Rom och Moskva

Som ingen annan har kardinal Mindszenty präglat synen på förhållandet mellan den katolska kyrkan och de nya härskarna i Östeuropa efter Andra världskriget. Ingen kyrkoledare trädde mer oförskräckt upp för kyrkans rättigheter under de första efterkrigsåren, ingen utsattes heller för en så hänsynslös behandling i fångenskap och under en uppmärksammad skådeprocess. Vid Ungernuppropet 1956 trädde han åter i historiens rampljus, för att därefter i många år som landsflyktig i eget land på amerikanska Budapestambassaden vara en levande erinran om vad som passerat. På 60-talet blev det tydligt att både Vatikanen och USA såg hans vägran att avstå från sin ställning som ledare för den ungerska kyrkan och lämna Budapest som en belastning för avspänningssträvandena. Många såg honom nu som en patetisk men anakronistisk figur. När han äntligen förmåddes att överge sin självvalda husarrest, fortsatte han att i ord kritisera den påvliga samförståndspolitiken. Han vägrade att frivilligt avgå som ungersk primas och hans i fjol utgivna memoarer var en bitter uppgörelse med Roms försonligare hållning mot de kommunistiska makthavarna. I eftermälerna till hans bortgång i år, kan man påtagligt avläsa hans betydelse som ”katalysator” för den kritik mot Vatikanens östpolitik som under 70-talet blivit allt vanligare.

Denna kritik går huvudsakligen ut på att de lättnader för de troende som uppnåtts inte stått i proportion till de eftergifter för en normalisering av förhållandet mellan kyrkan och regimerna som Rom har gjort. Samtidigt är försvararna av den vatikanska avspänningspolitiken få. Förespråkarna för en dialog mellan kristna och marxister är påfallande ointresserade av Östeuropa. De föredrar det filosofiska samtalet i Västerlandet eller den gemensamma kampen för rättvisa i Tredje världen.

Men när den första stora väldokumenterade historiska studien publiceras, Hansjakob Stehle, Die Ostpolitik des Vatikans, (Piper, München 1975), är den emellertid i grunden ett försvar för denna politik. Inte så att Stehle skulle vara okritisk mot Vatikanens agerande mot Moskva sedan 1917, långt därifrån; men han menar att de senaste tio åren markerar ett återvändande till den enligt hans uppfattning enda försvarbara östpolitiken. I ett briljant skrivet förord formulerar han dess principer: ”Påvlig östdiplomati eller – ‘politik’ – som tekniskt medel eller det möjligas konst – följer, som vi kommer att se samma grundmönster, som ligger till grund för allt mellanstatligt umgänge: försvar av de egna intressena genom konfrontation, där koexistens är omöjlig, genom kompromiss, där en sådan synes fruktbar, genom samarbete, där det finns en partner därtill.

Dess aktiva antikommunism var aldrig självändamål, utan betingad av omständigheterna.” Och Stehle refererar som illustration ett uttalande av Osservatore Romanos främste antikommunistiske ledarskribent på frågan om Vatikanen hade varit beredd att sluta ett konkordat med Stalin: ”Jag tror det. Glöm inte att den Heliga stolen till slut också blev enig med franska revolutionen om ett konkordat!”

Men Stehles bok visar att under en stor del av tiden sedan 1917 Vatikanen misslyckats i att realisera sina egna principer. Ofta var orsaken falska förhoppningar eller falska farhågor om Moskvas avsikter, men de motstridiga nationella intressena i Östeuropa som fick friare spelrum efter de nya nationalstaternas tillkomst, skapade ständiga avvägningsproblem för den påvliga diplomatin.

