”Makten och härligheten”

Den TV-tittare som kvällen den 12 april avstod från Kvällsöppet med centerpartiet, bjöds i den andra kanalen en trettio år gammal amerikansk film, som måste förefallit något förbryllande. Den svenska titeln ”Rätten att leva” var alldeles obegriplig, den ursprungliga ”The Fugitive”, Flyktingen, mera förståelig. Förtexten, liksom de flesta svenska tidningars TV-program, angav att förlagan var en roman av Graham Greene, The Labyrinthine Ways. Den tidning som kommit på att det handlade om Greenes välkända Makten och härligheten, hade förmodligen fått göra det på egen hand. Hur skulle det vara om Sveriges Magasin tog upp problemet med TV:s undermåliga konsumentupplysning?

Men själva filmen innehöll också några egendomligheter. 1 förtexterna poängterades att den i sin helhet inspelats i Mexiko med aktiv hjälp av mexikanska myndigheter, och att handlingen kunde inträffa var och när som helst på kontinenten ”norr eller söder om ekvatorn”. Men alla som läst romanen vet ju att den otvetydigt är lokaliserad till Mexiko, det enda land som har en gräns till USA, sådan som förekommer i filmen. Flyktingen är en katolsk präst, som jagas av polis och militär i ett land där kyrkans verksamhet är förbjuden, och han sägs t.o.m. vara den enda kvarvarande prästen, låt vara att i slutscenen en efterträdare uppenbarar sig sedan flyktingen blivit förrådd och arkebuserad. Vilken är den historiska bakgrunden till detta? Och om det återgår på mexikansk historia, vad betyder det att mexikanska myndigheter strax efter Andra världskriget medverkade till en film om det, även om inte Mexiko uttryckligen pekas ut i filmen?

Just detta skeende har nyligen skildrats av en ung fransk forskare, prof. Jean A Meyer vid universitetet i Perpignan. På spanska i form av tre volymer under den gemensamma titeln La Cristiada, Siglo XXI, Mexiko, 1973-74. På franska kom två band 1974 och 1975 och den version som jag haft tillgång till är The Cristero Rebellion: The Mexican People between Church and State 1926-1929, Cambridge UP 1976. Recensioner i fackpressen har konstaterat att ett skede som länge höljts i propaganda, legender eller tystnad fått sin lysande historiska uttolkning, som väsentligt förändrar olika gängse stereotyper om vad som hände.

Tyngdpunkten i Meyers framställning ligger på den första ”kristiaden” under de nämnda åren, men han ägnar också ett kapitel åt den andra akten i tragedin 1935-37. Det var under denna tid Greene besökte Mexiko, Greenes ”whiskyprästen” var inte alldeles ensam i hela landet; 1935 hade 300 präster av bortåt 4 000 rätt att utöva sitt ämbete.

Den mexikanska revolutionen

Under senare delen av 1700-talet inträdde en försämring i relationerna mellan kyrkan i Mexiko och den spanska kronan. Bourbonerna utnyttjade den kungliga patronatsrätten över kyrkan till att föra en hårdhänt ”regalistisk” politik i en föregiven upplysnings intresse. Jesuiterna drevs ur landet 1767 med kulturell och evangelisatorisk utarmning som följd. Den första frihetsrörelsen, från 1810, leddes av det lägre prästerskapet mot den spanska kronan, och de kungliga biskoparna. Alltsedan den tiden, menar Meyer, har det lägre prästerskapet alltid stått på folkets sida i kamp för dess och kyrkans frihet, medan de maktägande utnyttjat den regalistiska traditionen för att göra kyrkan totalt undergiven den världsliga makten. Och biskoparna och Rom har blott alltför ofta sett sig nödgade av långsiktiga intressen att kompromissa med makthavarna.

