Pius XII och judarna

Vad Pius XII gjorde eller skulle ha gjort under andra världskriget debatteras än en gång i media. Diskussionen har på nytt aktualiserats av en bok med titeln Hitler’s Pope, skriven av en brittisk journalist, John Cornwell. Boken, vars titel ger en tydlig signal om Cornwells slutsats, har sina brister som vetenskapligt historiskt verk, men den håller på att bli en bestseller. Författaren gör anspråk på att ha grävt fram nya dokument, men recensenterna anmärker på hans starka beroende av ett fåtal sekundära källor. Boken har fått en förödande kritik i The Tablet och i den europeiska upplagan av Newsweek.

Det räcker emellertid inte att påpeka irrelevanta fakta i Cornwells bok. Kyrkan måste öppet möta de anklagelser som riktats mot Pius XII för hans tystnad om judeutrotningen under kriget. Kyrkan har aldrig hävdat att påvar är perfekta och aldrig gör misstag. Om vissa anklagelser mot Pius är berättigade är det bättre att erkänna dem och be om förlåtelse som påven Johannes Paulus II rekommenderat. Å andra sidan finns det ingen anledning att tiga inför faktiska fel, historiska misstolkningar och ont förtal. När allt kommer omkring var det Hitler och inte Pius som var judarnas och mänsklighetens fiende.

Några av de frågor som omger Pius påstådda tystnad är komplicerade och inte enkla att lösa. Men mycket står klart. Pius var inte Hitlers påve. Han förkastade Hitler och nazismen. Visst älskade han Tyskland och den tyska kulturen, men det är ingen synd. Å andra sidan önskar vi idag, utifrån vad vi nu vet, att han skulle ha varit tydligare. Vi önskar likaså att de allierade i sin militära strategi hade prioriterat att sätta stopp för folkmordet.

Varför var inte Pius mer talför? Många skäl har anförts av hans försvarare och dessa förtjänar att undersökas utifrån historisk relevans och moralisk halt. För det första, så argumenterar man, gjorde han uttalanden som var väldigt klara för var och en som kunde förstå Vatikanens diplomatiska språk. Skulle klarspråk gjort någon skillnad? De som tror att holocaust och kriget skulle fått sitt slut genom påvens ord övervärderar påvedömets makt och undervärderar Hitlers ondska.

För det andra hoppades Pius att han skulle kunna agera som en opartisk medlare för att få ett slut på kriget. Detta är inget annat än en orealistisk dröm som stupar på att de allierade insisterade på villkorslös kapitulation och på att tyskarna misslyckades med att lönnmörda Hitler.

För det tredje fruktade Pius att hans uttalanden skulle leda till att katolikers och and-ras liv skulle sättas på spel och inte alls hjälpa judarna. Det är en sak att bli dödad som en profet och något helt annat att andra får lida för ens ord. Diktatorer brukar ofta angripa familj, vänner och kollegor när de inte kan komma åt den person som hotar dem.

För det fjärde gömdes judar i italienska kloster och inom Vatikanens murar. Skulle dessa judar ha gått förlorade om påven varit mer tydlig? Skulle vi idag inte ha betraktat honom som dum och naiv om hans ord verkligen hade förorsakat att dessa judar hamnat i koncentrationslägren?

Slutligen har det påståtts att Pius inte kände till omfattningen av holocaust förrän kriget var slut.

Är dessa historiska skäl adekvata och moraliskt hållbara? Var Pius beslut riktigt? Vad skulle ha hänt om han varit mer frispråkig? Detta är legitima frågor för historikerna att ägna sig åt och de kommer att diskuteras under många år. Det framgår att Pius själv var osäker. Säkert önskar många människor idag att han varit frispråkigare. Å andra sidan hade han få kritiker under sin livstid och när han dog var strömmen av beröm från kristna och judiska ledare överväldigande.

På denna punkt skulle det vara nyttigt att tillsätta en internationell kommission av katolska och judiska historiker för att gå igenom både publicerat och opublicerat material i Vatikanen på ett professionellt sätt. Ett sådant studium föreslogs redan 1992 av kardinal Joseph Bernardin. Man skulle sannolikt komma fram till att Pius var en god men bräcklig människa som försökte göra sitt bästa i en förskräcklig situation. Han tvingades att fatta beslut under olidliga omständigheter varav vissa var felaktiga men inte nödvändigtvis onda.

Det är av största vikt att kontroversen om Pius XII inte förstör de framsteg som skett i de katolsk-judiska relationerna på senare år. Många judar (liksom många katoliker) reagerar starkt mot idén att helgonförklara Pius. I själva verket vore en saligförklaring nu inopportun. Kyrkan har inget trängande behov av ytterligare en kanoniserad påve. Pius XII skall bedömas av professionella historiker och inte utlämnas åt tjocka rubriker och kontroverser.

Översättning: Anna Maria Hodacs