Människan och hjärtat

Att be med hjärtat

Nutidsmänniskan har svårt att tala om bönen och ännu svårare att be. Kanske därför att hon inte riktigt vet vad hon skall be med. Vår kropp har olika organ, som alla har en egen funktion. Men vi kan med rätta undra om det i vår kropp inte finns ett organ, vars funktion är att be. Vi ber med läpparna och med munnen. Vårt förstånd och vår fantasi använder vi för att meditera. Vi säger att vi upplyfter vårt hjärta till Gud. Läppar, mun, fantasi, förstånd, hjärta… Vad menar vi med dessa ord? Vilket innehåll har de? Vad ber vi egentligen med?

Varje människa blev skapad av Gud med ett organ som i första hand är bestämt till att försätta henne i ett tillstånd av bön. I första Mosebok läser vi att Gud skapade människan av stoft från jorden och inblåste sin livsande i henne. Så skapade Han människan till sin avbild. Han tände en gnista av sin ande i henne. Nu vet vi kristna, att Guds ande är den helige Ande, i vilken Fadern och Sonen uttalar sin ömsesidiga kärlek. Med andra ord, den helige Ande är Faderns och Sonens eviga och gudomliga bön. Ty att be är ingenting annat än att man på ett eller annat sätt uttalar sin kärlek.

När vi bär en gnista av denna Guds Ande, betyder det att det finns en andlig livsprincip i oss; ett andligt organ som är skapat för att, i likhet med Guds Ande, ”be utan uppehåll” (1 Tess. 5:17). Aposteln Paulus skriver att Anden själv instämmer med vår ande (Rom. 8:16). Den helige Ande intygar att vår ande, liksom han, är källan till bönen. I människans inre finns Guds ande som ett frö till bön. Det är alltså självklart att en människa som sällan eller aldrig ber, går mot sin egen natur. Hon förnekar på så sätt sin andes väsentliga behov. Den människa som inte ber, är svårt handikappad, för hon lever med ett inre organ som inte fungerar. Hon lemlästar sig själv.

Att be är något lika naturligt för människan som att andas. Bönen är för henne något självklart, en instinkt. Tyvärr är det för de allra flesta en bortglömd instinkt, som de med sin fallna natur måste öva in på nytt. Vi måste ånyo göra vårt inre organ, som vi ber med, funktionsdugligt.

Hjärtat

Under seklernas lopp fick detta organ olika namn; men de betyder i grund och botten detsamma. I Bibeln kallas detta organ för ”livsande”, själ; men dess äldsta namn är ”hjärtat”. Hjärtat har en central plats i Bibeln. I Gamla testamentet pekar hjärtat på människans innersta. Liksom hjärtat i kroppen är kroppens centrum, det organ varifrån livet utgår, är hjärtat i andlig överförd bemärkelse personlighetens centrum. I Nya testamentet utvecklas detta begrepp vidare. Hjärtat är skilt från allt det som våra yttre sinnen kan förnimma, och framförallt från ”köttet”. Det är sätet för våra andliga förmögenheter; för vår personlighet. Därifrån kommer tankar, känslor och avgöranden. I GT är människans karaktär lokaliserad i detta centrum. Ur hjärtat kommer våra synder, våra goda och onda böjelser: avundsjuka, vrede, högmod, men också glädje, frid och barmhärtighet. Det utkorade folket har inte alltid vänt sitt hjärta till Gud. Det nalkas honom med sina läppar, men låter sitt hjärta vara långt ifrån honom. Gång på gång måste Guds profeter träda upp för att folkets hjärta skulle vända tillbaka till Herren. ”Nu må ni vända om till mig av allt edert hjärta, säger Herren… Ja, riv sönder edra hjärtan, icke edra kläder och vänd om till Herren eder Gud” (Joel 2:12).