Befrielsen från Spanien var en utdragen process, och Rom väntade med att erkänna de nya amerikanska staterna. Till den bittra fiendskapen mot kyrkan från de tongivande jakobinska liberalerna, kom också motsättningar mellan kyrkan och Rom i självständighetsfrågan. Under 1800-talet berövades kyrkan alla sina egendomar och prästerna sin juridiska immunitet. Ett första folkligt uppror mot förtrycket av kyrkan ägde rum 1874-75 av de s.k. religioneros. Från 1876 till 1910 kom en relativt stabil period, som möjliggjorde för kyrkan i Mexiko att påbörja ett återuppbyggnadsarbete efter hundra år av krig och konflikter. Antalet präster var endast hälften mot före frigörelsen. Meyer visar hur kyrkan under slutet på 1800-talet återupptar evangeliseringen av landsbygden, intensivt sysselsätter sig med de sociala problemen, särskilt efter Rerum Novarum 1891, och hur präster är de första som söker organisera arbetare på land och i stad. Han har för första gången tagit fram i ljuset akterna från de stora katolska kongresserna under 1900-talets första årtionde, som visar en kyrka, berövad alla sina privilegier, i öppen opposition mot en oligarki, vars materiella grund till betydande del var konfiskerad kyrklig egendom.

Med Porfirio Dfaz fall 1910 inleddes vad som kallas den mexikanska revolutionen. Under de första åren var det huvudsakligen en bitter kamp mellan olika generaler och upprorsledare, av vilka somliga åter sökte skärpa den antikyrkliga politiken, andra åter, som den berömde Zapata (också han mest känd från en amerikansk film) aktivt hade prästerskapets stöd. 1917 hade Carranza besegrat sina motståndare och revolutionen fick sin konstitution. Den innebar stora socialiseringar och förklarade t.ex. att alla tillgångar under jordytan var statens. Verbalt hade den också en mycket radikal karaktär. Men den största uppmärksamheten kom från början att knytas till den ytterligare skärpta lagstiftningen mot kyrkan. Den berövades ställningen som juridisk person, regeringen fick obegränsade möjligheter att ingripa i kult och själavård, klosterlöften och religiösa ordnar förbjöds, kyrkan och prästerskapet fick inte inneha egendom eller bedriva undervisning. Staten hade rätt att bestämma antalet präster som fick verka på varje ort. Här var man alltså något tidigare ute än den ryska revolutionen. Givetvis reagerade världsopinionen och Mexiko uteslöts från fredskonferensen 1919 på grund av den antireligiösa lagstiftningen.

Många katoliker förespråkade öppet motstånd, och i USA fanns starka krafter i rörelse för att intervenera i grannlandet och återställa friheten. Biskoparna anbefallde dock moderation, och fick denna gång rätt: från 1919 tillämpades lagarna mindre strikt.

Meyer beskriver antiklerikalismens miljö. Ledarna för revolutionen var till övervägande del från de norra provinserna, där kyrkan var svag liksom det spanska arvet. Däremot fanns starka inflytanden från USA, och Meyers dokumentation av hur nordamerikansk protestantism aktivt uppmuntrade religionsförföljelsen i Mexiko hör till arbetets obehagligaste sidor. Trots den socialistiska retoriken hos revolutionärerna, förefaller enkel amerikansk socialdarwinism ha varit en viktigare inspiration. Åtminstone i Mexiko förefaller frimureriet ha spelat en ledande roll i kyrkoförföljelsen.

Den öppna konflikten

I grunden på motsättningen låg att kyrkan var ett hinder för revolutionen att bli ensamhärskare också över människans samveten. Den lagliga apparaten för att krossa kyrkan fanns redan. Den behövde bara sättas i funktion.

1925 iscensattes ett försök att åstadkomma schism genom att den ”mexikanska katolska apostoliska kyrkan” skapades med en av regeringen tillsatt ”patriark”. Denna provokation ledde till motstånd och lokala strider. Dessa ledde året därefter till inbördeskrig. Regeringen påbjöd registrering av alla präster, och de som inte anslöt sig till schismen, blev förbjudna att utöva prästerliga funktioner. Schismen fick knappast någon anslutning, men biskoparna sökte lösa motsättningarna med protester, underhandlingar och kompromisser.

