Solstaten

I höstas publicerades Tommaso Campanellas La cittá del sole, Solstaten i en tvåspråkig, italiensk-svensk upplaga (Casa Editrice Italica, Stockholm-Roma 1974), mönstergillt översatt av Paul Enoksson och försedd med en väl dokumenterad inledning av Giacomo Oreglia. Hur kan denna utopia från år 1602, som i våras var föremål för en litterär diskussionsafton på Italienska Kulturinstitutet, vara angelägen för oss? Och först: vem var denne Tommaso Campanella?

Han föddes i Kalabrien år 1568 av föräldrar som var analfabeter. Redan i tioårsåldern började den brådmogne pojken skriva poesi. Han gick in i dominikanorden vid 15 år. Han hade ännu inte avslutat sina studier när han, 21 år gammal, utarbetade sitt första verk: Filosofin åskådliggjord genom sinnena, en lunta på 500 sidor. Med eller mot sin vilja förflyttades han från den ena universitetsstaden till den andra och råkade i kontakt med sin tids stora hjärnor, såväl italienare – t ex Giordano Bruno – som utlänningar – t ex den franske matematikern och filosofen Gassendi. År efter år författade han verk om de mest skiftande ämnen: fysik, fysiologi, poetik, politik, teologi, kyrkans reformering, ekumenik(sic). Han har också lämnat efter sig talrika sonetter, madrigaler, teaterstycken och pamfletter (bl a mot Machiavelli).

Livet igenom trakasserades han av såväl kyrkliga som världsliga myndigheter. Inkvisitorerna inledde inte mindre än fem långvariga processer mot honom. Han landsförvisades gång på gång, häktades och torterades grymt vid flera tillfällen. Allt i allt tillbragte han trettitvå och ett halvt år av sitt liv i fängelse, ofta i ohälsosamma källarhålor. Det är ett under att Tommaso Campanella in i det sista kunde bibehålla sin ungdomliga spänst och sin enorma arbetsförmåga. En person utrustad med mindre motståndskraft skulle tidigt ha knäckts av så täta och så svåra motgångar. Det är en mager tröst att han, 61 år gammal, fick full upprättelse och tilldelades den högsta tänkbara titeln inom dominikanordern – teologie magister – och fyra år senare reste till Paris – eller snarare flydde dit, utklädd – och där blev varmt mottagen av Richeliu, det kungliga hovet, samt av Sorbonne. Han dog i Saint-Jacques-klostret i den franska huvudstaden år 1639.

En obekväm nytänkare

Vilka brott hade den ”marginelle” dominikanen begått? Han var förmäten nog att vara en av den moderna tidens första tänkare. Han tyckte inte om Aristoteles, på hans tid ansedd som en så gott som ofelbar läromästare. Han hade inte mycket till övers för den skolastiska metoden. I stället satsade han på direkta naturstudier. Han gav prov på en gränslös kunskapstörst. Vid sidan av filosofin och teologin, intresserade han sig för litteratur, astrologi, och inte minst medicin. I Padua läste han anatomi och deltog i de allra första likdissektionerna. Där lärde han känna en ung lärare i matematik och fysik vid namn Galileo Galilei. Med honom knöt han en vänskap som skulle vara livet ut. När inkvisitionen år 1616 stod i begrepp att bannlysa Galilei lära, skrev han med otrolig frimodighet ett Försvar för Galilei.

Campanella blev också banbrytare som pedagog. Hans ideer om undervisning för alla och om åskådningsmetodens betydelse utvecklades vidare av bl a Johan Amos Comenius (1592-1670). Denne föddes i Mähren men var verksam i Polen, England och Sverige och författade bl a läroböcker i latin för den svenska skolan, på uppdrag av Axel Oxenstierna och Johan Skytte.

Tommaso Campanella är också modern så till vida som han drömde om en universell stat, i vilken alla folk skulle enas under en enda världslig och andlig lag. Påven Gregorius XV tycks ha tagit intryck av vad Campanella skrev om missionen, när han grundade Propaganda fide, under första delen av 1600-talet.

