Välja att tjäna de fattigaste

I fem månader har jag bott och arbetat i Calcutta tillsammans med Moder Teresas bröder och systrar, och jag vill gärna få dela med mig några av de tankar och funderingar som jag inspirerades av genom detta engagemang, som betydde mer för mig än bara en erfarenhet. Man kan inte vara i kontakt med mänskligt elände i månader utan att det påverkar en. Att se män och kvinnor dö eller kämpa mot döden är mer än en erfarenhet – det är att gå in i någonting som är nära själva den mänskliga tillvarons innersta kärna. Det betyder att få sina djupaste övertygelser ifrågasatta, att skakas i sitt innersta. Det är som ett slags nytt dop.

Calcutta…

Det är inte lätt att beskriva vad man ser i Calcutta. För mig är staden som en öppen böld. När man kommer dit första gången har man ett intryck av att komma till en stad som just har blivit bombad. Massor av hus är bara skjul av plåt, halm och bambu. Och allt hålls ihop på alla tänkbara sätt med cement, lera, rep, snören osv.

På gatorna är trängseln obeskrivlig. Barn i tusental leker och uträttar sina behov på trottoarerna. Hela familjer tvättar sig vid de offentliga pumparna. Små trälådor av knappt en och en halv meters storlek fungerar som butikslokaler. Kor korsar obekymrat gatorna, även de mest trafikerade. I Calcutta lever folk mer på gatan än inomhus. Praktiskt taget allting sker utomhus, att leka, att laga mat, att sova.

Så är det de som har enbart gatan som sitt hem, därför att de inte har råd med någonting annat. Tusentals bybor som kommit för att söka sin utkomst i Calcutta finner att hyrorna är för höga för dem. Det finns bara en lösning – att inrätta sig utomhus. Det är billigare. Så de skaffar sig husly genom att fästa upp några mattstumpar eller plastbitar mot en mur. Det är deras hem. Som möblemang får det duga med tegelstenar, korgar och olika slags tygbitar. Det är i sådana ”bostäder” som tusentals människor lever och dör. Det är fruktansvärt att se hur dessa människor när det regnar om natten får hålla sig vakna, våta in på bara kroppen, i väntan på att regnet skall upphöra, därför att deras ”tält” inte på något som helst sätt är vattentäta. Om nätterna har jag sett hela familjer söka skydd för regnet under någon balkong, dyblöta, både föräldrar, barn och mor- och farföräldrar. Tusentals män och kvinnor har ingen annan sovplats än tröskeln till ett hus eller ingångsporten till några affärslokaler. De som har bättre tur kan finna skydd i stora avloppsrör som har blivit kvarlämnade eller under någon bro. Buss- och spårvagnshållplatser är de mest eftersökta tillflyktsorterna för dessa fattiga människor, därför att taken är av betong och inte läcker.

Att sälja mänskligt elände

För att få ihop till sitt uppehälle använder dessa olyckliga varje tänkbar metod: att tigga, att rota igenom avfall, att stjäla. Allt är tillåtet. Man måste äta tillräckligt i dag för att kunna möta morgondagen. Det är den enda meningen med dagen. Tiggarna är oräkneliga och de använder sig av varje tänkbart handikapp för att väcka de förbipasserandes medlidande. Det är som en offentlig försäljning av mänskligt elände. Och det händer ofta att ju värre åtgången man är, desto större blir inkomsterna av det. Jag blev så upprörd att jag ville skrika när en spetälsk en dag sträckte sina vanställda händer emot mig och ville att jag skulle betala honom för att få fotografera honom. Jag gav honom pengarna men rusade iväg det snabbaste jag kunde och kameran kändes tung som bly på min axel.

Och sedan är det de tusentals människor som får ihop till sitt uppehälle genom att systematiskt rota igenom soptunnorna. I de avfallshögar som kantar gatorna i Calcutta hittar de gammalt papper som de kan sälja för några ören eller träbitar som de kan använda som bränsle, eller halvbrända kolbitar som de tvättar så omsorgsfullt som om de vore guld och som de sedan säljer. Det är slående att i Calcutta är återvinningen av avfall både spontan och högeffektiv. Allt vad någon kastar ger uppehälle för någon annan. Det som inte kan ätas av människor ger föda åt de tusentals kreatur som strövar genom stadens gator. Allting återanvänds. Varje tom marmeladburk plockas upp och används på otaliga sätt. Vi rika i Västerlandet kunde ha mycket att lära av allt detta.

