Till folkkyrkans sociologi

För att finna teoretiska perspektiv på religionen i det moderna samhället, särskilt tillämpliga på folkkyrkosystem, kan man vända sig till ny tysk religionssociologi. Det viktigaste arbetet är Niklas Luhmann, Funktion der Religion, 1977, där förf. i full skala utvecklar sin systemteoretiska ansats för förståelsen av religionens funktion. Frågeställningarna i och utvärderingen av den stora empiriska undersökningen av medlemskapet i de evangeliska kyrkorna i Tyskland, Wie stabil ist die Kirche, 1974, resp. Erneuerung der Kirche, 1975, var i mycket bestämda av Luhmanns tidigare utvecklade idéer.

På både evangelisk och katolsk sida har förts en debatt om hur man bäst beskriver och förstår ”förrättningskristendomen”. I polemik mot uttryck som ”kirchendistanzierte Religiosität / Christentum” vilka förutsätter kyrkomedlemmar mer eller mindre avlägsna från ett tänkt ”centrum”, en modell av koncentriska ringar, har Franz-Xaver Kaufmann i Kirche begreifen, 1979, gripit tillbaka på synen på kyrkan som ett samhälleligt system.

Luhmann förstår religionen som människans och samhällets försök att komma tillrätta med ”kontingensen”, det tillfälliga och godtyckliga i tillvaron, det som varken är omöjligt eller nödvändigt. Med större komplexitet i samhället blir också religionen alltmer inriktad på att finna formler för att samtidigt fasthålla det obestämbara och det bestämda, transcendensen och immanensen. Hans religionsdefinition blir inte helt funktionell, eftersom varken sekulära ideologier eller artificiella tranceupplevelser förenar immanens och transcendens, utan väljer den ena.

Religionens ställning har i det moderna samhället förändrats och präglats av den funktionella differentieringen. Skilda samhälleliga funktionsområden har blivit självständiga och utvecklat egna handlingsmönster och normer, vilka för den enskilde ersatt den stånds- eller skiktmässiga samhällsstruktur, där den sociala tillhörigheten avgjorde den enskildes handlingsmönster och normer. Övergripande kulturella symbolstrukturer var samhällets främsta integrationsform, men har ersatts av för skilda områden differentierade rättsligt-organisatoriska integrationsmedel. Religionen har därvid blivit ett samhällssystem vid sidan av andra som den politiska makten, ekonomin, utbildningsväsendet, familjen etc . . . i stället för att ha varit en huvudingrediens i en enhetlig, i hela samhällslivet institutionaliserad värld av meningsfyllda symboler.

Denna differentiering, som också betyder professionalisering och specialisering, innebär för den kristna traditionen ett förkyrkligande av religionen, på samma sätt som makten förstatligas, ekonomin kapitaliseras och familjen intimiseras. (Denna framställning går tillbaka på ett bidrag av Karl Gabriel i Gabriel & Kaufmann, Zur Soziologie des Katholizismus, 1980.)

Religionens förkyrkligande

Denna tes om religionens förkyrkligande kan förefalla paradoxal, då vi av andra sociologer lärt oss att den kyrkliga religionen allt mer skulle vara ett marginellt fenomen i det moderna samhället, en tillflykt för befolkningsgrupper som stått utanför framväxten av industrisamhället: äldre, kvinnor, jordbrukare och andra sysselsatta i de gamla primärnäringarna. I stället skulle vi rikta vår uppmärksamhet på mer ogripbara former av icke-institutionaliserad religion.

Men detta förkyrkligande är resultatet av de religiösa symbolernas försvinnande från andra samhällsområden. Inte minst visar sig denna utveckling i familjens och övriga samhälleliga systems minskade betydelse för den religiösa socialisationen. Denna utlämnas i allt större utsträckning, liksom fallet är med övrig utbildning och uppfostran, till specialister.

En fruktbar distinktion synes Luhmann göra, när han urskiljer tre uppgifter för det religiösa systemet. Den första är dess egentliga funktion, vilken Luhmann kallar andlig kommunikation eller kyrka i strikt mening. I andra hand kommer det religiösa systemets relation till andra samhälleliga system, av Luhmann benämnd prestation (Leistung) eller diakoni i en vid bemärkelse. För det tredje har systemet ett behov av reflexion över sin egen uppgift och sin roll i samhället. Denna reflexion är vad vi kallar teologi.

Luhmann ser som särpräglat för religionssystemets prestation för andra samhällsområden, att socialstrukturella problem uppfattas och behandlas i personaliserad form. ”Detta betraktelsesätt möjliggör för religionssystemet att ta i anspråk kompetenser för restproblem eller personbelastningar, som skapats i andra funktionssystem, men inte behandlats där. Detta personaliserade betraktelsesätt avskärmar dessutom religionssystemet från alltför stark interferens med andra funktionssystem, t ex mot försök till en diakonal fördelningspolitik, en diakonal utrikespolitik, konjunkturpolitik, forskning etc. . .”

