Maria i svensk litteratur – några exempel

En känd legend av medeltida ursprung handlar om en munk i Notre Dame. Innan han blev munk, hade han varit jonglör, och han hade alltså ingen boklig bildning som de andra klosterbröderna. I sin villrådighet om hur han skulle kunna prisa Guds moder, olärd som han var, tillgrep han sina talanger som akrobat. I stället för böner i ord gjorde han sina finaste och svåraste konster inför madonnabilden. Vem som skrivit legenden vet man inte. Möjligen går den tillbaka ända till 1100-talet. Det är en ganska rörande berättelse, som inspirerat många konstnärer och författare under seklernas lopp. En av dem var Hjalmar Gullberg, som i sin recension av Harriet Löwenhjelms Dikter (andra upplagan, 1927) liknar författarinnan vid denne troskyldige munk och därför rubricerar sin recension ”Pierrot och pilgrim”. (Inom parentes kan nämnas att jag fann detta vara en så träffande beskrivning av Harriet Löwenhjelms egenart, att jag lånade rubriken som titel på min doktorsavhandling om henne 1971.) Olof Lagercrantz har skrivit en dikt med titeln ”Till gycklaren i Notre Dame” (ur diktsamlingen Den enda sommaren, 1937), där han identifierar sig själv med munken:

”Min bror, hur ofta har jag känt

som du i klosterkapellet:

Du kunde inte en enda bön

men började hjula i stället.

Kanhända den Heliga Jungfrun ser

på oss med ett vänligt öga

som gör det enda vi kan med flit

fast bönerna rinner tröga.”

Bernhard av Clairvaux utvecklar tanken på Marias roll som medlare mellan Gud och människa. Maria är Barmhärtighetens moder, och i ett stort antal hymner prisar han Maria med bildspråk från Höga Visan. I cisterciensernas kloster i Alvastra och Varnhem förekom dagligen en Mariamässa. ”Salve Regina” sjöngs alltid efter completoriet, och ordens generalkapitel påbjöd år 1325 att ”Ave Maria” alltid skulle läsas efter ”Salve Regina” vid dagens slut. Cisterciensklostren var helgade åt Guds moder, men givetvis bidrog även andra klosterordnar till vördnaden för Maria med kulmen i Sverige i Birgittas kloster i Vadstena.

I ”Ave Maria” finns mycket tydligt tanken på Maria som förebedjerska. I svensk översättning lyder de sista raderna:

”Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare

nu och i vår dödsstund. Amen.”

Himladrottningen

En annan aspekt tas upp i ”Salve Regina”. Där betonas visserligen och kanske framför allt Maria som Barmhärtighetens moder (mater misericordiae), som är ”vårt liv, vår fröjd, vårt hopp” i ”denna tårarnas dal”, men med eftertryck framhävs också Maria som himladrottningen. Utifrån en känd träskulptur från 1100-talet har Verner von Heidenstam skrivit sin dikt ”Himladrottningens bild i Heda” (i Nya Dikter, 1915). Den första strofen är lagd i Marias mun. Åtta hundra julenätter har hon sett tända sina ljus. Konungar har kysst hennes fot. Nu höljer dammet henne och ingen minns henne längre. Strofen slutar:

”Gå, förnekare!

Blott hos den som tror ske under!”

Diktens andra strof är lagd i skaldens mun. Han vänder sig till Maria med en bön, Maria som sitter ”hög och sträng på drottningstolen”. Dikten slutar med de berömda raderna: ”Den har tro, för vilken mycket är heligt.” Det är en sorts trosbekännelse från en diktare som i andra sammanhang gjort sig känd för sin ateism.

Låt oss återvända ett ögonblick till den medeltida hymnen ”Salve Regina”. Förutom att den präglas av tanken på himladrottningen, den upphöjda Maria, och av Maria som Barmhärtighetens moder och förebedjerska, finns ännu en aspekt: ”Till dig ropar vi, Evas landsflyktiga barn (Ad te clamamus, exsules filii Evae)”. Här kopplas Maria ihop med den första kvinnan i Genesis, nämligen Eva, en intressant men samtidigt ödesdiger koppling. Tanken att synden och döden kom in i världen genom att Eva lät sig frestas av ormen i paradiset och att skulden därför vilar tung på Eva, den tanken finns också i Nya testamentet och den utvecklas vidare av kyrkofäderna och kommer att prägla kvinnosynen under medeltiden och långt fram i våra dagar för resten. Eva är den som frestar mannen till synd. Hon förknippas med mörker, laster och orenhet, och det går en tydlig linje via skriften Häxhammaren från sen medeltid fram till häxprocesserna. Kvinnosynen blir kluven. Å ena sidan Eva, den farliga, förbjudna, mörka, och å andra sidan Maria, den rena jungfrun – horan och madonnan.

