Människan och djuren i bibeln

Aristoteles kallade människan för ett djur begåvat med förnuft: på grekiska zôon logikon, som på latin blev översatt med animal rationale. Han uppfattade också människan som ett ”politiskt djur”, då hon till skillnad från de andra djuren kunde bruka ett artikulerat språk för att bilda olika gemenskapsformer (se Politiken 1,19).

Linné använder i sin tionde utgåva av Systema naturae år 1758 begreppet homo sapiens, eftersom människan till skillnad från djuren kan lära känna tingen, sig själv och Gud. Dessutom kan människan ta hänsyn till ändamålet med sina handlingar.

I den moderna etiska debatten är människans särställning i djurriket och överhuvudtaget inom naturen ibland ifrågasatt. Det förnuftiga och visa djuret handlar ofta på ett oförnuftigt och naturvidrigt sätt, säger man. En del affärsmän och forskare verkar uppfatta djuren som varelser utan känsla. Människan blir i det perspektivet ett av de mest förfärliga djuren.

Utan att gå in i dessa svåra etiska spörsmål, skulle jag här på ett enkelt sätt vilja redogöra för några huvuddrag i bibelns syn på djuren och människan. Bibeln är inget filosofiskt verk, men den återspeglar människans tusenåriga erfarenheter och har varit en viktig utgångspunkt för etiska reflexioner.

Djurens skapelse och deras symbolvärde i bibeln

I bibeln är djuren de varelser i skapelsen som står närmast människan. Detta kommer till uttryck redan i de olika dagar som skapelseberättelsen skiljer emellan. När Gud har fastställt de grundläggande byggstenar-na, ljuset, vattnet, jorden, låter han livet välla fram. Det handlar först om plantorna, med solen och månen som skiner över dem. På femte dagen kommer så de levande djuren till: i vattnet ett vimmel av levande varelser och på himlen ett otal fåglar; däremellan djuren på jorden: boskapsdjur, kräldjur och vilda djur. På sjätte dagen följer människans skapelse, vilken direkt sätts i samband med alla djur som skapades på femte dagen: ”Må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över alla kräldjur som rör sig på marken” (1 Mos 1:26). Djuren skapas alltså i nära samband med männi-skan.

Judarna var i stort sett ett agrarfolk, som mer än många stadsmänni-skor idag stod i ett levande samband med djurvärlden. Det är ett av skälen varför bibeln så gärna tar djur som exempel på olika mänskliga aspekter: fienden kallas för en hund (Ps 22:17), en armé som invaderar kallas för gräshoppor (Jes 33:4). Folket uppfattas som får under en herde (Jer 23:1–8; Hes 34; Joh 10:1–16). Lammet blir sinnebilden för Kristus (Joh 1:29; Upp 5:6) och duvan symboliserar den heliga Anden (Mark 1:10 parr.). Lejonet kan förkroppsliga Kristi kraft men också fiendernas aggressivitet: ”Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot” (Upp 5:5); ”De spärrar upp sina gap som rovlystna, rytande lejon” (Ps 22:14).

Utöver dessa tillfälliga bruk av bilder tagna ur djurvärlden är det viktigt att se de bärande teologiska linjerna i bibeln. Hur förhåller sig djuren till människan i skapelsen, och hur ingår de i det frälsningens drama som beskrivs i bibeln?

Djurens och människans förhållande till varandra

Eftersom både djuren och människorna är underkastade döden kan deras likhet uttryckas på ett något brutalt sätt: ”Människan i all sin glans är utan förstånd, hon liknar de oskäliga djuren. Så går det för dårarna och för dem som lockas av deras tal: likt får drivs de till dödsriket, döden blir deras herde” (Ps 49:13–15). ”Det går människors barn som det går boskapen, dem alla går det lika. Som boskapen dör, så dör också de. Samma slags ande har de också alla. Ja, människorna har inget framför boskapen, ty allt är fåfänglighet. Alla går de till samma mål. Alla har de kommit av stoft, och alla skall de åter bli stoft” (Pred 3:19 f.).

I sådana texter kommer den tragiska känslan till uttryck som männi-skor i alla kulturer har haft: livet dyker upp och försvinner, och detta gäller både människan och djuren. På andra sidor i bibeln uttrycks denna känsla av förgänglighet med hjälp av jämförelser med växterna: ”Människan är som gräset och all hennes härlighet som blommorna i gräset. Gräset vissnar och blommorna faller av” (Jes 40:6–8; citerad i 1 Petr 1:24). Men denna förgänglighet ställs i kontrast till Gud ord: ”Men Herrens ord består i evighet.” Detta har Johannes Brahms tagit vara på i sitt Deutsches Requiem, när han kontrasterar kraften i Guds ord mot allt levandes skröplighet. Här skymtar något som vi återkommer till i frälsningens perspektiv.

