Tidig ortodoxi på Gotland

Under denna rubrik skall frågan om den periodiska förekomsten av ryska köpmannaförsamlingar på Gotland främst från Novgorod och Smolensk behandlas. Inget spår av någon tidig mission från rysk sida har påträffats. Birger Nerman sökte på något osäkra grunder tolka vissa gravfynd från 800-talet som ett indirekt bevis för karolingisk mission på Gotland. Den periodiska förekomsten av ryska köpmannaförsamlingar på Gotland från och med 1100-talet och fram till 1300-talets början kan emellertid icke bortförklaras, även om de historiska dokumenten är svårtydbara och vi bara på ett vagt sätt kan bestämma dessa församlingars kontur.

Under tiden 1039 till 1448 är den ryska kyrkan ett metropolitdöme underställt Konstantinopel. Gotland börjar på 1100-talet inlemmas i den påvliga intressesfären och underställs på 1200-talet biskopen i Linköping.

Det medeltida svenska källmaterial som en gång onekligen funnits förintades av reformationen. Däremot antyder de rysk-tyska handelsfördragen, som också innesluter den bondeseglation, som de gutniska storbönderna och borgare i Visby bedrev österut, förekomst av novgorodiska och smolenska ”sommarfarare” och ”vinterfarare” till sjöhandelsplatser ”på den gotländska kusten” (na Got’skij beregu). Visby var huvudhandelsplats på ön. Vilka de andra sjöhandelsplatserna var kan inte anges med bestämdhet, men de kan antas ha legat spridda längs kusterna på ön. Det finns anledning att förmoda att Garde som då låg närmare kusten än nu och Sundre vid öns sydspets var sådana sjöhandelsplatser. De periodiskt anländande och vissa tider kvarstannande ryska köpmännen måste betecknas som frequentantes, icke manentes. Detta ligger i själva säsonghandelssystemets natur och förklarar till stor del svårigheten att finna bestående spår av deras existens på ön. Med hjälp av de rysk-tyska fördragsurkunderna och de novgorodiska skrådokumenten kan vi dock göra oss en föreställning om de ryska köpmännens förhållanden på Gotland.

Från och med 800-talet begynner den gutniska handeln att orientera sig österut mot de nya handelsleder som upprättats för transitohandel i det finskbaltiska området och som ledde via Rus mot Bysans och det arabiska kalifatet. Dessa av nordborna frekventerade handelsleder gav upphov till mer eller mindre permanenta boplatser som sedermera utvecklades till stadsanläggningar. Den mest kända var Staraja Ladoga norr om Novgorod samt de platser som utvecklades till städer vid Novgorod, Smolensk, Cernygorod och Kijev. På 1100-talet grundades i Rus ett stort antal goroda med en bestämd social differentiering och en typisk politisk struktur. Staden befästes och styrdes av en rådsförsamling, vece, samt företräddes av en borgmästare, posadnik, och en härförare, tys’acnik (eg.ledaren för en tusenenhet). Tack vare krönikornas vittnesbörd och det rika arkeologiska material som grundligt utforskats av sovjetiska arkeologer är denna period för Rus’ del väl känd. Vad beträffar de gutniska sjöhandelsplatserna på den ”gotländska kusten” finns i urkunderna inga ortsnamn nämnda, vilket kan tolkas så att där förekom icke permanenta boplatser.

Under 1000-talet intensifierades den gutniska handeln på Ryssland. Under tidigt 1100-tal började ryska köpmän befara Östersjön till Slesvig och Gotland. 1130 nämner Novgorodkrönikan ryska lodjur som härstammade från det gotländska järnsmidet. Handelsfred och rätt till fri handel var en förutsättning för dessa förbindelser. Från Novgorod utfördes pälsverk, vax, torkad fisk, tran samt falkar.

