Populorum progressio tio år

26 mars var det tio år sedan den påvliga rundskrivelsen Populorum progressio (Om folkens utveckling) utkom. I anledning därav samlades den påvliga kommissionen Justitia et pax (Rättvisa och fred) till ett rundabordssamtal i Geneve under ledning av monsignore B. Gantin, tidigare ärkebiskop av Cotonou, Benin. Bland deltagarna kan nämnas Idriss Jazairy, ekonomisk rådgivare åt Algeriets president, Paul-Marc Henry, OECD-ordförande i Paris, och Chirapurath Itty från Kyrkornas världsråd.

Hela sammankomsten ägnades åt den påvliga rundskrivelsen, som man konstaterade har gett viktiga impulser till kraven på en ny ekonomisk världsordning och till bilateral och multilateral dialog; den pekar på den allt djupare klyftan mellan rika och fattiga länder och manar till solidaritet mellan länderna.

Det finns mycket i rundskrivelsen, både vad innehållet och formen beträffar, som innebär ett nytt grepp på de påvliga rundskrivelsernas område. Ämnet: att ägna en hel encyklika åt ett ”profant” problem, u-ländernas situation och våra förpliktelser mot dem; dvs här visar Paulus VI vad som egentligen karakteriserar den katolska människosynen: inte att religionen betraktas som ett tillägg till det naturliga, ”tvärtom, först när hon (människan) går utöver sig själv, förverkligar hon sig själv” (42). Självkritik: den kommer till uttryck bl a när missionens verksamhet behandlas. De katolska missionärerna har gjort en positiv insats, konstaterar påven inledningsvis. De har, ”förutom kyrkor, byggt hem och sjukhus, skolor och universitet. De har lärt landets invånare att på bättre sätt utnyttja sina tillgångar och inte sällan skyddat dem mot utlänningarnas girighet” (12). Så sätter påven in sin kritik: ”Deras verk, som allt mänskligt, var inte utan brister, och det kunde hända att det äkta evangeliska budskapet blandades med olika slags tankegångar och livsuppfattningar från missionärens hemland.” Påven framhåller också att ”lokala och individuella initiativ” inte längre räcker (13). ”Dagens situation fordrar en stor, gemensam aktion.” Det finns i rundskrivelsen åtskilliga fler exempel på nytänkande. Ett viktigt sådant gäller den yttre formen. I förberedelsearbetet lät påven en grupp framstående nationalekonomer och sociologer, de flesta franska och engelska, göra en omfattande utredning som sedan inom Vatikanen bantades ned till endast 20 sidor. Denna text underkastade han en grupp italienska dagstidningsjournalister för granskning med uppgiften att öka läsbarheten maximalt. Att resultatet blev positivt kan lätt ses av den svenska upplagan (Credo 1967 nr 3, särtryck 3:75).

I en intervju för den schweiziska katolska nyhetsbyrån KIPA säger ärkebiskop Gantin att den påvliga kommissionen Justitia et pax, grundad 1967, just är ”ett äkta barn av rundskrivelsen Populorum progressio” (kommissionen tillsattes av Paulus VI och erhöll förra året som den första av Vatikanens organ en infödd afrikan som ledare). När det gäller syftet med rundskrivelsen säger Gantin: ”Det kan inte vara påvens och hans medarbetares uppgift att framlägga en i detalj utarbetad plan för en ny ekonomisk världsordning.” ”Det var ingalunda påvens avsikt att ersätta fackmännen.

Kyrkans uppgift ligger på ett annat plan: kyrkan betraktar sig som världens samvete. Vad vi vill är att understödja, uppmuntra, locka fram initiativ som söker finna en lösning på mänsklighetens stora problem. Kyrkan vill alltså att människan reser sig, går framåt, uppåt.” ”Kyrkan finns också till hands för att avge protest när initiativ tas som kränker människovärdet. Detta är stundom en högst otacksam uppgift för påven och hans medarbetare. – Man kan bara tänka på alla ställningstaganden mot tortyr, abort och olika former av uppenbar orättvisa.”

Gantin säger avslutningsvis att det kan verka som om Populorum progressio blivit ett stort fiasko när man tänker på den ”avgrundsdjupa klyftan” mellan i-länder och u-länder. Men, säger han, ”Kristi liv kan också verka som ett misslyckande. Så har åtminstone många tolkat döden på korset. Faktiskt var den emellertid en seger. Rundskrivelsen Populorum progressios effekt och utstrålning kan ingen idag riktigt mäta. Vårt budskap är ett ferment i samhället, som jästen i en deg. Det är något praktiskt taget osynligt, man märker knappast dess kraft, och ändå är detta budskap mäktigt och kraftfullt. Det tvingar sig inte på någon, men banar sig väg in i människohjärtats hemliga rum.”