Perspektiv på folkrörelsedebatten

Perspektiv på folkrörelsedebatten

Decentralisering och delegering. Lokalt och regionalt självstyrelse eller medinflytande. Rätt för grupper och sammanslutningar likaväl som för individen gentemot den politiska makten. En uppfattning av nödvändigheten att bevara pluralismen i den sociala ordningen gentemot de tendenser till monopolisering och likriktning som innebor i den centrala politiska makten.

Med ovanstående kunde åtminstone delvis syftet med den s k ”folkrörelsekampanjen” återgivas. Om ett sådant program för samhällsutvecklingen torde en tämligen bred uppslutning råda. Men själva ordalagen inledningsvis var hämtade från ett sammanhang, där begreppet ”folkrörelse” inte endast var omnämnt, utan kanske okänt. Samma diskussion om samhällsutvecklingen är alltså möjlig utanför ”folkrörelse-Sverige”, och det finns skäl att anse, att den omfattande svenska debatten trots allt genom fixeringen på folkrörelsebegreppet blivit onödigt trång.

Bakgrunden

Det som utlöst en för sommarsvenska förhållanden ovanligt animerad debatt är några formuleringar i förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram, en kampanj av SSU och inrättandet av en s k folkrörelseenhet i kommundepartementet. I bakgrunden finns en socialdemokratisk debatt om hur centralisering, stordrift och massmedier på något sätt hotar rörelsen i ”rörelsen”.

Folkrörelsedebattens uppkomst inom socialdemokratin har färgat den vidare debatten. På borgerligt håll har man ofta varit starkt misstänksam mot folkrörelsesatsningen. Man har förutsatt eller förutsett att den i stort skulle gälla de socialdemokratin närstående organisationerna, och komma att bli ett sätt att konservera makten, även om folket i val skulle beröva socialdemokraterna regeringsinnehavet. Men folkrörelsedebatten har främst splittrat den socialdemokratiska opinionen i vad de förra kallar ”folkrörelsesocialister” och ”statssocialister”. Som rent partipolitiskt schackdrag kan folkrörelsesatsningen knappast förstås. Delar av arbetarrörelsen är uppenbarligen på snabb reträtt från slagordet ”det starka samhället” och vad det står för. Den socialdemokratiske ideologen Jan Lindhagen konstaterade i Expressen 4 augusti: ”Den nyliberala tanken på det starka samhället’ tycks förvisad till den skuggornas värld där den hör hemma.”

Den borgerliga misstron närs av en oklarhet. ”Folkrörelsesocialisterna” försäkrar eftertryckligt att någon partipolitisk mannamån i folkrörelsesatsningen givetvis är utesluten. Men i debatten med ”statssocialisterna” är man ofta nödgad att argumentera på ett sätt som är ägnat att undergräva tilltron till försäkringarna.

Intresseorganisationer och idéburna rörelser

Den stora fackliga och kooperativa organisationerna har fått en allt viktigare roll i vårt samhälle. En rad problem har aktualiserats: fackligt inflytande i förhållande till politiskt, frågan om dessa organisationer verkligen skall ta ställning i frågor som abortlagstiftning eller stat-kyrka-förhållandet. Organisationernas ökade inflytande har också konsekvenser för minoritetsskydd och rättssäkerhet som alltmer uppmärksammas.

Men den nya folkrörelsedebatten gäller inte i första hand de tunga intresseorganisationerna, utan främst de ideella eller idéburna rörelser som verkar på kultur-, bildnings-, vård- och fritidssektorn.

I utkastet till socialdemokratiskt partiprogram står bl a ”Folkrörelserna och folkrörelseföretagen ges i ökande utsträckning förtroendet att ta hand om samhälleliga uppgifter och verksamheter”. Denna till synes klara mening kan tydligen tolkas på skilda sätt, beroende på bruket av ordet samhälle som synonym till ”det allmänna”, ”stat och kommun” etc. Någon debattör har därför kommit att dra den i och för sig logiska slutsatsen att ”samhällelig” betyder ”offentlig” och att det skulle vara fråga om att överföra offentliga förvaltningsuppgifter till folkrörelserna genom beslut ”uppifrån”. Vi utgår i det följande från att ”samhällelig” anknyter till den traditionella meningen i ordet samhälle. Det blir då en fråga om vilka uppgifter för det gemensamma bästa som skall utföras av offentliga organ och myndigheter och vilka som kan anförtros andra grupper och sammanslutningar.

