Tema med variationer i julbudskapet

Det som julen handlar om, kristet sett, har en air av overklighet omkring sig. Julevangeliet tjänar i våra dagar i hög grad väckandet eller tillfredsställandet av vagt religiösa känslor och stämningar eller återknuten kontakt med Barnet inom oss. Å andra sidan har änglasångens ord om fred på jorden alltmer gett anledning till – angelägna – fredsbudskap och fredsappeller. Det idylliska och tomtevarma kring julen uppammar oppositionslusta hos en del förkunnare, som frestas att gå långt i motprovokationer. Julevangeliet tas då gärna i anspråk för samhällskritiska syften: herdarna (eller barnet självt och dess föräldrar) som företrädare för samhällets mest utstötta och föraktade.

Mycket av detta är säkert berättigat. även som utläggning av julbudskapet. Men en märklig omständighet kring julen. både i kristet julfirande och i utomståendes kritik, är i hur hög grad jultexternas eget innehåll, deras egna poänger och accenter, tycks komma i skymundan.

De nedärvda föreställningarna om julskeendet, materialiserade i en klassisk julkrubba med hela uppsättningen av figurer, utgör ett egentligen ganska egendomligt hopkok på två evangelisters innehållsligt olika och av varandra oberoende berättelser, något av ett typexempel på det slags ”harmonisering av två åtskilda framställningar som moderna bibelforskare med rätta vänder sig emot. Vill man förstå jultexternas verkliga innebörd, måste man börja med att läsa dem var för sig och uppmärksamma vad de säger var för sig. Lukas hade av allt att döma aldrig hört någon berätta om vise män från österlandet, om Herodes barnamord eller flykten till Egypten. Hos Matteus ser vi inte så mycket som skymten av någon kejserlig skattskrivning, av herdar eller änglasång, eller av Maria som bevarar allt vad som sägs i sitt hjärta.

Något gemensamt har givetvis de två evangelier som har något att berätta om Jesu födelse: födelseorten, dateringen till Herodes den stores regeringstid (om än hos Lukas något tilltrasslad av andra tidsuppgifter) och övertygelsen om att barnet blivit till genom helig Ande. jungfrufödelsen som sådan. Men faktiskt inte mer. Däremot finns det gemensamma drag i berättarstilen som antyder att berättelserna var för sig har sitt upphov i ungefär likartade tidiga kristna miljöer (i Syrien eller Palestina).- Båda genomsyras av en gemensam övertygelse om att den i Gamla testamentet förutsagda frälsningstiden börjat i och med Jesu födelse.

Matteus

Den eller de berättare. vars röst vi hör via evangelisten Matteus text, ser saken företrädesvis ur Josefs synvinkel. Men berättelsen är vida mer än en beskrivning av ett händelseförlopp: den är en historia som med den färgrika berättelsens medel lyckas säga åtskilligt utöver det som omedelbart sägs ha hänt. ”Vem var han som föddes. under vilket signum stod hans liv, i vilket förhållande stod han till vad de gamla profeterna förutsagt’?” – så kunde man formulera de frågor som berättelsen ”svarar” på.

Den nyfödde Jesus liknar Mose: Mose som utgjorde ett hot mot Faraos tron, vilket ledde till barnutrotning, ett massmord som Mose undgick, och Mose som (såsom vuxen) måste. fly undan Farao. Samtidigt skiljer sig Jesus från Mose: Mose skulle visserligen föra folket ut ur Egyptens fångenskap, men Jesus skall (enligt änglaorden till Josef i drömmen) ”frälsa sitt folk från deras synder”. Han är Immanuel, ”Gud med oss”. Han är Messias. Han hyllas av männen från österland: erkänns av outsiders samtidigt som han hotas av sitt eget folks styrande. Det pekar fram både mot Jesu död och mot den unga kyrkans erfarenheter: nej till budskapet från flertalet inom Israels folk men öppenhet på andra håll där man inte kunnat vänta det, en kyrka som snart blir universell.

Med hjälp av de citat ur Gamla testamentet som evangelisten flätar in (”Detta skedde för att det skulle fullbordas som var sagt . . .”) framhävs att historien utgör en enhet, att Gud är historiens Gud. Historien är alltså inte bara en räcka av tillfälligheter eller enbart mänskliga faktorer och avgöranden, utan över den råder ytterst Gud själv, som har en plan som han genomför.

Lukas

Så långt Matteus. Lukas skildring är både längre och mera motivrik, men den åskådliggör och förtydligar också den djupare meningen i Jesu födelse och barndom. Medan Matteus med sina reflexionscitat ur Gamla testamentet snarast framhäver historiens kontinuitet (det förutsagda inträffar sa som det förutsagts), anknyter Lukas bredare och mera plastiskt till skilda gammaltestamentliga texter. Men genomgående kommer han med sitt berättarsätt att framhäva vem Jesus är, och att han är det redan från början: Guds son, den som ända från födelsen är uppfylld av Ande, ja, vars hela existens som människa är helt och hållet beroende av Andens kreativa ingripande. Lukas både parallelliserar Johannes löparens och Jesu tillblivelse och skiljer dem åt: den yttre ramen blir ungefär likartad, men Johannes kommer att framstå enbart som en förelöpare. biperson. (Det har kanske polemisk udd.) Jesus är något helt unikt, långt mer än en omvändelseprofet: Guds den Högstes son, den som åstadkommer ”ära i höjden och på jorden fred”. Detta märkliga. annorlunda hos honom kommer också fram i episoden med den tolvårige i Jerusalems tempel.