Bara ett hjärta av kött kan pulsera och ge liv åt hela kroppen. Det är underbart för en mor att känna sitt barns hjärta slå, när hon tar det i sin famn; att kunna höra det. I ett sådant levande hjärta kan Jesus Kristus ta sin boning; i ett hjärta som slår i takt med Guds hjärta, med Guds helige Ande, och öppnar sig vidöppet för hans kärlek. Såsom det lilla barnet i sin mors sköte öppnar sitt hjärta för att ta emot det varma, livgivande blodet från moderns hjärta, så skall vi leva med öppet hjärta, för att kunna ta emot den livgivande kärlek, som springer fram ur Guds hjärta. Detta Guds hjärta blev i Jesus till ett människohjärta; saktmodigt och ödmjukt, och det blev genomborrat för vår skull, för att vårt hjärta på nytt skall öppnas. Genom synden hade människans hjärta blivit ett stenhjärta; ett dött hjärta. Jesus gav oss genom sin Ande ett nytt hjärta. Ett nytt liv blev tänt i oss, likt eld i vårt blod. Jesus känner vårt hjärta. Han utforskar det, (jfr Rom. 8:27). ”Saliga är de som sörjer, saliga de saktmodiga, saliga de barmhärtiga.” Allt det är egenskaper hos någon som har ett rent hjärta. ”Saliga är de renhjärtade”, säger Jesus, ”ty de skall se Gud” (Matt. 5:5-7). Jesus menar att en kristen skall söka hjärtat. Han skall undvika allt som fördunklar hans hjärta, så att det helt står öppet för ljuset; för Gud är ljus, kärlekens ljus.

Det är tydligt att hjärtat som personlighetens centrum enligt Bibeln är mer än ett säte för viljan, förståndet och känslan. Med mänskliga ord kan vi inte adekvat tolka vad det här är frågan om. När jag säger: ”Jag älskar min vän av hela mitt hjärta”, är det mer än att älska honom av hela mitt förstånd och av hela min vilja och med all min känsla. En människa med ett stort hjärta är mer än en människa med stor vilja. Jag älskar med hela min existens, med mitt djupaste jag, mitt väsens djupaste kärna, där jag är mig själv och bara mig själv, och varifrån mitt liv oupphörligt porlar fram liksom ur en aldrig sinande källa.

Tillbaka till hjärtat

I det vardagliga livet förblir vårt hjärta mestadels fördolt. Det får inget tillfälle att komma upp till ytan av vårt medvetande. Vi bor hellre i våra yttre sinnen, i våra intryck och i våra känslor. Och när vi skall leva på en djupare nivå råkar vi oftast in i abstraktioner; vi mediterar, vi jämför, vi drar logiska konsekvenser. Men under tiden slumrar vårt hjärta, och det pulserar inte i takt med den helige Andes hjärta.

Vi har i viss mån förlorat vårt levande hjärta. Det är en viktig uppgift för varje kristen att på nytt finna vägen till sitt hjärta. Han är en pilgrim som vallfärdar till en okänd inre rymd; han håller på att söka efter sitt hjärta, den inre förborgade kärnan. Var och en bär inom sig det som aposteln Petrus kallar för ”hjärtats fördolda människa” (1 Petr. 3:4). Denna människa är vårt äkta jag; allt det övriga är skrymtaktigt sken, mask, fasad. Det är hjärtats fördolda människa som möter Gud i bönen och som av Jesu Ande får ett nytt och okänt namn, som ingen annan känner. Detta namn blir för evigt skrivet i Jesu kärlek. Men än så länge är vi på väg till vårt hjärta… En upptäcksresa som det lönar sig att riskera, även om den är mödosam och kräver all vår energi. Vi får väl påstå att vår viktigaste uppgift här på jorden, vårt mål, är att söka och finna vårt hjärta, och erfara att vårt hjärta befinner sig i ett tillstånd av bön.

Men vi har en hjälpare som vi tog emot i dopet: den helige Ande som Jesus har sänt till oss för att ta vårt hjärta i besittning. Den helige Ande har blivit ande av vår ande, bön av vår bön, för han ber i oss med ordlösa suckar: ”Abba, Fader”, (jfr Gal. 4:6). Han stimulerar och förverkligar vår andes bön, vårt hjärtas bön, som vi alltid bär inom oss som en fördold skatt, en kostbar pärla, och det är mödan värt att sälja allt vi har för att köpa den. Den helige Ande är den som visar vägen, och är själv vägen till vårt hjärta. Och vi är inte, eller knappast, medvetna om det. Vi är döva för hans röst och blinda för hans ljus.