1972 publicerades ett arbete av ung. samma omfång som Stehles och behandlande samma tema. Eduard Winter, Die Sowjetunion und der Vatikan, utgiven i Östberlin är tredjedelen i författarens Russland und das Papsttum. Winter var katolsk präst, under den tyska ockupationen professor i Prag, filosofi- och kyrkohistoriker, expert på Bolzano och på den österrikiska upplysta statskyrkligheten, josefinismen. Vid krigsslutet övergick han till den nya läran, marxismen, och var större delen av efterkrigstiden professor i Östberlin. Till sina fortsatta forskningsinsatser på de ovannämnda områdena lade han trilogin om Ryssland och påvedömet. Winters framställning är fylligare än Stehles när det gäller mellankrigstidens bemödanden om kyrkounion i öster, där han har egna erfarenheter, och överhuvud i anknytningen till konfessionella och nationella motsättningar. De östeuropeiska källor och arkiv han haft tillgång till har han utnyttjat endast då de tjänat till att underbygga hans teser. Stehle kan på en rad punkter visa hur Winter laborerat med stympade citat, falska översättningar och utelämnade källor.

Stehle själv har efter historisk utbildning varit journalist femton år i Östeuropa, främst Polen och de senaste fem åren i Rom. Han medarbetar i Die Zeit och i västtysk radio och tv.

Ryssland och revolutionen

Den tsarryska regimen slog under senare delen av 1800talet in på en skarpt antikatolsk linje. Ryssar var förbjudna att övergå till katolska kyrkan och den unierade ukrainska kyrkan upplöstes och dess medlemmar fick bli antingen romerska katoliker eller ortodoxa. Efter revolten 1905 infördes dock en viss religionsfrihet, en rysk katolsk församling bildades i S:t Petersburg och från katolsk sida såg man med förhoppningar fram mot tsarväldets fall som skulle öppna Rysslands gränser. En som förberedde denna dag var den unierade ukrainska metropoliten Szeptyckij med säte i det då österrikiska Lvov/Lemberg. Efter en hemlig rekognosceringsresa i Ryssland erhöll han 1908 av påven förtroliga fullmakter för en ”dagen X” i Ryssland. Därmed inleddes enligt Stehle den ”dubbelspårighet” som han menar blev en svår belastning för Vatikanens östpolitik. Szeptyckij skulle komma att åberopa dessa fullmakter drygt trettio år senare. Tills vidare kom han och så gott som hela hans kyrkas utbredningsområde att tillfalla Polen. Men den gamla iden om en kyrkounion, återföreningen av den ”västliga” och den ”östliga” kyrkan, skulle alltfort komplicera Roms bemödanden. Om man där var benägen att betrakta frågan om latinsk eller slavisk rit huvudsakligen som ”missionsteknisk”, vars ilen hos de berörda folken förbunden med nationella ressentiment och ambitioner.

Själva öppningsscenen i Stehles framställning kunde dock tyda på att förhoppningarna om Rysslands öppnande genom revolutionen inte var ogrundade. 30. maj 1918 kunde den första och hittills också sista Kristilekamens-processionen äga rum i Petrograd. Förbi banderoller med kommunistiska slagord bars monstransen med den konsekrerade hostian av ärkebiskopen av Mogilev, friherre von der Ropp, vid hans sida hans polske hjälpbiskop Cieplak och Feodorov, exark för den lilla unierade ryska församlingen. Men von der Ropp var mindre än två år senare i exil i Warszawa, Cieplak dömdes 1923 till döden, men benådades och utvisades året därpå, Feodorov dömdes samtidigt och dog i Sibirien 1936.

Förhandlingslinjen

Även om den kommunistiska regimen snart nog visade att statskyrkosystemets krossande inte innebar att några andra kyrkor skulle kunna inta den ortodoxas plats, försökte under förra delen av 20-talet Vatikanen oförtrutet finna ett modus vivendi med de nya härskarna. Tillfällen bjöds av den ekonomiska krisen i Sovjet, som föranledde Den Nya Ekonomiska politiken, som lät västerländska intressen investera i Ryssland och inte minst av den hjälpaktion som den fruktansvärda hungersnöden 1923 utlöste. Varje tillfälle, t ex Rapollokonferensen 1922, togs till vara för underhandlingar med sovjetiska representanter i avsikt att åstadkomma en uppgörelse. Sedermera påven Pius XII, då nuntius i Berlin, spelade från Vatikanens sida den viktigaste rollen med upprepade förhandlingsomgångar med utrikeskommissarien Tjitjerin. Dessa fortsatte ännu 1927, men då de visat sig resultatlösa, hade Rom redan några år tidigare slagit in på en alternativ kurs, ”dubbelspårig”.

