Livsstil och livsinnehåll

”Flykten från arbetet” kallade Göran Palm sin avslutande rapport om erfarenheterna från ett år som kollektivanställd vid LM. I titeln ligger en anklagelse mot fackföreningsrörelsen för att ha satt frågorna om arbetet och dess villkor i andra hand och inriktat den fackliga kampen på möjligheterna att realisera fritiden, dvs bättre lön och kortare arbetstid. Men Palm lämnar knappast något entydigt svar på frågan om facket därvid endast tolkar sina medlemmars preferenser eller om facket aktivt befrämjat ”flykten från arbetet”.

Palms iakttagelse kan uttryckas på olika sätt. Stor genomslagskraft har den amerikanske sociologen och futurologen Daniel Bell haft med analysen i sina böcker The Coming of Post-Industrial Society och The Cultural Contradictions of Capitalism. Kapitalismens motsättning på det kulturella, värderingsmässiga planet finns mellan å ena sidan den protestantiska arbetsetik som bidrog till både kapitalackumulation och arbetsdisciplin och därmed möjliggjorde den moderna kapitalismen, och å andra sidan den njutnings- och konsumtionsfilosofi som är nödvändig för den moderna masskonsumtionen och därmed också för massproduktionen. Konsumtionen bygger på helt andra värderingar än produktionen.

Samma problem möter vi i Hans L. Zetterbergs Arbete, livsstil, motivation. Denna studie publicerade SIFO-chefen som en rapport till SAF-kongressen i sept. 1977, men den har knappast fått den uppmärksamhet som den förtjänar. Ett första kapitel diskuterar arbete och fritid idéhistoriskt. Här introducerar Zetterberg Pitirim Sorokins kända teser om fluktuationerna i historien mellan idékultur och sinneskultur. Enligt Sorokin, som skrev i slutet på 30-talet, skulle vår samtid närma sig ett extremt utslag mot ”sensate culture” och snart vara mogen för en omsvängning mot en mer ”ideational culture”. Det som enligt Zetterberg skulle kunna vara ett tecken på en sådan omsvängning i vardande är den omsvängning från trygghetsvärden till frihetsvärden han menar sig kunna konstatera. Men om detta passar in i Sorokins mönster, kan väl ifrågasättas.

Nästa kapitel behandlar motivationen ur socialpsykologisk synvinkel. Det viktigaste där är diskussionen om betydelsen av absoluta resp. relativa belöningar för prestationsmotivet. Distinktionen motsvaras i stort av skillnaden mellan materiella och positionella belöningar, alltså utbyte i form av materiell standard resp. prestige och respekt. I ett samhälle som vårt, där de materiella belöningarna utdelas alltmer likformigt och solidariskt, blir de positionella belöningarna dyrbarare. Deras marknadsvärde skjuter i höjden samtidigt som tillgången definitionsmässigt är begränsad. Här finns uppenbarligen några av de största problemen med ett stabilt noll-tillväxtsamhälle, där de materiella belöningarna inte längre blir fler.

Livsstilar i 1970-talets samhälle

1 en Sifo-undersökning från senhösten 1976 kartlade Zetterberg med ett par hundra frågor till ett representativt urval av befolkningen förekomsten av olika livsstilar. Det är komplex av attityder och beteenden som uttrycker vad som uppskattas och odlas i livet. Cirka tio frågor var avsedda att ringa in varje hypotetisk livsstil, och faktoranalys av svaren bekräftade vilka livsstilar som utgjorde tydliga värderings- och beteendevariabler. Redogörelsen för det tekniska förfaringssättet är så kortfattad, att i dylika analysmetoder förfarna beteendevetare inte lyckats förklara det för mig eller för sig själva. Det förefaller som om Zetterberg förvandlat faktorer, som förklarat en viss del av variationen i värdering och beteende till lika stora andelar av befolkningen, som skulle bära upp en viss livsstil. Därefter har denna livsstil tillskrivits den andel som i sina svar mest överensstämmer med denna livsstil. Förfarandet gör det möjligt både att samma person har flera livsstilar och att en del inte kan tillskrivas någon på detta sätt framtagen livsstil. Summan av de livsstilar som nått minst fyra procent blir 125 %. 30 % hade ingen identifierbar livsstil, men 38 % hade i genomsnitt vardera två och en halv livsstil.

Fyra livsstilsgrupper dominerar i 70-talets Sverige, företrädda av ca en fjärdedel var av befolkningen: de arbetsstyrda, de familjekära, de konsumtionsstyrda och de sällskapliga. Men dessa livsstilar utesluter alltså inte varandra. 10 procent har mat som dominerande livsstil, de flesta matglada, men en del huvudsakligen matlagningsglada. Sju procent har samhällslivet som engagerande livsstil, fyra procent lever främst för idrott och motion, sex procent finner livets mening i naturen inklusive trädgårdskötsel och husdjurshållning. Fem procent har religionen som dominerande livsstil. De arbetsstyrda blir fler med högre socialgrupp. Undertyper är arbetsnarkomanen, organisationsmänniskan som lever med och för organisation eller företag. Den viktigaste undergruppen är dock enligt Zetterberg ”entreprenörerna”, sex procent av samtliga; innovatörerna, initiativ och ansvarstagarna.