Det är på tiden att vi, såsom den helige Berhnard av Clairvaux säger, ”går tillbaka till vårt hjärta. Redire ad cor!” Det betyder att vi så småningom måste vänja oss vid att leva med ett bedjande hjärta. Med andra ord: vi skall leva ett böneliv genom att aktualisera den bön som ligger som ett frö i vårt hjärta och väntar på att kunna växa, mogna och bära frukt. Om vi inte gör det, då somnar vårt hjärta. Bönen, som ligger fördold i det, blir ineffektiv. Vi handlar som den late och oduglige tjänare evangeliet talar om, (jfr Matt. 25:14-30). Han gömde sin talent i jorden i stället för att förvalta den med vinst genom att sätta in den på bank. Så är bönen i vårt hjärta en talent som måste ge avkastning. Den måste gro och spira upp i den yttre zonen av vårt medvetande, i våra förmögenheter och sinnen. Vårt psyke, vår kropp, hela människan måste vibrera i takt med bönens rytm. Då kan man verkligen tala om ett böneliv, och då uppfyller vi aposteln Paulus uppmaning att ”be vid alla tillfällen i Andens kraft”, (Ef. 6:18), ”utan uppehåll”, (1 Tess. 5:17). Vi skall sjunga och spela inför Herren i våra hjärtan. Vi kommer att tala till varandra med psalmer, lovsånger och andliga visor, (jfr Ef. 5:19). För Jesus sade: ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen”, (Matt. 12:34). Även när vi sover, skall vi med bruden i Höga Visan kunna säga: ”Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta”, (5:1). Bön det är ett hjärta som lever och vakar, och låter sig uppfyllas av den helige Ande, (jfr Ef. 5:18). Bön det är vårt inre organ som verkar för fullt med den helige Andes dynamik, det är vårt hjärta som väcks till liv igen.

Bönens metod och askens

Visserligen kan vi försöka be på andra sätt, man resultatet kommer inte att stå i förhållande till våra ansträngningar. Somliga tänker få resultat i bönen genom att lägga stor vikt vid inbillningsförmågan; organet de främst använder är fantasin. Men risken är stor att de bara råkar ut för ännu större tankspriddhet i bönen. Andra menar att det i bönen framför allt är fråga om fromma känslor; i så fall urvattnas bönen snabbt till sentimentalitet. I detta sammanhang talar Johannes av Korset i ”Själens dunkla natt” om andligt frosseri. Man tror att bönens kvalitet beror på ljuvliga känslor. En tredje kategori betonar förståndets verksamhet i bönen. De försöker komma till logiska, klara insikter, men deras bön förblir kall och torr. Den är en abstraktion som står utanför det konkreta livet. Säkerligen, fantasin, förståndet och känslorna får man inte förakta. Men de bär bara frukt när de har sina rötter i ett hjärta som har vaknat upp ur sin sömn. Hjärtats låga måste tända dem så att de själva börjar glöda. Såsom elden genomtränger träet, så att själva träet blir liksom omdanat i eld, på samma sätt skall hjärtats låga förvandla våra själsförmögenheter till eld.

Egentligen måste varje metod som vi tillämpar i bönen bara ha ett enda mål: nämligen att finna hjärtat och väcka det ur dess sömn. Bönen förutsätter ett vaket hjärta. Bön och ett vaket hjärta hör oskiljaktigt tillsammans. Jesus själv har sagt oss hur intimt de är förknippade: ”Vaka och bed”, (Matt. 26:41). Med dessa ord vill han säga att ett sovande hjärta inte kan be.

Men för att kunna väcka hjärtat måste vi först finna det och ta bort allt som spärrar vägen till det. Det gäller att omvända sig, och det i bokstavlig bemärkelse. Det innebär att vi skall vända oss från det yttre, från allt det som står utanför oss, för att kunna gå tillbaka till vårt inre, till vårt centrum. Det är alltså fråga om en helomvändelse, i stället för att leva utåt, skall man leva inåt; det betyder att vi måste gå vägen tillbaka till vårt hjärta, till vårt väsens medelpunkt, där vi stöter på vårt djupaste jag, på Guds avbild i oss. Vi skall ständigt söka vårt hjärta.

Bönens askes består alltså i att vi undviker allt som förhindrar eller försvårar detta vårt sökande, allt som drar oss utåt, bort från vårt inre, bort från vårt hjärta, bort från den dyrbara pärla som ligger gömd i det: bönen. Bönen är skatten i hjärtats åker. Detta är en bild som andliga författare sedan gammalt har tillämpat. För att kunna köpa denna pärla, denna skatt, måste vi sälja allt vi äger, (jfr Matt. 13:44-46).

