Tvingad till tystnad likväl vital

Oktoberrevolutionen gick ännu hårdare fram mot den ryska ortodoxa kyrkan än mot övriga samfund. Både som statskyrka och genom sin föga progressiva andliga profil var den extra förhatlig för de nya makthavarna. Denna kyrka förlorade nu plötsligt sina status privilegii för att få dem utbytta mot status discriminationis. Sovjetstaten konfiskerade så gott som allt inklusive kyrkor, prästseminarier och kloster, ja, till och med dess sakrala föremål och tvingade henne till en lekmanna-demokratisk författning under överlägset förakt för hennes kanoniska traditioner och för prästämbetets särskilda uppgifter. Myndigheternas attityd andades samma aggressiva religionsfientlighet som fanns hos breda befolkningslager framför allt hos intellektuella och arbetare. Trots att många präster arresterades, många kristna emigrerade och uppdelningen i reformvänliga och traditionalister orsakade splittring, levde likväl den ryska ortodoxa kyrkan vidare i sina gamla former.

Förföljelsevågorna under Stalin och Chrusjtjev

Detta förhållande försämrades ytterligare 1928, då den sovjetiska regeringen införde sin första femårsplan. Med den tog kollektiviseringen av lantbruket och den ideologiska likriktningen fart. Över kyrkan blåste en ökenstorm med häktningar, stängning av kyrkor och upplösning av församlingar. År 1939 var kyrkan nära nog förintad. Lagarna, som inskränker kyrkans angelägenheter till enbart sakrala handlingar och bön, gäller ännu idag liksom de lagar som lägger kyrkans administrativa angelägenheter i statens händer. För befolkningens inre band till sin kyrka behöver det naturligtvis inte betyda något. Till och med ateistförbundet räknade år 1940 med att halva den sovjetiska befolkningen var troende. Det är då knappast att förvåna sig över att rysk-ortodoxa kyrkan under andra världskriget återuppstod på några få månader på båda fronterna. Kriget stärkte hennes anseende som folkkyrka och ledde indirekt till en utvidgning av hennes rättsliga handlingsfrihet, som hon i princip har fått behålla: Hon gavs tillstånd att bedriva några verkstäder för tillverkning av religiösa föremål (ljus, mässföremål osv.), att utbilda präster i två akademier och åtta seminarier samt att inom mycket snäva gränser utge religiös litteratur. Stick i stäv med den 1917/18 demokratiskt utarbetade kyrkoordningen återupprättades den prästerliga auktoriteten med en stram hierarkisk uppbyggnad av kyrkan och biskopens traditionellt starka ställning återinförd. Endast på en punkt förhöll sig staten omedgörlig och är det ännu idag: Den fasthöll vid förbudet mot kyrklig barnuppfostran, kyrklig hjälpverksamhet och lekmanna-arbete av de allra flesta tänkbara slag.

Den ryska ortodoxa kyrkan räknade emellertid ännu med över 20 000 församlingar och minst lika många präster på ca 40 miljoner anhängare, då Chrusjtjev inledde en ny, öppen förföljelsevåg 1958, vilken varade till 1964.

Under denna period finslipade och fullkomnade staten nu sina instrument av byråkratiskt krångel och statligt inflytande i kyrkliga angelägenheter genom en mängd nya förbud såsom förbud mot samlingar utanför kyrkobyggnaden (t.ex. vallfärder eller möten hemma hos någon församlingsmedlem). Genom att in absurdum tillämpa dessa lagar, kunde man återigen stänga kloster och seminarier, jaga iväg eller kriminalisera präster eller tvinga dem till lydnad.

