Ny vår för Islam i Afrika?

Sedan några år tillbaka har världspressen skildringar ur olika källor om islam, dess inre dynamik och dess yttre utbredning. Om man ser närmare på saken är det inte klart om det rör sig om denna religions förnyade livskraft eller om politiska krafter, som följer av den ekonomiska utvecklingen, särskilt av oljeutvinningen. Pressen är oroad, som om det rörde sig om en hotelse. Men mot vem är den då riktad? Detta alarmrop bör uppenbarligen uppfattas politiskt och syftar på den ekonomiska konkurrensen.

I varje fall är klarhet på sin plats. Det är min avsikt att med hjälp av erkända fackmäns arbeten rörande nutida islam i Afrika framställa dennas religiösa livaktighet och bifoga några överväganden, för att vissa distinktioner skall kunna göras.

Ett nytt uppbrott

Islam vaknar upp i hela den muslimska världen. Detta uppvaknande omfattar alla livets områden, det vill säga det politiska, ekonomiska, rättsliga, sociala, kulturella och religiösa området. Till detta finns det flera orsaker. Alla islamska eller starkt islamiserade stater har blivit oavhängiga sedan 1945. Under minst ett århundrade hade de behärskats eller ”beskyddats” av europeiska makter. Under denna tid kunde kristna åtgärder ur en muslims synvinkel te sig som manifestationer av den politiska kolonialmakten, som i allmänhet ansågs för kristen. Många tunisier, särskilt deras president Bourgiba, erinrar sig ännu i dag den eukaristiska kongressen i Kartago år 1930. De såg i den inte blott politiskt utan även andligt ett uppvaknande av korstågsiden. Från detta är man alltså befriad, befriad från de makter man ansåg för kristna, och från utländskt religiöst inflytande.

Ofta understöddes de politiska befriarna av en stark kulturell strömning. Den väckte andarna, gav dem en vision och sammanband dem med varandra. Återuppvaknat islamiskt självmedvetande och en ny blomstringstid för det arabiska språket och den arabiska kulturen gick hand i hand. Arabiska, språket i koranen och i islams kanoniska böner, är rikt på litterära uttryck. Det åtnjuter högt anseende hos muslimerna i de icke-arabiska afrikanska staterna. I Libanon utlöstes denna kulturella uppbrytning redan på 1800-talet av kristna skriftställare och tänkare. Det religiösa uppvaknandet, livets förnyelse, återfödelsen av muslimska religiösa tankar och tänkesätt har man de stora egyptiska reformatorerna som Mohammed ‘Abdouh (1849-1905) och Rachid Rida (1865-1935) att tacka för. Deras inflytande bidrog avgörande till världsislams uppgång. Antalet oavhängiga stater växte. Islamiska stater framträdde i de högre politiska sfärerna. Ekonomiska orsaker skaffade dem uppmärksamhet. Bergolja och naturgas från Algeriet, Libyen, Kuwait o.s.v. blev maktmedel. Mången statschef, som tillika är övertygad muslim, som t.ex. överste Khadhafi i Libyen, blev genom sitt personliga engagemang en sorts politisk komet.

Det måste dock betonas, att detta betraktelsesätt leder till oklarheter. Naturligtvis kan pengar befordra islams utbredning. Faktiskt har också politiska ledare använt religionen som maktens hävstång. Men alltför många informationer beslöjar det verkliga sakförhållandet. Finansieringen av ett islamiskt institut säkerställer ändock inte utbredningen eller ens islams återupplivande. Är verkligen byggandet av en moské ett tecken på islams tillväxt på denna ort? I Niger, ett helt islamiskt land, har moskéernas antal mångdubblats sedan självständigheten. Är man mer muslimsk där nu? Faktiskt rör det sig om något annat.

Statistik och tillväxt

För att få svar på denna fråga stöder vi oss på kompetenta (men fåtaliga) katolska och protestantiska fackmäns forskningsresultat. Det finns ingen pålitlig statistik från islamiskt håll. I en studie från 1969, som utförts av det katolska forsknings- och informationscentret ”Pro mundi vita” i Bryssel över islam i Afrika, heter det: ”Kan man för Afrika söder om Sahara våga en skattning i absoluta tal? Enligt de undersökta dokumenten – men vilket objektivt värde har de? – har muslimernas antal från 1930 till 1966 stigit från 30 miljoner till 55 miljoner.” Man tillfogar försiktigtvis: ”Skenbarligen motsvarar denna tillväxt den demografiska befolkningstillväxten (som för hela kontinenten uppgår till 2,4 %). Det är omöjligt att på grundval av dessa tal ange den årliga tillväxten genom islamskt omvändelsearbete, som i somliga trakter bedrivs ivrigt, i andra överhuvudtaget inte alls.”