Den drömmande Maria

Den skira renheten återfinns ju i Karlfeldts kända dikt ”Jungfru Maria” (ur Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim, 1901), men hans Maria är samtidigt en liten kulla med mandelblommans hy, flickaktig och graciös och förankrad i Dalarna. Samtidigt är hon mitt i all sin spröda bräcklighet märkvärdigt osårbar: ”du kan trampa på ormar och törnen”.

Det drömmande, världsfrånvända draget hos Maria framhävs starkt hos många författare, exempelvis hos Viktor Rydberg i dikten ”Jungfru Maria i rosengård” (ur Dikter, 1891):

”Maria drömmer i rosengård,

på vägen till Tabor från Nasaret,

hon drömmer om stundande modervård

åt en leende ängel av Davids ätt.”

Det existerar dock en motsättning mellan Marias ljusa drömmar och den hårda verkligheten utanför rosengården:

”Därute är träldom och våld och kiv,

en döende värld, av synder frätt;

därinne drömmar om evigt liv,

om frid på jorden och människorätt.

Maria vaknar i rosengård

det blixtrar över Genesaret –

och sömmar en linda med blodröd bård

åt folkmartyren av Davids ätt.”

Hos många diktare återfinner man motivet att Maria förundras över sin son, till exempel hos Almquist i en av hans Songes:

”Lammen så vita på ängen beta;

men barnet Jesus utmed dem går.”

Häpen Maria stannar och ropar:

’Jag ser en strålglans omkring barnets hår!’”

Den ”vanliga” modern

På ett medvetet naivistiskt sätt tolkar Hjalmar Gullberg i ”Den heliga natten” (ur Andliga övningar, 1932) Marias omsorg om sin son och hennes oro för hans framtid:

”Man spår att du skall bära krona.

Jag ville helst ditt huvud skona.

Att du blir kung i Judalanden

lär många tecken ge vid handen.

Bäst om du avstår från den äran

och stannar inom snickarläran.

Jag är så ängslig, gossen lilla,

att mänskor annars gör dig illa.”

I en senare diktsamling återfinns ”Marias vaggsång” där det på samma troskyldiga sätt men med en koppling till världens aktuella problem heter:

”För oss på värdshusborden

fanns ingen matbit kvar.

Så trångt har det på jorden

blivit i våra dar.

Hur tordes jag bli mor?

Hur skall det gå den lille,

när han blir stor?”

Gullberg hör också till de få författare som intresserat sig för Josefs situation. I ”Den heliga natten” finns en dikt lagd i Josefs mun:

”Jag kände mig så överflödig här.

En man är ofta bara till besvär.

[…]

Maria blir jag trogen till min grav.

Hon är den enda som jag håller av.

Fast det blir förödmjukande och svårt,

så vill jag kalla hennes barn för vårt.

Jag heter Josef och är timmerman.

Men gossen som hon gav mig, vem är han?”

I Gullbergs version blir både Josef och Maria två vanliga föräldrar, samtidigt som det heliga och förunderliga kring deras son framhävs.

Maria i Den heliga Birgittas uppenbarelser

En av Den heliga Birgittas uppenbarelser har rubriken ”Maria och Josef” (i svensk översättning). Guds moder talar själv, och hennes berättelse följer i stort sett evangeliernas framställningar om bebådelsen och om Marias besök hos Elisabet, som ju var havande och omsider skulle föda Johannes Döparen. Vad som är nytt i Birgittas uppenbarelse är just Marias beskrivning av Josef, hans undran över situationen, hans känsla av att vara ovärdig men också hans trofasta tjänande ”som vore jag hans härskarinna”, säger Maria och beskriver hur han outtröttligt försvarat henne mot dem som tvivlade på hennes jungfrudom, och hur han förtröstade på Guds löfte. I fortsättningen beskriver Maria hur hon själv under väntans tider ständigt var försänkt i bön, hur hon omsorgsfullt iakttog fastan och lyssnade till ”våra prästers läsning”.

