Marc Chagall

Flygande åsnor och gröna getabockar, älskande par som svävar i rymden eller vilar bredvid mångdubbelt större blombuketter – vem målar sådant? Marc Chagall naturligtvis. Under hösten har Moderna Museet i Stockholm lånat ihop en representativ samling av hans tavlor och även en svit etsningar till en utställning som har blivit en av de verkligt stora publikframgångarna och en välkommen vitalisering av stadens museiliv (förlängd till första veckan i januari).

Chagall är vid det här laget bortåt nittiofem år men fortfarande högst vital, och de senaste årens tavlor visar hur han suveränt behärskar alla de figurer som är så utmärkande för hans konst. Inte minst cirkusscener i stort format, gärna mot vit bakgrund, är fulla av detaljer som gör det till en upptäcktsfärd i bilden att se allt vad som händer i den. Samtidigt visar Franska Institutet (fram till 20 december) ett urval av hans grafik, både i färg – med älskande par och sjöjungfrur i långa rader – och raderingar i svart-vitt med motiv ur Gamla Testamentet, särskilt kung David och kung Salomo.

Hans både bokstavligt och bildligt största verk har tillkommit under de sista två decennierna: glasfönstren i synagogan i Hadassah-sjukhuset i Jerusalem (i modell 1960), glasmålningen i FN-huset i New York till Dag Hammarskjölds minne (1964), plafondmålningen i operan i Paris (färdig 1964), gobelänger i Knesset (riksdagen) i Jerusalem (invigda 1969), glasmålningar bl a i Fraumunster i Zurich (invigda 1970), katedralen i Reims (invigda 1974) och St. Stephan i Mainz förutom mosaiker, bl a i Nice och i Chicago. Den mest betydande sviten målningar är inrymd i Chagall-museet i Nice, ”Message biblique” (öppnat 1973). Där möter en självfallen förtrogenhet med judisk fromhet, som han uttrycker med sina egna karakteristiska färger och formförskjutningar i framställningar av centrala scener i Gamla Testamentet.

Det är främst foton av dessa färgsprakande jätteframställningar i skilda material – glas, gobeläng, fresk – som tillsammans med de många litografierna har skapat den allmänt vedertagna bilden av hans konst. Fönster och tavlor har t o m utgjort motiv för frimärken från fyra kontinenter (FN i New York, Frankrike, Israel och – mer oväntat – Senegal).

Utställningen i Stockholm kan av naturliga skäl inte visa upp något liknande. Genom lån från museer världen över, bland annat i Ryssland, kan den däremot belysa hans utveckling särskilt väl, inte minst de tidiga åren. Här ser man också påverkan av fransk avantgardistisk konst: kubism och surrealism. Regeltrogen anhängare av någon -ism blev Chagall aldrig. Hans egna upplevelser var alldeles för starka för att han skulle låna en annan människas glasögon.

Den tidiga färgskalan var dov, men det franska ljuset förändrade hans palett och klarare, starkare toner bröt fram. Ändå dominerar ofta jordfärgade motiv, inte minst i ryska scener. Mest lysande har färgerna blivit på hans ålderdom, men en viss dragning åt smutsiga toner är påtaglig.

Chagall föddes i en from judisk hantverkarfamilj i den lilla vitryska staden Vitebsk. Hans måleri fann sin egentliga form när han började studera i Paris före första världskriget, där kubism och surrealism växte fram. Under den ryska revolutionen, som han upplevde i hemlandet, var han som så många full av framtidstro, och han arbetade flera år där som målare men fann det med tiden nödvändigt att lämna Sovjet och återvända till Paris. Sedan dess har han huvudsakligen levat i Frankrike, med ett amerikanskt mellanspel under andra världskriget.

Någon traditionell eller judisk-ortodox konst representerar han inte, men religiösa motiv återkommer ofta i skilda sammanhang. På utställningen i Stockholm spelar de en underordnad roll och gör snarast intryck av att vara inlånade former från en begreppsvärld som inte var hans egen; ett helt annat intryck gör hans glasfönster och målningarna i Nice. Här får vi se ett par tavlor av ortodoxa rabbiner och en skissartat tunn bild av synagogan i Safed på 1930-talet. Vissa kristna eller judekristna motiv möter ofta, särskilt ängeln och den korsfäste, men de tycks få sin plats och betydelse av att konstnären själv tilldelar dem en ny innebörd på samma sätt som med tuppen, den flygande åsnan, det långsmala kärleksparet, gärna med kvinnan i släpande brudslöja.

