SIA – farhågor och förhoppningar

Hundratusentals elever, föräldrar och lärare blir direkt berörda av utredningen om Skolans Inre Arbete (SIA). Indirekt berörs hela samhället av denna utredning. Dagens skolan präglar morgondagens samhälle. De reformförslag som framlades i augusti i fjol och för vilka remisstiden utgick i juni i år, har därför givit upphov till diskussioner landet över. Hundratals studiecirklar, flera debattböcker, kilometer av tidningsspalter och volymer av ställningstaganden återspeglar SIA:s betydelse.

I den debatten tycks kritiska invändningar och synpunkter överväga. Men sällan har förslagen helt och hållet avvisats såsom i DN 19.11.1974 där SIA kallades ”en typisk organisationsprodukt, full av skenreformer och pappersreformer, präglad av en egendomlig tro på den formella organisationens välsignelsebringande verkningar”. Även lärarna har bejakat mycket av utredningens detaljer, men de har också krävt en utvidgad försöksverksamhet som skulle visa om förslagen är praktiskt genomförbara. Bakom detta misstroende står en utbredd känsla av att pedagogiska reformer de senaste åren har införts utan att de ansvariga verkligen lyssnat till praktikerna som har att genomföra reformerna på gräsrotsnivå.

Faktiskt mottogs utredningens huvudbetänkande av de flesta berörda som konstruktiva förslag och realistiska ansatspunkter för att komma över missförhållandena och bristerna i den nya skolans arbetsmiljö. Att många detaljer råkat i blåsväder, motsvarar de olika gruppernas motstridande

intressen och hör till demokratins spelregler. Troligen är SIA något bättre än sitt rykte.

Vad innebär SIA:s förslag?

Fyra års arbete har resulterat i en diger volym på nästan tusen sidor. Med en grov förenkling kunde man sammanfatta flera av de rekommenderade åtgärderna i tre punkter: decentralisering av resursfördelningen, avskaffande av enlärarsystemet och helhetssyn på skoldagen.

Decentralisering

Dagens skola domineras av att kunskapsförmedling är den primära uppgiften. Lektionsutbudet och inte den sociala problematiken bestämmer resursernas fördelning. Strikta anvisningar tilldelar personal och pengar beroende på antalet klassavdelningar eller, i fråga om specialundervisning, på elevantal. Faktiskt förstärker man skillnaderna mellan olika elevgrupper och bostadsområden genom en sådan oflexibel indelningsprincip. SIA rekommenderar friare resurser så att de kommuner och skolor som har de största behoven (framför allt storstäder och -sovstäder) får det största stödet.

Dessutom skall större ansvar flyttas från den centrala styrelsen till ett lokalt beslutsorgan. Detta skall väcka större initiativkraft och intresse hos dem som berörs: elever, lärare, skolpersonal och föräldrar. Deras representanter skall bilda en s.k. bestyrelse som effektivt får bestämma över verksamheten i skolan. De erhåller således rörelsefrihet att bearbeta svårigheterna i skolan på ett självständigt sätt. Demokratiseringsprocessen skulle då komma i gång på allvar, medan dagens samverkansredskap – elevrådet, samarbetsnämnden, ämneskonferenser mm – knappast möter något äkta intresse därför att deras ansvarsområde är så pass starkt begränsat.

Arbetsenheter och arbetslag

Den nuvarande indelningen i klasser med enlärarsystem innebär svårigheter för grundskolan, i synnerhet när det gäller att planera och ordna hjälpåtgärder för de svagt presterande eleverna. Och det är inte ett fåtal; 40 procent av en årskull får någon gång under läsåret någon form av specialundervisning.

Den ofta föreslagna generella minskningen av klasstorlekarna – den återkommer i flera remissyttranden – löser principiellt inte disciplinproblemen och kravet på individualiserad undervisning. Den är dessutom nationalekonomiskt sett ett orealistiskt önsketänkande: att sänka klasstorleken med bara en elev skulle kosta 200 miljoner kronor enbart i anläggningskostnader.

SIA vill därför sammanfatta två till fyra klasser till en s.k. arbetsenhet. Inom enheten (som avses bli liksom en miniatyrskola) kan lärarna efter behov variera grupperingar av olika sammansättning. Mycket som i dag ges i klinikform skulle kunna inbäddas i en och samma arbetsmiljö så att eleverna bara i undantagsfall behöver lämna sitt sociala sammanhang.