Människans närhet till djuren uttrycks på ett enkelt och naivt sätt i den mytiska berättelsen om Noa, som inför den kommande floden räddar ett par av allt levande: av fåglarna, av fyrfotadjuren, av kräldjur på marken. Han skall också ta med sig alla slags livsmedel som föda för de sina och för djuren. Här hjälper människan djuren att överleva.

Men vi har också det omvända förhållandet att djuren bistår männi-skan: Korparna hämtar bröd och kött till profeten Elia vid bäcken Kerit (1 Kung 17:6). En åsninna vägrar att gå vidare på vägen och räddar Bileam trots att denne slår henne tre gånger (4 Mos 22:22–35).

Djuren står så nära människan att de ingår i förbundet som Gud sluter med Noa: ”Se, jag vill upprätta ett förbund med er och med era efterkommande efter er och med alla levande varelser som ni har hos er, fåglar, boskapsdjur och alla vilda djur hos er, alla jordens djur som har gått ut ur arken” (1 Mos 9:9 f.). I Moselagen omnämns de i samband med människor: ”Sex dagar skall du göra ditt arbete, men på sjunde dagen skall du hålla vilodag, för att din oxe och din åsna må ha ro och din tjänstekvinnas son och främlingen må åtnjuta vila” (2 Mos 23:12; jfr 5 Mos 5:14). Människan skall vårda sina djur: ”Du skall inte binda till munnen på oxen som tröskar” (5 Mos 25:4).

Baksidan av denna närhet till djuren är att de kan uppfattas som syndfulla och bestraffas. ”Om en oxe stångar någon till döds, man eller kvinna, så skall oxen stenas, och köttet må inte ätas” (2 Mos 21:28). Dödsstraff gäller också vid tidelag: ”Om en man beblandar sig med något djur, så skall han straffas med döden, och djuret skall ni dräpa. Om en kvinna rör vid något djur och beblandar sig med det, så skall du dräpa både kvinnan och djuret” (3 Mos 20:15 f.). Djuren kan drabbas tillsammans med människorna av straff (t. ex. 2 Mos 11:5, när alla förstfödda egyptier och deras förstfödda djur drabbas). Men de kan också vara ålagda att göra bot tillsammans med människorna: ”Ingen männi-ska må smaka något, inte heller något djur vare sig av fäkreaturen eller småboskapen, de må inte föras till bet, ej heller vattnas. Och både människor och djur skall hölja sig i sorgdräkt och ropa till Gud med all makt” (Jona 3:7 f.).

Är människan mer betydelsefull än djuren?

I en del av de religioner som judarna kom i kontakt med vördade man djuren som heliga varelser. Ett typiskt exempel är den egyptiska, där gudar och gudinnor förkroppsligades som djur. Bibeln är kritisk mot denna kult. När Mose dröjer sig kvar på berget Horeb i sitt samtal med JHWH gör israeliterna en guldkalv och säger: ”Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.” Herren säger då till Mose: ”De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig ett gjutet beläte” (5 Mos 9:12). Gud vill förgöra folket, men Mose lyckas rädda en del av det. Denna berättelse tar avstånd från förkroppsligandet av JHWH i en djurgestalt.

Profeterna, i synnerhet den andra Jesaja, fortsatte polemiken mot att göra en bild av JHWH; men då kan det också röra sig om en gud i mänsklig gestalt: ”Avgudamakarna är allasammans idel tomhet, och deras kära gudar kan inte hjälpa. Deras bekännare ser själva inget och förstår inget. Därför måste de också komma på skam. Om någon formar en gud och gjuter en gudabild, så är det honom till ingen nytta … Träsnidaren gör en mansbild, en prydlig människogestalt, som får bo i ett hus” (Jes 44:9 ff.). Här ser vi att polemiken mot guldkalven visserligen var riktad mot de egyptiska gudagestalterna, men att kritiken också gäller en framställning av JHWH i människogestalt.

