Tio år Jesuslitteratur

Knappast någon gestalt i människosläktets historia har rönt så stor uppmärksamhet som hantverkaren Jesus från Nasaret. Många är alltför influerade av kristendomens socialt-kulturella påverkan för att bli förvånade över detta. Om han hade lämnat efter sig ett nytt teologiskt system eller en ny filosofi skulle det förklara en del. Men när han avrättades efter några års verksamhet som vandrande predikant fanns det nästan ingenting kvar. Ändå brottas många fortfarande med frågan vem han egentligen var. Framförallt har man under de senaste 10 åren på nytt börjat intressera sig för denne märklige man. Ett antal böcker och artiklar har sökt besvara frågan och svaren skiljer sig markant från varandra. Vanligtvis belyser de mest de förhandsinställningar som skribenterna har. Sällan ger de oss en djupare förståelse för människan Jesus från Nasaret. Vi skall här göra en liten inventering av de senaste årens Jesuslitteratur framförallt i Sverige och dessutom granska de olika tendenser som visat sig.

Pietismens och revolutionärernas hjälte

Fortfarande har biblisk fundamentalism en fristad i de fria kristna samfunden. Varje biblisk utsaga betraktas således som ett sant historiskt påstående eller som ett bevis för egna teologiska utgångspunkter. Böcker i denna riktning är Kai Kjaer-Hansen, Sympati för Jesus (EFS-förl., Stockholm 1973), Peter Krey, En bok om Jesus Kristus (P. Jonsson, Landskrona 1973) och Emil Bocks äldre men nyöversatta verk Jesu barndom och ungdom (Kosmos, Stockholm 1973). Även Lewi Pethrus’ Jesusberättelse i fyra band Timmermannen från Nasaret (Den Kristna bokringen, Stockholm 1970-73) kan räknas hit. Utmärkande för dessa böcker är att nyare bibelkritik knappast har lämnat några spår i dem. Men förvånansvärt är dock framförallt, hur ofta man trots all trohet mot bibeln ensidigt väljer ut det som passar i det egna systemet. Jesusbilden i denna typ av litteratur utgörs därför huvudsakligen dels av den gode herden, dels av en moralens väktare, dels av en Gud i alltför trånga människokläder. Man tycks vilja undvika att inse att Jesus också var en frågande, sökande, undrande, skrikande och rädd människa.

Man kan därför glädja sig över att nya friska vindar nu börjat blåsa bort den tidigare söta Jesusbilden. Men som vanligt har också här tendensen svängt över till en annan ytterlighet. Man fäster nämligen ibland inte längre något avseende vid vad bibeln säger om Jesus, utan man skapar fritt. Det är dessutom förståeligt att man just i vår tid försöker göra Jesus till alla revolutionärers anfader och revolutionens förste martyr. Sven Wernströms barnbok Kamrat Jesus (Gidlunds, Stockholm 1971) är av den sorten. Gerillaledaren Jesus samlar revolutionärer för kämpen mot Rom, gömmer vapen, försöker erövra Jerusalem och ligger på kvällarna med Maria från Magdala. Som varje sann gerillaledare dödas han sedan av reaktionära krafter. Varför skriver någon en sådan förfalskning? Det är möjligt att man vill skaffa sig ett försvar för våld och sex i Jesu namn. Boken kan med en viss rätt kallas revolutionär-pietistisk. I denna moderna form av politisk pietism skildras revolutionären Jesus nämligen lika strålande som den gode själaherden eller Gudasonen i den tidigare religiösa pietismen. Ockupationsmakten Rom målas i lika svarta färger som den onde Satan i den tidigare fromhetslitteraturen. Namnen skiftar, men mönstret är sig likt.