Utövarna av konsumtionen som livsstil indelas i undergrupper som modekonsumenter, pionjärkonsumenter, kvalitetskonsumenter och kritiska konsumenter.

De familjekära och de sällskapliga utgör inga större överraskningar. En viktig grupp ser Zetterberg i ”de samhällstillvända”, ”folkrörelsernas eldsjälar och aktionsgruppernas folk”.

Några frågetecken

Innan vi följer Zetterbergs framställning vidare kan man ställa några frågor som han dessvärre inte besvarar. Skulle man inte kunnat vänta att en livsstil hade avtecknat sig som fick sitt innehåll av teve eller andra medier för masskulturen? Nog hade ett negativt resultat varit värt en diskussion. Dessutom ligger det väl nära till hands att fråga sig om inte bland de 30 % utan livsstil kunde utläsas något slags motkulturell livsstil. Fanns där ingen gripbar grupp som företrädde mot det etablerade samhället starkt avvikande värderingar och attityder?

Livsstil och levnadsnivå

Huvudintresset i studien ligger på livsstilarnas samspel med ekonomiska faktorer. Därför har man frågat hur stor månadsinkomst netto för familjen man menat sig behöva och hur nöjd man var med de aktuella ekonomiska villkoren. Dessa svar har relaterats till livsstilen. En svaghet är dock att det rör sig om familjeinkomsten och att vi ingenting alls får reda på om förhållandet mellan livsstil och familjestorlek.

Dyrast i drift är de matglada och de kritiska konsumenterna. Därefter följer på ungefär samma nivå de samhällstillvända, entreprenörerna, de sällskapliga, de familjekära och konsumtionspionjärerna. I särklass billigast lever de religiösa, vilka klarar sig på mindre än tre fjärdedelar av vad de matglada kräver. Också de matlagningsglada och motionsälskarna ligger under genomsnittet.

Det visar sig, föga förvånande, att den behövliga inkomsten stiger med fler konstaterade livsstilar. De som inte kunnat tillskrivas någon livsstil ligger näst lägst före endast de religiösa. Men dessa resultat skulle givetvis ha vägt tyngre om vi också kunnat hålla familjestorleken konstant.

Flykten från arbetet

En jämförelse med en undersökning från 1955 får Zetterberg att sluta sig till att arbetets prioritet sjunkit väsentligt. Detta betyder emellertid inte i och för sig medföra att produktiviteten måste sjunka; nya och större möjligheter att förverkliga sig själv utanför arbetslivet kan ju verka stimulerande på arbetsamheten. Resonemanget om den ökade kvinnliga förvärvsintensiteten i detta perspektiv är tyvärr ganska skissartad.

På några roande sidor beskriver Zetterberg den paradox han finner i försäkringskassans funktion. Dess förutsättning är arbetet som enda legitima livsstil, men en utveckling har inletts, där försäkringskassan brukas som det allmännas finansiering också av andra livsstilar.

Den samhällstillvände finansieras genom ersättning för frånvaro från arbetet för fackliga eller politiska möten. ”Sedan kommer naturälskarna och ber om rätt till ersättning för en vecka i fjällen eller på sjön.”

Inkomstutjämningen i Sverige har enligt Zetterberg möjliggjorts av arbetets sjunkande prioritet. Detta skulle styrkas av att de arbetsstyrda, särskilt entreprenörerna, är de som främst accepterar betydande inkomstskillnader i samhället. Här menar Zetterberg i polemik mot den radikala samhällsdebatten att jämlikheten inte så mycket rör sig om en kamp mellan samhällsklasser som mellan livsstilsgrupper. Utjämningen skulle markera övertaget för andra livsstilar över de arbetsstyrda. I bokens avslutning utvecklar Zetterberg temat om den avgörande motsättningen mellan två nyckelgrupper bland livsstilarna, entreprenörerna och de samhällstillvända, de som föredrar individuella lösningar och initiativ och de som litar till samhället och gruppens solidaritet, mellan dem som företräder det materiella incitamentet och dem som satsar på jämlikheten och kollektivet. Entreprenörandan skulle behövas också i byråkratiska organisationer, och Zetterberg har en vision av hur medbestämmandelagen skulle kunna decentralisera beslut och initiativ och ge entreprenörerna svängrum för sin innovationsanda också i större företag eller myndigheter.