Hemliga biskopar och nya unionsförsök

I slutet av 1925 träder en ny huvudaktör in i historien om Vatikanens östpolitik, den franske jesuiten Michel d’Herbigny, föreståndare för det påvliga institutet för öststudier i Rom. Vid denna tid gör han en resa till Moskva på inbjudan av en de rivaliserande fraktionerna inom den ortodoxa kyrkan. Efter patriarken Tikhons död föreföll tillfälligt det religiösa klimatet mildrat. d’Herbigny tyckte sig finna nya möjligheter. Samtidigt stannade de diplomatiska kontakterna av, sedan Moskva underlåtit att besvara en not som Pacelli lämnat i sept. 1925. Ännu fanns ca 100 katolska präster spridda över Sovjetunionen för en miljon katoliker. Men försöken att vidmakthålla eller återupprätta hierarkin hade misslyckats. I den situationen beslöt Pius XI att i hemlighet låta viga biskopar i Sovjet. d’Herbigny mottog själv biskopsvigningen i Pacellis privatkapell i Berlin och for omedelbart vidare till Moskva, där han viger tre biskopar och insätter apostoliska administratörer i olika delar av unionen. Vid en resa på hösten samma år viger han ytterligare två biskopar. Stehle menar att hans förehavanden från första stund måste ha varit kända för den hemliga polisen, särskilt som den enda katolska kyrkan i Moskva låg mitt emot Lubiankafängelset. A andra sidan visar Stehle hur Winters framställning är oriktig i detaljer och tidsföljd.

Utanför Sovjet var biskopsvigningarna lika hemlighållna och inte ens jesuitordens inflytelserike general, polacken Ledochowski underrättades. Några år förefaller det som om den underjordiska kyrkan kunde fungera, men en efter en arresteras biskoparna och apostoliska administratorer. Fransmannen Neveu, biskop i Moskva undgår fångenskap, men får inte återvända efter en rekreationsvistelse i Frankrike 1936. Den ende överlevande av de hemliga biskoparna Sloskans kan Stehle intervjua 1972 och 1973 i ett belgiskt kloster.

Sedan förhandlingskontakterna avbrutits 1927, vidtas också förberedelser utanför Sovjets gränser, och här tangerar östpolitiken den globala ekumeniska utvecklingen. 1928 kom encyklikan Mortalium animos som klart tog avstånd från den framväxande ekumeniken. Senare samma år följde Rerum orientalium, som däremot gav nya impulser för studiet av östkyrkorna och för unionssträvandena. Därefter börjar försöket med ”neounionen”, ny alltså i jämförelse med den ukrainska. I östra Polen med central i ett slott vid Slonim, nu i Sovjet-Vitryssland och ett prästseminarium i Dubno, nu i Sovjet-Ukraina, skapas en unionskyrka med slavisk rit. Företaget stöds från Russicum, det ryska prästseminariet i Rom, av Szeptyckij i Lvov och av jesuiterna kring tidskriften Oriens i Krakow. d’Herbigny håller i trådarna.

Men den polska regeringen vill inte se separatistiska nationalitetskänslor uppmuntrade, den polska romerskkatolska kyrkoledningen är skeptisk, liksom jesuitgeneralen Ledochowski. 1933 inträffar ”affären Deubner”, vilken bidrar till d’Herbignys fall från sin ställning som östpolitikens strateg. Den ryske prästen Deubnet med släktingar kvar i Sovjet var under några år d’Herbignys närmaste man, tills han vid nyåret 1933 plötsligt försvann från Rom. Ryktet visste snart berätta att han över Berlin rest till Moskva, och att hemliga dokument försvunnit från institutet för öststudier.