Att bli sjuk

Så länge som hälsan står bi ordnar det sig alltid på något sätt. Men värst är det när man blir sjuk. För dessa gatans människor leder sjukdom ofta till döden – eller nästan. Att gå till doktorn kostar för mycket. Så man får söka hjälp i en statlig klinik där behandlingen är kostnadsfri, åtminstone i teorin. Men i praktiken kan man dö innan någon befattar sig med en alls. Dessa sjukhus är så överbelagda att patienterna placeras var som helst och överallt – under trappor, i korridorer, i varje tänkbar vrå. Det viktigaste för läkarna är att förhindra att fler patienter tas in. För att ta ett exempel – två döende människor togs in på akuten först efter fyra timmars dividerande med tjänstgörande läkare. De hade plockats upp från trottoaren och hade därför inte en chans att komma in. De var för fattiga och hade ingen som kunde ”dra i några trådar” för dem. I Calcutta måste man – kanske mer än någon annanstans – ha förbindelser för att få någonting gjort. Ännu sen man väl blivit intagen på sjukhus återstår att få någon behandling, och det kan ta tid. Ibland kommer behandlingen först när det är alldeles för sent. Vem ska man skylla på? Det är inte mycket mening med att säga att problemen är så invecklade. Det är rätt och slätt omöjligt att ta vård om 10 miljoner invånare utan en tillräckligt utbyggd vårdapparat. I väntan på att samhällets strukturer blir förändrade är det de fattiga som får lida. Vad de rika beträffar, så finns det i Calcutta lika välutrustade och komfortabla kliniker som någonsin i Europa. Ve dem som är medellösa, för de kommer inte att överleva!

Om man vill beskriva livet i Calcutta så tycker jag att ”kamp” är det ord som bäst sammanfattar det. Man måste kämpa för allting. De kollektiva transportmedlen är så överfulla att fler människor hänger utanpå bussar och spårvagnar, fastklamrade i dörrar och fönster, än som sitter eller står inuti. Så det är verkligen en kamp att komma på en buss och sen att komma av den. Man måste kämpa för att få en plats på ett tåg, kämpa för att få ett jobb eller en bostad, kämpa mot hettan och mot monsunskyfallen, kämpa för att komma in på sjukhus och kämpa för att skrapa hop tillräckligt för ytterligare en dags eländiga tillvaro. Befolkningsproblemet i Calcutta har skrämmande proportioner.

Fattigdomens innebörd – tomhet

Man kunde fortsätta att beskriva dessa människors lidande i Calcutta, både till kropp och själ, men det är också viktigt att försöka fatta vad denna fattigdom verkligen betyder. Vad som slog mig mest när jag såg dessa män och kvinnor gå de smutsiga gatorna var hur lätt det är för människan att förlora sin mänsklighet. En av psaltarpsalmerna säger att Gud gjorde människan nästan till ett gudaväsen, men jag har sett människor som knappast var mer än djur. Materiell fattigdom är inte bara materiell. Den är framför allt själslig, eller rättare, den är någonting som angriper hela ens mänsklighet. Den hungrande kan inte tänka på någonting annat än mat. Hela hans tillvaro är centrerad kring hans kroppsliga överlevande, och hans själ är tillintetgjord. Vad som gjorde mest ont i mig när jag försökte hjälpa dessa av hunger utmattade människor, var deras ögon som var tomma på allt uttryck, allt innehåll. Misären berövar människan hennes mänsklighet till den grad att hon blir oförmögen att ens känna bitterhet eller vrede. Hon är bara tom, och denna tomhet är något fruktansvärt. Människan har inte längre sin gudomliga gnista, är inte längre ett tempel för någonting alls. Det är i sanning Kristus som är drabbad, som stiger ned till helvetet när människan förvisas till en sådan förfärande ödslighet. Utan själ är hon liksom utan ett fast centrum och denna avsaknad leder henne slutligen till meningslöshet och gudsfrånvaro. Det är helvetet. Det enda som fortfarande kan inge hopp är det faktum att Kristus steg ned till detta helvete. För vår skull har han gjorts till synd. Människan kan därför bevara sin mänsklighet och behöver aldrig fullständigt förlora den. Detta därför att Han, som blev människa, bor inom henne, mer nära henne än hon själv någonsin varit. Det är här som frälsningen finns.