Ett nytt drag i denna förföljelsevåg var att staten med löften och hot försökte få Moskvapatriarkatet och biskoparna att tvinga prästerna att inskränka sin gärning till att celebrera mässan samt utföra ”ofarliga” kyrkliga ceremonier. I den mån patriarkatet visade samarbetsvilja honorerades det storslaget, främst genom möjligheter till internationella kyrkliga kontakter, vilka nu upptar en allt större plats i biskoparnas verksamhet. Samtidigt utestängdes biskoparna och församlingsprästerna genom en ny lag från finans- och egendomsförvaltningen i sina egna stift resp. församlingar. Församlingsprästerna uteslöts också ur alla övriga – möjliga – organ i sina församlingar. Dessa och andra åtgärder har verkat försvagande på den rysk-ortodoxa kyrkan och på flera håll gjort det omöjligt för henne att fungera. Denna förföljelse, som ännu idag är synnerligen aktiv, är orsak till kyrkans inre splittring och svaghet. På grund av förföljelserna hade år 1965 antalet öppna ortodoxa kyrkor sjunkit till 7 500 och prästerna och diakonerna till ungefär samma tal. Fem prästseminarier och ca fyrtio kloster hade vid denna tid hunnit stängas.

Kyrkopolitiken under Bresjnevepoken – Furovrapporten

Med Bresjnevs och Kosygins maktövertagande inställdes den öppna förföljelsen och den antireligiösa straffrätten mildrades något, men det blev ingalunda någon återgång till status quo före 1958. Kyrkan tvangs förbli innanför kyrkomurarna, ha en ytterst begränsad prästutbildning och i de internationella kyrkliga kontakterna vara ytterst försiktig och lojal och in- och utrikespolitiskt understödja staten i dess fredsorganisationer. Härmed inställde staten alls inte kampen mot kyrkan. Tvärtom bedriver den genom V. A. Kuroedovs Rådet för religiösa angelägenheter en religionspolitik, som syftar till att totalt utrota kyrkan och religionen. Genom godtyckliga byråkratiska påhitt, oftast muntliga och därmed värdelösa som bevismaterial, söker man driva präster och lekmän till resignation. Hela tiden bemödar man sig – med tanke på utlandsrelationerna – intensivt att ge det hela ett sken av laglighet. Denna målmedvetna strategi blir dock genom sin mångfald av liknande fall uppenbar. – Helt ohöljt blottas den i den årsberättelse för 1975, som rådets vice ordförande, Vasilij Furov, lade fram för Centralkommitten för kommunistiska partiet. Titeln löd: De kyrkliga kadrerna och åtgärderna för att inskränka deras verksamhet inom lagens ramar. År 1979 lyckades denna verksamhetsberättelse komma ut i västvärlden, där den har blivit ett ytterst viktigt dokument över de kristnas situation i Sovjet. Dess innehåll och anda är i varje bokstav ett hån mot tanke- och religionsfrihet. Den ger oss i ett nötskal en bild av Bresjnevepokens statliga kyrkopolitik. (Se Signum 1980:6 s 174.)

Rådet är utövande kontroll- och registreringsmyndighet. Detta innebär befogenhet att godkänna eller avslå kyrkliga person- och organisationsbeslut och att planmässigt hålla kyrkoledning och episkopat under personlig och administrativ uppsikt. Den heliga synoden står under rådets kontroll. Val av synodens ständiga medlemmar och uppsikt över vilka uppgifter dessa skall tilldelas är idag liksom tidigare helt i händerna på rådet. Också kandidatur till övriga platser inom synoden måste i förväg göras upp med de ledande rådsledamöterna. Alla (!) frågor som skall tas upp i synoden, måste patriarken Pimen och de ständiga synodsmedlemmarna i förväg gå igenom med rådsledningen och dess olika avdelningar. Här förekommer också uppgörelser vid sidan om den heliga synodens beslut. Genom att utöva en ständig och alltid lika vaksam kontroll över synodens verksamhet bedriver de ledande i rådet ett ”systematiskt skolnings- och upplysningsarbete” bland synodsmedlemmarna. De etablerar förtroliga kontakter med dem, väcker deras patriotiska känslor och får på så sätt ett inflytande över dem och därmed indirekt över hela episkopatet.

Med detta ”uppfostringsarbete” vill man uppnå följande:

1) att få prästerna att lovprisa den sovjetiska in- och utrikespolitiken

2) att få dem att inskränka sitt arbete till det minsta möjliga och att utföra det utan något inre engagemang

3) att få dem att samarbeta med rådet i bekämpandet av kyrkan. – För rådet räcker det inte med vagt lojala känslor för staten utan prästerna bör också vara införstådda med statens ideologiska intressen i inrikes- såväl som i utrikespolitik och göra dem till grundval för sin patriotiska övertygelse.