Denna version av historien upprepas med illa dold triumf av Winter, men Stehle visar att Deubner (av Winter kallad Dejbner) inte var någon klerikal Burgess eller Maclean. Berlin var rätt, men där tvekade han om han skulle lämna prästämbetet för en polsk flicka. Därpå begick hennes far självmord, riksdagshuset brann, kommunistjakten började, Deubner sökte fly till Österrike, blev fast vid gränsen, friad från misstanken att vara kommunistagent och småningom återbördad till Rom. Avvek från det kloster han förvisats till, lämnade prästämbetet och försvann spårlöst i Prag vid tyskarnas inmarsch. Historien om sin flykt till Moskva dementerade han själv i flera tidningar, men tydligen utan större framgång.

Diplomatin är för den katolska kyrkan ett sätt att utöva och förverkliga sitt apostolat. Påståendet att hon i öst helt och hållet ersatt sitt apostolat med diplomati, är absurt då hon saknar militära maktmedel. De enda medel som står henne till buds är de pastorala. Frågan blir alltså, om denna politik agerar i överensstämmelse med sitt syfte.

I förhållande till öst, där i dag 70 miljoner katoliker regeras av ateistiska kommunister, är Vatikanens politik, som aldrig själv betecknar sig som sådan, framför allt ”konservativ”: den är inriktad på att bevara och värna om det bestående, på att reparera det som skadats eller till och med förintats. Man kan göra sig lustig över detta, men så har den katolska kyrkan under århundraden ridit ut alla de stormar, som hennes övermodiga motståndare och modfällda anhängare bedömt som dödliga. Som starkare har hitintills alltjämt den egentligen ”romerska principen” visat sig: viljan att överleva – även till ett högt pris.

d’Herbigny lämnade 1933 Rom av hälsoskäl, och tilläts under de följande fyra åren inte att återvända till sina uppgifter. 1937 skildes han av Pacelli också från sitt biskopsämbete, och förvisades för resten av sitt liv, till 1957, till ett jesuitnovitiat i Sydfrankrike. Stehle finner inte behandlingen av d’Herbigny vara något ärorikt blad i katolsk kyrkohistoria, men ser hans aktivitet som uttryck för en delvis stört orienteringssinne i 30-talets påvliga östpolitik. 1937 hade såväl den hemliga hierarkin i Sovjet som neounionen i stort upphört att fungera. Samtidigt utfärdade Pius XI encyklikor mot nazismen och den sovjetiska kommunismen. Den nazistiska expansionen blev ett större bekymmer än östpolitiken.

Präster från Russicum och neounionen sprids ut som själasörjare i diasporan i Östeuropa. Dvs detta är Stehles väl dokumenterade tolkning; Winter däremot anser att det rör sig om en uppmarsch mot Sovjet, Russicums mobilisering. Längst i norr fanns pater A de Koljuba i Viborg, beredd att falla in i Sovjet. ”Han upplevde där vinterkriget 1939/40.” Vart han sedan tog vägen meddelas inte.

Redan 1939 kom elva miljoner katoliker i Polen och två miljoner i Litauen under sovjetisk kontroll. Sovjet går relativt försiktigt fram, nuntien i Litauen kan i aug. 1940 förrätta biskopsvigning. Den gamle, men lika äventyrlige Szeptyckij, tar fram sina fullmakter från 1907 och ser Sovjet ligga öppet, när gränsen förskjutits västerut. Han uppmuntrar den unierade polskamerikanske prästen Ciszek att under falskt namn anmäla sig som arbetare till Ural. Ciszek kom tillbaka med livet i behåll och har skildrat sina upplevelser i en bok.

Inget korståg

När Pacelli redan före Andra världskrigets utbrott blev påven Pius X1I, ändrades knappast linjerna i Vatikanens politik. Däremot föredrog den nye påven ett försiktigare ordval i uttalanden, både mot nazismen och kommunismen. I Vatikanen kände man i god tid till Hitlers angreppsplaner mot Sovjet 1941, och givetvis väcktes gamla förhoppningar om att nå Ryssland med katolsk själavård och mission åter till liv. Men de dokument som blivit tillgängliga, främst i aktpublikationerna om den Heliga stolen och Andra världskriget, visar tydligt att man aldrig hade några överenskommelser med Tyskland om mission i öster. De tyska myndigheterna var helt avvisande, och i Rom hade man aldrig några egentliga förhoppningar. Kardinal Tisserant, ledare för kongregationen för östkyrkorna, uppgav att han på olika vägar lyckades sända totalt åtta präster med östlig rit till det ockuperade Sovjet. Detta alltså i skarp kontrast till de ortodoxa, där tyskarna utnyttjade åtskilliga biskopar och präster som befunnit sig i exil i Tyskland.

