Martin Heidegger

Filosofin

Martin Heidegger var professor i filosofi, sedan 1923 i Marburg, sedan 1928 i Freiburg i. Br. Men vad mer är, han var filosof. Han ville oroa sina lärjungar, komma dem att bli eftertänksamma, där de tog saker och ting som något självklart. Han ville utlösa förvåning inför sådant som eljest inte brukar tilldra sig någon uppmärksamhet. När han gav en introduktion i filosofin, stannade han inte vid att meddela data och fakta. Tvärtom ämnade han framkalla ett filosofiskt tänkande. Han ville smitta omvärlden med sitt obönhörliga frågande. Filosofi, sådan Heidegger bedrev den, kan inte jämställas med vetenskaperna och deras hypotetiskt deduktiva system av satser. Den var överhuvudtaget inte någon vetenskap – vilket Heidegger aldrig tröttnade att försäkra. Han ville inte leva i elfenbenstornet. I stället ville han söka sig fram till grunden. Han ville tränga ner i vetenskapernas och även vardagslivets lika outtalade som oumbärliga villkor. Han var fördjupad i förutsättningarna för människans görande och låtande. Att vara filosof, det betydde för honom inte mer och inte mindre än att på ett eminent sätt vara människa.

Den bortkomna människan

Heidegger ville föra dagens människa till att hävda sig, att ställa sig på sina fötter. Människan skall – så krävde Heidegger – befria sig från herraväldet av ”man”. Hon skall frigöra sig från vad man gör, vad man kräver och väntar sig. Hon skall inte låta sig behärskas av det som är å la mode, inte förbli slav under en anonym allmänhets värderingslynnen, inte vara ute efter att under alla omständigheter hänga med. Tvärtom bör hon sträva mot sitt egentliga, finna sitt väsentliga och bli sig själv. Envar bör förverkliga det som är just hans eller hennes och inte någon annans.

Vilken är då närmare bestämt innebörden hos ”man”? Vad måste alltså människan befrias ifrån?

En dubbel felinriktning måste hon komma över. Å ena sidan har nuet, å andra sidan har den gångna tiden gjort henne främmande för henne själv.

Att leva nu, det betyder att leva i teknikens tidevarv. Tekniken medför en fara. Av idel glädje över att den fungerar låter människan sig föras bort från att se, att även de mest invecklade tekniska vidunder inte är annat än hjälpmedel. De är instrument som – utom att de behövs om vi vill klara livet – framstår som en av människan åstadkommen ”förlängning” av naturen och på det viset ådagalägger både naturens och människans dolda krafter. Tekniken är omtyckt. Men vad den egentligen är och vad den därmed kan göra uppenbart har råkat i glömska.

Ännu mer är det vårt förflutna som fört oss bort från oss själva. Rötterna för vårt sätt att reagera och att vara till ligger i själva verket långt tillbaka i tiden. Diktare och filosofer har med sin uttrycksförmågas oförbrukade spänst och med sitt tänkandes skärpa slagit vägar i realiteternas urskog. Redan de klassiska grekiska filosoferna, Aristoteles, Platon, Sokrates, gick i äldre generationers ledband. Det är tänkarna före Sokrates som står vid den västerländska mänsklighetens andliga vagga. Vi senkomna släkten får för vår del inte bli alltför bekvämliga. Vi får inte av idel glädje att få köra i redan banade vägar vara för tröga att själva göra någonting. Hur ofantligt stor våra anfäders tankemöda än varit och hur förföriska deras framgångar än i dag ter sig, så var de av dem inslagna samfärdslederna inte de enda möjliga. Vi får alltså inte stanna vid vad pionjärerna uträttat. Vi måste ha modet att själva uthärda det skikt i verkligheten som för-sokratikerna var djärva nog att liksom se i ögat. På egen hand måste vi tränga ner i det djup i vars halvmörker det till en början inte går att urskilja mer än att där är någonting. Vi måste konfrontera oss med varat. I en ny jättekamp inför varandet måste vi göra egna framstötar, utvidga de inkörda spåren eller också bana ännu okända stigar. Vi måste vakna ur den glömska som vårt eget förflutna har lockat oss in på.