Historiens Jesus och trons Kristus

Varje allvarlig Jesustolkning måste i dag ta hänsyn till såväl källmaterialets särart som alla sidor hos Jesu personlighet. De gångna 150 åren av Jesu-livs-forskning visar att man mycket ofta använt sig av den första insikten för att nå fram till en lika enkel som ensidig Jesusbild. Det torde vara oomstritt att de enda betydelsefulla källorna till Jesu liv, evangelierna, är allt annat än tillförlitliga historiska detaljbeskrivningar. De har avfattats några tiotal år efter Jesu död inom en gemenskap av troende människor i avsikt att vittna om och bekräfta de första kristnas övertygelse om att Jesus var den utlovade Messias. Många liberala forskare försökte därför vid sekelskiftet dra en skarp gräns mellan den historiske Jesus och trons Kristus. Man förnekade dessutom att den hantverkare och lärare från Nasaret som avrättades i Jerusalem, hade något att göra med den gudomlige Messias som steg ned till jorden, bekräftade sin sändning genom tecken och under, uppstod från de döda och därefter upphöjdes till Faderns högra sida. Messias-gestalten ansåg man vara en skapelse av de första kristnas tro, som inte enbart uttryckte sig i dogmatiska formler utan även i mytologiska bilder. Om man kunde skala bort allt det övernaturliga, skulle den sanna bilden av Jesu historiska person träda fram. Denna period avslutades med att man insåg, att varje forskare hade läst in sina egna och sin tids ideal i den historiske Jesus. En allmän skepsis började sprida sig. Kunde man överhuvudtaget få ett korrekt svar på frågan, vem Jesu egentligen var?

En avgörande attitydförändring hade Rudolf Bultmanns publikationer till följd. Några av hans tankar finner man i hans Ella bok Jesu Kristus och avmytologiseringen (Gleerups, Lund 1968). Enligt Bultmann innehåller nästan alla enskilda berättelser i evangelierna bredvid vissa historiska element framförallt en bearbetning i apologetiskt eller dogmatiskt syfte. Därför är det omöjligt att bakom skriftens mytologiska Kristusgestalt finna den historiska personen Jesus från Nasaret. Men detta är inte heller nödvändigt, eftersom den historiska personen Jesus är fullständigt ointressant. Han var en judisk lärare som av någon anledning korsfästes. Däremot är Jesu budskap och fornkyrkans förkunnelse om honom av största vikt. För att nå fram till det egentliga budskapet och för att förstå Jesu betydelse gäller det att ”avmytologisera” de bibliska texterna. Därmed menas inte det som ofta har antagits, att allt det mytologiska måste avlägsnas, allt det som inte överensstämmer med den moderna verklighets- och historieuppfattningen. Fastmer gäller det att tolka det bibliska budskapet, som använder sig av mytologiska bilder. Man måste översätta myterna genom att återge deras innehåll på ett för nutiden förståeligt sätt. Som bakgrund för denna tolkning väljer Bultmann begrepp och föreställningar ur den existentialistiska filosofin. Jesu mytologiska budskap om Gudsrikets närhet är aktuellt även i dag, om man bara förstår, att det rör sig om ett upprop till ett existentiellt avgörande för Gud och mot den egna själviska viljan.

En alltför enkel historisk Jesus

Bultmanns avmytologiseringsprogram har hälsats med glädje av en rad författare, för vilka de övernaturliga dragen i evangelierna såsom jungfrufödelsen, Jesu underverk, Jesu messianitet och uppståndelsen inte är något annat än stötestenar för nutidens vetenskapliga upplysthet. Samtidigt förstår man inte eller nonchalerar det viktigaste i Bultmanns teologiska utgångspunkt: den existentiella tolkningen av de gamla myterna. På det viset hamnar man på nytt i den gamla liberalteologins spår. Man nöjer sig med skymtar av Jesu enkla historiska personlighet bakom all helig bråte. Jesus själv och hans budskap tolkas sedan antingen pietistiskt-innerligt eller revolutionärtutåtvänt.

Ett intressant tecken på den liberala bibeltolkningens renässans är det faktum, att den liberale danske exegeten Ditlef Nielsens bok Den historiske Jesus har utgivits på nytt av Birger Edmar i ett omarbetat och kompletterat skick med titeln Den ursprunglige Jesus (Bonniers, Stockholm 1972). För Nielsen är Jesus Guds son i en allmänmänsklig andlig bemärkelse. Han framstår huvudsakligen som kroppens och själens läkare och det centrala i hans budskap utgörs av broderskapstanken. Även biskop Ingmar Ström följer en liknande linje i sin Markus-kommentar Du är min stora glädje (Verbum, Stockholm 1972). Jesu budskap sammanfattas på följande sätt: ”Du är älskad av Gud, som ett barn är av en god far. Du kan bli fri från bindningar och beroenden som inte borde få finnas. Det finns egentligen ingenting att vara rädd för, till sist” (sid. 13). Medan Jesus i Bultmanns uppfattning kräver ett existentiellt avgörande för eller emot Gud, har i Ströms Jesustolkning Gud blivit en snäll pappa i himlen. Frågan är bara hur en sådan förståelse kan förklara Jesu blodiga avrättning på korset, när man helst inte vill räkna med någon uppståndelse. Eller rör det sig inte i denna Jesustolkning i viss mån om ett slags ”opium för folket”?