Den av ”folkrörelsesocialisterna” som tänkt och talat tydligast och mest konkret i denna fråga är Bengt Göransson i Folketshusrörelsen. Han har direkt utpekat på vilka områden vad han kallar ”kommunalismen” misslyckats. Och inte oväntat är det mest slående exemplet ungdomsgårdarna. Det måste i själva verket vara uppenbart för många, och är en naturlig grundval för hela debatten, att en del av senare års offentliga satsningar på kultur-, vård- och fritidssektorn varit så föga framgångsrika.

”Kommunalismen”

Denna problematik blir svårare att helt överblicka om man låter fixera sig vid folkrörelsebegreppet. Detta har bidragit till att folkrörelsernas frihet och oberoende kommit att egentligen få större utrymme än frågan om rollfördelningen mellan offentlig verksamhet och andra samhälleliga organisationers och gruppers.

”Kommunalismens” problem kan studeras i ett helt annat sammanhang. Organisationsexperten Eric Rhenman har nyligen kommit med ett arbete kallat Systemsamhället. Det intressanta synes främst vara försöken att analysera offentliga förvaltningar eller förvaltningsområden som ”system”. Några av hans genom exempel väl underbyggda teser har direkt relevans för frågan om gränsdragningen mellan offentligt och frivilligt i samhällslivet. Nr 3 av hans inledande teser innehåller satsen: ”En stark ‘government’ söker i stället styra utvecklingen indirekt genom sin makt att påverka samhällets organisation.” Dvs i stället för att använda byråkratiska styrsystem på områden, ”där utvecklingsproblemen är de centrala”. Längre fram konkretiserar Rhenman tesen för kommunerna genom uppmaningen: ”Stärk möjligheterna att förverkliga en aktiv målinriktad politik genom att befria de centrala kommunala instanserna från driftsuppgifter.”

”Driftsuppgifter” ”där utvecklingsproblemen är de centrala” motsvarar väl de ”samhälleliga uppgifter” som skulle anförtros folkrörelserna. Men tar man utgångspunkten i samhället och det allmänna bästa, behöver man inte stirra sig blind på det klassiska folkrörelsebegreppet. Utan större ideologiska våndor har ”delegering” skett på vissa områden: ungdomens fritidsverksamhet, bildningsarbetet, folkhögskolorna, allt större delar av rehabilitering av alkoholister och narkomaner.

Å andra sidan upplevde vi nyligen hur förskolan nära nog förvandlades till ett kommunalt monopol. Och riksdagens slutdebatt om invandrarutredningen vädrade delvis ett storsvenskt offentlighetsförmynderi, ovärdigt utredning och proposition. Skälet till att tendensen i dessa fall helt gått emot folkrörelsesatsningen beror möjligen på att det var ”fel” organisationer som var aktuella. Det vore givetvis av intresse att få förklarat varför ”kommunalismen” i förskolan är det enda saliggörande, när den på ungdomsgårdarna har blivit ett fiasko.

Folkrörelsernas reaktion

Om man endast uppmärksammar de historiska svenska folkrörelserna leder debatten till uppenbara orimligheter. De fria kristna samfunden hör självklart till denna kategori, men är det verkligen tänkt att de av denna orsak skulle få andra uppgifter och större resurser än t.ex. den katolska kyrkan?

Reaktionerna på folkrörelsekampanjen har bland de med socialdemokratin mer eller minde lierade rörelserna varit positiv. Kooperationen har dock irriterats av den oklara ställning den tillmätts av dem som velat betrakta diskussionen som en intern arbetarrörelseangelägenhet. Inom övriga rörelser har man varit mer tveksam, fruktat för sitt oberoende och för ökad byråkratisering eller t.o.m. för att inkorporeras i ”statsapparaten”.

Kritiker av folkrörelserna menar att redan nu det mesta av dynamiken försvunnit och att de överlevt sig själva och delvis drar sig fram på tvivelaktigt kommersialism. (Bingo!) Slutsatserna av en sådan bild blir antingen att folkrörelserna inte längre är någonting för det allmänna att satsa på, alternativt att utökat offentligt stöd skulle förkväva vad som finns av offervilja och idealism och fullkomna byråkratisering och ombudsmannavälde.

Men vittnesgilla skribenter har också övertygande kunnat visa både att talet om en vital och ideell guldålder, från vilken folkrörelserna degenererat och föreställningen om byråkratisering som en sentida företeelse, är överdrivna.

Det ofta med kraft och övertygelse framförda argumentet att statsmaktens i utsikt ställda generositet skulle ställa folkrörelserna i valet mellan att vara samhällsförvandlande eller samhällsförvaltande är kanske inte så träffande. Ett samhället där fria grupper och organisationer tar hand om uppgifter som eljest skulle skötas av offentliga myndigheter och organ är onekligen ett tämligen annorlunda samhälle, ”förvandlat” om man så vill.