Ett s.k. arbetslag bestående av lärare, speciallärare och elevvårdspersonal skall tillsammans planera och genomföra verksamheten inom arbetsenheten. Ett sådant teamwork skulle utnyttja lärarkapaciteten bättre på en skola och låta den enskilde lärarens speciella begåvning bättre komma till användning. Men teamwork är inte en självklarhet för alla; det skulle kräva en ny undervisningsstil som förutsätter skolning resp. vidareutbildning av skolpersonal i samarbetsmetodik och informationsteknik.

Samlad skoldag

Mest uppmärksammat (och missförstått) bland SIA:s förslag synes utökandet av lektionerna genom fria aktiviteter vara. Bara en helhetssyn på skoldagen med olika former av samvaro, undervisning, fritid och sysselsättning kan ge motivation för elever med svårigheter, förstärka social träning och öka jämlikheten, anser utredningen. Skoldagen skall ha ungefär samma längd som idag (något längre för lågstadiet, förvånansvärt nog) men den skall börja och sluta vid samma tid alla dagar i veckan. Skoldagen själv kommer att bestå av fasta och fria aktiviteter som avlöser och kompletterar varandra. Fasta aktiviteter ordnas i mångt och mycket genom en riksomfattande läroplan och motsvarar nuvarande lektioner. Fria aktiviteter är liksom de fasta obligatoriska för alla. De beslutas på lokalnivå och motsvarar ungefär kommunal fritidsverksamhet eller högstadiets fritt valda arbete. De kan knytas till undervisningsstoffet, byggas på idrottsliga eller hobbybetonade intressen eller samordnas med föreningslivet. Därigenom skall skolan bli den omfattande arbetsmiljön för barn och ungdomar och förlora något av sin prestations- och frustrationskaraktär.

Utöver skoldagen skall kommunen erbjuda frivilliga aktiviteter i skolan före och efter skoldagen. De är tänkta som en möjlighet för yrkesverksamma föräldrar att lämna sina barn i skolans omsorg under arbetstiden.

När Tage Elander siade…

För att känna igen något av strömningarna i skoldebatten av i dag är det bra att kasta en kort blick tillbaka:

Sveriges ställning som pionjär i skolfrågor är inte gammal. Redan före drottning Christinas reformer 1649 var det utländska skolmän, bl.a. Comenius, som präglade de svenska skolsystemen. Den obligatoriska folkskolan infördes så sent som 1842. Under det följande seklet blev det trots dragkampen mellan konservativa och liberala och deras skiftande undervisningsprogram inga djupgående förändringar. Fram till 1940-talet rådde organisatorisk splittring i skolsystemet. Parallellt med folkskolan fanns sju andra skolformer; lika oöverskådligt var systemet i gymnasiet. Bakom detta dolde sig också ett klassamhälle i miniatyr: varje skolform fick som regel sin rekrytering ur ett visst socialt skikt. Därför ville framförallt socialdemokraterna arbeta för en ändring av undervisningssystemet.

1946 tillsatte dåvarande ecklesiastikminister Tage Erlander en skolkommission med sig själv som ordförande. Därmed började en reform som ledde till en radikalt ny skola. Visionen om en enhetsskola som skulle återspegla ett demokratiskt samhälle, uppfostra till fria, kritiskt tänkande samhällsmedlemmar och erbjuda alla lika möjligheter till utbildning oavsett kön, social bakgrund eller geografiska förhållanden (jfr T. Erlanders Memoarer, sid. 233 ff.) – denna vision utformades av skolkommissionen till principiella ställningstaganden. På en konferens i Varberg enades man kring huvudlinjerna för en långsiktig skolreform.

1950 beslöt riksdagen en försöksverksamhet med nioårig enhetsskola; 1962 slutfördes förslagen genom riksdagens beslut att införa en allmän nioårig grundskola. Det stora språnget framåt som Tage Erlander hade siat om var gjort. Europa såg med beundran eller förskräckt kritik på de unika skolexperimenten i Sverige.