Till sin olycka var Fra Tommaso före sin tid i många avseenden. Det ska visserligen medges att vissa av hans åsikter var rätt våghalsiga. Men han förföljdes också av andra skäl. En del av de anklagelser som riktades mot honom (för magi, sodomi, ja även hädelse) visade sig småningom vara helt grundlösa. Det är bara så att den som en gång har blivit misstänkt, lätt missförstås i fortsättningen. Hans uttalanden tolkas till det sämsta. Campanella beskylldes till exempel för att ha ägnat alltför stor uppmärksamhet åt astrologi. Försvarade han verkligen en determinism som förintar eller åtminstone kraftigt reducerar människofriheten? Ingalunda. Han har bland annat skrivit en bok om Hur man undviker stjärnornas makt, och han påpekar i Solstaten att vi står under Guds försyn och inte är underställda jorden eller stjärnorna; endast de som följer känslan mer än förnuftet står under deras inflytande.

Campanella var en ordets man – det fria ordets. Han lånade sitt valspråk ur Jesaja: ”För Sions skull skall jag inte tiga”. Därför var han en ständig orosfaktor. Den första slutsats vi kan dra av fallet Campanella är att vi fortfarande behöver slå vakt om rätten till fri forskning. Det må vara hänt att han ibland provocerade sin motståndare i onödan och att han också fick betala för politiska ingripanden. Han deltog nämligen i revolten mot det spanska förtrycket i hemprovinsen Kalabrien. Därför förföljde spanjorerna honom under många år och i olika länder. Men varken hans praktiska ställningstaganden eller hans ibland omogna teorier rättfärdigar det sätt på vilket han behandlas. Att slå vakt om det fria ordet är lika nödvändigt nu som då, ty varje institution, vare sig den är politisk eller religiös, frestas att missbruka sin makt. Det hör till tingens natur.

En inspirerande samhällsteoretiker

Vi drömmer alla. Vi behöver drömma. Också Gud drömmer, mänskligt talat, enligt den jude-kristna traditionen: ”Låt oss göra människan till vår avbild” (1 Mos. 1:26). Vi behöver myter. Därför känns det skönt att läsa utopier, de må sedan vara författade av en Platon, en Tomas Morus eller en Campanella. Ja, det känns verkligen uppfriskande att läsa den sistes skildring av idealstaten. La cittá del sole är verkligen solig. ”Allt sker med glädje” (69). Det spelas väldigt mycket musik i denna stat: ”Någon läser eller sjunger alltid vid (den gemensamma) måltiden”(57). Vissa sjukdomar botas med musik och förströelse.

Varför är solmänniskorna glada? Vad är den bärande tanken i denna både naiva och charmfulla, om också lite skrämmande dröm? Campanella tänker sig en ”broderskapets, kärlekens och vishetens stat, samarbetets och arbetsglädjens stat” (G. Oreglia).

Den ledande principen är ”folkets bästa” (26). Solmänniskorna beter sig som vore de lemmar av en och samma kropp (103). ”De säger att man måste ta hänsyn till hela folkets liv, sedan till individens”(91).

”Allting är gemensamt, men fördelningen sköts av de styrande. Inte endast livsförnödenheter utan också vetenskaplig verksamhet, ärebetygelser och förströelser är gemensamma, så att ingen kan lägga beslag på någonting för egen del”(45–47).

”De anser för övrigt att stor fattigdom gör människor gemena, baksluga, tjuvaktiga, lömska, laglösa och får dem att vittna falskt. (Det är så sant som det är sagt.) Rikedom å andra sidan gör dem oförskämda, högmodiga, ohyfsade, svekfulla, liknöjda och inbilska. (Och det ligger någonting i det.) Gemenskap åter gör alla till samtidigt rika och fattiga; rika, då de har och disponerar allt, och fattiga, då de betjänar sig av tingen utan att därför binda sig vid dem. De prisar i detta avseende de kristna klosterordnarna och apostlarnas sätt att leva”(71).