Gemensam substans

Dagens bibelforskare tycks i stort sett vara överens om att det i hög grad är kreativitet och berättartalang som medverkat till att vi fått dessa två julberättelser. Men båda bygger på gemensamma förutsättningar och övertygelser utöver den självklara att Jesus en gång fötts och den att han fötts i Betlehem under Herodes tid: nämligen dels att han som föddes var den person som ledde in hela världshistorien och mänsklighetens öde i alldeles nya banor, dels att Jesus föddes av en jungfru. Det faktum att de båda oberoende av varandra bygger på det sistnämnda – med en gemensam förklaring: den helige Andes ingripande – gör det omöjligt att avfärda jungfrufödelsen som en sent tillkommen legendär utsmyckning av Jesushistorien. (Därmed inte sagt att jungfrufödelsen behöver ha predikats flitigt överallt i den tidiga kyrkan: ingenstans i det övriga Nya testamentet omtalas den, annat än möjligen underförstått när Markus kallar Jesus ”Marias son”.)

Själva grundsubstansen i den kristna julen är just dessa två ting: att Jesus (för att låna en term hos Lukas) var och är ”världens frälsare”, Guds son. och att han föddes av en orörd jungfru. När julen kommer att handla mer om andra ting har den drabbats av balansstörningar. Det är inte enskilda detaljer i eller möjliga känslor inför enskilda drag i eller utsagor i julberättelserna som är julens ämne. Inte heller de, i och för sig goda, moraliska, sociala och politiska slutsatser man kan dra av enskildheter i jultexterna. Utan själva detta att han är ”Ordet som blev människa” och att han föddes utan mans medverkan.

Tecknet på vem han är

Kunde man inte tänka sig att Jesus vore Guds son och världens frälsare även om han tillkommit som människa på alldeles vanligt vis? Inte så få nutida teologer svarar ja, men evangelisterna, särskilt Lukas, tycks ändå svara nej.

De första kristnas övertygelse om att Jesus var mer än människa och större än den största tänkbara profet. den tändes inte inför informationer om hans födelse, utan i och med att de blev förvissade om att Jesus, som blivit korsfäst, lever. Tron på uppståndelsen bär upp hela den urkristna tron. Om det nu inte är sant att Kristus ”uppstått från de döda” (dvs. sprängt dödens ramar och nu lever, i en existensform som vi inte kan föreställa oss men som vi ändå med mänskliga ord måste kalla verkligt liv) – då är frågan huruvida Jesus var jungfrufödd eller inte meningslös. Men om det är sant – då är det mera förståeligt varför vissa kretsar i den tidiga kyrkan också sökte sig tillbaka till hans födelse och sökte tecken på att han var Guds son redan från början. Mest pregnant är här Lukas.

Lukas låter nämligen ängeln säga till Maria: ”Helig ande skall komma över dig . . . Därför skall barnet kallas heligt och Guds son—. Att ”kallas” och att ”vara” är här samma sak: benämning och person sammanfaller. Jesus är den helige. ‘Guds son”, därför att helig ande kommit över Maria, dvs. därför att han blivit till så, utan mans medverkan. Men varför?

Man kan jämföra med tidiga sätt att formulera påskens budskap. Lex. orden till kvinnorna vid graven: ”Han är uppstånden, han är inte här”. Den senare satsen bekräftar och stöder den första: av att han inte är här (dvs. i graven) kan ni inse att han är uppstånden. Den tomma graven är här ett tecken på att Jesus verkligen lever. Uppståndelse och tom grav är inte samma sak, men det senare stöder det förra och gör det gripbart, möjligt att inlåta sig på. Det förhåller sig på ett likartat (om än inte identiskt) sätt med Jesu tillblivelse och person; för att parafrasera: ”Han är av helig ande. han är inte tillkommen genom mans medverkan—. Utan det senare, så tycks evangelisten Lukas tänka. skulle det aldrig ha givits något påtagligt tecken på att det är sant att Jesus alltsedan sitt livs första ögonblick är ”helig”. ”Guds son”. Utan detta skulle han visserligen ha framträtt som en människa med de positiva livskrafterna på sin sida, i ord och handling – men hur kunde detta ha vittnat oemotsägligt om något rörande hans person, hans livs innersta. som måste vara grundlagt där redan från början? Det ena tecknet är lika svårtillgängligt eller lättillgängligt som det andra. Ett liv som blir till i en livmoder utan någon som helst befruktning ligger utanför mänsklig erfarenhet – men det gör också en grav som först innehållit en död människa men sedan utan något som helst yttre ingripande visar sig vara tom.

När julens otvetydigt klara huvudtema blir detta vem Jesus är och det häpnadsväckande tecknet på hans persons mysterium, då kommer julen i balans. Och då kan den samtidigt ge utrymme både för hoppet att kunna bli Barn på nytt. för nya krafttag för försoning och fred utifrån vissheten att historien inte är bara ett bedrägligt gyckelspel, och för identifikation med de sämst lottade. Och kanske till och med – varför inte? – för en och annan tomte.