Bevingade gestalter är vanliga i hans måleri, och den bevingade människa som vi traditionellt kallar för ängel, behöver inte vara mer religiöst anknuten än t ex den bevingade fisken som spelar fiol över ett pendelur eller någon av de bevingade getter som lyfter sig över tyngdlagen.

I två av de tidiga tavlorna, båda utlånade från ryska museer, är däremot änglagestalten uppenbarligen betydelsebärande. Bägge målningar skiljer sig markant från den stil som Chagall gjorde till sin mest personliga. Den första målades 1917 och finns i Leningrad. Den heter Uppenbarelsen och gör intryck av att vara en variant på temat med konstnären och hans inspiration. Chagall berättar om en mycket stark personlig upplevelse några år tidigare, en syn av denna ängel. Tavlan består av fyra dominerande färgfält uppdelade ungefär som efter ett X. Målaren i mörkgrått över ett vitgrått fält får besök av en väldig ängel i blått och ett vittblått fält. Formerna påminner om den tidiga kubismen, särskilt där figurteckningen upphör, men färgerna är ljusa (i motsats till Picassos brungråa skala).

Denna blåaktiga bevingade gestalt som dominerar rummet skulle kunna uppfattas som Musan, men både titel och utformning tyder på någon anknytning till den ängel som till sitt väsen är Guds budbärare.

Den andra ängeln återfinns på en målning från 1918, Vigsel, i Moskva. Tavlan är oväntat nog hållen helt i svart, grått och vitt. Endast en bevingad gestalt, som lägger händerna på brudparets huvud, är röd i olika, starka toner. Åskådaren kan tänka på den roll i det ortodoxa bröllopet som hållandet av kronor eller kransar över brudparets huvuden spelar. Här tycks änglagestalten få representera en motsvarande välsignelse.

Inte mycket mer än titeln ger kristen karaktär åt sådana målningar som Den Heliga Familjen (i dovblått och månskensvitt) eller Madonna med släde, där dock barnet har en gloria om huvudet.

Motivet med den korsfäste återkommer inte sällan hos Chagall. Mest gör han intryck av att stå för den lidande och maktlösa människan, under andra världskriget speciellt den lidande juden. Påfallande är den likgiltighet med vilken andra figurer i framställningen betraktar honom, t ex i en duk från 1912, Golgata, också inlånad till Stockholm (en betraktare som slogs av dess så att säga förkristna karaktär kallade den med ett slående uttryck för ”hednisk ekumenik”).

Här tycks de religiösa motiven från en främmande tro vara en yttre form som kan användas för att förmedla upplevelsen av helt andra händelser; det påminner om den inställning som en mer rättrogen jude, amerikanen Chaim Potok, låter sin unge målare möta i romanen om Asher Lev.

Därmed är emellertid inte sista ordet sagt om Chagall och religionen. Motiven från Gamla Testamentet går rakt igenom hans verk, och i de stora framställningarna från de senare åren möter en intensitet som lyfter dem över ett rent traditionsbetingat intresse. Här kommer också den korsfäste in i ett kosmiskt sammanhang. Han får bl a sin plats i framställningen av Abrahams offer – precis som i god medeltida typologi.

Frågan om en viss bild med religiöst motiv är god konst kan diskuteras utifrån estetiska kriterier. Däremot får frågan om den är religiös konst i ordets egentliga mening – användbar för tron, ett fungerande stöd för bön och meditation eller en förkunnelse av trons centrala innehåll – avgöras av de troende. Chagall har ju ett stadgat rykte om sig för att uttrycka en sprudlande livsglädje och en halvt eterisk sinnlighet. Det starkaste intrycket vid en genomgång blir nog hur helt det är färgen som bär upp verket. I de berättande scenerna blir den starkt betydelsebärande: Höga Visan gestaltas i varmt rött, Moses förbund med Gud lyser i flammande gult, medan de mer upprörda scenerna gärna utspelas i dunkelt blått.

Genom färgen och den starkt personliga kompositionen skapar Chagall en verklighet som i hög grad kan engagera åskådarna och få dem att reflektera vidare över ämnena – en god egenskap hos varje bildkonstnär, inte minst i religiösa sammanhang!