Sigtunakonferens om kyrka och kultur

Kyrka och kultur

Vid första påseende verkar ordkombinationen kyrka och kultur främmande. Om kyrkan är den gemenskap, som sätter sin tro och sitt enda hopp till Guds kärlek uppenbarad i Jesus av Nasaret, och om vi med kultur avser människans kreativa förmåga att ingripa i naturen och dana den värld vi lever i, och om kyrkans bekännelse till Jesus av Nasaret innebär ett ställningstagande för den korsfäste Kristus, han som är en stötesten för judarna, en dårskap för grekerna och en styggelse för romarrikets stolthet och övermod, då väntar man sig att kyrkan snarast skall uppmana till flykt från världen och till ett helhjärtat uttåg ur kulturlivet. Kyrkan skulle då ta avstånd från alla vetenskapliga prestationer, alla filosofiska abstraktioner och alla konstnärliga konstruktioner. Då skulle kyrkan gå i bräschen för en narraktighetens och enfaldens antikultur.

I en dialektisk vändning kan man konstatera ett mycket nära samband mellan kyrkans förkunnelse av evangeliet och människans kulturskapande. För Guds uppenbarelse i Jesus av Nasaret – och alla andra former för Guds aktiva närvaro i människans historia – är kulturen ett absolut villkor, precis på samma sätt som nåden nödvändigtvis förutsätter naturen. En definitiv och universell uppenbarelse är inte möjlig utan en viss kulturell ram, utan en viss medvetenhetsnivå, utan sensibiliserad och även verbaliserad erfarenhet av Guds existens och kärlek. Hur skulle annars budskapet utformas? Hur skall tradition bildas, liturgi firas och ett liv i gemenskap kunna gestaltas?

Men inte nog med detta. l och med Guds Ords mandomsanammelse har Gud själv oåterkalleligt kommit in i den värld han skapat. Han har anammat den mänskliga naturen och i ord och handling ingripit i kulturen. Han har slutit ett nytt förbund, instiftat ett nytt broderskap mellan alla människor och därigenom lagt grunden till en varaktig kultur.

Är alltså kyrkan kulturfientlig, därför att Gud är transcendent och människan därför i sin ändlösa utfrågning bör överstiga allt skapat – eller är det i stället så, att kyrkan bör främja kulturen, eftersom Gud i Jesus av Nasaret själv blivit transparent, genomskinlig, och rentav immanent, mitt ibland oss i denna vår värld?

I själva verket är Gud både transcendent och immanent, och människan är (som den store humanisten bland kyrkofäderna, Klemens av Alexandria, framhåller) både kosmios och hyperkosmios, både världslig och övervärldslig. Hon är samtidigt världsfrånvänd och världstillvänd, både asketen på flykt ut i öknen och den levnadsglade världsälskaren mitt i världen. Det är Lars Gyllensten, som på ett mästerligt sätt beskriver detta spänningsförhållande: ”Asketerna . . . drog bort från världsliga frestelser och bestyr, ut i ensamheten och i ödslighet – för att i ro och renhet kunna bereda sig för mötet med det gudomliga, med det som inte är korrumperat och förgängligt…. Den yttre öknen var (emellertid bara) askesens första stadium – den inre öknen blev målet för det andra stadiet i denna asketiska renhetslidelse. Och när den inre öknen väl var uppnådd, den fullständiga ödmjukheten och insikten i den egna utarmningen och vanmakten – då krävdes inte längre den yttre öknen som stöd eller påminnelse. Då kunde dessa män återvända till världen – för att leva där som om de ändå inte levde där, enligt Pauli ord.”

Kyrkans kulturbegrepp måste omfatta båda dessa dimensioner.