Den blodiga döden på korset får en bättre förklaring hos de författare, som i Jesus inte ser något annat än den misslyckade revolutionären, såsom Joel Carmichael i Jesu död. Nya rön kring den historiske Jesus (Bonniers, Stockholm 1965) och Adolf Holl i Jesus i dåligt sällskap (Askild & Kärnekull, Stockholm 1973). Båda författarna är överens om att man inte kan lita på de bibliska texterna. De är alltför motsägelsefulla. De första kristna har målat över den historiske Jesus och gjort honom till en övermänsklig varelse. Men medan Carmichael tror att man genom en noggrann analys kan rekonstruera de viktigaste dragen hos den historiske Jesus, bryr sig Holl inte så mycket om en litterär analys utan använder en ”sociologisk metod” (sid. 23). För Carmichael räcker det med Jesu relationer till den militanta gruppen av seloter, Jesu intåg i Jerusalem, tempelrensningen och Jesu avrättning som ”judarnas konung”, för att stämpla honom som upprorsman och revolutionär. Enligt Holl är det framförallt tre faktorer som gjorde Jesus till en ”samhällets outsider”: hans kriminella handlingssätt, hans likgiltighet för familjeband och hans dragning till de lägre klasserna. Jesu avrättning efter de korta verksamhetsåren är ett tillräckligt bevis för hans ideologiska kamp mot det etablerade judiska samhället och i och med detta rättfärdigar Jesus även i modern tid varje kamp mot kyrkliga, politiska och ekonomiska strukturer. Han står på de maktlösas, de utstöttas, de revolutionäras sida. Författarna gör dessvärre bevisföringen för sina teser alltför lätt för sig. Allt som inte överensstämmer med deras förhandsuppfattningar bedöms som oäkta, senare tillägg av den tidiga kristna församlingen. Därmed upprepar denna sorts Jesustolkning misstagen hos de liberala bibelexegeterna när de tolkade in sina egna kulturella och politiska ideal i Jesus. Det gäller ju inte att framställa Jesus så som man gärna skulle vilja ha honom i modern tid. Det gäller framförallt att förstå hans liv i förhållande till hans egen tid.

Ett modernt försök att förstå Jesus mot bakgrunden av hans tid har gjorts av den tyske journalisten Johannes Lehmann i den tendentiösa boken Rapporten om Jesus. Protokoll över en förfalskning (Bergh, Malmö 1970). Lehman beskyller de kristna samfunden för att mörklägga och undanhålla offentligheten de nyaste upptäckterna i samband med Qumranfynden. De dokument som hittats vid Döda Havet visar enligt Lehmann tydligt att Jesus själv hade nära samband med den essenska sekten och att det han företrädde inte var något annat än essenernas hemliga lära. Sedan har de första kristna dels tonat ned det faktum att Jesu avrättades som upprorsman, dels förstorat upp Jesu person till att bli en Messias eller Guds son. Därmed kommer Lehmann mycket nära Carmichaels teser. Men i motsats till Lehman har Carmichael själv kraftigt tagit avstånd från Qumranfyndens betydelse för förståelsen av Jesu liv. Man upptäcker lätt en inre motsägelse i Lehmanns bok. Essenernas lära om kärleken, som enligt Lehmann bildar grunden för Jesu förkunnelse, går knappast att förena med den även av Lehmann omhuldade rebellteorin. Dessutom visar sig de av författaren uppdragna parallellerna mellan Jesus och essenerna mycket obetydliga. Det har man sedan länge insett i andra forskarkretsar och därför visar sig Lehmanns kritik obefogad.