Efter graden av samarbetsvillighet tror sig Furov kunna indela de 57 stiftsbiskoparna i tre ungefär jämnstora grupper:

1) Patrioter utan särskild andlig aktivitet (17). Hit räknar han patriarken Pimen, patriarkatets ordförande, metropoliten Aleksej (Ridiger) av Tallin och Estland, liksom ledaren för utrikesfrågor, metropoliten Juvenalij av Tula och Belev – alltså de viktigaste i Moskvapatriarkatet.

2) De biskopar som endast är lojala mot staten (23). Dessa försöker inom lagens ram att göra vad de kan för att stärka kyrkan. Deras främste anförare var till 1978, då han avled, metropoliten Nikodim av Leningrad och Novgorod; väl ansedd, även inom den romersk-katolska kyrkan.

3) De biskopar som i sin tjänst inte väjer för konflikter med myndigheterna och då tillfälle ges överskrider de lagliga ramarna (17). ”En viss oro inger en del unga biskopars verksamhet. Trots att de har ålagts utlandsarbete har de ofta i det egna landet visat religiös iver och negligerat de statliga befullmäktigade likaväl som de kommunala organen.” (Furov a. a.). Denna kommentar bör man lägga på minnet. Den ger oss en annan syn på den ryska kyrkans utlandsverksamhet än den man vanligen har i väst.

Rådet för religiösa angelägenheter som maktinstrument

Furov poängterar själv att denna indelning endast kan gälla med vissa förbehåll, då övergångarna kan vara flytande. De facto kan rådsmedlemmarna inte förlita sig på att de omtalade personerna håller sig i sina fack. Ett exempel härpå är biskopen av Poltava och Krementjuk, Feodosij, som enligt rapporten hörde till den andra gruppen. Denne biskop författade år 1977 en inlaga till Bresjnev i vilken han modigt protesterade mot alla de godtyckliga åtgärder som rådet vidtagit mot honom. Dessutom bifogade han en hel katalog över förslag till liberaliseringar och lättnader för kyrkan!

Dock har rådet sedan åratal haft framgång med att genomföra sina kyrkofientliga rekommendationer – ibland med hjälp av den heliga synoden eller enskilda biskopar. Ett exempel på detta är inskridandet mot den kände prästen Dimitrij Dudko (se Signum 1980:3 s 132), vars gudstjänster ägde en stor utstrålningskraft. Furov skriver (s. 23): ”Efter överenskommelse med KGB-organet för denna fråga genomförde vi ett motsvarande arbete med patriarken Pimen och metropoliten Seraphim av Kurtitsy och Kolomna, som grep sig an att tysta prästen Dudko från Moskva i distriktet Orechovo-Zujevo. Metropoliten Seraphim hade två långa samtal med prästen Dudko, varefter denne skriftligen förklarade att han hädanefter enbart skulle predika över evangeliska teman och lägga ut texten över kristna sanningar.”

Seraphim lät även – också detta ett exempel på kyrklig foglighet – utfärda en förordning för sina präster, vilken bl.a. stadgade att deras predikningar på intet sätt fick innehålla politiskt eller samhällsaktuellt stoff. – Denna förordning föranledde Furov att befordra Seraphim till grupp nummer ett enligt ovan.

Att rådet också utövar inflytande på Moskva-patriarkatets rent teologiskt-kyrkliga ärenden är uppenbart, då det deltar i alla synodbeslut. Ytterligare belägg härför ger oss det avsnitt av Furovrapporten som rör de teologiska läroanstalterna och utformandet av läroplanerna, speciellt inom området moralteologi (s. 26): De vidtagna åtgärderna gav partiet möjlighet att påverka de blivande prästerna och vidga deras teoretiska och praktiska kunskaper i materialistisk riktning. Detta skulle sätta den presumtive själaherdens religiöst-mystiska ideal i gungning och i förening med andra objektiva och subjektiva faktorer leda till att han skulle komma till insikt om meningslösheten med ett yrke som ”kulttjänare” (s. 27-28). – Detta är en typiskt sovjetisk strategi av den psykologiska skolan. En schizofrent upplagd moralteologi skall så det lilla fröet till ateism. I klartext betyder det att man vill göra ”en ateist i prästrock” av honom. På många håll tycks myndigheterna också ha lyckats härmed. Det visar inte minst Furovrapporten i sitt andra avsnitt, som behandlar församlingsprästerna.