Bönens resultat

Ibland ger Gud oss nåden att få skåda en glimt av denna skatt, för att stimulera oss. För det krävs mycket arbete och möda till att gräva upp den. Vi kommer att slita hårt ”i vårt anletes svett”, (I Mos. 3:19). Men vårt arbete blir inte resultatlöst. Redan under själva arbetet får vi njuta av dess frukter. Arbetets möda är vår glädje och ger oss frid. Den frigör vårt hjärta. Så småningom kommer vi att vara i stånd till att höra och lyssna till vårt hjärta. Och då upptäcker vi, med förvåning kanske, att det redan bad utan att vi visste det, att det fångar upp den helige Andes ordlösa suckar. Vi inser nu med all tydlighet att vår bön är ingenting annat än att vi medvetet överlämnar oss av hela vårt hjärta åt den helige Andes bön i oss. Men det förutsätter

att vi river ner muren mellan vårt hjärta och det oäkta ”jaget”, som vi, under många år kanske, byggt upp med stolthet och självbelåtenhet. Just denna mur gjorde att ”jaget” blev en fasad, ett konstgjort ”jag”. Vi måste kasta masken för Gud, för att kunna upptäcka det äkta jaget: själva vårt hjärta, åkern med den dyrbara pärlan.

Att be det är att leva och arbeta med hjärtat. För att kunna göra det skall vi alltid använda samma teknik, nämligen: att frigöra vårt hjärta från alla yttre höljen och i stillhet lyssna till det, för att kunna höra den helige Andes bön, och slutligen med hela vårt hjärta förena oss med denna bön. Ty den fullkomliga bönen består i att den helige Andes bön blir vår egen bön.

En bysantisk munk från medeltiden skrev: ”Den som noggrant ger akt på sitt hjärta och inte tillåter att fantasier och bilder tränger sig in, kommer ganska snart att märka hur hans hjärta av naturen frambringar ljus. Såsom kol tar eld, såsom ljus antänds, så upptänder Gud vårt hjärta med kontemplationens flamma. Det är han som alltsedan vårt dop bor i vårt hjärta”. (Hesychius

av Batos, Centuria 11,3). Dessa ord är fortfarande aktuella för alla som vill be med sitt hjärta.

Det kan hända att vi under många år har bett på olika sätt och använt olika slags böneteknik. Men vår bön förblir så att säga något konstlat. Den framspringer inte spontant ur vårt inre. Vi ber med läpparna, med munnen, med förståndet, med känslorna och fantasin. Men vi har inte lärt oss att be med hjärtat. Det finns i oss liksom en källa, som är täckt med en stor sten. Om så är fallet, får vi ändå inte tappa modet. Med apostlarna skall vi säga till Jesus: ”Herre, lär oss att bedja”. Jag är säker på att Jesus på ett visst ögonblick kommer att ta bort stenen, så att källan blir till en aldrig sinande, alltid porlande brunn. Då skall vi förstå, att vi under alla dessa svåra år då vår bön syntes vara fruktlös, levde med ett bedjande hjärta. Men vi anade det inte. Nu är stenen borta. Vi har funnit vårt hjärta, bönens inre organ. Nu kan vi verkligen bedja spontant med hjärtat. Vi har kommit till oss själva. Vi har kommit hem och ser allt med nya ögon, hjärtats ögon. Ty att bedja med hjärtat, det är att se med hjärtat. Nu förstår vi att den fullkomliga bönen kallas för kontemplativ bön.

Olika sätt att se

En bönens människa är en kontemplativ människa. Det latinska ordet ”contemplari” betyder: att betrakta, att skåda, att se med en djup blick. En bedjande människa är en seende människa. Den som ser bättre, lever intensivare. Den som lever djupare, ser fullkomligare. Vi kan väl påstå att den som ser bättre ber intensivare, och att den som ber djupare ser fullkomligare.

Det finns tre olika sätt att se på. Den som ser sämst är den ytliga människan. Hon ser bara med kroppens ögon, med en hastig blick, som en turist, som vill komplettera sin samling diabilder. Den ytliga människan ser obetydliga ting. På henne tillämpas psalmistens ord: ”Han har ögon och ser icke”, (Ps. 115:5). Den som ser med kroppens ögon ser med tomma och trötta ögon, för han ser bara sken och lögn, han ser saker och ting på ytan. Han är en ”köttets” människa.

