På väg mot medansvar

I mitten av november höll Stockholms katolska stifts pastoralråd sitt första möte i Djursholm nära Stockholm. Enligt stadgarna paragraf 1 har pastoralrådet till uppgift ”att med stiftets biskop samråda om den katolska kyrkans pastorala verksamhet i Sverige för att därmed enligt andra Vatikankonciliets riktlinjer främja samarbetet mellan lekmän, systrar och präster”. Närvarande var sammanlagt 45 representanter från landets 32 församlingar och representanter för stiftets olika nämnder, allt i allt förutom biskopen 36 lekmän, 3 systrar och 5 präster.

Under den explosionsartade utveckling som den katolska kyrkan har haft genom invandringen under de senaste 20 åren har det egentligen inte funnits en chans att hinna ikapp med utvecklingen och behoven som snabbt uppstått i stiftet. Andra Vatikankonciliets reformprogram och samhällets snabba sekularisering har bidragit till en känsla av rådvillhet inför många nya krävande uppgifter.

Det förefaller som om den katolska kyrkan nu gått in i ett lugnare men inte mindre avgörande skeende: att se om sitt nya hus, att tänka över den situation hon befinner sig i och att söka och förbereda den nödvändiga förankringen i landet som ju har fått sin moderna profil i stort sett utan att den katolska kyrkan varit närvarande. Inte minst har det blivit en viktig uppgift att söka förankra medlemmarna i den egna kyrkan och att förstärka strukturerna genom ökat lekmannainflytande och lekmannaansvar, till vilket både andra Vatikankonciliet och landets demokratiska traditioner uppmanar den katolska kyrkan.

I detta sammanhang har vi tidigare (Signum nr 8) nämnt ”folkrörelsemodellen” som ett sätt att framträda här i landet. Denna modell pekar på två viktiga uppgifter som den katolska kyrkan står inför: Integrationen av de egna modellerna i kyrkans gemenskap och ett ökat lekmannainflytande å ena sidan och att ge kyrkan ett ansikte utåt å andra sidan. Samtidigt har folkrörelsemodellen också sina gränser utifrån den katolska kyrkans syn på sig själv: en demokratiskt baserad kyrkostyrelse eller ett högsta beslutande organ av folkvalda går inte att förena med en katolsk kyrkosyn. I pastoralrådets stadgar paragraf 1 står det därför att pastoralrådets uppgift är att samråda med stiftets biskop om den katolska kyrkans pastorala verksamhet i Sverige, för att därmed främja samarbetet mellan lekmän, systrar och präster enligt andra Vatikankonciliets riktlinjer. Att känna ansvar utan att också ha den högsta beslutande makten har visat sig innebära balansproblem, eftersom vi alla är barn av den moderna demokratin som har en tendens att inte erkänna någon högre makt än den av folket givna. Den kristna traditionen tillhandahåller emellertid ett ord som kan förena det till synes svårförenliga, ordet diakonia, tjänst.

Att lekmännen haft avgörande betydelse i den katolska kyrkan under den nyare tiden kan inte betvivlas. Deras uppgift (”sändning”) är inte minst att kyrkan genom dem är närvarande i världen. Det är lekmännen som skall medverka i och gestalta det politiska, sociala och samhälleliga livet utifrån kristna värderingar. Detta har skett och sker alltjämt både genom lekmannaorganisationer och genom ofta framstående insatser av enskilda katoliker. Deras verksamhetsfält sträcker sig från arbetarrörelsen och de politiska partierna till vetenskapliga sammanslutningar. Denna verksamhet skedde tidigare på ”kyrkans uppdrag”, dvs mestadels i nära samarbete med den kyrkliga hierarkin.

Andra Vatikankonciliet har här inneburit en förändring i både synsättet och lekmännens medvetenhet om ansvaret för den egna kyrkan. Konciliet framhäver lekmännens egna uppdrag och kallelse. ”Lekmännens apostolat är ett deltagande i kyrkans eget frälsningsuppdrag……. Lekmännen kallas särskilt därtill att göra kyrkan närvarande och verksam på de ställen och i de förhållanden där hon enbart genom dem kan bli jordens salt” . . . ”På så vis är varje lekman i kraft av de gåvor som förlänats honom, såväl vittne som redskap för kyrkans sändning . . . ”(Andra Vatikankonciliets konstitution Om kyrkan, nr 33). Dessutom rekommenderar konciliet att efter möjlighet inrätta rådgivande organ i stiften som skall stödja kyrkans apostoliska verksamhet, hennes evangelisering och hennes sociala och karitativa arbete.

Delegaterna till Stockholm stifts pastoralråd, som kom från Umeå i norr till Malmö i söder, hade blivit ombedda att i ett förberett inlägg tala om vad man ansåg vara pastoralrådets mest angelägna uppgifter. Denna ”hearing” gav ett mycket värdefullt tillfälle att få en totalöversikt över stiftets problem utifrån ett viktigt perspektiv. Det var nämligen inte experter som tyckte och analyserade hur andra – vanliga församlingsmedlemmar – såg på sin situation, utan frågorna och problemen var denna gång formulerade utifrån församlingarnas och katolikernas vardagsliv, där frågorna och problemen är aktuella och brännande. Diskussionen var därför ägnad att ge en god bild av den katolska kyrkans inre situation, den gav viktig information genom sitt vardagsnära och tydliga språk.