Det konstanta och hårda trycket på kyrkan genom statens katt-och-råtta-lek med henne får henne att mer och mer skrumpna. År 1975 fanns knappt 7 000 kyrkor kvar med knappt 6 000 präster och 600 diakoner i tjänst (Furov s. 14). Prästerskapet är därtill starkt föråldrat och kan endast otillräckligt ersättas genom nytillsättning, då staten effektivt stryper tillgången på andliga läroanstalter. I detta nödläge har biskoparna i ökad utsträckning gått över till att viga aktiva lekmän, med den följden att redan 1975 40% av prästerna saknade djupare teologisk utbildning. År 1978 släppte staten en aning på spärren och tillät något fler teologistuderande. Antalet teologistuderande kom då upp i ca 900.

Den foglighet och anpassningsvilja som kyrkoledningen och en del av biskoparna visar gentemot den värdsliga myndigheten och rådet har i det närmaste fullständigt isolerat dem från församlingarna och deras herdar. Detta ingår också i rådets strategi för att krossa kyrkan. På rådets anmodan låter sig också kyrkans ledare sällan ses i församlingarna. Under sådana omständigheter hänger församlingarnas inre styrka huvudsakligen på prästens och församlingsrådets styrka och endräkt. Planmässigt försöker också rådet förhindra att en sådan endräkt skall komma till stånd. I förtvivlan skrev Dudko 1979: ”Alla församlingsrådsmedlemmar går idag de gudlösas ärenden. – Eller har någon ens i hörsägen (åtminstone vad städerna beträffar) hört talas om någon sådan, som bryr sig om kyrkans väl, som försvarar henne eller stöttar prästen? De gör endast det, som de blivit befallda!” – Naturligtvis finns det exempel på församlingsrådsmedlemmar av annat slag. På så vis är Dudkos kategoriska anklagelse orättvis. Men onekligen har han mycket träffande beskrivit det normala!

Ortodoxi och religiös förnyelse

Trots detta beklagansvärda tillstånd, trots den ryska ortodoxa kyrkans inre splittring, trots att hennes barn är så hårt trängda, trots hennes många större och mindre nederlag och trots att hon är utlämnad åt en mot henne illasinnad regim, är hon alltjämt ett säte för verkande kristendom, levande tro och moralisk ståndaktighet; en plats, där människorna i en gudsfientlig eller likgiltig omvärld kan möta Guds ord. Så förblir hon en av de många groddarna till kristen förnyelse i Sovjet.

Denna förnyelse är sedan länge på gång i Sovjetunionen. Den är en del av en omfattande jäsningsprocess, som är märkbar i alla delar av landet, i såväl kristet som islamskt präglade regioner. Och den har flera både andliga och sociala orsaker:

– Marxism-leninismens tynande som världsåskådning i sin nuvarande existens av stelnade sociala och institutionella, destruktiva mekanismer. Dess förvaltare: profitörerna, ideologifunktionärerna, politikerna och karriäristerna skärper ytterligare den moraliska krisen genom att utbreda denna ideologiska tomhet bland människorna genom våldförande på och vanvård av de icke materiella värdena.

– Många människors sökande efter svar på frågan om meningen med livet; behovet av en moralisk grund, av ett egenvärde som människa.

– Den djupnande andliga splittringen i det sovjetiska samhället; diskrepansen mellan ett officiellt bejakande av den fasad som myndigheterna vill visa upp och en inofficiell alternativkultur och självständighet; en pendling mellan officiell likriktning och privat uppror.

– Den stigande nationalitetskänslan hos många av Sovjets medlemsstater. Dessa fruktar att hela deras kulturella identitet skall slukas upp av ryssifieringen och dess uniformitet liksom av dess teknisk-industriella utveckling.