Den israelitiska religionen blir alltmer anikonisk, dvs Gud kan inte avbildas. I templet bor han i tomrummet mellan keruberna. Bibeln som hade framställt människan som Guds avbild kritiserar alltså att man omvänt gör sig en avbild av JHWH. Denna kritik finns också i Nya testamentet, när Paulus förebrår både judar och hedningar all avgudadyrkan: ”Guds vrede uppenbaras från himlen och drabbar gudlöshet och orätt hos de människor som håller sanningen fången i orättfärdighet. De ville gälla för visa, men blev till dårar. De bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur” (Rom 1:18 ff.). Lägg märke till att Paulus här nämner både människorna och de djur som förekommer i skapelseberättelsen. Det är lika förkastligt att framställa Gud som människa och som djur. Där har människan inget företräde.

Men bibeln har ändå den uppfattningen att människan står över djuren. Enligt 1 Mos 2:20 är det Adam som ger namn åt alla djur. Han finner bland alla djur inte någon hjälp, sådan som anstår honom. Det är då Herren låter en tung sömn falla på mannen och bygger en kvinna av mannens revben. Denna mytiska berättelse, som egentligen inte behöver läsas i ett perspektiv av under- och överordning, vill framför allt understryka samhörigheten mellan man och kvinna: ”Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen” (1 Mos 2:23). Adam som i början presenteras nästan som androgyn, eller åtminstone som sexuellt odifferentierad, formas till man och kvinna, eftersom det i hela djurvärlden inte finns någon varelse som kan vara honom till hjälp. Här finns inbyggd en uppfattning om att människan skiljer sig från djuren.

Vi har redan sett att människan inte får umgås sexuellt med djuren. Därutöver får människan lov att döda djuren för att livnära sig. Enligt 1 Mos 9:3 f., säger Gud till Noa och hans söner: ”Allt som rör sig och har liv skall ni ha till föda. Som jag har gett er gröna örter, så ger jag er allt detta. Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skall ni dock inte äta.” Här finns i alla fall en skillnad mot plantorna: djuren har blod i sig, som liknar människans blod och därmed det som bibeln kallar för ”själ”. Det förblir viktigt att respektera djurens och människans blod eller själ.

Tydligare anges människans storhet i första skapelseberättelsen: ”Låt oss göra människan till vår avbild, till att vara oss lika. Och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på marken” (1 Mos 1:26 ff.). I mer poetisk form sägs det i Ps 8:6–9 (i den nya översättningen): ”Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter: får och oxar, all boskap, och markens vilda djur, himlens fåglar och havets fiskar, allt som vandrar havets stigar. Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden.”

Detta med ”lägga under” har ofta missförståtts och lett till en exploa-tering av djuren som enligt min mening inte är förenligt med bibelns huvudbudskap. En av de stora bovarna i västerlandets historia har varit filosofen René Descartes, som hade en mekanisk uppfattning om djuren. Han frånkände dem ett egentligt själsliv.

Bibeln ser en viss hierarki i skapelsen, där människan står mellan djuren och änglarna. Men det betyder inte att människan får plåga djur och bete sig hänsynslöst mot dem. Jag har redan anfört de bibliska ställen som behandlar djuren med respekt. I det kristna sammanhanget har man varit mån om att understryka hur djuren på julnatten var med i stallet där Jesus föddes. Mer än någon annan kristen förkunnare har Franciskus av Assisi förstått detta, när han åskådliggjorde Jesu männi-skoblivande med hjälp av julkrubban, där oxen, åsnan och fåren hade sin självklara plats. Franciskus har ju också blivit djurens speciella skyddshelgon: han umgicks med dem på ett naturligt sätt och kunde timtals samtala med dem. Detta återspeglar mycket av den känsla och vördnad som finns för djuren i bibeln.

Paradiset och syndafallet

I paradiset rådde enligt bibeln en harmoni mellan djuren. Det fanns inte någon uppdelning mellan vilda och tama djur. Det är Adams och Evas synd som förstörde skapelsens balans. Paulus uttrycker det på följande sätt: ”Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas” (Rom 8:20 f.). Texten förblir dunkel. Kanske finns här anspelningar till den Onde som genom Adams synd får härska i skapelsen och rubba dess jämvikt.

I utopiska visioner kan bibeln teckna en värld där balansen återställs. Under Guds beskydd kan Daniel vistas i en lejongrop utan att skadas. Daniel själv säger: ”Min Gud har sänt sin ängel och stängt lejonens gap, så att de inte har gjort mig någon skada” (Dan 6:19 ff.). I Ps 91 tecknas en messiansk tid i vilken den som sitter under den Högstes beskärm kan gå ”över lejon och huggormar”. I Mark 1:13 berättas det att Jesus levde bland de vilda djuren och att änglarna betjänade honom. De lärjungar som den uppståndne Jesus skickar ut skall ta ormar med sina händer utan att bli skadade (Mark 16:18; jfr Apg 28:3–6).