I krigsansträngningens intresse och som motdrag till tyskarnas utnyttjande av kyrkans återuppståndelse på ockuperat område förändrade Stalin radikalt politiken mot den ortodoxa kyrkan, men detta gällde inte alls den katolska. 1942 kunde en biskop en tid uppehålla sig hos den polska armen i Sovjet, och ung. samtidigt tog Roncalli, då påvlig delegat i Turkiet, kontakt med den ryske ambassadören för att ordna med krigsfångarnas själavård. Det ledde dock ingenstans. Stehle visar tankarna och bevekelsegrunderna bakom påvens ”opartiskhet” under kriget. Pius XII var angelägen att inte utmana Hitler på ett sätt som skulle allvarligt försvåra själavården på tyskockuperat område. Men intrycket kvarstår att nuntien i Berlin, Orsenigo, uppträdde ovanligt lamt mot nazistregeringen. Samtidigt som vi nu från de publicerade akterna vet, att påvens främste förtrogne inom det tyska episkopatet var von Preysing i Berlin, det mest militante antinazisten bland de tyska biskoparna. Intressant är också vittnesbördet om hur Vatikanen tryckte på de amerikanska biskoparna att inte motsätta sig hjälpen till Sovjet 1941.

Stehel har också delvis nytt material om de påvliga fredstrevarna. Några bevis för att man verkat för eller ens hoppats på en separatfred i väster finns inte. Däremot önskade man en fred utan kapitulation om en ny regering kunnat gripa makten i Tyskland.

Samtidshistoria

Åren efter kriget

Vatikanen missbedömde läget i Östeuropa omedelbart efter kriget i två hänseenden. Påven fruktade att utvecklingen skulle bli densamma som i Sovjet, att varje överenskommelse var omöjlig. A andra sidan fanns hoppet eller tron på att det kommunistiska herraväldet skulle bli övergående. Eller att det skulle kunna mildras genom påtryckning från de segrande demokratierna. Den relativa passiviteten inför den nya situationen i Östeuropa är enligt Stehle att tolka på detta sätt. Det förefaller som om de skilda östregeringarna varit mer aktiva att söka kontakt med Vatikanen än tvärtom. Men åren 1945-1949 är även efter Stehles bok något av ett oskrivet blad i östpolitikens historia. Det enda östeuropeiska land där man lokalt åstadkommit ett modus vivendi innan Stalin 1948/49 klart slog in på en hård kurs i Östeuropa, och hårda stalinister överallt kommit till makten, var DDR. Biskopen av Meissen, Wienken, åstadkom genom förhandlingar direkt med den ryske kommendanten, drägliga arbetsvillkor.

Med Stehles måttstockar var Vatikanens hållning under kriget rimlig, passiviteten under de första efterkrigsåren förståelig på grund av lägets oklarhet. Men därefter inträder en ny period av ”kursavvikelser”.

Kalla kriget och kyrkan

När trycket i Östeuropa hårdnade svarade Rom med hårda och entydiga fördömanden. 1949 kom bannlysningen av alla kommunister och sympatisörer. Redan året förut hade processen mot Mindszenty ägt rum. I Tjeckoslovakien och Rumänien förekom åter hemliga biskopsvigningar. Stehle anför goda skäl för att denna påvliga konfrontationspolitik krävde orimliga offer av dem som drabbades av förföljelsen. Pius XII:s klarspråk står i en sådan kontrast till hans återhållsamhet under kriget, att den psykologiskt kunde förklaras som ett behov av att nu äntligen tala ut.