– Differentieringen av de ekonomiskt gynnade skikten, främst intelligentian i städerna, där en ökad individualisering är klart märkbar.

Lika mångfaldiga är också aspekterna på den religiösa väckelsen, pånyttfödelsen eller förnyelsen. Rörelsen är varken klart avgränsad, mätbar eller så lätt att upptäcka som den skulle ha varit i ett friare samhälle. Fenomenet blir uppenbart först då iakttagaren likt mosaikstenar lagt ihop många olika bitar. Det kan vara temavalet hos en del författare, den starka dragningskraften som den sakrala konsten och musiken utövar, bruket, ja nästan ”modet” att bära smycken med religiösa symboler, det faktum att allt fler unga människor deltar i gudstjänsterna och framför allt det utbredda intresset för religiös information, teologisk litteratur, personligt tankeutbyte över religiösa frågor, bredden och mängden av kristna samizdat-utgåvor (egen producering av litteratur, som i brist på tryck- och dupliceringsmöjligheter ofta är maskin- eller t.o.m. handskriven) samt inte minst i organiserandet av det religiösa motståndet.

Hur länge denna rörelse kommer att bestå, hur ståndaktiga individerna bakom den kommer att kunna vara, är svårt att veta. Dock är bara det förhållandet att den till stor del bärs upp av en generation ungdomar, som växt upp i en helt ateistisk miljö, redan i sig betydelsefullt. – Betydelsefullt inte minst om man betänker hur intensivt regimen har fostrat och tvingat ungdomen till ateism och t.o.m. polisiärt söker hindra dess kyrkobesök. Trots detta utgör ungdomen 40% (!) av kyrkobesökarna. Då inser man lätt att väckelserörelsen har trängt in i den ryska ortodoxa kyrkan. Präster och församlingsråd ser med blandade känslor på denna utveckling. Å ena sidan välkomnar de tillströmningen till kyrkorna; å andra sidan är de rädda för att de nya krafterna skall utlösa oro och konflikter i församlingarna och ytterligare försvåra de bräckliga relationerna till myndigheterna genom öppen kritik av förhållandena statkyrka.

Sådana farhågor torde till stor del vara ogrundade, ty den religiösa huvudströmningen är inte inriktad på att agera som intresseorganisation i samhället, utan den består av människor som av vämjelse vid det sovjetiska levnadssättet i det sakrala söker något helt annat: en mening med livet, en inre frid, en trygghet och en moralisk grund att stå på. De flesta kommer, drivna av en för dem själva ofta oklar längtan, med ytterst vaga föreställningar om Kristi kyrkas lära, där det mesta inklusive gudstjänsterna är obegripligt. Denna religiösa analfabetism kan de, p.g.a. svårigheterna att få tag på religiös litteratur, övervinna endast med stora personliga ansträngningar. Ändå är det förvånansvärt många, som inte låter avskräcka sig.

För dessa människor gäller det oftast den personliga frälsningen, den andliga befrielsen bortom alla samhällets bojor och band. Det betyder att även dessa i schismen mellan stat och kyrka lever ett dubbelliv och försöker reducera sina åligganden gentemot staten till ett minimum. Rörelsen anses ingalunda som helt opolitisk, då kraven på den enskilde medborgarens hängivelse till staten är så stora att redan detta att någon vänder sig till kyrkan uppfattas som en protest mot samhället.

På grund av den ytterst begränsade handlingsfriheten i kyrkan och församlingen, som myndigheternas ständiga uppsikt och övervakning för med sig, kan den endast utvecklas mycket begränsat. De aktivare krafterna i rörelsen har därför sett sig tvungna att hålla sig utanför. Genom vittförgrenade nätverk av personliga relationer kan de så agera friare. Här finns också i större antal de som är beredda att öppet strida mot förtrycket av de troende och att dra konsekvenserna av sin religiösa övertygelse. Naturligtvis finner man även bland dem olika teologiska och politiska ståndpunkter. Det märks tydligt i den ortodoxa samizdat-utgivningen. Men starkare är ändå de band som enar den ortodoxa kyrkan. De märks i de teman som ständigt återkommer. Typiska är rubriker som de i tidskriften Nadezjda (Hoppet) /Moskvatidskrift, 5 nummer 1977-80/: Kyrkofäder, Ett liv i Kristus, Ortodox själavård, Ryska öden, Det ryska arvet och Rysk litteratur.