Ett paradisiskt tillstånd skall uppstå i de messianska tiderna: ”Då skall vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar, och lejon och gödboskap skall samsas ihop, och en liten gosse skall valla dem. Kor och björnar skall gå och beta, deras ungar skall ligga tillsammans, och lejon skall äta halm liksom oxar. Ett dibarn skall leka invid en huggorms hål och ett avvant barn sträcka ut sin hand efter giftormens öga” (Jes 2:6–8; jfr 65:25).

I en skapelse som övervunnit syndens makt kommer även döden som hotar djur och människor att försvinna: ”När det förgängliga kläs i oförgänglighet och detta dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: ’Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd?’ Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus” (1 Kor 15:54–57). Paulus preciserar här inte om djurens död också förintas. Men på ett annat ställe som jag redan anfört uttrycker han sig kryptiskt om att hela skapelsen hoppas bli befriad ur sitt slaveri under förgängelsen: ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor” (Rom 8:21 f.). Vi vet inte om djuren också ingår i den nyskapelse som Nya testamentet talar om i samband med Jesu uppståndelse. Gamla testamentets uppdelning mellan rena och orena djur, parallell till uppdelningen mellan Israel och hedningarna, är upphävd i Kristus. Genombrottet gjordes i den kristna församlingen tack vare Petrus syn i Joppe som det berättas om i Apg 10–11. Petrus ”såg himlen öppen och det kom ner något som liknade en stor linneduk. Hängande i sina fyra hörn sänktes den ner på jorden, och i den fanns alla markens fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar. En röst sade till honom: ’Petrus, slakta och ät!’ Petrus svarade: ’Nej, nej, herre! Aldrig har jag ätit något oheligt och orent’. Då hörde han för andra gången en röst: ’Vad Gud gjorde till rent skall inte du göra till orent’.” Så småningom, när Petrus också får höra om den fromme hedningen Cornelius syn, kommer han till insikt om att Gud inte gör skillnad mellan judar och hedningar, i tron på Kristus.

Djuren och offerkulten

I Gamla testamentet liksom i många andra religioner spelar offerkulten en stor roll. I Tredje Mosebok beskrivs utförligt alla dessa riter, bland vilka påskalammet har en speciell betydelse i samband med Israels befrielse ur Egypten. Hosea säger kritiskt i Herrens namn: ”Jag har behag till kärlek och inte till offer, och till Guds kunskap mer än till brännoffer” (Hos 6:6). Liksom Psaltaren: ”Till slaktoffer och spisoffer har du inte behag – öppna öron har du givit mig – brännoffer och syndoffer begär du inte” (Ps 40:7). De kristna tog vara på dessa texter, när de förstod att med Jesu offerdöd tog djuroffren slut. Utförligast beskrivs detta i Hebreerbrevet: ”Blod från tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder. Därför säger Kristus när han inträder i världen: ’Offer och gåvor begärde du inte, men, en kropp har du danat åt mig. Brännoffer och syndoffer gladde dig inte. Då sade jag: Se, här är jag. Som det står skrivet om mig i bokrullen har jag kommit, Gud, för att göra din vilja … Efter denna Guds vilja har vi helgats genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla” (Hebr 10:4 ff.). Det är intressant att även många judar idag inte vill uppta djuroffer i templet i Jerusalem.

Genom djuren är hela frälsningens förlopp synliggjort: synden som splittrar; avgudadyrkan som avlägsnar oss från Herren; skillnaden mellan ren och oren, som skapar konflikter mellan judar och hedningar; offer till Gud som ersätts av Jesu enda offer; räddningen i Noas ark och drömmen om ett paradis, där skillnaden mellan vilda och tama djur upphävs. Djuren förtydligar alltså för människan hur hela skapelsen skall nås av frälsningen genom Jesus Kristus.

De stora linjer som bibeln tecknar präglar fortfarande mycket av våra diskussioner om djurens och människans förhållande till varandra. Bibliska tankar utgör också ofta grunden för dem som med en humanistisk utgångspunkt fortsätter att hävda människovärdet utan att därför glömma människans ansvar för djuren. Bibeln behöver naturligtvis kompletteras med filosofiska analyser om människan och naturen, men vissa av dess perspektiv kan fortfarande ge värdefulla bidrag till sådana studier.

Artikelförfattaren är professor em. i Nya testamentets exegetik i Uppsala