I Guds och människans tjänst

Denna Kristi verkliga närvaro i människan är prövostenen för Moder Teresas orden. Hennes systrar och bröder är fr.a. kontemplativa i sitt tjänande av denna närvaro i dem som allra mest är berövade sin mänsklighet. De är tjänare som betraktar Kristus i sin nästa och låter honom på nytt framträda bland människorna. De upptäcker Kristus och gör honom påtaglig för andra. De tjänar människan inte bara för hennes mänsklighets skull, vilket är vad varje socialarbetare gör, utan för det gudomligas skull, som kommer till uttryck i hennes mänsklighet. Det är ett tjänande av en sådan höghet att det kan förkroppsligas i det ringaste. Dessa män och kvinnor som viger sig till Gud och sina bröder i enlighet med Moder Teresas karism är enkla och genomlysta människor. De har bara en kvalifikation för att göra det de gör: de älskar Gud och sin nästa. Och det arbete de utför fortsätter de med ”tills det gör ont”, som Moder Teresa gärna säger. Att älska någon betyder att lida med och för honom. Att gå in för de fattigas sak betyder därför att också själv bli fattig. Moder Teresas bröder och systrar är fattiga – deras hus, deras mat, deras livsstil, allt ikring dem är fattigt. Även på det intellektuella och andliga planet kan Kärlekens missionärer sägas vara fattiga. De flesta av dem kommer från fattiga byar och har inte mycket utbildning. Det är föga lönt att be en syster eller broder förklara det väsentliga i sin kallelse, för de är oförmögna att uttrycka det i ord eller begrepp. Är detta okunnighet? För oss intellektuella västerlänningar kan det se så ut. Men det som gör det möjligt för dem att leva det liv de lever är varken att kunna ge vältaligt uttryck för eller med precision formulera vad det vara må. Det är fullheten i deras utgivande av sig själva i kärlek. De är också andligen fattiga, och ganska ofta har deras spiritualitet inte nått någon högre grad av utveckling. Vissa grundelement som tillbedjan av det heliga sakramentet, tyst tillbedjan, muntlig bön som rosenkransen, en stark övertygelse att varje fattig inte är någon annan än Kristus själv, en önskan att stilla Jesu törst, är det som utgör grundpelarna för deras andliga liv. Men när man försöker visa vilken betydelse dessa saker har för deras liv är det svårt att riktigt se vad det innebär. Många av dem kan inte ens verkligen värdesätta den andliga rikedom som finns i deras egen regel. Rätt ofta sänds bröder eller systrar direkt efter sitt novisiat till arbete på platser med svåra förhållanden, där det inte alltid finns någon fast boende präst eller andlig ledare. De får då själva försöka finna andlig näring i evangelierna eller texten i sina egna konstitutioner. Denna brist på andlig ledning är en källa till avsevärt lidande för Kärlekens missionärer. Vad som slår en mest i deras spiritualitet är inte så mycket dess ”djup” som dess ”hållbarhet”. Det är en ganska traditionell spiritualitet, som nöjer sig med det grundväsentliga.

Av deras frukt

Men ett träd bedömer man efter dess frukt, och när man lever tillsammans med Kärlekens missionärer har man tillfälle att få del av denna anda – en överflödande glädje, en djup tro och bön. Glädje är det tecken som utmärker dessa män och kvinnor. Som en balsam omvärver den deras kommuniteter, och den är smittsam. Det är den glädje som föds ur totalt självutgivande. Om deras liv är hårt, om fattigdom och kärlek kallar dem till att dö från sig själva, så finner de samtidigt där de källor till frid som ”ingenting kan taga ifrån dem”. När man lever tillsammans med dem, så är det omöjligt att inte känna sitt eget hjärta bli brinnande av en hemlig närvaro. Den är källan till den enkla glädje som Kärlekens missionärer sprider omkring sig på tusen olika sätt. Det är så som de sår kärlek och gör lidandet till en välsignelse. Det stora mysteriet med denna glädje ligger i att den alls kan existera mitt i mänsklig nöd och lidande som i sig självt borde väcka sorg och förtvivlan. Hur är det möjligt att vara glad, när man runt omkring sig har nedbrutna människor och variga sår, mittibland stönanden och plågor och även död? Man måste antingen vara känslolös eller ett helgon för att kunna det. Kärlekens missionärer är förvisso helgon.