Människans särart

Människan utmärker sig framför vad som helst annat genom att vara medveten. Hon är det på sitt sätt. I och med att Heidegger accentuerar just detta, vill han ingalunda idka psykologi. Han är ute efter något som ligger långt utanför psykologernas ambitioner. Han ser på medvetandet som filosof.

Och som sådan är han inte uteslutande fäst vid att människan genom att vara medveten är lyft upp över allt annat. Han är lika fängslad av det kvarstående sambandet mellan människan och allt som omger henne. Tillsammans med allt annat är hon ju något varande. Genom att ha ögonen öppna för bådadera – för att människan är både undantagen och ställd bredvid allt annat – är Heidegger inne på människans roll i alltet.

I och med att människan har kännedom om sig själv, står hon också i konfrontation med sig själv. Ja, då hon är konfronterad med sig själv, är hon det just i sin egenskap av varande. Här ligger poängen. Därmed blir nämligen hennes medvetande relevant för allting. Själva varat – det som förekommer i vart och ett som är till – är faktiskt i människan konfronterat med sig självt. Och just här ligger människans funktion i världen. Förvånande nog framstår hon som den plats i världen där varat kommer till sig självt.

Att utlösa förvåning, för detta räcker redan någonting mindre, nämligen det tillsynes enkla, men i själva verket gåtfulla förhållande att någonting finns till. Varför är det så, kan man fråga sig. Varför är överhuvudtaget någonting och inte hellre ingenting alls? Den frågan blev startpunkten för Heideggers tänkande. Den ställer allt, som är till, mot bakgrunden av dess logiska motsvarighet, ”intet”. Motfenomenet till tillvaron är ju det rena intet. Men inte nog med detta. Det finns något ännu mera förvånande. Det är relationen mellan varat och människan. Det är ju i människan som varat står mitt emot sig självt. För den som har ögon att se avslöjar sig människan som den scen på vilken ett slags världsteater går av stapeln. Varat möter sig självt, den titeln har man lov att ge den unika pjäsen.

Människan är något oerhört, något samtidigt skräckinjagande och fascinerande. Genom att vara till liknar hon allt annat. Men med det sätt på vilket hon är till skiljer hon sig avsevärt från alla andra former av tillvaro. Stenen är visserligen till, men den är endast förhanden. Och hammaren är visserligen till, men den är endast tillhandahållen. Såsom redskap blir den objekt för något skeende. Det är med hammaren som någonting sker, inte i den. Människan däremot bär ett exempellöst skeende inom sig. I och med att hon är medveten, höjer hon sig över allt annat, samtidigt som hon vinner betydelse för allt annat. Hon har så att säga huvudet över vattenytan. Hon sticker av mot allt annat, på latin: ex-sistit. I denna speciella mening tilldelar Heidegger henne ex(s)istens. Hon är på ett speciellt sätt vaken. Hon är som en som just har skakat av sig sömnigheten. Hon är en som börjar att förstå. Här ligger hennes särart. Här möter vi henne med det hon egentligen är.