J.S. Trimingham, en välunderrättad kristen missionär, fastslår i sin bok The Influence of Islam upon Africa (New York 1968, s. 106; 125), att islams utbredning har råkat i stagnation sedan slutet av kolonialtiden. En annan fackman, rev. David Barrett i Nairobi, kommer till samma resultat (International Review of Mission, New York 1970, s. 39–53): ”Spridda forskningsresultat leder till slutsatsen, att det hädanefter i de flesta områdena (i Afrika), om man jämför med befolkningsexplosionen, bara kommer att ske ett fåtal omvändelser från islam eller till islam; ty liksom andra gemenskaper i Afrika kommer även muslimerna i Afrika att utbreda sig med den genomsnittliga tillväxthastigheten av 2,7 % per år.” Samma författare skrev 1972: ”Islams geografiska utbredning har stagnerat.”

Undersökningar av enstaka områden, t.ex. Nigeria, leder till samma resultat. Det totala antalet muslimer stiger mycket raskt, men efter allt att döma inte snabbare än den totala befolkningen. Lokalt har islam i skogszonen av det nigerianska Yorubaområdet ökat under senare tid, förmodligen genom tillströmning av vuxna anhängare av de traditionella afrikanska religionerna. Men denna rörelse tycks inte ha någon större omfattning. Även en undersökning, som jag genomförde i februari 1973 i Övre Volta, visar i sitt resultat snarare på en ny livaktighet inom den muslimska gemenskapen än på aktiv omvändelseverksamhet.

Säkerligen gör islam i många områden numerära framsteg genom omvändelse av hedningar. Bildade personer och studenter finns vanligen inte bland de omvända. Även vissa landsomfattande animistiska traditionella samfund, som är mycket fast strukturerade, motstår varje religiöst inflytande. Men lokala samfund, som så småningom upplöses, särskilt om deras religiösa traditioner har förlorat sin ursprungliga betydelse, påverkas lättare av utomstående, t.ex. av muslimska köpmän, som slår sig ned i landet. Allmängiltiga utsagor är svåra att göra. Till och med enstaka uppgifter är ofta otillförlitliga. Därför slutar redogörelsen i ”Pro mundi vita” försiktigt: ”Det vore enklast att ange procentsatsen för varje land för att tillfredsställa läsarnas vetgirighet utan att vilseleda dem. Varje absolut numerär uppgift beträffande islam och de traditionella religionerna skall tolkas med största försiktighet. Detta gäller särskilt för det svarta Afrikas länder.”

Bildningseftersläpningen hämtas upp

Islams uppvaknande har överraskat den västliga världen, som hade ansett den för åldrande och bortdöende. Denna utveckling kunde förutses i och med bildningsväsendets framsteg i Afrika. Det svarta Afrikas muslimer tillbakavisade den västliga kulturen och studiet av europeiska språk ända tills de märkte, att alla ledande positioner därmed tillföll deras kristna landsmän. Nu gav de ansvariga i de muslimska församlingarna den anvisningen, att koranstudiet skulle läggas så, att det skulle bli möjligt för barnen att besöka grundskolan. Konkurrensen blev starkare. Afrikanska universitet uppstod. Unga muslimer for till Europa, till Sovjetunionen och till Amerika för att vinna ett diplom eller ett doktorat. Personligheter mognade fram. Det kritiska sinnet vaknade och riktade sig mot traditionella strukturer. Reformer visade sig nödvändiga. Inte ens troheten mot en mycket helig tradition är tillräcklig, där man vill veta, förstå och se klart, där man vill vända tillbaka till den sanna källan.

Algeriet, Övre Volta och Senegal

I Algeriet har sedan oavhängigheten vården av det arabiska språket utvecklats mycket genom skola, radio och television. I en ny lärobok i historia framställs landets hela historia, inberäknat kristendomens tid från Cyprianus till Augustinus. Tolv islamiska institut för högre skolbildning öppnades, en muslimisk teologisk fakultet håller på att uppstå.

