Människa från början – en möjlighet

Men först en reflektion utanför programmet: officiellt är jag här för att representera Moderata samlingspartiet. Men jag sitter på flera stolar och kan också anses representera den del av svensk sjukvårdspersonal som har erfarenhet av arbetet med abortsökande kvinnor. Eller 1980 års abortkommitté.

Men när jag ser mig om i panelen undrar jag om jag inte, igen, får anse mig främst representera Sveriges kvinnor. Ensam – med sex män – ska jag i kväll diskutera den oföddes rätt och människoblivandet.

Aristoteles ansåg att kvinnan endast var en förvaringsplats för det liv mannen behagade placera i hennes sköte . . .

Någon kanske säger: Det är klart att det blir så när kyrkorna inbjuder. För i kyrkan frodas mullig manlighet. Men så enkelt är det inte. När RFSU, som berömmer sig av progressivitet och radikalitet, i våras anordnade motsvarande debatt i Stockholm satt sex män – ensamma – i panelen.

Den ofödde finns alls inte med. Är det ett exempel på hans relativa existens? Och totala beroende?

Över debattkvällarnas tema står Psaltaren 8:5:

Vad är en människa att du tänker på henne eller en människoson, att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen . . .

Man anar däremellan svaret – platt intet. Och dock gjorde du honom till ett gudaväsen …

Vad är en människa från början? Svar: en möjlighet. En förening av anlag från två föräldrar, en frukt av deras sammansmältning. En möjlighet utvecklad ur detta genetiska program och i de möjligheter omgivningen bereder.

Först i moderlivet. Helt beroende i 22-24 veckor. Därefter möjligen en möjlighet, vårdad av modern teknik. Senare en produkt av den omtanke, den vård och de möjligheter föräldrar och samhälle ger. Där föräldrarna är mellanled mellan henne och släktled därbakom, själva en produkt av sina anlag och av vad de fått och får.

En människa växer upp i samspel mellan människor.

Från att bara ta till att också ge. Förmågan att ge är i mycket resultatet av vad hon fått. Några kan aldrig ge, knappast något. Bara ett rop på hjälp.

För debatten vill jag formulera några kanske ibland avsiktligt provokativa frågor och påståenden:

Om samhället ställer upp med ett skydd för ett ofullgånget foster, som går utöver vad kvinnan som bär det är beredd att ge, kan detta ske utan förtryck av kvinnan?

Om modern aktivt skadar sitt foster, t ex genom missbruk, kan samhället stillatigande åse detta?

Med vilken rätt ställer men större krav på en mor än på en far? Var syftet med arbetet kring 1974 års abortlag att äntligen jämställa kvinnor med män? Så långt nu biologin tillåter. Var det för att uppnå detta i och för sig positiva mål, som majoriteten undvek att se den ofödde i ögonen och erkänna hans existens? Märk reservanten Astrid Kristensson som kristallklart förutsåg den debatt vi har i dag och menade att fostret bör ha ett rättsskydd som är relativt och förstärks allteftersom havandeskapet fortskrider. Och som tar upp mannens roll i sammanhanget och påpekar, att samhället inte kan komma ifrån sitt ansvar för vettiga barnvänliga reformer genom att säga att kvinnan har avgörandet i sin hand.

En sammankoppling mellan nativitet och aborttal kan endast göras i totalitära stater där dels tvära kast i lagstiftningen är möjliga, dels preventivmedel saknas. Annars styrs nativiteten av de normer för familjestorlek vi har – för närvarande en tvåbarnsnorm – och med hjälp av preventivmedel. Inte med aborter.

Ett samhälle, som inskränker en kvinnas frihet att själv bestämma om hon vill föda eller ej, kan teoretiskt sett också förbjuda henne att föda ur samhällets synpunkt mindre värdiga foster. Är detta, att lägga beslutet i kvinnans hand, säkraste sättet att gardera sig mot det skrämmande perspektivet av ett samhälle som i fosterdiagnostikens förlängning skulle aktivt ge påtryckningar till abort av de handikappade fostren? – De svåra avgörandena kommer först med förfinade metoder att upptäcka också små handikapp – som diabetes . . .

I den konfirmationsundervisning jag fick, och som utgick från en katekesutveckling av annorlunda halt än dagens pladdriga bilderböcker för konfirmander, talades mycket om överträdelsesynder och underlåtenhetssynder. De förra är relativt lätta att upptäcka. De senare betydligt svårare, men därför inte mindre viktiga att vara uppmärksam på.

Det är lätt, i synnerhet om man själv p g a kön, ålder eller andra omständigheter aldrig själv kan hamna i en abortsituation, att belägga den kvinna som gjort abort med överträdelsesynd.

Men vilka är de, allas våra underlåtenhetssynder, som placerat henne i abortsituationen? Är inte det den viktiga frågan?