La cittá del sole vilar alltså på egendomsegenskap. Campanella behövde inte söka en modell långt borta. Han utgår från sin egen ordens regel och praxis. Allt ägs gemensamt av dominikanerna och av de övriga ordnarnas medlemmar. Den form av ”kommunism” som Campanella pläderar för kan vid första ögonkastet förefalla vara utopisk. I själva verket har den förverkligats och förverkligas fortfarande inom de religiösa ordensällskapen. Den är sålunda gångbar i mindre skala, inom relativt små kretsar, för människor som har uppfostrats till denna rätt krävande livsform. I vilken mån är detta livsmönster tänkbart för vidare kretsar, ja för ett helt samhälle?

Thomas av Aquino har skrivit en essä om den bästa formen av regering. Han jämför olika regimer – diktatur, monarki, oligarki, demokrati – och kommer till den slutsatsen att den bästa av alla är demokratin. Denna överensstämmer bäst med människans natur, hennes värde. Men, tillägger han, det är också den regim som kräver mest av medborgarna: etisk mognad, sinne för det gemensamma bästa, etc.

Thomas resonemang kan tillämpas på den form av ”kommunism” som Campanella förfäktar. Som sagt är den gångbar inom små grupper – munkordnarna, när de fungerar som bäst. Den är svårare bland lekmän som prövar denna livsform utan tillräcklig förberedelse. Hur många storfamiljer har inte kraschat efter en kort tid! Det är beklagligt, men nästan ofrånkomligt, med tanke på medlemmarnas bristande mognad. Den skulle antagligen bli ännu svårare för ett helt samhälle, såframt denna reform inte förbereddes av en enormt stor pedagogisk insats. Ändå är det önskvärt att varje folk strävar efter en form av större brödraskap. Det är värt ett försök.

En bärande framtidsvision

Campanellas utopia Solstaten får inte jämföras med ett politiskt partis program, som ska förverkligas i detalj. Det rör sig snarare om en dröm, en bärande framtidsvision. Författaren erbjuder ett alternativ till de konkreta förhållanden (förtryck, sociala orättvisor, korruption) som rådde bland annat i Kalabrien och i Neapel. Man ska därför fästa sig mer vid den globala inspirationen än vid enskilda partier.

Som varje drömmare är Campanella väl optimistisk. Solstaten ”har överflöd på allt. Detta beror på att alla vill vara främst i arbetet, som de gärna fogar sig i och dessutom finner givande och föga tidsödande”(89). Solmänniskorna är otroligt sedliga. ”Hos dem visar sig för övrigt kärleken främst som vänskap och inte som sinnlig åtrå”(69). Campanella gör det lite lätt för sig när han bemöter invändningar: ”Finns ingen avundsjuka hos dem?”, frågar hans samtalspartner. ”Visst inte! Ingen saknar nämligen det han anser sig behöva”(67).

Solfolket följer den naturliga lagen och står därför nära kristendomen, hävdar hans alter ego, genuesaren. Campanella skildrar människor som ännu inte fått en grundlig information om Kristus. På opponentens invändning mot att också kvinnorna är gemensamma för alla, låt vara enligt ytterst strikta regler, svarar hans språkrör: ”När solmänniskorna en gång får kännedom om kristendomens levande sanningar, uppenbarade genom mirakler, kommer de att foga sig efter dem, ty de är mycket fromma. Men hittills har de levt i ett naturtillstånd utan den uppenbarade tron och kan inte höja sig över detta”(73).

Det råder ingen tvekan om att Fra Tommaos utopia är en utopia, ändå en stimulerande sådan. Som redan sagt – den slutsats vi kan dra av fallet Campanella är att vi fortfarande behöver slå vakt om det fria ordet. Den lärdom vi drar ur hans Cittá del Sole är nödvändigheten att pröva det omöjliga.

Världen är den bok, i vilken den Eviga vissheten nedskrivit sina egna tankar och det levande tempel, där den tecknat sitt verk och sin förebild och prytt djup och höjder med levande statyer. Var och en må därför läsa här och begrunda dess konst och ledning för att undgå gudlösheten och säga: Jag uppgår i universum och skådar Gud i tingens inre väsen. Men vi själva, själar bundna till böcker och döda tempel, som med många brister kopierats från livet, vi föredrar likväl dessa framför en sådan undervisning. O, smärtor, mödor, kval och trätor, visa oss hur vi gått vilse: låt oss i Guds namn återvända till originalet!

Tommaso Campanella