Judarnas Jesus

Inte enbart i kristna kretsar har frågan om Jesu historiska personlighet väckt en livlig diskussion. Även den nutida judendomen har på ett nytt sätt börjat intressera sig för denna gestalt i det egna folkets historia. En allmän översikt ger Gösta Lindeskog i den andra, omarbetade och utökade upplagan av sin bok Den judiska Jesustolkningen (1951), som nu utkommit under titeln Judarnas Jesus (Schalom, Stockholm 1972). Den tidigare apologetiska och avvisande hållningen inom judendomen har följts av en viss omvärdering av Jesusgestalten inom nyare judisk forskning. Den judiska teologin under 1900-talets första hälft drog nytta av den kristna liberala bibelexegesen, som förnekade alla övernaturliga drag hos Jesus. Samtidigt började man ändå se i honom en betydelsefull lärare, vars etiskreligiösa uppfattningar kan accepteras även av moderna judar. Jesu lära är av vikt, men inte hans person. Därför har man helt konsekvent avvisat alla messianska anspråk såsom urförsamlingens tillägg. Ändå visar Lindeskog att det i denna tidigare moderna Jesusforskning bland judiska författare ändå finns en viss rådlöshet i fråga om Jesu person. Vanligtvis tvingas de att erkänna något ojudiskt eller överjudiskt hos Jesus. Man har dessutom svårt att förklara kristendomens uppkomst.

I den nya upplagan går Lindeskog utförligt in på den judiska teologin efter kriget. Man har upphört med apologetiken och har funnit vägen till en djupare förståelse av Jesus Kristus. Ett framstående exempel på denna omvärdering av Jesusbilden är den judiske professorn David

Flussers bok Jesus – en biografi (Verbum, Stockholm 1970). Flusser betonar mycket starkt att Jesus är jude och att han måste förstås som jude, men han framhäver lika starkt det originella och individuella i Jesu budskap. Flusser accepterar mycket mer som historiskt äkta i evangelierna än många kristna exegeter. Jesus gjorde under och hade ett självmedvetande som inte ryms inom judisk föreställning. Vid sitt dop blev Jesus medveten om sin ställning som Guds Tjänare och gentemot lagen går han utöver vad som var möjligt inom judendomen. Han radikaliserar kärleksbudet, han kräver en ny moralisk hållning och han förkunnar att i honom har Guds rike kommit. Mot slutet av sitt liv identifierade Jesus sig med Människosonen, fast han gav en ny innebörd åt denna titel. Han korsfästes därför att han gjorde anspråk på att vara Messias. Enligt Flusser kan det heller inte betvivlas att den korsfäste visade sig efter döden. Jesus måste förstås såsom en judisk ”karismatiker” av mycket ovanliga dimensioner. Fastän han hade förebilder och paralleller i allt, gick han ändå långt utöver allt det som någon annan jude i historien har gjort. Här undervisar en judisk forskare de kristna teologerna om hur man finner vägen tillbaka till den historiske Jesus.

Vägen tillbaka till den historiske Jesus

Den kristna forskningen har emellertid inte heller stått stilla efter Bultmann. Hans elever har kritiskt granskat hans teser och modifierat dem. Numera är man benägen att medge att det finns en viss förbindelse mellan de historiska vittnesbörden om Jesus och församlingens trosbekännelse till Kristus. Dessutom anser man att Jesu budskap inte enbart var ett upprop till ett isolerat personligt ställningstagande för eller emot Gud. Snarare innesluter detta avgörande på ett väsentligt sätt även ett ställningstagande till Jesus själv. Därför tilldrar sig även Jesu historiska person numera en allt större uppmärksamhet. Trots detta är man i Bultmann-skolan inte beredd att tillskriva den historiske Jesus någon egentlig betydelse i själva trosövertygelsen.

En mera djupgående kritik av Bultmannskolans förutsättningar har rests framförallt av Uppsalaprofessorn Harald Riesenfeld och hans elever. I uppsatsen Till frågan om den historiske Jesus, som även publicerats i boken I bibliskt perspektiv (Verbum, Stockholm 1971, sid. 41–67) framlägger Riesenfeld sina invändningar. Han medger att de första kristna har utformat och omformulerat evangeliernas berättelser och Jesusord. Men evangeliernas vittnesbörd om Jesus Kristus är inte en självständig skapelse i ett lufttomt rum utan en reflekterande tolkning av den historiska människan Jesus man hade mött. Visserligen finns det mytologiska element i evangelierna, men inga konsekvent genomförda myter. För att tolka och förstå den egenart som är utmärkande för den historiska personen Jesus har man använt sig av traditionella mytologiska bilder och tankeformer. Avmytologiseringen är legitim, i den mån den översätter dessa mytfragment till acceptabla begrepp för nutidens människor. Men den klassiska naturvetenskapens rationalistiska världsbild får helt enkelt inte göras till norm för vad som måste anses som myt. Inte heller får man utgå från en modell av den historiske Jesus som man gjort sig på ett tidigt stadium och därefter förkasta allt som inte stämmer med modellen som uppfinningar av urkyrkan. Snarare gäller det att i en ständig dialog med texterna komma underfund med vad som kan ha sitt ursprung i den historiska verkligheten och vad som kommit till i den muntliga traditions- och den skriftliga redaktionsprocessen. I stället för ideologiska och filosofiska bedömningskriterier måste historievetenskapens metoder fälla utslag opåverkade.