Med risk för att en sammanfattande rapport kan innebära förenklingar skall nedan göras ett försök till ett sammandrag av det som sades med en viss systematisering under fyra rubriker:

1. Kanske visar sig en förskjutning och förändring av katolikernas medvetande i det svenska samhället i de ofta förekommande frågorna om den katolska kyrkans identitet och framtid i det svenska samhället. För katolskt liv i Sverige finns varken självklara mönster eller lättillgängliga förebilder. Detta är emellertid ingenting att förvåna sig över, eftersom den katolska kyrkan började sin moderna utveckling när samhället (nästan) var färdigbyggt. Även om många invandrarfamiljer har starka rötter i sina hemländer och deras kyrkoliv, blir frågan om en integrering i det svenska samhället och därmed den katolska kyrkans plats i landet ett växande problem. När frågan ibland ställdes en aning tillspetsat: ”Vad vill vi egentligen i det svenska samhället?”, var avsikten i första hand inte att få möjlighet att bidra till samhällets utveckling i en rad detaljfrågor, utan att man ville kunna se sin plats som katolik i det svenska samhället utan det specifika främlingsskap som har sin förklaring i landets historia. I grunden ställdes samma fråga med lika stor intensitet – om än utifrån andra förutsättningar – av dem som har övergått till den katolska kyrkan. Också denna växande grupp upplever att ett personligt ställningstagande till den katolska kyrkan kan leda till en fråga om vilken identitet man har som ”medborgare och kristen” för att låna en gammal och klassisk formulering som användes av påven Leo den store på 400-talet.

2. Denna abstrakta och svårbegripliga fråga får emellertid brännande aktualitet genom ett problemkomplex som kan anges med stickorden: barn-ungdom-äktenskap-familj. Samhällets sekularisering och snabba sociala förändring har starkt inverkat på familjelivet och dess sammanhållning. Den kristna tron är beroende av en levande gemenskap, ty den förmedlas i regel i och genom en gemenskap. När olika former av gemenskapsliv inte längre fungerar eller slås sönder är själva troslivet och trons förmedling i fara. Detta gäller framför allt för familjen som i dagens samhälle har förlorat mycket av den skyddande och trygga miljö i vilken viktiga värden ”traderas” till den efterkommande generationen. Frågan är hur familjen kan vara den krets där barn och ungdomar möter en levande tro och där denna tro också kan förmedlas. Frågorna var här många och osäkerheten var lika stor, ty den katolska kyrkans svaga struktur kan inte erbjuda den hjälp som åtminstone till en viss grad skulle kunna avlasta den enskilda familjen. Till detta kommer det faktum att äktenskapen och familjestrukturerna har blivit mera instabila och att ungdomarna relativt tidigt och djupt präglas av omgivningens värderingar och krav på anpassning. Den allvarliga frågan inför framtiden tycks emellertid vara i vilken mån den katolska kyrkan lyckas att behålla den andra generationen invandrare eller konvertiter i kyrkan.

3. En tredje fråga är nära förknippad med den föregående: frågor kring gemenskap och solidaritet i kyrkan. I stora och små församlingar är situationen i grunden likadan: församlingarnas medlemmar består av olika grupper: födda svenskar – de i landet födda barnen till invandrare – olika invandrargrupper. Det finns stora skillnader vad gäller språklig, kulturell och religiös bakgrund. Under mötet ifrågasattes aldrig det minsta att alla har en självklar hemortsrätt i den katolska kyrkan i landet. Men samtidigt var man medveten om att det inte är någon lätt uppgift att integrera alla i församlingslivet. Svårigheten ligger i att nå balans mellan a ena sidan strävandena att ordentligt förankra den katolska kyrkan i landet och å andra sidan en äkta uppskattning av alla gruppers religiösa och kulturella arv så att de kan känna sig hemma i kyrkan. Att stärka de svaga gemenskapsbanden på alla nivåer och att främja solidaritet och samverkan blir till en viktig uppgift för framtiden. I detta hänseende är invandrarna – framhölls det ofta – av förklarliga skäl både i kyrkan och i samhället den svaga parten, ty de saknar ofta en egen röst.

4. Frågor kring utbildning – trons fördjupning – anpassning. Behovet av vidare utbildning som omfattar både hjärna och hjärta för alla ansvariga är stort. Dagens och morgondagens kyrka kräver mera utbildning och ökad medvetenhet om den katolska tron. Kyrkan måste söka former för en bredare förankring av sitt arbete och apostolat bland lekmännen som utgör en hittills inte tillräckligt utnyttjad resurs. Alla som fått sin utbildning utomlands skall i möjligaste mån komplettera den i landet. Det föreslogs dessutom att den utbildning som redan finns i landet skulle utbyggas så att man får ett slags hemmabas.

Det var naturligt att många frågor ställdes under dessa dagar och det var lika naturligt att problemen och svårigheterna var lika många. Trots detta var diskussionen fri från självömkan. Alla var medvetna om att den kyrka man sökte och efterlyste inte ligger i en nära framtid. Det nybildade pastoralrådet kommer inte heller att kunna bli något undermedel som snabbt kan lösa problemen. Men å andra sidan måste man komma ihåg att det tålamodiga och kontinuerliga arbete som sker i stiftets nämnder visar att det finns vägar. Pastoralrädet måste dessutom finna sin arbetsform och sin plats i stiftets pågående arbete. Denna plats är ingenting mindre än att bidra till att så många som möjligt ser och tar sitt ansvar för sin kyrka.

Pastoralrådets möte kännetecknades av nykter realism. Både de svagas klentro och en verklighetsfrämmande romantik hölls på avstånd.

Mötet skall åter sammanträda inom 6 månader. Under tiden skall en arbetsgrupp utvärdera den allmänna diskussionen och komma med konkreta förslag.