningen och håller ett uppskattande tal. Men också röster som är kritiska mot den döde får komma till tals.

Berättartekniskt anknyter denna bok närmast till romanen från 1971, Revolutionen i Sattland, där ett skeende på samma sätt reflekteras genom olika personer. Myllret av personer i Till minnet leder dock närmast tankarna till den tyska trilogin. Till sin hjälp har läsaren en persontablå, men en större stramhet i kompositionen hade boken nog vunnit på. Det skall å andra sidan sägas, att mängden av personer till stor del beror på att författaren verkligen ger en realistisk bild av människors levnadsvillkor i dagens Sverige.

Borta är de ensamma och sökande männen i de tidigare böckerna, och fram träder ett vimmel av sambor, ”mina barn, dina barn och våra barn”.

Till en del kan boken läsas som en hyllning till det gamla svenska gymnasiet och särskilt dess lektorer. Dessa kulturemissarier i provinsen har aldrig fått någon riktig lovsång i svensk litteratur – Hugo Swenssons smått klassiska Paul Hoffman, läroverksadjunkt (1935) handlar, som titeln anger, om en adjunkt. Över huvud märks att författaren har nyanserat sin tidigare negativa inställning till vetenskapens företrädare. Romanen handlar om en människas väg tillbaka till Gud och på den resan har intellektet en viktig roll att spela.

Christian Braw har i tidigare böcker visat sig vara en utomordentligt finstämd skildrare av miljöer i fjärran tid och rum. För första gången har han i denna bok tagit upp ett samtida ämne till behandling. Härigenom har han visat sig kunna förnya sitt författarskap på ett sätt som är värt beundran. Samtidigt är tillräckligt mycket kvar av den gamle E J. Nordstedt i fråga om tematik, stil, m.m. för att säkra kontinuiteten. Så är Sven-Åke Sandman hemvärnsman – givetvis – och en stor vän till Balticum. Nordstedts dragning till människan in extremis, i detta fall döden, är också genomgående – en av hans romaner, också den förlagd till Småland, heter just Den döde (1974). Det är inte alla författare som är i stånd att efter ett uppehåll på tio år förnya sig med framgång, men det har lyckats här.