En liknande kritik finns i biskop Bertil Gärtners artikel Den historiske Jesus och trons Kristus (Svensk Exegetisk Årsbok 37–38, 1972-73, sid. 175–184). Gärtner anknyter till Bultmannskolans nyvaknade intresse för betydelsen hos den historiske Jesus. Men han går längre än denna ansats. Enligt Gärtner är det nämligen nödvändigt att den kristna tron har någonting att länkas till i denna värld, om inte Jesu budskap skall löpa risk att förflyktigas till djupsinniga existentialfilosofiska spekulationer. Förbindelselänken är naturligtvis Jesu historiska personlighet. Därom vittnar även de äldsta nytestamentliga traditionerna. För dem finns det en självklar identitet mellan den historiske Jesus och den uppståndne Kristus. Kanske är det till och med mot vissa gnostiska strävanden som redan tidigt fått insteg i kyrkan och som försökte att förneka enheten mellan människan Jesus och andevarelsen Kristus som dessa texter riktar sig. När Jesu budskap kallar mig till avgörelse, så betyder det inte enbart att jag skall få en ny existentiell självförståelse utan även att jag måste komma fram till ett personligt förhållande till honom som kallar. Därför är det så viktigt att uppståndelsen verkligen ägt rum och att Jesus fortfarande lever inte endast genom sin lära utan i en ny gudomlig dimension. Detta gör det möjligt för mig att dras in i en relation inte enbart till en religiös lära utan till personen Jesus, som är Kristus.

En annan elev till Riesenfeld, professor Birger Gerhardsson, har i sin uppsatssamling 1000 år senare. Om den genuina Kristustron (Verbum, Stockholm 1972) på ett utförligare sätt tagit upp den moderna diskussionen. Han medger att det finns svårigheter när det gäller att utstaka gränser för vad som måste anses vara genuina Jesusord och vad som bör betraktas som tillägg av de första kristna. Men han visar att vissa kärnord och liknelser är formulerade på ett sådant sätt, att man med rätta kan anta att Jesus är upphovsman till dem. De har en fast form för att underlätta den muntliga traditionen och förhindra modifikationer. Det finns därför goda skäl att förmoda att redan denna form går tillbaka på Jesus själv. Likaså har man all anledning att tro att evangeliernas etiska förkunnelse som är koncentrerad kring det dubbla kärleksbudet härstammar från Jesus själv. Men Jesus krävde inte bara av människorna ett visst sätt att leva, han förkunnade även det glada budskapet om Guds gåvor i nuet, om Guds rike och om det nya förbundet. Framförallt var Jesu roll i förhållandet till själva förkunnelsen avgörande, något som om och om igen påpekas av Gerhardsson: ”idealet presenterades i Jesu person” (sid. 84). Tyvärr uppmärksammar författaren inte tillräckligt, att Jesus inte bara undervisade och själv var ett levande ideal utan att han därutöver också krävde ett existentiellt ställningstagande av var och en som mötte honom.

Jesus – vem var han?