Den bortglömda innersidan

Omorganisationen och inrättandet av den nya grundskolan krävde mycket uppmärksamhet. Skolor byggdes, undervisningsmateriel producerades – med alltför stora förväntningar på undervisningsteknologin, som blev en besvikelse – och pedagogiska landvinningar omsattes i praktiken. Detta innebar att eleverna själva vid sidan av denna primära organisatoriska uppgift kom till korta.

En internationell undersökning visade att svenska grundskoleelever innehade ”världsrekord” i bristande skolmotivation. Vid slutet av 60-talet var tidningarna fulla av reportage kring skoltrötthet och disciplinproblem. Alkohol- och narkotikamissbruk även hos yngre tonåringar, förstöring av skolinredningar (1,9 milj. kr bara i Stockholm 1973), en skrämmande omfattning av mobbning, skolk, avbruten studiegång … Listan över skolans inre problem var beklämmande lång.

1970 års riksdag som tillsatte SIA-utredningen var medveten om denna obalans mellan skolans yttre och inre situation. Under 60-talet hade Sverige tillverkat ramen för den nya typen av undervisning; nu gällde det att under 70-talet fylla den med innehåll. Ansträngningar att förbättra skolmiljön och motivationen särskilt hos elever med svårigheter skall leda närmare till det mål som redan 1946 skisserades som ideal och vision.

Statligt undervisningsmonopol

Tanken på jämlikhet går som en ledtråd genom 1946 års skolutredning. Undervisningssystemet ändrades radikalt för att genom administration och organisation åstadkomma större rättvisa. Det i början föreslagna namnet enhetsskola avslöjar vad det gäller: att påverka barnen i alla samhällsskikt på ett enhetligt sätt och i en enhetlig miljö. En bra ide – men om man har lyckats med den kan betvivlas. Flera undersökningar, bl.a. om mobbning, sätter ett stort frågetecken bakom integreringsförsöken genom grundskolan. Dock, ett definitivt svar är förhastat.

Men linjen ligger fast: staten behåller och utvidgar undervisningsmonopolet. Privatskolor är icke önskvärda, betonade Bertil Zachrisson när han tillsattes som utbildningsminister. Andelen av elever i privatskolor är också minimal i Sverige (0,6 procent av grundskoleeleverna 1968) i motsats till de flesta ickekommunistiska staterna (Nederländerna med motsvarande 70 procent). 1967 antog riksdagen enhälligt UNESCO:s konvention mot diskriminering, där artikel 5 (b) tillerkänner föräldrarna rätten att välja andra utbildningsanstalter än de statliga. Rätten finns, men knappast möjligheten att praktiskt utnyttja den.

Föräldrars

SIA fortsätter linjen. Visserligen poängterar Britt Mogård, moderat riksdagsledamot och medlem av utredningen, att föräldrarna fortfarande har huvudansvaret för barnen – som det står i läroplanen för grundskolan 69 (sid. 11). Jonas Orring däremot, skolöverstyrelsens generaldirektör och SIA:s ordförande, menar att utvecklingen går mot allt mindre föräldraansvar. Skolan, dvs samhället, skall ta över ansvaret. Och detta har hittills betytt: en anonym centralförvaltning i Stockholm övertar ansvaret.

Utöver lektionstid skall nu också fritiden under lärarnas eller fritidsledarnas omsorg vara obligatorisk. Dessutom skall skolans personella och lokalmässiga resurser ställas till förfogande för frivilliga aktiviteter före och efter skoldagen. Det innebär en omtanke om de barn vilkas föräldrar först kommer hem efter skoldagens slut (mer än hälften på låg- och mellanstadiet). Men det förstärker också trenden att överlämna barnet åt ett kollektivt ansvar. Ser man tendensen i samband med den nya äktenskapslagstiftningen måste den misstanken uppstå att familjens roll medvetet trängs undan; människan betraktas bara som enskild individ inom det omgivande samhället.

Flera remissvar (Riksförbundet Hem och Skola; Sveriges Kristna Ungdomsråd; Samkristna Skolnämnden) varnar för en försvagning av föräldrarnas roll i barnens liv. Samhället borde å ena sidan bättre tillvarata den resurs som hemmen utgör. Å andra sidan borde samhället ge hemmen möjligheter till omsorg om barnen, bland annat genom deltidsarbete eller kortare arbetsdag.