Förutom de rysk-tyska handelstraktaterna och Hanserecesserna ger de ryska krönikorna, främst Novgorodkrönikan, och Gutalagen sporadiska informationer om de gotländska Novgorodfararna och de ryska Gotlandsfararna. Det första bevarade handelsfördraget från 1189, som bygger på tidigare fördrag, är det s.k. Jaroslavl fördraget. Här försäkras köpmännen fred och rätt till fri handel. Det s.k. Smolenskfördraget av år 1229 bekräftar samma fred för ryska köpmän på den gotländska kusten samt för gutniska köpmän i Smolensk. Samtidigt bekräftas att den handelsrätt som gällt i ett århundrade för fursten och alla ryssar från Smolensk och köpmännen från Riga och tyskar som befor Östersjön också skall gälla ryska köpmän i Riga och på den gotländska kusten. Åter och åter upprepas frasen: samma rätt skall råda såväl i Smolensk och Riga som på den gotländska kusten. Köpmännen som kommer över havet betecknas som ”gäster” (gost’), ett uttryck som så småningom blir identiskt med ”köpman”. Ryssarnas närvaro på den gotländska kusten betygas åter genom undantagsbestämmelsen: när en rysk köpman i Riga eller på den gotländska kusten blir skuldsatt skall han inte sättas i stocken. Fördraget är bl.a. undertecknat av Regembod, Tetart och Adam som är s.k. gorosane på den gotländska kusten, dvs. borgare i ”borgstaden” Visby samt gotlänningen Henrik, som uppenbarligen representerar de handelsidkande bönderna på ön. Mellan dessa bestod en motsättning som med tiden skärptes. Ett annat Smolenskfördrag av 1250 bekräftar att Smolenskborna fritt får bedriva handel på den gotländska kusten. Ett fördrag av 1259 som berör köpmän från den gotländska kusten och staden Novgorod uttrycker explicite att alla överenskommelser har ömsesidig giltighet, dvs. såväl i Novgorod som på den gotländska kusten. ”Novgorodska köpmän skall fredade driva handel på den gotländska kusten”. Här bekräftas också att ryska köpmän övervintrade på Gotland. Bötessumman stipulerades dubbelt så hög för ett främmande sändebud eller en köpmannapräst som för vanliga män, om denne kom till skada. I ett fördrag av 1269 nämns Gutenhof i Novgorod, dvs. de gutniska handelsmännens handelsgård, och frågan om boskapsbete behandlas. Egendomligt nog nämns förekomst av präster, men inte ett ord om kyrkobyggnader, vilka tycks vara en lika självklar förutsättning som själva skeppen för handel i främmande land. Ett undantag utgör en kyrkorättslig statut från 1100-talet som berättar att delfursten Vsevolod Mstislavic i Novgorod 1127 lät uppföra en handelskyrka åt Johannes Döparens handelssällskap.

När utländska handelsgäster nådde Gotland fick de landkoncessioner av öns högsta myndighet. Där kunde de uppföra kyrkor eller kapell på egen mark. Ett sådant förlänat landstycke kallades fit, vilket betyder ängsmark vid havsstranden. St. Nikolai kyrka i Sigtuna har betraktats som en rysk faktorikyrka, även St. Lars i Visby anses ursprungligen ha planerats som en kupoltäckt korskyrka, avsedd för den ryska handelsgemenskapen. Farmänsstaden Visby hade inte mindre än 16 köpmannakyrkor. Dessa s.k. ecclesiae mercatores (termen präglades av Thietmar von Merseburg 1041 för en handelskyrka i Magdeburg) förefaller överallt ha intagit en särställning. De var oavhängiga av den lokala jurisdiktionen och enbart i bruk under kortare perioder. Sannolikt har ingen biskop invigt dem och de har varken visiterats av den lokale biskopen eller blivit föremål för dennes anspråk på patronatsrätt. De präster som tjänade i dessa kyrkor tycks ha intagit en något isolerad ställning i förhållande till det lokala prästerskapet. Varje köpmannagrupp medförde sin egen präst, sörjde själv för kyrkans underhåll och använde den som lagerlokal. Vid kyrkan låg marknadstorget och boplatser. Av de ryska s.k. Vladimirstatuterna som bl.a. behandlar kyrkans tionde, framgår att handeln centrerades kring kyrkan på själva kyrkplatsen, som benämns pogost av ordet för köpman. Handelsmått och vikter utlånades av kyrkan mot avgift. Köpmanskyrkorna verkade stadsbildande. Farmänsförbundet uppförde kyrkan som uppkallades efter förbundets skyddshelgon. Thietmar von Merseburg likställer kyrka och handelsplats beträffande Kiev. I farmänsstaden i tidig nordisk medeltid, som var en avart av stadsväsen utan verklig autonomi och eget borgerskap, spelade köpmanskyrkan en viktig roll. Handeln dominerades av adeln och storbönderna. Handelsplatsen förblev årsmarknad, mäss- eller säsongstad och fylldes med folk enbart vid de allmänna handelstiderna. Befolkningen i handelsvikarna var inte bofast utan obeständig och fluktuerande.