De har en tro som förflyttar berg. Det är lättare att förflytta de högsta berg än att älska som de. De har sin säkra förankring i att Gud är kärlek och att han är aktivt närvarande ibland oss, bland alla människor. För dem är det tillräckligt. För Guds kraft är ingenting omöjligt. Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud. Kärlekens missionärer litar på detta och därför kan de uträtta saker som annars skulle vara omöjliga.

Obegränsad tillit till Gud

Det är omöjligt att möta hungern och nöden i Calcutta med bara en handfull unga män och kvinnor av god vilja, utan pengar och utan yrkeskunskaper. Men eftersom det är Gud som kallar dem, så ger de sig i kast med det med glädje och i tro. De börjar med att göra det lilla de kan och Gud tar hand om resten. Det gör ingenting om den människa som de ger vård säljer den medicin, som de har givit henne, till någon annan. De ger den med en bön, och så kommer Gud att vara med den människan mycket mer än de någonsin kan vara. Det gör inte så mycket om de inte har det nödvändiga vaccinet för den eller den sjuka kvinnan, för de ger henne vad de själva fått för intet, kärleken till Gud och de få mediciner de har. Gud kommer att ta hand om den sjuka kvinnan. I världens ögon kan det te sig som om deras gudsförtröstan gick till överdrift, men den är prövostenen för Moder Teresas hela verksamhet. Hennes älsklingsuttryck är: ”Om Gud vill det, så blir det gjort.” Det är därför som hon kan tillåta sig att använda bara ”små medel.” Hon vågar förbli ”liten” även inför det enorma arbetet. Denna svaghet är hennes styrka, för det är källan till frid och stilla klarhet, där andra kan tvingas att ge upp av modlöshet och bitterhet. Denna orubbliga tro har sina rötter i en djup och ständig bön. För Moder Teresa börjar allting där. Det är bönen som sätter en broder eller syster i beröring med Gud och gör dem i stånd att vara hans redskap. Det är genom bönen som man lär sig att se kontemplativt på världen och att där urskilja Jesu levande närvaro. Kärlekens missionärer börjar sin dag med bön, både individuell och gemensam och därefter följer nattvardens sakrament, som är centrum i deras liv. Varje kväll har de en timmes tillbedjan inför det heliga sakramentet. Systrarna har som regel att läsa rosenkransen när de går på gatorna eller åker någonstans. Allt sker i en atmosfär av bön. Jag minns ett tillfälle, medan jag arbetade på hemmet för döende, då jag lite upphetsad gick till systern för att säga att en man höll på att dö. Det första hon frågade mig var: ”Har du bett för honom?” Att be är det första som ska göras, redan innan man tänker efter vad som bör göras ur medicinsk synpunkt. Inte underligt då att deras värdeskala är en utmaning mot våra vanliga.

Eukaristin – arbetets hjärtpunkt

I Kärlekens missionärers liv fästs större vikt vid bönen än vid det egentliga arbetet. Moder Teresa säger: ”Vi är först och främst kontemplativa.” Och denna kontemplation utgår från eukaristin. Det är därför att Kristus utger sig själv i mässans offer och därför att han verkligen är närvarande i det heliga sakramentet som vi kan röra vid honom i våra bröder och systrar i hela mänskligheten. För Moder Teresa är dessa två former av Kristi närvaro i vår värld nära förbundna med varandra och den första formen är källan till den andra. Därför framhåller hon alltid som exempel för sina systrar det sätt på vilket prästen vidrör Kristi kropp i mässan. ”Det är så ni ska röra vid samma Kristi kropp i människornas lidande kroppar.” Det är i sanning en eukaristisk syn på världen.