Vi återkommer till frågan om tendenser till tyngdpunktsförskjutningar inom det religiösa systemet. Först noterar vi ett perspektiv på ekumeniken som denna systemteoretiska ansats erbjuder. När ett ”totalsamhälleligt” förverkligande av religiösa målsättningar omöjliggjorts av den funktionella differentieringen, blir den ”segmentära differentieringen” av skilda religionssystem ofrånkomlig, alltså vad vi skulle kalla religiös pluralism. Den viktiga frågan blir då om förekomsten av skilda ”kyrkor”, alltså i första hand skilda ”kultiskt-kyrkliga funktionssegment”, också fordrar för var och en sin speciella diakoni och teologi. ”Eller skulle det vara möjligt att integrera starkare på diakonins så väl som på teologins nivå, nämligen att söka organisatoriskt samarbete och arbetsfördelning och utveckla relativt odogmatiska begrepps- och samtalsnivåer, under det att skilda kyrkostrukturer upprätthålls?” . . . ”Till slut rör det sig om frågan om religionssystemet i sig självt är segmentärt och endast inom segmentet åter differentieras funktionellt, eller om den funktionella differentieringen är primär också inom religionssystemet och segmenteringen i kyrkor, diakonala institutioner och teologskolor följer först på nästa nivå.” Alltså, hur långt kan diakoni och teologisk reflexion ske på en icke-konfessionell basis, och leder en integration på dessa områden till kyrkosammanslagningar?

Från andlig kommunikation till social service

Luhmann menar att vi också kan iaktta en tyngdpunktsförskjutning från det religiösa systemets primära till dess sekundära funktion. Aktiviteter som en gäng haft sitt ursprung i andlig kommunikation blir till sociala aktiviteter, ”i vilka den religiöst begrundade tjänsteberedskapen inte skiljer sig från tjänster på någon annan grundval”. Bekymren att behålla utbudets attraktivitet leder till imitation av världsliga framgångsmönster. ”Psykoterapeutisk praxis för enskilda och grupper kan parallelliseras av kyrkliga föranstaltningar” . . . ”klubbar för Playboys låter sig efterbildas av klubbar för Prayboys.”

Sammanfattande säger Luhmann om detta: ”Funktionsorienteringen avtar och prestationsorienteringen tilltar. Anordningarna för den för totalsamhället viktiga funktionen hos religionen uppges visserligen inte, de förblir som förr identitetsbestämmande för den religiösa aktivitetens kyrkliga kärna, men dess relativa svaghet kompenseras genom ett tillskott av social aktivism, som kommer delsystemen i omvärlden inom samhället tillgodo. Denna tyngdförskjutning är väl sekulariseringens viktigaste enskilda konsekvens.”

Om reflexionen/teologin säger Luhmann: ”Man kan inte råda teologin till direktimport av sekulariteter för den egna begreppsarsenalen. Det vore under inga omständigheter någon reflexion över religionssystemets identitet. Däremot vore det tänkbart att teologin uppfyllde sin roll som reflexions- och ‘systemomsorgsvetenskap’ därigenom, att den reflekterar differentieringen av funktion, prestation och reflexion och på denna nivå söker bringa till uttryck, vad sekulariseringen innebär för religionssystemets identitet. Den skulle i den kristna religionens område förbli uppenbarelsens teologi och skulle därmed behålla identitetens ledtråd i all själversättande förvandling av teologin.”

Medlemskap i folkkyrkosystem

Det sista avsnittet i Funktion der Religion handlar om medlemskap och organisation. ”Inom stora folkkyrkliga organisationssystem kan man i stort skilja mellan tre slags medlemskap: (1) nominella (rechnerische) medlemmar, som väsentligen bidrar med pengar, (2) aktiva medlemmar som också bidrar med närvaro och interaktion (3) tjänsteinnehavare, som bidrar med yrkesmässiga arbetsinsatser och lönas därför.” I fortsättningen betonas att gränsen är medvetet otydlig mellan nominella medlemmar och icke-medlemmar och mellan aktiva och nominella medlemmar. ”Många medlemmar undviker varje interaktion och använder sitt medlemskap först när ingen interaktion mer kommer ifråga: vid sin begravning.”

En viktig poäng är att det förekommer ett slags interaktion mellan kategori (2) och (3), vid gudstjänster och församlingsarbete, ett annat slags mellan (1) och (3), vid kasualierna. Däremot förekommer föga interaktion mellan aktiva och nominella kyrkomedlemmar.