Kyrkan i Polen var helt okomprometterad av kriget, då tusentals präster hade mördats av nazisterna. Den nya staten var till sin befolkning homogent katolsk i mycket större utsträckning än mellankrigs-Polen. När Vatikanen med tvekan och skepsis såg på den politiska utvecklingen, slöt kardinal Wyszynski på eget bevåg ett första avtal med de nya makthavarna 1950. Detta upptogs mycket onådigt i Rom, men när Vatikanen själv ingenting kunde göra och de polska förhållandena åtminstone under en tid fungerade, fann man sig i sakernas tillstånd.

Tveksam nyorientering efter Stalin

Sommaren 1955 kommer nya ansatser till en dialog med Moskva. Den luxemburgske teologen och filosofen Marcel Reding får klartecken i Vatikanen att anta en inbjudan till Sovjet. Påven använder uttryckligen begreppet koexistens. I denna första fas av avspänning, med Adenauers resa till Moskva och Österrikes statsavtal, var också Rom benägen att ompröva. Nästan trettiotusen katoliker från DDR kunde resa till katolikdagen i Köln, och ett lyckönskningstelegram från Otto Nuschke, den östtyske CDU-ledaren, till Pius XII:s 80-årsdag, besvarades och svaret publicerades i Osservatore Romano.

Bakslaget kom för Vatikanen hårdare än för andra intressenter med Ungernrevolten. Mindszentys agerande i förening med den brutala undertryckningen skar av de kanaler som börjat öppnas. Men Polen gick åter sin egen väg. I motsats till Mindszenty uppträdde Wyszynski under krisen 1956 förmedlande och stabiliserande och lyckades därigenom åter förbättra kyrkans arbetsvillkor.

Någon väsentlig förändring inträder därefter inte förrän 1961 med kontakter mellan Johannes XXIII och Nikita Chrusjtjev. Encyklikan Mater et magistra behandlade kommunism och socialism på ett annat sätt än tidigare. Aret därpå ägde de första sammanträffandena rum mellan representanter för Vatikanen och den ryska ortodoxa kyrkan. Stehle erbjuder helt nya dokument som visar framstötar från både katolskt håll i Östeuropa och från ortodoxt håll inför konciliets sammankallande för att utverka, att konciliet inte skulle göra några militanta antikommunistiska uttalanden. Främst gäller det en inlaga från kardinal Bengsch

Kyrkans verksamhet måste ovillkorligen klart skiljas från politisk eller ekonomisk antikommunism, ty kommunismen är även på de områden där den är officiell ideologi, endast en uppenbarelseform för ateismen eller materialismen. Det finns nämligen många som endast har anammat mycket litet av den kommunistiska ideologin, men som likväl är anhängare av en praktisk eller liberal materialism.

Men då nu i detta läge kyrkan ensam på ett seriöst sätt uppträder mot kommunismen, kan det nära nog vara omöjligt att framgångsrikt förmå att utkämpa en så svår andlig strid. Kommunisterna skulle enligt mitt förmenande lätt kunna använda sig av det för dem välkomna tillfället att missbruka kyrkans uttalanden i sin propaganda och bevisa för de oinitierade att kyrkan ägnar sig åt politik. Jag föreslår därför att varje materialistisk ideologi skall fördömas som – under denna eller någon annan uppenbarelseform – har infiltrerat nästan hela världen och även försöker tränga in i de kristnas liv. Kardinal Bengsch, 1962

i Östberlin till en förberedelsekommission för konciliet, där han utförligt och övertygande argumenterar emot föreslagna formuleringar om de kristna i kommunistländerna.

I sista stund antog Moskvapatriarkatet inbjudan att sända observatörer till konciliet. 1963 släpptes som en goodwill-gest Szeptyckijs efterträdare Slipij från mångårig lägertillvaro i Sibirien. Men Slipij har kommit att bli en ständig påminnelse om den 1946 tvångsvis upplösta ukrainska unierade kyrkan, idag ännu vital i exilen i Nordamerika.