Med utgångspunkt från eukaristin såsom ett tecken på den uppståndne Kristus’ förvandlande närvaro i vår värld är det arbete som utförs av Moder Teresas bröder och systrar en tillbedjan. Att arbeta tillsammans med och för människor betyder att tillbedja honom som blev människa för att människan skall kunna dela Guds liv. Det betyder att ge sig själv till att tjäna Gud inkarnerad i Jesus Kristus och till att tjäna hans kropp i dess utsträckning till all tid och alla platser. Denna identitet mellan Kristi kropp i dess eukaristiska och mystiska gestalt och människans kropp är grundvalen för Kärlekens missionärers hela arbete. Det är den verkliga orsaken till att de ger sig själva reservationslöst till att taga vård om människans kropp även i dess mest härjade skick. Det är samma kropp, samma armar, samma utmärglade ben, samma bröst som nästan inte längre orkar andas, samma uppgivna blick, allt detta tillsammans utgör tronen för Guds majestät. De tror och de förstår tydligt och klart varför Jesus var sann människa, kött av vårt kött, blod av vårt blod – och denne samme Jesus lever fortfarande i dag.

Att tjäna människan är att ta människans historia på allvar, så som Gud själv har gjort, ända till den punkt där vår historia och hans smälter samman till en enhet. Med Jesus förverkligades denna enhet helt och fullt. Att ta varje individuell människas livs historia på allvar som Jesus gjorde, betyder att man avstår från att vara herre över sig själv och över andra. Det betyder att göra sig helt och hållet mottaglig för Gud som ger sig själv genom varje människas levnadslopp.

Kärlekens missionärers kallelse är inriktad på att välkomna varje främling – osjälviskt, kravlöst och totalt. Att taga emot på det sättet förutsätter att man accepterar den andre som han är. Det är i själva verket det mest slående i Moder Teresas hem att alla och envar är välkommen. Ingenting krävs av gästen eller den sjuke, inte ens att det är sannolikt att han eller hon verkligen kommer att dra nytta av den hjälp man kan erbjuda. Det är märkvärdigt att se hur beredvilligt Kärlekens missionärer tar emot samma sjuka om och om igen. Så snart de tillfrisknat går de tillbaka till gatan och efter en tid kommer de oundvikligen tillbaka till systrarna, vanligen värre däran än förut. Systrarna tar alltid emot dem väl och börjar från början igen. Det är typiskt för de fattigaste av de fattiga att de aldrig kan komma ut ur sin misär. För våra västerländska ögon verkar det lönlöst att arbeta på det sättet med hopplösa fall. För dem innebär varje fall – även de mest hopplösa – ett fördolt löfte. Tack vare Kristus, som lever i dag, är varje levnadshistoria ett löfte.

Är Moder Teresas arbete effektivt?

Det är många som förebrår Moder Teresa att vad hon ger bara är en tillfällig lindring av de stora problemen i världen. Hon löser inget av dem.

För att rätt förstå betydelsen av Moder Teresas verk på det här planet måste man ha klart för sig vissa saker rörande hennes arbete. Det som kommer i första hand för henne är inte problemet som skall lösas, utan den individuella människan. Det är en djupt evangelisk attityd. Hennes karism är att personalisera verkligheten, medan vi andra oftast har en tendens att teoretisera över den under förevändning att det ger en mera global helhetssyn. Hon frågar sig aldrig vad man borde göra utan vad jag, du, han eller hon kan göra. Att ta människornas historia på allvar är att göra sig sårbar för dem.

Dessutom kan effektiviteten i Moder Teresas arbete inte mätas efter framgången, direkt eller indirekt, i det som bröderna och systrarna åstadkommer. Sociologiskt sett är den allmänna opinionen en av de verksammaste faktorerna när det gäller att förändra de sociala strukturerna – och det är på den nivån som man har att söka orsakerna till orättvisorna och människors lidanden. Och man kan tveklöst säga att få människor har mobiliserat den allmänna opinionen med en sådan kraft som Moder Teresa. Tack vare henne och publiciteten kring henne – även mot hennes egen vilja – är de fattiga nu mera kända, mera älskade och bättre försvarade, även om denna publicitet kanske inte står i proportion till vad Moder Teresa uträttar på det konkreta planet. Nästan ensam har denna lilla kvinna väckt ett nytt medvetande hos tusentals människor. Och detta uppvaknande till medvetenhet, som världen är i så trängande behov av, kan och måste på ett effektivt sätt förändra de orättvisa strukturerna i våra samhällen. Så även på den mänskliga effektivitetens nivå har Moder Teresas verk ett avsevärt inflytande. Men så länge som man förblir en ytlig och kritisk iakttagare har man föga möjlighet att förstå vad denna verksamhet verkligen betyder för dem som kommer i åtnjutande av den. Det var först när jag arbetade på hemmen för döende som jag började ana den kärlekens allmakt som är A och O i detta arbete.

