Präst och församling

”Ett slags antiklerikalism är i svang som söker reducera prästens unika sakramentala ställning. Mässan omnämns som en ‘social måltid’ vid vilken ‘Guds folk’ utför konsekrationen.” Texten är hämtad från den sista anteckningen i Evelyn Waughs dagböcker, daterad påsken 1965. (The Diaries of Evelyn Waugh, 1976 s. 793.)

Vi kan bortse från de värderingar ordalagen vittnar om, men vi måste erkänna den träffande diagnosen på ett tidigt stadium av en viktig förändring i den efterkonciliära kyrkan. Det finns onekligen ett samband mellan den nya betoningen i kyrkosynen på Guds folk och vad Waugh kallas reduktionen av prästens unika sakramentala ställning. Och här berör vi sannolikt roten till prästkrisen i katolska kyrkan, liksom också behovet av nya strukturer för den kristna församlingen.

Kristi kropp och Guds folk

Andra Vatikankonciliet var ett pastoralt koncilium. Det sammankallades inte för att fördöma några irrläror eller definiera några nya trossanningar. Det var kyrkans sätt att vara och verka i den moderna världen som skulle omtänkas och nyorienteras. Under Pius XII hade kyrkosynen dominerats av bilden av kyrkan som Kristi mystiska kropp. Under denna bild var det naturligt att kyrkan konkret främst framträdde som ett hierarkiskt och sakramentalt system, där i den lokala församlingen prästen var nyckelpersonen som i kraft av vigning och uppdrag ”uppifrån” förmedlade tron och nåden till församlingen.

När accenten i konciliedokumenten försköts från bilden av kyrkan som Kristi kropp till bilden av kyrkan som Guds folk, var det just en accentförändring, ingen dogmatisk omvälvning. Men konsekvenserna blev mera genomgripande än man kunnat förutse.

Konciliets reform av den högsta kyrkoledningen, särskilt de nya formerna för biskoparnas samverkan och inflytande har genomförts utan större komplikationer. De regionala biskopskonferenserna och den biskopssynod som vart tredje år samlas i Rom, har småningom växt in i sina uppgifter. Däremot har strävandena att skapa nya strukturer för delaktighet och samverkan på lägre nivåer i mycket varit förfelade och frustrerande.

Kyrkan som Guds folk hänvisar ju direkt till den lokala församlingen, som bygger upp kyrkan ”underifrån”. Många drog den naturliga slutsatsers att ett sådant synsätt också krävde konkreta uttryck, som visade att kyrkan var också något annat än ett hierarkiskt system, styrt från toppen. I flera länder samlades man några år efter konciliet till synoder, vilka skulle manifestera denna nya kyrkosyn, och i samverkan skänka kyrkan de behövliga nya organen för samarbete och medinflytande.

Det var knappast i första hand lekfolket som gick i bräschen för att ta det vidgade ansvar som en förnyad kyrkosyn lade på församlingen. De synodala reformsträvarna var främst präster och teologer, som sökte en ny roll, när den unika sakramentala ställningen föreföll reducerad. Förändringen hade särskilt understrukits av konciliets ”världsöppenhet”, som i förlängningen innebar en kritik av de kyrkliga tendenserna till avskildhet och världsflykt. Som det tydligaste uttrycket för denna värdering, som nu syntes övervunnen, uppfattade man celibatet. Men även yttre former för präster och ordensfolks avskildhet, i klädsel och livsstil, kunde ses som ett hinder för kyrkans nyorientering. Ja, många gick ännu ett steg längre och ifrågasatte om prästämbetet eller ordenslivet verkligen gav dem de bästa förutsättningarna att bygga kyrkan på ett nytt sätt.

Till dem som av sådana grunder lämnade prästämbetet kom många aktivister, som blivit besvikna över svårigheten att radikalt skapa nya strukturer åt stift och församling. Kyrkoledningen fann snart att reformsträvandena gick längre än konciliet lämnade täckning för, och lekfolkets reaktioner inför eftersträvade nydaningar var minst sagt delade.