Det visar sig dock, att ungdomen inte har något intresse för religiös bildning. Blott de kandidater som bevisligen inte är ägnade för vetenskap störtar sig på de institut, som förbereder för en ”religiös karriär”.

I Övre Volta främjar de ansvariga i den lagligt erkända muslim-gemenskapen undervisningen i arabiska språket, kritiserar avvikelser, som infördes av religiösa ledare utan fromhet och uppriktighet, och råder landets muslimer att som troende deltaga i Övre Voltas utveckling. Före den islamiska ungdomens kongress förklarade gemenskapens ordförande i maj 1972: ”En aldrig så härlig tradition är inte tillräcklig ens på det religiösa området. Man måste öppna ande och hjärta för förståelsen och uppskattningen av andra, för samarbetet för en bättre framtid.” En annan kongressdeltagare i ansvarig ställning sade: ”Ni har förstått, att varje religion, också vår egen, måste öppna sig för den nya tidens evangelium. Det är tecken på mognad och förstånd.”

I Senegal satte Le soleil, en betydande dagstidning i Dakar i slutet av 1972 i gång ett åsiktsutbyte över temat ”Arabiskt språk och muslimsk religion”. Författarna till bidragen, några högt bildade, tog bladet från munnen. En skrev: ”Kan islam befria sig från sin anakronism och sina slappheter? Kan man inte bevara andan och ompröva bokstaven i ett budskap, som svårligen passar in i världen av idag? Motviljan hos den ungdom, som fått skolutbildning – och den blir allt talrikare – bevisar, att en fara hotar islam mitt i den arabiska världen … Vem skall våga uttala, att ett koncilium är en tvingande nödvändighet?” Ett annat svar: ”Det arabiska språket stärker den andliga enheten bland muslimerna. Om en senegales på ett seminarium eller på en pilgrimsfärd till islams heliga platser kan komma i kontakt med en filippin, en indones eller en marockan, kan han i så fall tacka det arabiska språket, som inte blott präglar den gemensamma spiritualiteten utan också bidrar till samförstånd bland alla människor.”

Den islamiska gemenskapen är alltså säker på sitt inre nya liv. Men hur står det till med den geografiska spridningen av islam? Har konversionsaktiviteten ökat?

Vandrarrörelse och urbanisering

I Afrika håller sökandet efter bättre mark och bättre förtjänst många familjer i ständig rörelse. Unga människor från Övre Volta som tillhör den islamiserade savannbefolkningen söker t.ex. arbete vid kusten. Plötsligt dyker alltså muslimska grupper upp där det tidigare fanns högst ett par muslimer. Jag har själv iakttagit hur en muslimsk schejk, andligt överhuvud för en grupp, inom några månader lät 800 personer göra en ny bosättning runt omkring en moské vid stadsgränsen till Nouna (Övre Volta). Detta ser på själva platsen ut som ökning av den muslimska befolkningen men är i grund och botten bara en befolkningsförskjutning och ingen omvändelseframgång.

Antalet muslimer i Afrikas städer växer överallt och ständigt inte bara vid kusten som t.ex. i Dakar, Abidjan, Accra och Dar-es-salaam, utan också i huvudstäderna i det inre. Många muslimer är köpmän men därmed är inte allt förklarat. Vi skall inte gå in utförligt på denna fråga utan bara antyda sammanhanget. Islam utbreder sig genom städernas tillväxt och just i länder med många städer. Islam använder staden för att förverkliga sitt sociala och religiösa ideal. Biskopen av Moshi i Tanzania sade nyligen till mig: ”Hos oss finns muslimerna i städerna, de stannar inte i buschen.” Det är inte bara ökningen i befolkningstalet som är avgörande härvidlag. Genom bosättningen i staden blir betydelsen av de islamska gemenskaperna synlig. Ty städernas tillväxt blir mer beaktad än landsbygdens avfolkning.

Islam har vaknat. Den vill samtidigt vara tidsenlig och traditionsbunden. Någon omvändelseiver av anti-kristen ”erövrar”-modell finns det högst i undantagsfall. Någon våg av ”erövrings-omvändelser” i Afrika känner vi inte till.