Den starka betoningen av den ortodoxa enheten och den ryska nationen, som hos en del grupper kan stegras till politiska ”underground”-grupper, till Messias-rörelser eller chauvinism, är karakteristisk. Allt detta bottnar säkert i att i Sovjetstaten knappast något folkslag – paradoxalt nog – har blivit berövat sin kultur så totalt som det ryska folket. Därför önskar man nå andligt tillfrisknande och nyorientering genom att vinna tillbaka sitt nu raserade och vanställda arv och då även det ortodoxa arvegodset.

Författarna ser det moraliska tillfrisknandet som viktigare än den nationella medvetenheten; ett leverne i överensstämmelse mellan tro, tanke och handling under övervinnande av den ängsliga kluvenhet, som oftast griper den religiösa sovjetiske samhällsmedborgaren. Under denna aspekt inordnas även de sekulariserade ideerna om frihet och mänskliga rättigheter.

Med giltighet långt utöver Sovjetstatens gränser skrev Zoja Krachmal’nikova i förordet till Nadeshda nr 1: ”Det vilsegångna ordet förstör världens kött och blod; de gudlösa ideerna dödar naturen, människorna, nationerna – i vilka kulturformer dessa ideer än må förkroppsligas. Detta manifesterar sig i vår tragiska Golgata- och dödserfarenhet. Och denna erfarenhet visar oss att endast den kristna moralen kan rädda oss under dagens betingelser, att man endast i Guds närvaro kan urskilja mänskliga rättigheter, ty det existerar inga givna mänskliga rättesnören, i den mån man inte utgår från förpliktelser för Gud och sin nästa. Och människan äger ingen frihet, om hon dödar Gud i sitt medvetande.”

Den vikt man lägger vid en kristen livsföring korresponderar mot den höga rang man tillmäter bön och själavård, och inte minst däri ligger en anledning till att dessa aktiva rörelser inte bara bildar hemliga samtalskretsar och ”seminarier” utan också bevarar kontakten med den officiella kyrkan, trots att den tycks vila i ett oföränderligt förslavat tillstånd av statligt förtryck.

I motsats till vad fallet är hos baptisterna har inom ortodoxa kyrkan motståndet mot förtrycket inte antagit någon masskaraktär. Detta är förståeligt om man betänker hur olika de båda samfunden är i sina former. Baptisterna har p.g.a. sin demokratiska struktur, sin liturgiska rörlighet och sin långa erfarenhet av att leva under jorden haft lättare än medlemmarna av den före detta statskyrkan, som p.g.a. sin starka liturgiska bindning till kyrkobyggnaden och hierarkiska profil kan kontrolleras effektivare av staten.

Den kan därför endast inom mycket snäva gränser öppna sig för rörelsen och i bästa fall bli till ett institutionellt stöd för motståndet. Visserligen har enskilda präster blivit kristallisationspunkter för väckelsen i kyrkan, men just fallet Dudko visar väl, att regimen inte är beredd att godta en medveten kyrka, och är i stånd till att tvinga gestalter som Dudko till lydnad, en man som inte ens 10 års straffarbete under Stalintiden kunnat bryta. KGB tvang Dudko, som häktades i januari 1980, att i juni samma år offentligt klassa sina predikningar som antisovjetiskt förtal och lova bättring (jmf Izvestija 21/6 -80). Detta bittra förlopp tvingar till realism men rättfärdigar inte resignation.

Klimatförändring

Många iakttagare intygar att rädslan för att bekänna sig som kristen och kyrkobesökare är i avtagande, medan intresset för religiös information allt mindre hindras av antikyrkliga förutfattade meningar. Den ryska ortodoxa kyrkans existens just som undertryckt och förföljd kyrka förändrar sakta det tidigare gängse synsättet på den, som en kvarvarande del av den forna tsaristiska maktapparaten. Denna förändrade inställning till kyrkan torde vara av väsentlig betydelse för den fortsatta andliga evolutionen i Sovjetsamhället.

Översättning James Blom