Först när man är övertygad om att det finns en personidentitet mellan den historiske personen Jesus och den i evangelierna skildrade Jesus Kristus, kan man på nytt uppställa den teologiska frågan, vem han egentligen var. Ett svar är inte lika lätt att ge som tidigare. Även de forskare som inte är Bultmannanhängare är medvetna om att vad som sägs i evangelierna kan vara såväl historiska redogörelser som uttryck för de första kristnas tro. Var går gränsen mellan det förra och det senare? Vägen är öppen för alla slags subjektiva uppfattningar. Vem som helst kan börja snickra ihop en Jesusbild efter eget behag för eget bruk. Allt som står i samklang med de egna förutfattade meningarna godkänns som äkta, allt övrigt förkastas. Alla exegeter har inte från början samma skeptiska attityd gentemot de bibliska berättelserna som Bultmanns efterföljare. Visserligen medger CH Dodd i sin bok Kristendomens grundare (Verbum, Stockholm 1973) att de första kristna måste ha tolkat händelserna kring Jesus och att man även senare gjort en rad förändringar i de traderade texterna. För honom är evangelierna ”fakta plus tolkning”. Men ändå är han övertygad om att man bakom texterna kan se de individuella dragen hos en historisk person. Man upptäcker nämligen snart att Jesus inte är någon vanlig rabbi, som uppställer ett etiskt system med det dubbla kärleksbudet som medelpunkt. Snarare ser man att Jesus själv uppfattar sitt eget uppträdande och predikande som en avgörande vändpunkt i den judiska historien. Han ser sig själv som den israelitiska historiens fullbordan och kräver ett ställningstagande av var och en. Hans predikan om Guds rikes närhet och om det nya Gudsfolket måste antingen uppfattas som en utmaning eller missförstås i politisk mening. Därför förde hans förkunnelse honom till slut till döden på korset. Först hans historiskt omvittnade uppståndelse, som inte får tolkas som en konkret, materiell händelse, blev den egentliga grunden för att han accepterades som Guds Messias av den lilla grupp som hade samlats kring honom.

Jesus måste visserligen ses som en revolutionär, men inte enbart som en politisk sådan. Redan Gerhardsson har varit mycket kritisk mot alla som på ett ytligt sätt utnämnt Jesus till revolutionärernas anfader. Han och andra påpekar att man mycket lätt omedvetet förser honom med sina egna ideal. Därför måste man använda en hård metodologisk disciplin för att komma till rätta i den frågan. Det finns nu på svenska en betydelsefull skrift av Baselprofessorn Oscar Cullman Jesus och hans tids revolutionärer (Verbum, Stockholm 1970), som undersöker Jesu inställning till hans tids revolutionära grupper. Cullman erkänner att frågan om Jesus som politisk revolutionär är berättigad. Han har alltför ofta använts av etablerade samfund eller politiska system för att kväva nya omstörtande tankegångar. Men Cullman kommer till sist ändå till den slutsatsen att underlaget i evangelierna är för obetydligt för att kunna bevisa Jesu samhällsomstörtande verksamhet. Naturligtvis var Jesus allt annat än konformist. Men han predikade inte heller en våldsam revolution mot det rådande romerska väldet. Han följer en annan linje, som måste ha betydelsefulla förändringar till följd. Den kommer till uttryck i hans ord om Guds herravälde som skall upprättas i världen, om människors lydnad mot Guds vilja och om människosonens öde. Naturligtvis skall den förändring som Jesus kräver av den enskilde sedan föra med sig betydelsefulla sociala och politiska konsekvenser. Hans budskap är nämligen för komplicerat för att rymmas i beteckningarna ”politiskt-revolutionärt” eller ”konservativt-konformistiskt”.

I samband med frågan om Jesu politiskrevolutionära hållning har man på nytt börjat intressera sig för orsaken till Jesu död. Korsfästes han av romarna för uppviglingens skull eller överlämnades han åt döden av judarna för det religiösa budskapets skull? En utförlig diskussion av detta problem finner vi hos Josef Blinzler, Jesus inför rätta (Verbum-Serien, Stockholm 1972). Enligt Blinzler bär det evangeliska vittnesbördet om Jesu död starkt apologetiska drag. Passionsberättelserna avser att visa, att Jesu död är en fullbordan av Gamla Testamentets profetior. Dessutom vill man kraftigt understryka judarnas skuld till Jesu död och på samma gång förringa romarnas delaktighet. Men en så våldsam antijudisk legendbildning under den närmaste tiden efter Jesu död skulle samtidigt vara obegriplig, om judarnas delaktighet i dödsdomen verkligen hade varit helt obetydlig. Det är dessutom en grov förfalskning om man tillskriver redan urkyrkan den öppna judefientlighet som förekommer i senare generationer. Man får inte glömma att de första troende och urtradenterna själva var judar. Kanske är Blinzler ibland alltför okritisk mot källmaterialet. Ändå måste hans slutsats beaktas: ”Jesus kom i olöslig konflikt med sina judiska motståndare” (sid. 213). Jesus dömdes i första hand inte för sin politiska hållning utan för sina religiösa anspråk. Även om processen mot Jesus enligt Blinzler skedde helt i överensstämmelse med då gällande rätt, så var det framförallt judiska grupper som stod bakom dödsdomen mot Jesus.