De farande handelsprästerna för vilka Ansgar är prototypen är kända i litteraturen. Rudolf von Ems’ dikt ”Gute Gerhard- på högmedeltyska från 1225 beskriver en tysk handelspräst som samtidigt var skrivare åt köpmännen och for med till Livland, Preussen och Ryssland. På köpmannaprästerna ställdes kravet att de skulle uträtta skrivtjänster åt köpmannaförbundet och hålla gudstjänster överallt under färden. Kyrkan byggdes för att underlätta detta och för att skapa en säker lagerplats för icke avyttrade varor till nästa återkomst.

Hur en köpmanskyrka var inrättad beskrivs i skråbestämmelserna för de tyska Novgorodfararnas faktorikyrka St. Peter. Köpmännen fick stapla sina varor i kyrkan. Vid innersta kyrkmuren staplades koppar, bly, vaxklumpar i halm och vid pelarna som bar upp valven vid korsgångens insida tunnor med diverse gods, säckar med pälsverk, linne och tygbalar. Varje afton var köpmännen och deras gesäller förpliktade att noggrant räkna sina tunnor, packar och säckar, ordna dem och se till att de var försedda med stämpelmärke. Kyrktrappan och ingången hölls fri. Vid altaret fick bara vinfat ställas och inga vinkannor fick belamra altaret av risk för förorening av altarklädet. Om prästen infann sig för att hålla gudstjänst fick ingen lämna kyrkan, utan alla måste stanna kvar till mässans slut. Under gudstjänsttid fick inget oväsen föras och ingen stapling eller stämpling företas. Kyrkan var den enda säkra platsen i handelsgården på grund av att den var uppförd i sten och samtidigt rådde där kyrkofrid. De dyrbara varorna ställdes på så sätt under Guds direkta beskydd. I kyrkan bevarades också en kista, där alla privilegier och pergamentbrev, skråbestämmelser, mynt och kyrksilvret bevarades. Varje natt fördes pundvågen till kyrkan för att ingen skulle kunna manipulera med viktsatsen. Ett särskilt vaktsystem sökte skydda kyrkan mot brand, rån eller överfall. En köpman – custos nocte vigilans – sov varje natt i kyrkan. En annan följde honom dit och låste in honom. De tunga kyrkdörrarna tillslöts utifrån och reglades även inifrån. Fönstren tillslöts noga. Inget ljus fick tändas på natten. Kyrknyckeln lämnades under natten i förvar hos gårdens ålderman. Nyckeln fick inte bäras omkring i ryssarnas åsyn, och överlämnades i ett förseglat omslag vid avfärden till någon kyrklig dignitär. I kyrkan fick inte drivas handel eller köpslagan. Ingen ryss fick heller tillträde till kyrkan, som under dagen försågs med en särskild vaktpost. Om ryssarna fick kännedom om hur mycket varor som staplats, kunde prisbildningen på marknaden påverkas. Handelsgårdens ålderman utsåg två köpmän till kyrkoföreståndare. På deras ansvar vilade förvaltandet av kyrkokassan samt ansvaret för den regelbundna bevakningen av byggnaden. Alla köpmän fick bidra med en särskild kyrkoskatt till kyrkans underhåll. Vinterfararna fick betala 0,25% av sin inkomst av handeln, sommarfararna och de som färdades landvägen slapp undan med hälften. Kyrkan förfogade över hyran till uthyrda rum i handelsgården. Av alla böter fick kyrkan halva beloppet. Ytterligare inkomster gav uthyrning av smältkärlet för vax och bryggkärlet som tillhörde kyrkan. Dessutom hade St. Peter egen ved som kunde förvärvas för bakning och bryggning.

Ur kistan togs pengar till nyanskaffningar och reparationer och till sociala ändamål, om en köpman kom i nöd eller insjuknade. Den resterande summan medfördes till Visby och deponerades i tyska Mariakyrkans St Peterskista för Novgorodfararna. Kyrkan förfogade över egen kyrkogård, egen ängsmark vid Ladogasjön för de medförda hästarna samt ägde rätt att fälla träd.

Den medföljande köpmannaprästen fick sitt fasta underhåll och tyg till kläder ur kistan. En sidoinkomst var privat brevskrivande. Prästen hade en egen kammare där silvervågen stod uppställd. Han sammankallade offentligen köpmannaförsamlingen i kyrkan och mottog ibland kyrknyckeln som han tillsammans med åldermannen vid avfärden överlämnade till ärkebiskopen av Novgorod. Ett annat exemplar av nyckeln överlämnades i Jur’evklostret där den kunde avhämtas av nästkommande köpmannagrupp på våren eller sommaren.