De fattigaste av de fattiga är de som är berövade till och med sin mänsklighet. Att vara hungrig är att vara slav under sina egna biologiska behov, i en existensform där horisonten krymper ihop till den brödbit som man försöker få tag på eller den skål ris som man längtar efter. Fattigdom av detta slag är som en gravläggning, ett sönderfall av ens mänsklighet. Det är när man arbetar i kärlek bland dessa människotrasor som man ibland får vara med om de underbaraste mirakel. Det kommer en att känna sig som om man ville dansa av glädje när man en dag finner att en man som varit alldeles utplånad av hunger och sjukdom börjar be att få sina naglar klippta, att få sitt skägg ansat efter sin smak och att få en ren skjorta. Den mannen är räddad. Han har återfått känslan för vad som är vackert och vad som är gott. Han har kommit upp från tillvarons rent biologiska nivå till den estetiska, från det nödtvungna till det fria valet. Han har blivit människa igen. Det är kärlekens seger som har kunnat återskapa honom, låtit honom återfinna sin mänsklighet. Det är så som kärleken åter gör gudsbilden synlig i dessa män och kvinnor som det onda hade reducerat till intet.

Inför en sådan verklighet talar man inte längre om effektivitet eller ineffektivitet. Man blir tyst och man tillber. Man grips av hänförelse inför livets mysterium, kärlekens och lidandets mysterium för vilket inget pris är för lågt eller för högt. För var och en av dessa män och kvinnor var det yttersta priset Vår Herre Jesus Kristus dyrbara blod. Det är genom att förena sig med detta frälsande lidande som Moder Teresas bröder och systrar kan leva sitt liv i ett djupt ”medlidande” i människornas lidanden, deras bröder och systrar i samma Kristus. Jesus utgav sig själv för oss och hans Ande driver ut det onda i lidandet och omskapar det till en källa till liv. Människan kan leva därför att Gud har tagit på sig själv både lidande och död. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” Att tjäna människorna för Kristi skull är att dö med honom för att de skall leva.

Att välja det minsta

Att dö med Kristus betyder inte bara att med glädje ta emot allt som är litet och obetydligt, men att uppsöka det av fri vilja. Det är därför som Moder Teresa har valt det svagaste som en grundläggande faktor. I sin livshållning och sitt handlande sätter hon radikalt all mänsklig makt i fråga. Själv är hon liten, och hon vill att hennes bröder och systrar skall vara ”små” och arbeta för de minsta bland de fattiga med små medel.

Denna litenhet kommer fram också i det sätt på vilket hon tränar Kärlekens missionärer. Det ligger inga större ambitioner bakom utbildningen av dessa unga män och kvinnor som vill ge sig helt. Några kurser i medicin, när en läkare erbjuder sina tjänster gratis. En broder, som genom mångårigt arbete med spetälska har lärt sig allt om denna sjukdom, undervisar dem som skall ägna sig åt detta slags arbete. Ett par systrar råkar vara läkare, men man gör inga anstalter för att utbilda fler.

Likadant på den andliga sidan. Det är bara två präster som ägnar sig åt behoven i moderhuset i Calcutta, där omkring 300 systrar får utbildning. Är det en svaghet? Enligt vårt sätt att se är det en allvarlig brist. Men då uppställer sig frågan: att vara liten, vad är det annat än att vara svag – inte på ett ytligt sätt som ett plagg som man tar på sig, utan en verklig svaghet som innebär lidande och gör en sårbar? Det är i sitt innersta, på det andliga och professionella planet, som dessa själar som brinner av kärlek förblir fattiga och små.