När Paulus VI blev påve fortsatte han med större målmedvetenhet den linje som redan lagts ut före konciliet. 1964 börjar Casaroli sina ändlösa resor och förhandlingar i Östeuropa. Svårigheterna har varit stora; inte endast genom obenägenhet att ge något i utbyte från kommunistisk sida. De hemliga vigningarna i Tjeckoslovakien och Rumänien och de fruktansvärda öden som illegaliteten har utkrävt av de drabbade, har också varit ett politiskt och psykologiskt hinder. Stehle har gjort några intervjuer som vittnar om de skakande personliga dramer som blivit oundvikliga genom kursomläggning i den påvliga östpolitiken. Den ende som effektivt kunnat hindra en normalisering under längre tid var Mindszenty. Med Jugoslavien kom 1970 ett avtal till stånd och Tito kunde året därpå besöka påven. Också för Tjeckoslovakien är Stehle benägen att ge en något mer uppmuntrande bild än vad som är vanligt. Det var i Slovakien som Casaroli 1973 kunde viga tre biskopar. Men därefter har förhållandena åter försvårats.

Polens särställning framgick enligt Stehle inte minst, när vid konciliets avslutning kardinal Wyszynski i spetsen för de polska biskoparna vid en mottagning hos påven, kunde framföra en varning för alltför stor beredskap till dialog med kommunisterna. Den initierade skildringen av 70-talets underhandlingar Casaroli-den polska regeringen-kardinal Wyszinsky framhäver det unika i Polens situation, och hur kardinalen lyckats behålla det slutliga avgörandet i alla viktiga frågor. Vid krisen 1970 kunde han upprepa agerandet från 1956; att lägga kyrkans tyngd för stabilitet, inte för omvälvning.

I själva Sovjet har östpolitiken inte lyckats uppnå särskilt mycket. Det ökade förtrycket mot kyrkan i Litauen är väl känt. Emellertid har det varit möjligt att besätta biskopsstolar i Litauen och Lettland, och hinder för Romresor har i allmänhet inte rests. Enligt Stehle skulle kyrkan i Lettland ha klarat sig väl, och antalet präster är idag t o m något större än 1944. Lettiska präster kunde skickas till andra delar av Sovjet. I Vitryssland finns enligt Stehle fortfarande ett åttiotal, huvudsakligen polska, präster. Försöken att återställa en hierarki inom den ryska sovjetrepubliken har dock varit förgäves.

Facit över ett ändalöst samtal

För Stehle betyder de senaste tio åren ett återvändande till de fundamentala principerna för en ansvarig östpolitik, sådan den också försöktes under de första tio åren efter revolutionen. Han sammanfattar:

1. Klassisk konkordatspolitik är ingen modell längre för överenskommelser med kommunistiska regimer, då en sådan förutsätter ett större mått av ömsesidig anpassning än som är önskvärd för någondera parten. En klar avgränsning kyrka-stat är att föredra.

2. Dellösningar, även muntliga eller försöksvisa, är att föredra framför totaluppgörelser, som är svårare att uppnå och alltför labila. Diplomatiska förbindelser behöver varken eftersträvas som ett första steg eller som ett sista.

3. Inte prestigepositioner, heller inte politiskt motstånd eller samarbete är vad som skall säkras, utan praktisk själavård. Den innefattar inte endast kult- utan också bekännelse- och lärofrihet. Rätten till religionsfrihet kan blott säkras i en fredlig värld och därför är Vatikanens deltagande i t ex öst-väst-konferenserna en förutsättning för östpolitikens trovärdighet.

4. Teoretiskt har förhållandet till Sovjet prioritet, fastän det är svårast att reglera.

Givetvis är inte med Stehles bok det sista ordet sagt om Vatikanens östpolitik, särskilt ifråga om den senaste fasen finns inte den historiska distans eller den tillgång till källor som kan avgöra ”lyckade” eller ”misslyckande”. Men hans insisterande på att konfrontationspolitiken kostat orimliga offer, är övertygande. Och ett försvar för en flexibel östpolitik som är förenat med en helt illusionslös syn på kommunistregimernas intressen och avsikter, har vi sannerligen inte varit vana vid.