Den rationella människan ser bättre, för hon ser med förståndets ögon. Hon planerar, rationaliserar, effektiviserar och knyter affärsförbindelser. Den rationella människan ser nyttiga ting. Den franske författaren Saint-Exupery har i sin bok ”Den lille prinsen” gett oss ett enkelt exempel på den rationella människan i en affärsmans gestalt. Det är en affärsman som tillverkar piller, perfekta till att släcka törsten. Man skall ta ett av dessa piller i veckan, så behöver man inte längre dricka. ”Men varför säljer du sådana piller?”, frågar den lille prinsen. ”De är mycket tidsbesparande”, svarar affärsmannen, ”experterna gjorde uträkningar, och de drog slutsatsen att man på det sättet sparade femtiotre minuter i veckan”. ”Och vad gör man då med dessa femtiotre minuter?”, undrar den lille prinsen. ”Man kan göra allt man vill”, är affärsmannens svar. ”Om jag hade femtiotre minuter till mitt förfogande”, avslutar den lille prinsen,” då skulle jag helt sakta gå till en källa…”

Den som går till källan, är den som går till hjärtat. Han är en inre människa, en hjärtats människa. Det är han som ser bäst, för han ser med hjärtats ögon. Den inre människan slösar bort och förspiller sitt hjärta. Hon knyter vänskapsband. Vad det innebär kan vi se hos den lille prinsen, som Saint-Exupery skrev om. Den lille prinsen hade bett räven att komma och leka med honom, men det ville den inte. ”Jag kan inte leka med dig”, sade räven, ”för jag är ännu inte tam”. ”Vad innebär det att bli tam?”, frågade den lille prinsen. ”Det betyder att man knyter vänskapsband”, svarade räven, som går utförligare in på saken. ”Du är ännu bara en liten pojke för mig, lik tusen andra små pojkar. Jag behöver inte dig, och du behöver mig lika lite. Jag är bara en räv för dig, lik tusen andra rävar. Men om du gör mig tam, kommer vi att behöva varandra. Du kommer att vara den ende i världen för mig, och jag kommer att vara den ende i världen för dig.”

Teresa av Avila, en hjärtats människa

Den som ser med hjärtat ser det väsentliga, ser den ende i världen. Han ser sin vän. En kristen som har funnit hjärtat och ber med det, ser den ende i sitt liv. Han ser Jesus. Ett frapperande exempel på det är den heliga Teresa av Avila, (1515-1582), en spansk karmelitnunna, som reformerade karmelitorden; ett helgon och en mystiker. I sina verk, framförallt i ”Fullkomlighetens väg” och ”Den inre borgen” beskriver hon vägen till hjärtat, som inte är något annat än den inre bönens väg. Även för henne är hjärtat personlighetens kärna i biblisk mening. Denna har man slutgiltigt nått då man hunnit fram till den inre borgens sjunde våning. Teresa såg med hjärtat och förlorade det, ty hon såg Jesus. Han var den ende för henne. ”Jesus, du ser mitt hjärta”, sade hon, ”jag lägger det i din hand”. Teresa av Avila blev Teresa av Jesus. Hon såg det väsentliga. Hon såg Jesus av Teresa, och knöt vänskapsband med Honom.

Denna vänskap var hennes liv. Att leva var för Teresa ingenting annat än att vandra i Jesu närvaro att ha en vän vid sin sida, som man inte längre kunde bli av med. ”Menar du”, skrev hon till sina systrar, ”att det är av föga vikt att ha en sådan vän vid sin sida? Prisad vare Han, som alltid är en vän, när vi söker hans vänskap”. (Brev 2 nov. 1570.) Denna vänskap var hennes bön. Teresas mystiska lära kan med rätta karakteriseras som en vänskapens mystik. Hennes inre bön var affektivt präglad, utan att urarta till sentimentalitet eller jakt efter upplevelser. Att hålla inre bön, det var, som hon skrev i sin självbiografi, som att umgås med en vän som vi vet älskar oss, och som vi därför ofta träffar för att ensamma och förtroligt tala med. I bönen gäller det alltså inte att med förståndets ögon skåda djupare och djupare in i Guds hemligheter, utan att med hjärtats ögon se den ende i sitt liv: Jesus. Framsteg i bönen består inte i att tänka mycket, utan i ”att älska mycket”. I bönelivet spelar hjärtat, kärleken, en långt viktigare roll än förståndet.