Här ligger också anledningen till att hon har något med hermeneutiken att göra, med konsten att förstå. Det är sant att hermeneutikerna för det mesta inte särskilt gärna ägnar sig åt något så fjärranliggande – något så näraliggande! – som varat. De brukar vara inne på mera detaljerade uppgifter. Men för att nå sina mål – att få reda på principerna för att förstå en text, en epok eller också en person – kommer de aldrig ifrån att, som ett inneboende element i det de gör, ha med den förståelseprocess med vilken människan förverkligar sin egenart. Deras insats gäller ju alltid något varande. Och att ha att göra med varat, just detta är utmärkande mänskligt. Hur rikt, hur invecklat, hur svåråtkomligt ett föremål än är, så är hela dess innebörd byggd på fundamentet av dess vara. Och hur långt än förståelsen dras bort i ett föremåls ibland outgrundliga gåtor, är den aldrig något annat än en specialiserad utformning av den ursprungliga förståelseprocess som utmärker människan och som gäller varat. All förståelse har alltså sin grundval i det som är specifikt mänskligt. I människan reser sig förståelsens yttersta horisont. Det vore en truism att säga, att det är människan som förstår och som bedriver hermeneutik. Men det är inte alls en truism att påpeka, att just det som gör människan till det hon är – att låta varat nå sig självt – är med i all förståelse. Därmed är nämligen förståelsen bunden vid vad människan egentligen är. Att förstå, detta är nu inte längre ett slags hobby som människan än har lust att sysselsätta sig med, än kan låta bli att ägna sig åt. Tvärtom, att förstå detta ingår i hennes konstitution. Det var detta Heidegger satte fingret på. På den punkten har han både drivit hermeneutiken framåt och lyckats se människan i ett djupare perspektiv. Hermeneutiken har i honom rentav blivit en bit antropologi.

Det är medvetandet som gör människan till det hon är. Men det är med sitt medvetande som hon samtidigt gör en tjänst åt varat. I medvetandet blir ju varat föremål för uppmärksamhet. Vore inte människan, så skulle visserligen något varande kunna finnas, med det förbleve ouppmärksammat. Ingenstans skulle det avspeglas, ingenstans skåda sin avbild. Någonting skulle alltså saknas. En given chans skulle inte tillvaratas. Men nu finns människan. Nu blir varat sett. Det blir objekt för ett vetande. Det blir uppenbart för sig självt. En i varat inbyggd möjlighet överförs till verkligheten. Man frestas att säga, att den längtan som bor i varat blir uppfylld. Där en möjlighet föreligger, där finns ju också en tendens mot dess förverkligande.

Människan och varat, dessa två hör ihop. De framstod också som brännpunkterna i Heideggers tankevärld. Ja, med sitt sätt att se på människan och på varat har Heidegger under sina mogna år genomgått en förändring. Han har så att säga kastat om rodret. Till en början gav han människan företrädet för att senare hålla sig närmare varat. Under hans yngre år stod människans unika funktion – att låta varat komma till sig självt – i medelpunkten för hans engagemang. Han var fylld av den klara insikten, att vi villar bort oss, så länge vi söker tillvarons centrala strukturer i en om sig själv ej medveten kosmos. När vi på något sätt vill komma åt varat, måste vi hålla oss till människan. Hon är nyckeln. Hon leder oss till ”pudelns kärna”. I och med att Heidegger närmade sig varat via människan och att han samtidigt såg människans betydelse i hennes funktion att avslöja varat, gav han också varat en avsevärd vikt. I själva verket täckte varat ett alltmera växande utrymme i hans tänkande. Inriktningen på varat blev från och med mitten av 1930-talet dominerande. Heidegger gjorde alltså vad han själv kallade för en vändning. Han gick över till att sätta varat på första platsen, utan att den däri liggande svängningen i det minsta inkräktade på hans fundamentala förvissning om att det endast är människan som kan stå som utgångspunkt när det gäller att möta varat. Heideggers filosofiska väg var inte någonting annat än en levande framställning av polariteten mellan människan och varat.

Människans öde

I och med att Heidegger ser människans utmärkande drag i hennes position mitt emot varat, har han också börjat tala om hennes öde.

Vad människan kommer i kontakt med avtecknar sig alltid mot bakgrunden av sin motsats. Om någon till exempel talar om luftföroreningar, minns han den rena och uppfriskande atmosfär han njöt av i fjällen. Eljest skulle han ju inte kunna lägga märke till föroreningarna. Och om man talar om insikt, har man på något sätt omdömeslösheten med i tankarna. Det man är inriktad på står alltid i en oupplöslig logisk relation till sin motsats. Den regeln sträcker sig ända till varat. Möter man något varande i dess egenskap av varande, så har man hamnat inför ”intet”. Det är ju varats motsats. Och eftersom varat är överallt där överhuvudtaget någonting finns, är även dess motsats, intet, logiskt allestädes närvarande. Att iaktta eller också att enbart tänka på en sak, detta betyder att tillskriva den varat. Tänkandet och talandet, de må nu gälla något reellt eller något fantiserat, undgår därför aldrig att röra sig inför ”intet” som inför sin bakgrund.