Jesus-motsatsernas skärningspunkt

Avslutningsvis måste ytterligare två svenska arbeten omnämnas eftersom de tagit upp den senaste tidens diskussion kring Jesus. Som en utmärkt studiebok utkom Gunnar Hillerdals Vem är du, Jesus? (Verbum/Studiebokförlaget, Stockholm 1972.) Författaren redogör för olika tendenser inom Jesusforskningen och granskar dem kritiskt. Bokens betydelse ligger däri att den inte enbart innehåller en utslätande, oengagerad framställning av andra författares böcker samt olika konstnärers och diktares Jesusbilder. Snarare vill Hillerdal visa att frågan om Jesu person än i dag engagerar människor och att ingen kan helt slippa undan att svara. Samtidigt antyder författaren även, hur människornas svar präglas av deras egna önskningar, förväntningar och andra ofta omedvetna motiv.

Ett mera teologiskt orienterat verk föreligger i Gustaf Aulens bok Jesus i nutida historisk forskning (Verbum, Stockholm 1973). Det som är utmärkande för boken är att författaren bemödar sig om att finna det gemensamma bakom alla olikheter hos de enskilda författarna och han konstaterar med glädje att man kan se en viss konvergens i de senaste femton årens forskningar. Den tidigare ytterst skeptiska hållningen när det gäller våra möjligheter att nå fram till den historiske Jesus har gett vika för ett nytt förtroende för de bibliska texternas tillförlitlighet. Man kan visserligen inte komma ifrån de nya rön som gjorts inom den litterära analysen av evangelierna men det finns också en ny förhoppning om att man ändå kan få en viss upplysning om vem denne Jesus var. Den Jesusbild som nu växer fram är inte längre så ensidig som tidigare generationers, den är inte heller konfessionellt bunden. Jesus förkunnar det glada budskapet och uppmanar samtidigt människorna att ta ställning. Evangeliet och lagen är komponenter i hans förkunnelse, tro och gärning. I honom möter man det äkta mänskliga bredvid övermänskliga drag. Han är på samma gång syndarnas vän som han uppmanar till kamp mot det onda. Aulen tycks vilja visa att Jesus enligt de nyaste forskningsrönen framstår som en person med en mångfald motsatta drag utan att man därför skulle vara tvungen att betrakta honom som en människa full av motsägelser. Han är fortfarande och kommer väl alltid att förbli en gåta för var och en som möter honom.

Vill man försöka sig på en bedömning av den moderna Jesuslitteraturen måste man först och främst bortse från de alster, där Jesus klätts ut i ideologiska kläder. Sådana böcker har skrivits tidigare och kommer troligen att skrivas. De väcker en tillfällig entusiasm hos vissa typer av läsare men faller snart i glömska. Av vida större betydelse är de rön den nyare, allvarliga Jesusforskningen har kommit fram till. Det kan konstateras att den tidigare alltför enkla och ensidiga Jesusbilden har gett vika för en mycket nyanserad syn på honom. Dessutom förefaller det, som om just Jesusforskningen håller på att överbrygga klyftorna mellan religioner och konfessioner. För att inse detta räcker det inte med att läsa en eller annan bok. Man måste läsa och jämföra många olika verk. Jesus har som redan framhållits för den moderna judiska forskningen blivit en ny utmaning medan de kristna ånyo måste lära sig att se judarnas Jesus i honom. Dessutom har den nya bibelkritikens forskare påvisat den muntliga traditionens utomordentliga betydelse för skriftens tillkomst. Men samtidigt är bibeln inte enbart en historisk berättelse utan ett uttryck för en medveten Jesustolkning av de troende i den första församlingen. Medan å ena sidan Jesu sanna mänsklighet befrias från alla fornkyrkans apologetiska tillägg, ställs å andra sidan hans ovanliga personlighet framför oss i ett ännu klarare ljus. Den nyare Jesusforskningen leder oss tillbaka till den situation där lärjungarna stod efter det att mästaren dött och visat sig för dem som den uppståndne. Den moderna forskningen ger oss inte något entydigt svar på frågan vem han är men den hjälper oss att formulera frågan på ett djupare sätt och den ger oss även ledtrådar att ha till hands för ett personligt svar. Ett sådant svar måste man i varje fall ge frivilligt. Ingenting kan tvinga oss till det.