Teresa hade ett hjärta och hon hade Jesus. Hon visste att hon var gränslöst älskad av honom. ”O, kärlek som älskar mig mer än jag kan älska mig själv och mer än jag kan fatta”, utropade hon. Och Jesus bejakade sin kärlek till Teresa. ”Maria från Magdala var min väninna när jag levde på jorden”, sade han till henne, ”du är min väninna nu när jag är i himmelen”.

Teresa kunde inte annat än att återgälda kärlek med kärlek, för hon var en varm människa. Det låg i hennes natur att älska den, som älskade henne. Hon skrev till en priorinna: ”Jag kan försäkra dig, att om du älskar mig, så återgäldar jag dig detta. Det gör mig dessutom lycklig att höra dig säga det. Vår natur är sådan, att den längtar efter att bli återgäldad. Och det måste väl ligga något gott i det, eftersom vår Herre själv längtar efter det… Låt oss försöka likna honom i något, vad det än må vara”, (Brev 8 nov. 1581). Teresa förlorade sitt hjärta till Jesus, därför att Jesus hade förlorat sitt hjärta till henne. I en vision såg hon hur hennes hjärta genomborrades av en glödande spjutspets. När denna drogs ut igen kände hon sitt hjärta glöda av kärlek till Kristus. ”Min Gud, du sårar, men du läker inte”, suckade hon. ”Du sårar, men såret syns inte! Du dödar, men du efterlämnar än mera liv.”

Teresa hade funnit källan. Hon hade funnit hjärtat och bad med det. Den som ber med hjärtat, förlorar sitt liv. Det gällde även för Teresa. ”O liv, i vilket man inte lever! Vilken tomhet, o Herre, att vara utan dig! Vilken obotlig ensamhet!” Teresas liv var inte längre ett ”jag” utan ett ”du”. Ty ett hjärta som ber, är ett hjärta som älskar. Och kärleken har tusen namn. ”Du” var för Teresa ”Jesus”, ”Min konung”, ”min vän”, ”min kärlek”, ”min älskade” och min Brudgum”, ”min Herre och Mästare”, ”mi capitan del auror”, ”min kärleks kapten”. Ett uttryck som vi kan förstå när vi vet att Teresa hade krigarblod i ådrorna! ”Du”, Jesus, var hennes liv. ”Du” var hennes bön. ”Må detta jag dö i mig”, bad hon, ”och må Jesus leva i mig, som är mer än jag, och mer för mig än jag själv”.

Jesus Kristus i centrum

Om Teresas mystik är en vänskaps mystik innebär det också att den är kristocentrisk. För hos Teresa står Kristus alltid i centrum. Och hon kunde inte förstå hur somliga mystiker påstod, att i den mån man går framåt på mystikens väg, Jesu person mer och mer träder i bakgrunden. För henne bestod mystiken inte i att man försjunker i det gudomliga Alltet, utan i det personligaste vänskapsförhållande som finns, nämligen brudförhållandet till Kristus. ”Du, som min själ har kär”, säger Bruden i Höga Visan till Brudgummen. Därför att Teresa bad med hjärtat, såg hon med hjärtats ögon det väsentliga, den ende i sitt liv. ”Du, Brudgummen Jesus” – ”Du i allt och alla”. För den människa som älskar förknippar den älskade med de mest vardagliga ting och händelser i sitt liv, så att den älskade alltid förblir närvarande för henne. Den älskade står mitt i hennes liv. Han är hennes livs hjärta, och påverkar hela hennes existens. Det gällde också för Teresa. Hennes vänskap med Jesus var inte något i det blå; ett känslosvall utan förankring i det konkreta livet. Nej, den drev till handling. Den ville uträtta något för honom. ”Min kärlek”, sade hon, ”vad kan jag göra för dig. Vad vill du att jag skall göra…”

Den som verkligen ber med hjärtat frågar ständigt Jesus: ”Vad kan jag göra för dig?” För kärleken vill engagera sig totalt; den överlämnar sig villkorslöst och ändamålslöst åt den älskade, för att göra det som han vill. ”Giv mig liv, giv död och smärta! Giv mig hälsa, ära, skam! Giv mig strider, giv mig fröjder. Gärna tar jag emot allt från Dig. Vad begär du, Herre, utav mig?” Så bad Teresa. Jesu vilja var hennes vilja. ”Min kärlek, vad kan jag göra för dig?”