Församlingar och basgrupper

Att den territoriella kyrkoförsamlingen inte längre har karaktären av primär och naturlig gemenskap, är ingen ny upptäckt. Men förhållandet fick en kritisk innebörd, när kyrkan sågs som Guds folk och lokalförsamlingen var dess väsentliga konkreta gestalt. Inte heller kärnförsamlingen, de som söndagligen samlades till eukaristin, kunde omedelbart uppfattas som Guds folk på sin ort. I allmänhet var de minst socialt integrerade talrika i kärnförsamlingen, barn, äldre och kvinnor. Dess sociala ”utstrålning”, förmåga att förmedla det kristna vittnesbördet i ord och gärning, var därför begränsad.

Vid sidan av församlingarna har spontant uppstått ur gemensamma erfarenheter och intressen vad man kallar basgrupper eller basgemenskaper. I besvikelse över den livlösa och toppstyrda lokalförsamlingen, ville många i basgrupperna se framtidens kyrka ta form. Men basgrupperna har sin avgjorda begränsning just i det som är deras styrka, homogeniteten i intressen, erfarenheter och social rekrytering. De kunde vittna om kyrkans livaktighet, men inte framställa dess enhet och universalitet. Basgrupper med en ensidig inriktning på social och politisk aktivism, har ofta, trots en ursprunglig evangelisk inspiration, tappat den kyrkliga förankringen och förvandlats till rena aktionsgrupper.

Men även om kanske tilltron till basgruppernas möjlighet att helt ersätta lokalförsamlingen har minskat, har insikten om deras roll i och vid sidan av lokalförsamlingen blivit allmän. En sådan differentiering av den kristna gemenskapen kräver också en differentiering av den pastorala tjänsten.

Herdar för Guds folk

Efter konciliet har också viktiga steg tagits för en differentiering av tjänsterna i kyrkan. Lekmän har kunnat träda in i funktioner som de tidigare var uteslutna ifrån. Nya tjänster för heltidsanställda lekmannamedhjälpare har skapats. Det ständiga diakonatet har återinförts, låt vara i begränsad skala för att samla erfarenheter om dess utformning och plats i kyrkan. Men problemet är, att prästbristen som uppträtt till följd av prästkrisen, gjort att de nya tjänsterna i stor utsträckning kommit att ersätta prästtjänsten.

Eftersom i och för sig prästen kan ersättas i alla uppgifter utom att celebrera mässan och höra bikt, finns risken att allt fåtaligare präster i allt större utsträckning får koncentrera sig just på de uppgifter, där de är oersättliga. Följden blir, paradoxalt nog, just en reducering till endast hans unika sakramentala ställning. Prästens roll som enhetens främjare och församlingens herde blir otydlig och splittrad.

Den antiklerikalism som Waugh observerade har i stor utsträckning försvunnit med den prästkris, som den bidrog till att frambesvärja. Någon väg tillbaka till en förkonciliär prästroll, och till ett tidigare rådande förhållande präst-församling finns inte, trots tendenserna till ett slags nostalgisk klerikalism. De som har velat förvandla eukaristin till ”en social måltid”, har följdriktigt i stor utsträckning glidit ur den kyrkliga gemenskapen.

Sedan några år har de kyrkliga strukturproblemen alltmer förlorat sin angelägenhet, och kyrkans sändning i världen åter fått en större del av uppmärksamhet och ambition. Men att tecken tyder på att den efterkonciliära epoken av utmaning och omprövning lider mot sitt slut, betyder inte att kyrkan funnit sina nya former. Den pastorala tjänstens ordning och basgruppernas roll i kyrkan uppfattas med all rätt som centrala problem. Att de avgörande frågorna är ställda, betyder inte att de är besvarade. Svärmisk utopism har kyrkan haft nog av sedan konciliet, men en återgång till ordningen som utesluter framtidsfantasi och mod till förnyelse, är minst lika farlig.