Att tala om människans förhållande till ”intet”, detta är överhuvudtaget inte någonting annat än att tala om hennes relation till varat, om än på ett annorlunda sätt.

Heidegger blundade alls inte för att vi har att göra med mycket mer än endast varat. Han var för upplevelseglad för att uteslutande stirra på varat med dess bakgrund, ”intet”. Människan är i världen, detta visste han mycket väl. Ja, hon är kopplad till världen. Att vara i världen, detta hör till det hon är. Hon är inte sig själv nog. Sina behov kan hon endast tillgodose i umgänget med världen. Hon är nödgad att alltid ombesörja någonting. Omsorg är en oundgänglig komponent i hennes tillvaro.

Det gäller dock att hålla ögonen öppna, så att omsorgen inte blir ett slags avgud. Människan bör hålla världen på distans. Hon måste akta sig för att glömma bort varat. Hon skulle bara förlora sig själv. Hennes egenart består ju i att hon förmår borra sig in i saker och ting ända till den gräns bortom vilken endast det rena intet hotar. Hon måste bevara klarheten om att allt som är till om man så kan säga härstammar från ”intet”. Ur intet har det rest sig. Människan måste stå ut med att utsättas för ”intet”. Detta är hennes öde. Hon har inte lov att smyga sig undan för att tillbedja självgjorda beläten.

Heidegger har varit utsatt för en feltolkning. När han talar om ”intet”, sades han tala om världens intighet och tillvarons meningslöshet. När han ser människans öde i att hon måste komma tillrätta med ”intet”, har man däri velat spåra en pessimistisk livssyn. När han med tanke på livets slumpartade karaktär säger att människan är ”utslängd”, har man ansett honom fördöma människan till en rådvillighet utan allt hopp.

Heidegger själv ger en viss anledning till den sortens popularisering. Han nöjde sig ju inte med ett abstrakt tänkandes ordförråd. Med förkärlek lånade han sina termer från livsåskådningsdebattens, för att inte säga från troslivets vokabulär. I sina äldre dagar odlade han en språkstil som ibland visade en nästan sakral högtidlighet. Man kan undra, om han därmed inte försvårade förståelsen för det han ville framhäva, i stället för att öppna vägen dit. Det är inte helt uteslutet, att han stundom kan ha lekt med iden att förkunna ett värdesystem och ge livsregler i likhet med religionernas.

Vad han innerst inne vill var dock något annat. Han ville lära människorna att tänka. I honom hade den stora förvåningen uppstått, förvåningen över att överhuvudtaget någonting finns till och inte snarare ingenting alls. Han var fängslad av att man inte kan vara förvånad över tillvaron med mindre man redan bär inom sig förståelsen av ”intet”. Varat speglat i människan, därmed är det mesta sagt om hans filosofi, eller – vad som är detsamma – människan intets motpart.

Heidegger och kristendomen

Om man vill bedöma Heidegger med utgångspunkt i den kristna tron, får man inte haka sig fast vid de enstaka yttranden i vilken han ådagalägger en påfallande brist på förståelse inför de centrala kristna mysterierna, skapelsen och inkarnationen. Liksom allt mänskligt hade uppenbarligen även Martin Heidegger sin begränsning.

Hans filosofi däremot förtjänar en vaken uppmärksamhet från kristet håll. Inte nog med att den är buren av en djup längtan efter sanningen. Den är med sina väsentliga element väl förenlig med den kristna livssynen, samtidigt som den på något sätt förblivit outvecklad. Den hade kunnat bidra till att kasta ljus över kontinuiteten mellan mänskligt tänkande och kristen tro.