Köpmannakyrkorna i Garde och Källunge

I en urkund bevarad i de tyska Hanseprotokollen från 1461 står ”wente de Nouwgarder i ertiden 2 kerken uppe Gottlande gehad teebben” (Hanserecesse, Zweite Abteilung 5, Leipzig 1888, N. 61). Två ryska köpmannakyrkor består ännu idag på Gotland: Garde och Källunge från 1100-talets mitt. De skiljer sig helt från övriga samtida kyrkor på ön. Yttermurarna står direkt på marken utan förmedlande sockel. Planlösningen med narthex, av pelare tredelat naos och absid med okänd takavslutning samt den bysantinska freskodekoren visar att byggnaderna uppförts av ryska stenmästare med gotländskt bistånd. Dessa båda kyrkor med delvis förlorat bildprogram hör samman med en grupp nordryska kyrkor i Novgorod och Pskov från 1100-talets andra hälft, vars druzina leddes av greker och som arbetade i senkomnensk stil. De utsmyckades sannolikt av var sin artel’ med flera mästare. I Källunge kan man misstänka att även inhemska freskmålare varit behjälpliga med detaljutformningen. Det ikonografiska schema som finns bevarat liknar såväl St. Georg i Staraja Ladoga, Spas Preobrascenskijkyrkan i Mirozklostret i Pskov samt Hagios Christos i Berrhoia i Grekland från 1100-talets mitt. Där finns absidmålningarna bevarade, som överst visar Jungfrun med Barnet omgiven av ärkeänglar samt nedanför rader av heliga biskopar. Ornamentiken påminner om den som finns i Koimesiskyrkan i Staraja Ladoga och Sofiakyrkan i Kiev.

På grundval av rent måleriska kriterier, främst den starka kolorismen och bristen på clairobscur (ljusaccenter) och en avsaknad av expressivitet i åtbörderna, antar vi att dessa kyrkor är furstliga stiftelser från Novgorod. Källunge präglas av en levande, elegant och uttrycksfull komnensk klassicism och Garde av en återhållsam hieratisk och hövisk stränghet. Biskop Nifon som vid denna tid verkade i Novgorod (1129-1156) och själv var grek till ursprunget, tidigare munk i Kijevs grottkloster, inkallade grekiska mästare till sina kyrkobyggen i Pskov. Han kan även ha förmedlat grekiska mästare till Gotland. Den gula färgen på gloriorna i Garde förbinder denna kyrka med målartraditionen i Pskov. De imiterade marmorinkrustationerna tyder på konstantinopolitanska förebilder. De båda martyrhelgonen i Garde kan tolkas som Kosmas och Damianus, de berömda läkarhelgonen, åt vilka Nifon uppförde en handelskyrka i Novgorod. Bildprogrammet underordnar sig helt arkitekturen och är särskilt komponerat för dessa båda kyrkor, och återgår indirekt på förlorade konstantinopolitanska förebilder.

Formellt tillhörde de båda kyrkorna på Gotland den novgorodska eparchien och befann sig så att säga in partibus infidelium. Denna var ansvarig för kyrkobyggnaden och utsändandet av präster som åtminstone stannade över vinterperioden på Gotland. Handelsgårdarnas utländska präster åtnjöt särskilda privilegier. Biskopen av Linköping visiterade delar av Gotland vart 3:e år. Den tidigaste taxuslistan stammar från 1500-talet och antas återgå på en förlaga från 1300-talet. Inga visitationer kan emellertid beläggas vare sig i Garde eller Källunge på 1100-talet. Redan på 1200-talet tycks kyrkorna ha övertagits av den katolska kyrkan som byggde ut anläggningen och rev vissa delar.

Mellan 1303 och 1307, samtidigt med den sista blomstringen av den ryska handeln på Gotland, utsände Feoktist, ärkebiskopen av Novgorod åtminstone två brev, ett till Gotland vars innehåll gått förlorat, men vars sigill av bly återfanns i Fole socken nära Källunge. Det andra brevet sändes till Riga från ärkebiskopen, posadniken, tusenmannen och hela staden Novgorod. Brevet kräver gottgörelse för mord och rån av ryska handelsmän. Så slutar bilden av kyrkan i handelns tjänst.