Av fritt val arbetar de med bara små medel. Av princip vägrar Moder Teresa att låta något av sina

hem bli en institution. Så vägrar hon till exempel att ha sjukhus. I sitt hem för döende i Calcutta vägrar hon att anställa en läkare på heltid och nöjer sig med vad en eller ett par frivilliga läkare kan göra. Hon säger nej till all sofistikerad utrustning i sina hus, om det så bara är ett enkelt mikroskop, som kunde vara så bra att ha för att snabbt diagnosticera vissa sjukdomar. Hon menar att det skulle vara första steget mot etablerandet av en institution för sjuka. Och institutionen skulle snart bli viktigare än de sjuka.

Dessutom tenderar institutioner att etableras på de fattigastes bekostnad. Och det ligger i sakens natur att en institution måste ägna sig åt att hjälpa en sjuk eller fattig på ett effektivt, mer eller mindre långsiktigt sätt. För att hålla sig till sjukvården betyder detta att man i första hand tar vård om dem som har största utsikten att klara sig, att överleva. Och det är här som urvalsmekanismen sätter in. Man tar bara in de fall där det är hopp om tillfrisknande, om inte annat så av det enkla skälet att det inte finns sängar över för några andra. Detta betyder att de hopplösa fallen, de som verkligen är döende, blir utestängda även från institutioner som skulle vilja hjälpa dem.

Nej, dörrarna måste alltid vara öppna för dem som verkligen är de minsta och fattigaste. Att skapa institutioner kan kanske vara till hjälp för de fattiga men inte nödvändigtvis för de fattigaste av de fattiga. Och det är just detta som är Moder Teresas kallelse, och den är hon obrottsligt trogen. Den som inte kan uppfatta detta kommer med all sannolikhet att bli chockerad, om inte annat så över den rudimentära behandlingsnivån i Moder Teresas hem. Inkompetens är inte alls utesluten och misstag görs. Men det är på det sättet som man förblir liten och verkligen till tjänst för de minsta.

Detta är en svår situation att komma till rätta med, och vår stolthet uppreser sig emot den. Vi skulle vilja vara effektiva, kunna följa upp dem som lämnar hemmet för döende efter ett par tre månader och återvänder till gatan, hemlösa, utan pengar och med bara en liten smula mer krafter än när de togs in.

Men det är till det priset som man säger ”ja” till Gud och på det sättet bevisar att det arbete vi fullgör inte alls är vårt eget. Man är verkligen fattig när man inte ens förfogar över frukten av sitt arbete, sin effektivitet. Det är att offra ”den ende sonen, löftets bärare” såsom Abraham, vår fader i tron. Detta är lydnad i tro och den enda källan till andlig fruktbarhet. Det är så man bär vittnesbörd om att endast Gud kan frälsa. Vi är bara hans ”onyttiga tjänare”.

Moder Teresa – en profet för vår tid

Det är i ordets fulla mening som Moder Teresa verkligen är en profet för vår tid. Hennes kallelse är att i kyrkan och i vår gudlösa värld förkunna att Gud ensam är människornas frälsning, i mildhet, i tålamod, i ödmjukhet genom att i Jesus Kristus vår Frälsare bli den minsta bland människor. I en tid då man som aldrig förr talar om fattigdomen och det ofta i en aldrig förr upplevd materiell välfärd, i en tid när tusen gudar erbjuder sig att frälsa människan – med sina pengar, sin teknik och sina ideologier – förkunnar Moder Teresa med sin lågmälda röst, att den enda vägen till frälsning är svaghetens, obetydlighetens väg och tjänandet av människorna i Honom som ensam är allas herre och tjänare. Hon lär oss att vara tålmodiga. med det tålamod som kommer från Gud som vandrar på våra vägar med människosteg. Det är han som förvandlar världen därför att han ”så älskade världen att han gav den sin ende son, för att

de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”.

Det är om vi dör med Sonen som Faderns liv kan genomtränga oss. Detta liv skall förvandla vår värld till ett rike av sann frihet och verklig frälsning, ty detta liv är ande och det är kärlek. Må Gud låta oss bära vittnesbörd om det i vår tid och där vi befinner oss, ända till dess att ”det gör ont”, ty ”vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. Ty i hoppet är vi räddade” (Rom. 8:22-24).

Artikeln har tidigare varit publicerad i Vie consacree 1979:1. Författaren är jesuitpater och kommer från Malta

Översättning: Dagny Arbman