Heideggers filosofi innebär inte några som helst preliminära avgöranden mot tron. Den rör sig med sammanhang som ligger före tron. Den har därmed kunnat befrukta teologin, där denna – i stället för att reducera sig själv till religionsvetenskap – är inställd på att låta trossatserna svara mot realiteter och att skärskåda trons innebörd. Med sin kärlek till människan ligger Heidegger på en våglängd som liknar den kristna. Omsorgen ingick inte endast i hans filosofi, den var hos honom en levande realitet. Som praktisk medmänsklighet var den så mycket mera livskraftig som den vuxit fram ur den filosofiska övertygelsen om människans unika position. Heidegger är ju genomträngd av att det endast är via människan som tillvarons kärna kan skönjas. Däri är han besläktad med så vägvisande kristna tänkare som Augustinus, Pascal, Kierkegaard.

I ett avseende tog han emellertid inte steget fullt ut. Hur mycket än interpersonella möten betydde för honom som människa, blev de dock förbigångna i hans filosofi. Visserligen förmådde han tala djupsinnigt om språket, men han stannade framför den tröskel bakom vilken språkets funktion för mellanmänskliga kontakter kommer in i bilden. Han var därför inte heller inriktad på att det är med hjälp av språket vi tar emot meddelanden från varandra. Och eftersom den kristna uppenbarelsen innebär gudomliga meddelanden – den kulminerar ju i att Ordet blivit kött! blev vägen mot kristendomen om inte avskuren, så i varje fall ignorerad.

Heideggers filosofi lämnar människan ensam. Därmed är sagt, vad den inte gör. Men dess betydelse ligger i att den kretsar kring människan. Den gör det med en exemplarisk enträgenhet. Som frukten av ett ihärdigt tänkande öppnar den perspektiv som går långt ut över det den säger i ord.

Bibliografiskt

Som hjälp för studiet av Heideggers filosofi kan rekommenderas:

Benkt-Erik Benktson: Varat och tiden. Introduktion till Martin Heidegger: Sein und Zeit. LiberLäromedel, Lund 1976’, 87 sidor.

Winfried Franzen: Martin Heidegger. J. B. Metzlersche Verlagsbuchhandlung, Stuttgart 1976, 136 sidor.

Översättningar av heideggerska skrifter till svenskan är fåtaliga, huvudsakligen beroende på att Heidegger är svåröversatt, därför att han utnyttjar språkets, närmare bestämt tyskans, grammatiska möjligheter ända till bristningsgränsen. Följande översättningar föreligger:

Åkervägen (Der Feldweg, Frankfurt a. M. 1956), i översättning av Benkt-Erik Benktson och Peter Schalk, i: Årsbok l. 68 (ärg. 1) av Föreningen Lärare i religionskunskap, sid. 113–116.

Vad är metafysik? (Was est Metaphysik? l:a uppl., Cohen, Bonn 1929), i översättning och med inledning av Konrad MarcWogau, i: Konrad Marc-Wogau: Filosofin genom tiderna (4), 1900-talet, Bonniers, Stockholm 1964, sid. 363–365, 367–381.

”Ett samtal med Martin Heidegger”, ur boken Martin Heidegger im Gespräch, utg. av Richard Wisser, Alber, Freiburg/Munchen 1970, i översättning och med inledning av Richard Matz, i tidskriften Horisont, ärg. 20 (1973) 2, sid. 26–35.

Teknikens väsen och andra uppsatser (Vorträge und Aufsätze, Neske, Pfullingen 1954, och Die Technik und die Kehre, Neske, Pfullingen 1962), i översättning och med inledning av Richard Matz, Raben & Sjögren, Uddevalla 1974, 149 sidor. – I denna bok ger Richard Matz en utförlig bibliografi över Heidegger på nordiskt språkområde, till vilken kan tilläggas: Wilhelm Köster: Teologien möter Heidegger, i tidskriften LUMEN (7:e ärg.) nr 20, Köpenhamn 1964, sid. 117–126.