Viktigt och riktigt är dock att SIA planerar att mycket mer än hittills dra in föräldrarna i skolsammanhanget. Varje förälder får rätt att under betald arbetstid delta i samtal och information i skolan. I kapitlet Samverkan skola-hem understryker utredningen vikten av regelbundna klassmöten med föräldrar samt nödvändigheten av förbättrade kontaktmöjligheter (med uppsökande verksamhet). Frågan är hur man skall kunna engagera föräldrarna för en sådan behövlig intensiv kontakt. Det räcker ju inte med ett vänligt erbjudande.

Likaså välkomnas det utmärkta förslaget om bestyrelsens sammansättning: chansen att föräldrar får större insyn i skolan och kan påverka miljön och verksamheten där förutsätter en viss skolning (det gäller också för elevernas – alltför få – representanter). Visserligen är denna bestyrelse ett kollektiv och ger inte den vuxenkontakt som barnen egentligen behöver, men här ligger ändå en möjlighet att fånga upp statens tendens att monopolisera uppfostran. Det blir i alla fall ett närsamhälle som kan utformas till barnens arbetsmiljö. Föräldrarna borde slå vakt om sina blygsamma möjligheter att påverka och gestalta situationen i skolan.

För övrigt påpekar man i SIA:s internationella överblick att skolan i USA har stor betydelse för att lösa sociala spänningar. Sammanhållningar inom familjen underlättas genom familjeprogrammerad verksamhet. Varför skulle det inte vara bra för Sverige också?

Ideella organisationer i kläm

Det synes som om morgondagens skola öppnar sin famn för alla ungdomsorganisationer. Det kan bli en dödlig omfamning. Försöksverksamheten manar till vaksamhet: en organisation som genomför sin verksamhet inom skolans anläggningar och erbjuder sina ledare att ingå i skolpersonalen är på väg att förlora sin profilering och därmed sitt existensberättigande. Till sist är det bara skolan som vinner på ett sådant samarbete.

Det vore beklagligt om ungdomsorganisationerna skulle byggas in i skolsystemet och därmed uppslukas. I dessa folkrörelser ligger ett stort värde som motvikt mot statens uppfostringsmonopol. Och det är samma stat som generöst har understött detta alternativ.

För att undvika integrationen måste samspelet mellan skolan och organisationerna noggrant balanseras. Många praktiska uppläggningar kan bli ett hot mot självständigheten.

Utredningen har inte beaktat den grundläggande skillnaden mellan två typer av fritidssverksamhet, dels idrotts- och hobbybetonade organisationer, dels politiska, kristna och andra ideella organisationer. Eftersom undervisningen ändå är så full av teori, debatt och kunskapsförmedling, blir det säkert svårt för idémässiga grupper att fånga elevernas intresse. Redan nu väljer 60 procent av eleverna idrott som fritt valt arbete. I framtiden får de fria aktiviteterna ännu mer karaktären av komplement till lektionerna. Idéburna föreningar trängs då undan eller blir tvungna att ändra sin stil till mera hobbybetonad verksamhet och därmed släta ut profilen.

Ett alternativ vore att en viss del av de fria aktiviteterna – på samma tid för hela skolan – reserverades för elevernas föreningsverksamhet. Ett annat vore att olika typer av organisationer skulle ingå i planeringen av skolans fritid – men att välja lämpliga representanter för de 100 – 200 organisationerna i varje kommun ter sig nog inte så lätt.

Ett katolskt problem

Utvecklingen kommer att visa om de föreslagna reformerna försvårar den sorts fritidsaktivitet som motsvarar katolsk kristendomsundervisning. Den innebär att barn som är spridda över hela kommunen samlas sent på eftermiddagen en gång i veckan för att lära känna den katolska tron. Att i framtiden organisera en gemensam tid under skoldagen är på grund av det ringa elevantalet och de stora avstånden inte genomförbart. Erbjudandet av frivilliga aktiviteter efter skoldagen inom skolans ram gör det förmodligen ännu svårare för barn och föräldrar att avstå ifrån en sådan service och att välja den inte alltid lustbetonade kristendomsundervisningen. Det tycks alltså krävas ännu större idealism av katolikerna för att de skall kunna praktisera sin tro.