La Cristiada var det kristna folkets uppror, inte kyrkans. Biskoparna förbjöd från 1 aug 1926 all offentlig gudstjänst, men under hösten samlades Cristeros under fältropen ”Länge leve Kristus Konungen” och ”Länge leve Jungfrun av Guadalupe”.

Ett år senare föreföll resningen vara under kontroll, och regeringen kunde nu utvisa alla biskopar, trots att de flesta av dem motsatt sig väpnat uppror. Från slutet av 1927 växte Cristeros åter i styrka, under en genial ledare, Gorostieta, yrkesmilitär och icke-katolik. USA sände en av sina främsta diplomater, Morrow, till Mexiko, och regeringen måste återuppta förhandlingar med Vatikanen, biskoparna och USA om en kompromisslösning. USA och Mexiko var samtidigt invecklade i en konflikt om nationaliseringen av oljan.

Meyer visar hur det inte fanns några direkta relationer mellan de diplomatiska förhandlingarna och utvecklingen av kriget, annat än att det senare indirekt avgjorde villkoren för en uppgörelse. Striderna kulminerade under första delen av 1929, då Cristeros hade 50 000 man under vapen. De vann stora framgångar mot den federala armen, eftersom de hade totalt stöd av civilbefolkningen. Men den ständiga bristen på ammunition gjorde att någon avgörande seger aldrig låg inom räckhåll. Den 21 juni förklarade regering och biskopar gemensamt att kyrkorna åter öppnats. Schismen hade avförts, men lagstiftningen kvarstod.

Rom, biskoparna och folket

Biskoparna hade 1926 manat till motstånd, men gav aldrig sitt stöd till Cristeros. Rom uttalade sig överhuvud inte annat än för att förneka att man givit någon uppmuntran åt väpnad revolt.

Regeringens taktik gentemot prästerna var att tvinga dem att lämna sina församlingar på landsbygden. De som tog sin tillflykt till städerna, lämnades i allmänhet i fred, men de som arresterades på landsbygden avrättades, sammanlagt 90. Biskoparna avvisade vädjanden från Cristeros att få kaplaner till de stridande. Den stora massan av präster lämnade sina församlingar och uppehöll sig i städerna. Ca 100 var direkt fientliga mot Cristeros, något flera aktivt behjälpliga, som fältpräster och med insamlingar. Fem präster kämpade i upproret, varav två som generaler. Två biskopar stannade i sina stiftsstäder, trots regeringsorder. Meyer menar att de katolska organisationerna i stor utsträckning lät Cristeros kämpa deras kamp med halvhjärtat stöd. När kriget var över skrev de den katolska versionen av kristiadan; ”bönder är inte historiker”.

Upproret ägde rum i Mexikos katolska hjärtland, provinserna norr och väster om huvudstaden. Huvuddelen av Cristeros var jordlösa lantarbetare, men det fanns också åtskilliga småbönder. Däremot kunde regeringen för sig mobilisera de ”agraristas” som fått egen jord genom den ganska blygsamma jordreform som genomförts.

De som allmänt utpekades som rebellernas ledare, präster och storgodsägare, spelade en mycket blygsam roll. Ingenting kan enligt Meyer vara oriktigare än den vanliga beskrivningen av Cristeros som kontrarevolutionära. Den mexikanska revolutionen var ingen genuin social revolution, och om någon var Cristeros en folklig, revolutionär gerilla.

Uppgörelse och ny konflikt

Begränsningen i revoltens ambitioner visade sig däri, att i stort alla fientligheter upphörde, när den offentliga gudstjänsten åter tilläts. En minoritet bland Cristeros opponerade mot att lägga ned vapnen. En apokalyptisk rörelse uppstod dock, som inväntade Kristi återkommelse. Och bland många fanns en besvikelse över att biskoparna slutit fred på sämre villkor än Cristeros önskade.