Den nya livsstilen som kom bort

Det mest spännande avsnittet i boken kommer före det sista. Med stöd av SIFO:s data har Zetterberg funnit märkliga förändringar i människors benägenhet att vara tillfreds med en viss levnadsstandard. Så skulle tidsandan från 70-talets första år, med den gröna vägen, diskussionen om en enklare livsstil och om solidariteten med den fattiga världen ha satt märkbara spår i svarsformulären. SIFO introducerade i slutet av 1970 frågan vilken hushållsinkomst man ansåg vara behövlig för den egna existensen. Ända fram till oktober 1973 sjönk denna siffra, säsongrensad i fasta priser. Från hösten 1973 har däremot den skattade behövliga inkomsten åter stigit, särskilt brant under senare delen av 1976.

Lågkonjunkturen 1972 skulle man alltså ha accepterat och varit beredd att ytterligare sänka den egna standarden, därtill styrkt av den pågående livsstilsdebatten. I oktober 1973 kom oljekrisen, som gjorde allvar av standardbegränsningen i ett längre perspektiv. Samtidigt fördes en expansiv ekonomisk politik, med momssänkning 1974. Pryl- och konsumtionssamhället skulle ha gjort en stark comeback efter tillbakagången under 70-talets början.

I den innevarande lågkonjunkturen har man däremot reagerat på ett helt annat sätt än förra gången; någon egentlig benägenhet till att anpassa anspråken efter tillgångarna vinns inte i SIFO:s siffror. Inte heller erbjuder Zetterberg någon förklaring på denna reaktion.

Ett annat diagram visar disponibel hushållsinkomst. Om detta är uttryckt i samma penningvärde som diagrammet över ”behövlig” inkomst skulle under ett år, våren 1973 till samma tid 1974, den genomsnittliga disponibla inkomsten varit större än den uppskattat behövliga. Därefter har den disponibla stigit betydligt långsammare än den behövliga, för att sedan hösten 1976 hamna långt under denna.

Men det är inte alldeles lätt att harmonisera dessa två diagram med ett tredje, som visar andelen tillfrågade som inte anser sig ha behövlig inkomst. Dessa minskade från 30 % i början av 1971 till 15°10 nyåret 1976 för att därefter åter stiga. Man skulle ha väntat sig att andelen missnöjda var minst när anspråken i relation till tillgångarna var minst, 1973-74. Vi har inga uppgifter om spridningen i uppskattad behövlig inkomst, och skiftande mönster i fördelningen kan möjligen förklara denna motsägelse. Vad som under alla omständigheter förefaller klart är att det inte finns några enkla samband mellan tillgångar och tillfredsställelse.

Av utvecklingen fram till okt. 1973 skulle man möjligen kunna sluta sig att en enklare livsstil har lättare att vinna anhängare då standarden inte på allvar förefaller hotad. Då kunde också lågkonjunkturen 1972 passera utan större återverkningar. Kombinationen 1973/74 av ett massivt men avlägset hot mot standarden, oljekrisen, med en statlig politik för att uppmuntra privatkonsumtion möjliggjord av stora köpkraftsökningar, orsakade alltså en plötslig kollaps i livsstilsutvecklingen.

Förväntningar och värderingar

Det viktiga i Zetterbergs lilla bok är kanske till slut att den med data demonstrerar värderingsdimensionen i människornas förväntningar och beteenden. Något som inte direkt kan påverkas med politisk-ekonomiska åtgärder, men som samverkar med dessa i samhällsutvecklingen. ”Den nya generationen av företagare, politiker och ämbetsmän har en delikatare uppgift. De måste hantera befolkningens förväntningar, inte endast sköta leveransen av välfärd.”

Men Zetterbergs egna data visar hur svår den uppgiften kommer att bli. Arbetet som livsinnehåll och motivation förefaller vara på ohjälplig tillbakagång. Appellerna från näringslivets ledande företrädare att återinföra starkare direkta incitament och sanktioner för produktivitetens höjande är på sitt sätt förståeliga och rationella men förefaller just på grund av ”kapitalismens kulturella motsägelser” otidsenliga och socialt primitiva. Men också flera andra livsstilar sitter allt trängre, de familjekära får för varje år allt mindre familj att glädja sig åt. Konsumtionslivsstilen kommer att få minskad betydelse i en krympande eller stagnerande ekonomi. Matlagning och motion har säkerligen framtiden för sig, men kan knappast utgöra grunden för livsinnehåll och samhällssolidaritet för de många.

Bra värderingar kommer säkert att öka i värde när de materiella belöningarna glesnar. Den livsstil av dem Zetterberg funnit som direkt har att göra med de yttersta frågorna och värderingarna är den religiösa. Men de religiösa, identifierade av Zetterberg, hör hemma i grupper vid sidan av den vitala samhällsutvecklingen, ”på landet och i småstäderna, bland kvinnor, i den lägre medelklassen och bland de äldre”.

Zetterberg hör dock inte till de sociologer som betraktar sekulariseringsprocessen som irreversibel. ”Sett i ett längre perspektiv brukar religiösa förnyelser komma efter sekulariseringsperioder. Nyskapelse av religion brukar ske i städernas underklass. Idag har arbetarklassen i storstäderna det lägsta andelen religiösa av alla samhällsgrupper.”