Enhetsdemokrati eller social pluralismen

Det som inledningsvis anfördes var en sammanfattning efter en uppsats av sociologen Robert Nisbet (Citizenship: Two Traditions, Social Research 1975:4), där han på detta sätt karakteriserar en av de västerländska politiska traditionerna, den som han närmast vill föra tillbaka på Edmund Burke (slutet av 1700-talet). Denna vill han kalla ”social pluralism”, den andra, Rousseaus, ”unitär demokrati”. Rousseaus främsta tanke var att staten skulle vara den politiska gemenskap som skulle ersätta alla andra former av gemenskap: förhållandet mellan staten och individen måste vara så direkt som möjligt, varför alla andra konkurrerande grupper och sammanslutningar, inklusive familjen, så vitt möjligt skulle avskaffas.

Dessa två traditioner har givetvis under två hundra år samexisterat i västerlandet, och de kan som Nisbet övertygande påvisar inte enkelt identifieras med konservatism resp. radikalism. Tvärtom har många av de intressantaste nyskapelserna vad gäller både realiserade och drömda sociala uppfinningar kommit från radikalt håll. Men Nisbet menar att den unitära demokratin har givit den centrala politiska makten, särskilt den exekutiva, en prestige, som den i vår egen tid har svårt att leva upp till. Nationalstaten av västerländskt snitt, dess centrala organ och myndigheter upplever en förtroendekris och en effektivitetskris. Ungdomsrevoltens alternativa gemenskaper, den nya regionalismen, den pånyttfödda känslan av etnisk identitet och liknande fenomen skulle vara symptom på den centraliserade nationalstatens kris.

Av Nisbets antydningar om reformer skall vi endast peka på en. Han börjar med kravet på ”en medveten och systematisk decentralisering av styrelsen (govemment); inte nödvändigtvis av central makt, men av central administration”. Reflexionen påminner om Rhenmans sammanställning av effektiv government och delegering av ”verksfunktioner”.

I den amerikanska tradition som Nisbet refererar till finns andra friheter och andra blockeringar i detta hänseende än i vårt land. Men i princip är det alldeles samma problem han ställer, som dem den svenska folkrörelsedebatten gäller. Och det tyder onekligen på att det specifika fenomenet ”svensk folkrörelse” knappast är det mest centrala.

Subsidiaritet

Vi kan också konstatera att hela denna debatt kan täckas av vad den katolska socialläran benämnde subsidiaritetsprincipen. Subsidiaritet innebär ”hjälp” eller ”understöd” och principen tillmätte staten och det allmänna överhuvud en sådan understödjande funktion, där familj och andra sociala grupper inte räckte till. När den formulerades i slutet på 1800-talet riktade den sig främst mot det gammalliberala motståndet mot varje annan sammanslutning och bindning än staten.

Den offentliga makten och samhällslivet

I den svenska debatten har man stundom varit benägen att föra samman frågan om den lagstiftande och den verkställande funktionen hos makten. Den representativa demokratin inskränks givetvis på intet sätt genom att gränserna för vilken samhällelig verksamhet som monopoliseras för offentliga organ dras snävare. Intresseorganisationernas inflytande i t ex verksledningar kan onekligen inkräkta på den representativa demokratin och möjligheterna att i val utkräva ansvar. Politikens professionalisering ställer här helt nya problem.

Däremot har givetvis en delegering av samhälleliga uppgifter till icke-offentliga grupper och organisationer ingenting direkt med demokratin att skaffa.

Folkrörelsedebatten har av naturliga skäl fått partipolitiska övertoner, men det vore skada om maktperspektivet skulle komma att helt dominera. Efter en tid av ökad centralisering och byråkratisering, har man börjat ifrågasätta, inte den representativa demokratin, utan koncentrationen av sociala och kulturella driftsuppgifter hos offentliga myndigheter och organ. I den särskilda svenska situationen är det naturligt att folkrörelserna kommit i blickpunkten för övertagande av vidare samhälleliga uppgifter.

Frågan om Svenska kyrkans förhållande till staten handlar även den om detta, att från det allmännas direkta kontroll överföra uppgifter till fristående organisation. Även om i detta fall den historiska bakgrunden är en helt annan. Kyrkor och samfund är inte minst berörda av den pågående debatten, även om de inte alltid nämns. För dem gäller det helt visst att värna sitt oberoende gentemot den politiska makten, men att heller inte undvika att ta på sig uppgifter och ansvar i samhällslivet, som här och nu konkretiserar den apostoliska sändningen.