Och farhågorna var berättigade. Så snart vapnen var nedlagda, inleddes en hänsynslös jakt på ledarna för upproret och ett par tusen mördades utan rannsakan och dom de följande åren. Från 1931 började åter konflikterna tillta, men Rom sökte konsekvent att undvika varje återupprepande av kristiaden. Regeringen satte nu in stöten på undervisningens område; genom ”socialistisk uppfostran” skulle lydnad indoktrineras. Den andra öppna konflikten var i mindre skala, och tog sig uttryck i terror, något som Cristeros aldrig brukat. Hundratals skollärare mördades som protest mot undervisningens likriktning. Enligt Meyer var det första upproret de fattigas, det andra de totalt desperatas. Trots att biskoparna denna gång entydigt tog avstånd från excesserna, tillgrep regeringen samma metoder som tidigare; förbud mot gudstjänst och själavård. Men det folkliga motståndet var så ursinnigt, att från 1936 regeringen började slå till reträtt. 1938 hade förhållandena normaliserats.

Kyrkan och revolutionen

Meyers sympati ligger hos Cristeros, vilkas sanna karaktär han kanske är den förste att helt förstå. Hans slutsatser blir att de förråddes både av kyrka och stat. ”Under dessa händelser demonstrerade Rom sin auktorietet över det mexikanska prästerskapet och lekfolket; men också sin absoluta indifferens till olika slags politiska regimer. En politik som i teorin var helt ortodox, men i praktiken cyniskt opportunistisk. Den bestod i att samtidigt ådagalägga mänskligt förutseende och gudomlig vishet, i att tillfredsställa intressen och samveten.” Den våldsamma konflikten slutade med ett modus vivendi, ett slags oskrivet konkordat. Meyers bittra kritik mot Rom och biskoparnas handlande utgår uppenbarligen ifrån, att det kristna folket i Mexiko utgjorde en potential för en revolution som skulle göra slut på revolutionen.

”Några har tolkat detta krig som en rörelse liknande Salazars eller Francos – en förelöpare till sinarquismen, den mexikanska varianten av fascism (1937-45); ett försök till kontrarevolution, lett av kyrkan, storgodsägarna och den reaktionära småbourgeoisin. Detta var inte sant, av det enkla skälet att Calles’ regim inte i någon bemärkelse var revolutionär.”

Cristeros utmanar, anser Meyer, många myter. Den katolska lantbefolkningen var inte en prästledd, passiv massa, utan agerade alldeles på egen hand. Marxisterna har helt förvridit historieskrivningen, därför att katoliker definitionsmässigt inte kan vara revolutionärer. Den mexikanska revolutionen är en myt, den hade aldrig ”folkets” stöd.

Man behöver inte följa Meyer i alla hans slutsatser, även om han övertygat om att vad som framställts som en reaktionär kontrarevolution var en spontan och folklig revolution. Vad en framgång eller seger för Cristeros hade inneburit får vi aldrig veta.

Den mexikanska historien efter 1938 är inte så dramatisk, men också den märklig. Revolutionen har institutionaliserats i det statsbärande parti som just heter det revolutionära institutionella partiet. Den antiklerikala lagstiftningen består; kyrkan är fortfarande på papperet nästan rättslös. Men ”The Fugitive” kunde spelas in i Mexiko tio år efter de förföljelser som Greene beskrev i Makten och härligheten, en åskådlig gest för att visa att det förgångna var passerat. Och Meyer kan i mitten på 70-talet publicera La Cristiada i Mexiko. Men samtidigt odlas de revolutionära gesterna: långt efter alla andra stater erkände Mexiko ingen annan spansk regering än den som förlorade inbördeskriget 1939.

Det är en ganska ovanlig bild av folklig latinamerikansk katolicism som Meyer förmedlar, ingen passiv, okunnig vidskepelse utan en evangelisk, medveten och aktiv fromhet. Även om dessa bondemassor enligt Meyer skulle ha svikits av sina herdar, kan man konstatera att kyrkan i Mexiko fortfarit att vara den mest livskraftiga i Latinamerika.

”Revolution i Kristi namn” är under alla omständigheter ingen nyhet, närd av marxistisk ideologi och modern befrielseteologi.

Att kalla en roman med motiv från en kristen revolt för ”Makten och härligheten” är givetvis att ställa den väsentligaste av frågor.

Den som historikern inte kan lämna svaret på.