Därmed återkommer vi till madonnabilden, det vill säga Maria med barnet. Också i detta fall finner man en uppenbarelse hos Birgitta, nämligen ”Betlehem”. Här är det Birgitta själv som talar och beskriver hur hon vid sitt besök i Betlehem såg ”en mycket vacker jungfru som väntade barn”. En mycket vördnadsvärd gammal man var med henne och band en oxe och en åsna vid krubban men gick sedan själv ut för att inte vara där när barnet föddes. Själva födelsen är uppenbarligen beskriven av en kvinna, som själv fött barn. Man märker det på en mängd realistiska detaljer. Det talas om navelsträngen, om hur Maria sveper barnet och hur hon lägger den nyfödde till sitt bröst. Det är en scen, präglad av stor ömhet och innerlighet. Samtidigt är själva födelseögonblicket mer av ”andlig” karaktär, utan blod och smärta men omflutet av ljus. Särskilt intressant är avsnittet där Maria lägger barnet till sitt bröst. I den tidiga medeltidens konst dominerar de madonnabilder, där Maria håller ett Jesusbarn i knät, ett barn som ser ut som en vuxen människa fast i mindre format. Mot slutet av medeltiden börjar en mer realistisk bild dyka upp, nämligen den digivande madonnan. Det är intressant att notera att den framställningen också återfinns hos Birgitta. Vidare kan man notera att senare tiders ”julkrubbebilder” har sitt ursprung i Birgittas uppenbarelse: barnet som ligger i sin krubba, medan Maria knäböjer bredvid. Oftast står också Josef vid sidan av krubban.

I uppenbarelsen ”Golgata” möter vi en annan Mariabild. Här beskrivs med plågsam realism alla de kval som Jesus lider på korset, men Birgitta ser också ”hans moder ligga på marken i djupaste sorg, liksom skälvande och halvdöd. […] Omsider reste sig hans ärofulla moder, liksom död i kroppen, och såg på sin son, och hennes systrar stödde henne, och hon stod som död, levande genomstungen av sorgens svärd.” När Jesus dött och blivit nedtagen från korset, sitter Maria med sin son i famnen: ”Och i djupaste smärta torkade hon hans sår och hela hans kropp med ett linnekläde, kysste hans ögon och tillslöt dem och svepte honom i rent siden.” Åter är det en ytterst realistisk och detaljerad beskrivning, och man kan om man så vill se Marias svepning av den döde Jesus som en direkt motsvarighet till hur hon lindade det nyfödda gossebarnet. Av stort intresse är emellertid att notera den ytterst detaljerade beskrivningen av Jesu pina och av Marias smärta. Under senare hälften av medeltiden, kanske som en reaktion på digerdödens fasor, sker en omsvängning. I stället för triumfkrucifix blir de krucifix vanliga som poängterar Jesu kval på korset, den lidande Kristus. Det sker en övergång till en sorts lidandesmystik, där också Mariabilden övergår från att vara Himladrottningen till att bli Mater dolorosa.

Pietà

Bilden av Smärtornas moder (mater dolorosa) är ymnigt förekommande både i konsten och i litteraturen. Ofta avbildas Maria sittande med den döde Jesus i knät, Pietà. Ett sent exempel från svensk litteratur är Pär Lagerkvists dikt ”Mater dolorosa” (ur diktsamlingen Genius, 1937):

”Beslöjad, stilla hon handen stöder

mot mörk och hotande katafalk.

I hennes hjärta ett folk förblöder,

ånyo tömmer hon samma kalk.

Mot aftonhimlen gestalten tiger

och ingen ser hennes anletsdrag.

Men genom rymderna blicken stiger

och ber för jorden, för morgondag.”

Maria blir här för Pär Lagerkvist snarare en symbol för det lidande folk som förblöder. Med tanke på diktens tillkomsttid torde det närmast vara Spanien och inbördeskriget som författaren syftar på, men Hitler hade ju också tagit makten och förföljelsen av oliktänkande, inte minst av judarna, hade redan börjat.

I en annan dikt av Pär Lagerkvist, ”Klagosången”, blir Maria en representant för den klagande och undrande människan, som inte finner mening och mål i livet. Jesus (hans namn nämns dock inte i dikten) har blivit dödad, men ”var är han, min son?” Dikten ger inget svar på den frågan. – I diktsamlingen Hemmet och stjärnan från 1942 står dikten ”Pietà”:

”Grånat är, min son, ditt huvud,

det mig tynger så.

Jag är kvinnan som dig födde,

lät dig leva få.

Vad har hänt dig sen, min gosse,

så förändrat dig?

Var långt borta har du varit,

sen du skilts från mig?

Pannan är så blek och fårad,

känns som våt av svett.

Vad är det för svårt som hänt dig

sedan vi var ett?

Alltid kunde jag dig trösta,

all din sorg var min.

Hur har så det kunnat bliva

att den blott är din?

Ännu skimrar silverhjärtat

vid min hals som då.

Kan ej dina ögon lyftas

och din hand det nå?”