Ur de nominella medlemmarnas perspektiv representerar prästen kyrkan. Detta bekräftas eftertryckligt i den empiriska undersökningen av EKD:s medlemmar. För många var orienteringen mot kyrkan helt enkelt orienteringen mot prästen, medan församling, landskyrka och EKD, den evangeliska kyrkan i Tyskland, spelade en helt underordnad roll.

EKD-undersökningen pekar också på asymmetrin i förväntningar mellan de gudstjänstcentrerade och de förrättningscentrerade. För de nominella medlemmarna är närvaro vid förrättningar och möjligen vid gudstjänster med en särställning i livscykel och årsrytm något ”normalt”. De kommer inte till kyrkan endast vid dessa tillfällen, utan de kommer ändå vid dessa tillfällen. De upplever ingen brist i sitt kyrkomedlemskap.

Luhmann tecknar några huvudsakliga försök till reduktion eller förenkling av tron i den situation folkkyrkosystemen befinner sig. Det första är ortodoxi. Man accepterar den givna innehållet, eftersom det är givet, och besparar sig ytterligare eftertanke. Den andra reduktionen är att inte acceptera tron som ett system utan ”topologiskt”, punkt för punkt. Sådana sammanhangsbrott (Interdependenzunterbrechung) gör tron okänslig för meningsskillnader inom kyrkan, men den förtar också trons förmåga som kommunikationsmedium. Man kan inte utgå från att den som omfattar en central kristen lära, också omfattar en annan. Detta slags reduktion erinrar om Paul Zulehners iakttagelser om ”Auswahlchristen” och ”Christentum nach Wahl”. En tredje reduktion går över den reflexiva mekanismen ”tro på tron”. ”Denna reflexivform är uppfunnen av teologer för kontroll av deras egna tvivel, den överraskar ändå teologerna när de möter den inte som teologisk akrobatik, utan som en form av folkreligiositet.”

”Den trosadekvata strategin vore för kyrkorna; provocera avgörelser (Entscheidungen). Detta förhindras emellertid genom den organisatoriska komplexiteten och dess reduktionsform hierarki.” Åter bekräftas enligt Luhmann ett citat från de Certeau, som han flera gånger återkommer till: ”tystnaden om det som angår de verkliga trosövertygelserna och tjänsteberedskapen vad angår förrättningarna” (le silence en ce qui concerne les convictions effectives, et le fonctionnariat en ce qui concerne Tadministration’ des rites).

I den nyare kyrkohistorien har enligt Luhmann, organisationen otvivelaktigt vunnit i betydelse. Det innebär inte att prästerskapet har fått mera makt, och att denna utveckling skulle behöva stoppas och trängas tillbaka genom ”demokratisering”. Enligt systemteoretikern Luhmann är demokratisering utanför det politiska systemet ett recept för ökning, inte begränsning av organisation. ”Den (dem.) skulle, effektivt införd i kyrkorna, förstärka vad som den förutan är iögonenfallande: en löpande sysselsättning med självskapade problem och med försök att reagera på beslut genom beslut.

I slutavsnittet återkommer Luhmann till förhållandet mellan religionssystem och omvärld. ”Vid tilltagande olikhet medlemmarna emellan vinner omvärlden större inflytande på organisationen, emedan organisationen ”istället för” orienterar sig mot omvärlden.

Sammanfattning

Här har endast några resonemang hos Luhmann, som är av mera direkt betydelse för förståelsen av folkkyrkor i det moderna samhället kunnat antydas. Som framgår av citaten från Funktion der Religion är nivån abstrakt och terminologin synnerligen specialiserad.

Sekulariseringen är alltså i detta perspektiv den funktionella differentieringen i det moderna samhället, sedd ur det religiösa systemets perspektiv. Detta har därvid snarast fått en ökad betydelse för religionen i samhället. De folkreligiösa företeelserna förstås utifrån kontakten mellan präster och nominella medlemmar vid kasualierna, där de reella trosövertygelserna inte efterfrågas, men riterna förrättas.

Den ”trosadekvata” strategin skulle vara att provocera avgörelser, ett tema som utförs i Kaufmanns Kirche begreifen, men folkkyrkosystemets inneboende svårighet att relatera medlemskapet till dogmatiken sätter hinder. Det är också denna brist på direkt relation mellan medlemskap och ”program”, som gör att folkkyrkorna inte är organisationer i strikt mening.

Det heterogena medlemskapet gör att förebilder för folkkyrkans sätt att framträda hämtas från andra samhälleliga system, såsom ”demokratin” från det politiska systemet. Här skulle finnas en uppenbar risk att den demokratiska författningen på längre sikt ökade de latenta motsättningarna mellan skilda medlemskategorier i folkkyrkosystemet.