Att gå till källan

Vi rationella och effektiva nutidsmänniskor ser alltför mycket med förståndets ögon. I vår västerländska kultur spelar förståndet en långt viktigare roll än hjärtat. ”Jag tänker, alltså är jag till” sade rationalismens filosof, Descartes. Beviset på människans existens är hennes tankeverksamhet. Även en så djupt religiös människa som Pascal definierade människan som ett tänkande rö. Hon är skapad för tanken. Det är hela hennes storhet och hela hennes värde. Denna uppfattning smög sig också in på religionens område, och inte minst när det gällde bönen. Bönen blev mer betraktad som en tankens än som en hjärtats, en kärlekens sak. Så tydde termen kontemplation direkt på förståndets verksamhet, fastän dess väsen är en kärlekserfarenhet av Guds närvaro i hjärtat. Den som ser med förståndets ögon får aldrig kontemplationens gåva. Han kan bara meditera; dvs han besinnar och överväger trossanningar. För han vill göra något och uppnå konkreta resultat. Han vill se något. Hans böneliv betraktas ur en nyttighetssynpunkt. Han är som en affärsman som bara vill förtjäna. Bönen används till egennytta, och därför blir den så tråkig och steril. Måste vi inte medge att denna affärsanda också ibland mer eller mindre besjälar vårt böneliv, så att vänskapens värme och generositet saknas. Om så är fallet måste vi ändra vårt synsätt och helt sakta gå till källan, till hjärtat, för att kunna se med hjärtats ögon.

Då kommer vi inte att se något, utan våra blickar kommer att fängslas av någon: en vän vid vår sida, en vän som vi vet älskar oss, den ende i vårt liv. Vi ser Jesus med hjärtat. Det innebär att vi skall uppleva kärlekens paradox, som består i att vi inte längre vill förtjäna utan slösa bort det nyttiga för att vinna det essentiella. ”Den som vinner sitt liv, han skall mista det”, sade Jesus. ”Och den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.” En kristen som ser med hjärtats ögon förlorar sitt liv, det nyttiga, för att vinna Jesu liv, det essentiella. Han lever inte längre i sig själv, utan Jesus lever i honom. Därför vill han alltid vara hos Honom och umgås med Honom som en vän, för hans liv är Jesus, (jfr Fil. 1:21). För en kristen är beviset på människans existens inte hennes tankeverksamhet utan hjärtats verksamhet. Han säger: ”Jag älskar, alltså är jag till”.

I en tid då kristendomen tycks reduceras till rationella förklaringar och till en nyttomoral, är det absolut nödvändigt att det forns kristna som går tillbaka till källan, till hjärtat, det organ som vi skall bedja med för att kunna bli kontemplativa människor, dvs för att kunna skåda Jesus med hjärtats ögon.

Den helige Johannes Houghton var prior i det första engelska kartusianklostret. Han blev under Henry VIII dömd till döden, därför att han vägrade att erkänna den engelske kungen som den engelska kyrkans överhuvud, i stället för påven. Den 4 maj 1535 släpades han till att halshuggas, tillsammans med tre andra ordensmän. Han hade som prior äran att gå framför de andra. Ännu vid liv togs han ned från galgen, bödeln stympade hans kropp och rev ut hans hjärta, medan hans läppar rörde sig i bönen: ”Jesus, vad kommer Du att göra med mitt hjärta?”, löd hans sista bön.

Att gå tillbaka till hjärtat, det är att be: ”Jesus, vad kommer du att göra med mitt hjärta?”

Litteratur

Johannes av korset, Själens dunkla natt. Karmeliterna, Tågarp och Glumslöv, 1972, 159 s., kr 23:55

Teresa av Avila, Den inre borgen. Karmeliterna, Tågarp och Glumslöv, 1975, 185 s., kr 26:

Teresa av Avila, Fullkomlighetens väg. Karmeliterna, Tågarp och Glumslöv, 1975, 175 s., kr 26:-