Med dessa teologiska premisser måste vi fråga oss, vad kyrkans kulturuppdrag är i vår tid, i vår värld. Jesus instiftade en ny världsomspännande gemenskap. Denna skall kyrkan söka förverkliga bland människorna. Den nya gemenskapens grundvärderingar, såsom kärlek, rättvisa och fred, är grundvalen för den mänskliga samlevnaden. Den skall möjliggöra och främja nya kommunikationsformer. Här menar jag ligger det centrala i kyrkans kulturella engagemang. Hon bör med fantasi och handlingskraft hjälpa till att utveckla en ny social kultur.

Man kunde föra fram en sky av vittnen som reser krav på just sociala initiativ. Nämnas kan Bertil Gardell, forskare vid statens råd för samhällsforskning. Han skriver: ”Våra ansträngningar att utrota fattigdomen, materiell nöd och otrygghet har fört oss till organisationsformer med enkelriktade kommunikationsförhållanden som inbjuder till passivitet, likformning och initiativlöshet från de enskilda människornas sida.” Gardell kommer till slutsatsen att bristerna inom arbetslivet inte låter sig uppvägas av ett aktivt och rikt fritidsliv, även om den arbetsfria tiden utökas alltmer. Det går inte att väga ett utarmat arbetsliv mot den kulturella stimulans fritiden skulle kunna ge.

För att se problemet i ett internationellt perspektiv kan vi anföra forskningsresultat som professor Mishan vid London School of Economics lagt fram. Han påpekar, att den arbetande människan direkt drabbas av en rationaliserad arbetsprocess som är avsedd att ersätta mänsklig arbetskraft. Det rör sig om synbart självklara företagsekonomiska åtgärder som syftar till att enbart meningsfyllda arbetsuppgifter skall återstå. Emellertid skär dessa ekonomiska rationaliseringsmetoder ner kontaktmöjligheterna mellan människor. De minskar och ibland rentav omöjliggör samarbete och samförstånd, ansvarsmedvetande och gruppidentitet. Tillväxtideologin och framstegsoptimismen framkallar sådana organisations- och produktionsmetoder som urholkar kontakterna mellan människorna. Människans utsikter till konstruktivt arbete avtar, hennes fantasi tryter och hennes skaparglädje vissnar. Var skall hon finna sitt självförverkligande och sin plats i gemenskapen?

Det är hög tid för kyrkan att gå in för att inspirera till socialt nyskapande. Försöken att förnya den lokala gemenskapen i byalag och liknande är visserligen bra; vi behöver nya basgrupper av likasinnade som delar sin tro, sin livsstil och sina värderingar. Men kyrkan sviker sitt kulturella uppdrag, om hon inte invaderar arbetslivet med sin humaniserande sociala kultur. Vi bevittnar i våra dagar en djup klyfta mellan det ekonomiska och det kulturella livet. Kyrkan måste finna en väg att befria människan från att vara arbetslivets objekt till att bli dess subjekt.

Hur kan kyrkan finna denna väg?

För en ny social kultur blir det av största vikt att tillgodose människans centrala behov av självförverkligande i arbetsgemenskapen. Dessa behov är autonomi, kreativitet och kommunikation. Här har kyrkans konstruktiva människosyn en verklig funktion att fylla. Rationaliseringskravet har sin egen lagbundenhet, och den bevisligen underminerar sitt eget syfte: automatiseringen minskar autonomin, standardiseringen hämmar kreativiteten, och mekaniseringen kräver kommunikationen. Således står människan som en förnedrad främling, och detta inte endast inför arbetsprocessen och arbetsprodukten; alienationen har långt vidare konsekvenser. Hon upplever sin egen vanmakt som ett exploaterat arbetsprojekt i stället för det subjekt som står över och styr arbetsprocessen.

Givetvis kan kyrkan ignorera sitt kulturuppdrag och dra sig tillbaka till sin kultpraxis. Det vore en elfenbenstornsmentalitet som skulle vidga klyftan mellan en kultisk elit och en i många stycken avhumaniserad mänsklighet. Kyrkans kult och hennes kulturella uppdrag hör ihop. Först då blir detta trovärdigt och begripligt, när kyrkan förmår bidra till en social förnyelse.