Hos Pär Lagerkvist kan man lägga märke till att han gärna använder välkända personer ur Bibeln eller ur myten, inte i första hand för att teckna en bild av dem utan för att låta dem stå för något annat, bli en symbol för en livshållning. Maria blir i den citerade dikten en representant för människors oförmåga att förstå varandra eller att nå varandra. Kanske gäller detta i särskilt hög grad mödrar, som med nödvändighet måste låta sina barn få ett eget liv och som inte längre kan skydda dem eller bespara dem lidande, ångest och nöd, bara hjälplöst stå bredvid och titta på.

Ännu tydligare och brutalare blir detta symboliska användande av Mariagestalten i en av Pär Lagerkvists tidigare dikter, ”Vid själens gränder” (ur diktsamlingen Vid lägereld, 1932). Han vänder sig där till madonnan och modern, himladrottningen men också smärtornas moder, mater dolorosa, korsfäst för att ”vi skulle leva”.

”Och som i en syn ser jag hennes ansikte …

Slitet och fårat, märkt av alla lidelser

och alla laster.

Av längtan, lusta och kval.

Men alldeles s t i l l a.

I ljuset av blott ett oändligt, outsägligt svårmod

ler hon mot mig.

Som en jordisk moder.”

Som en jordisk moder, ja, men också med drag av den kosmiska modern, en gud med moderliga drag, samtidigt som det är ett slitet gammalt ansikte, brutalt märkt av laster, lusta och kval, en bild oerhört fjärran från den serena madonnabilden.

Marias sju glädjeämnen och sju smärtor

Från 1100-talet och framåt talar man gärna om Marias sju glädjeämnen och Marias sju smärtor. Karl-Gustaf Hildebrand tar upp temat i den tidiga dikten ”Marie himmelsfärd” (ur diktsamlingen Nödvärn, 1933). Första strofen lyder:

”Sju fröjder hade Guds moder

och sorger hade hon sju.

Men när hennes son var spikad på trä,

då brast hennes hjärta itu.”

I fortsättningen av dikten beskrivs hur Maria ger sig ut på vandring, och hur hon inte står ut med att träffa dem som bekände sonen och evinnerligen fäste upp hans ben ”på nya kors av trä”. Vad hon minns är att hennes son är död och att hon inte orkar tro. Än en gång blir Maria symbol, i det här fallet för människor som drabbas av en alltför tung sorg och därför tappar fortfästet och inte längre förmår tro. Några strofer kan citeras för att illustrera detta:

”Gammal var hennes kappa

och dammig hennes sko.

Hon var sliten av värk och väg

och orkade inte tro.

Hon hade drömmar om kronor,

som sonen skulle få.

Men varför han blev en illgärningsman

kunde hon aldrig förstå.

De som drevs av Herren

blev ständigt fler och fler.

Guds moder var mest som ett gammalt sto

som ingen körde mer.

Och ingen förstod, varför tecken

syntes på himmelen,

när hon som var bara en jordisk mor

skulle bli jord igen.

Rymden stod förklarad

kring henne som fött Guds son.

Hon låg och undrade trött en stund,

var skenet kom ifrån.

Det skulle ju äntligen kvällas,

och ändå var dagen ljus.

– Världarna böjde sig tyst i bön

för jungfrun av Davids hus.”

Dikten mynnar ut i ljus. Föreställningen om Marie himmelsfärd har rötter långt ner i kristen tid, även om det var först år 1950 som påven Pius XII proklamerade Jungfru Marie upptagelse till himmelen som en dogm.

Renässans för Maria

Mitt urval av texter och författare som skildrar Maria blir med nödvändighet både torftigt och subjektivt. Det finns en uppsjö av material att ösa ur även på svenskt språkområde. Jag har försökt följa några linjer i beskrivningen av Maria genom seklerna. Jag skall avsluta med att notera den renässans som diktandet om Maria fått också i Svenska kyrkan på senare år. En av de flitigaste diktarna därvidlag är Bo Setterlind. Hos honom kan man finna alla olika nyanser av den Mariabild vi hittills talat om: den drömmande Maria, himladrottningen och förebedjerskan, den stilla Maria, som ”väntar i ro sitt barn. Brinn, stjärna, i natten! Och Döden spinner kring dem sitt garn, Brinn, stjärna, i natten!” Men här finns också den Maria, som samlar människornas tårar, ”Maria Lacrimosa” som han kallar dikten (ur Trohjärtat, 1975):

”Hon samlar våra tårar

som jorden samlar regnet.

Hon samlar dem i sitt hjärta

och är rädd om alla.”

I en känd psalm av Bo Setterlind, ”Kanske är det natt hos dig” (ur Det finns en glädje, 1971) blir Marias hemlöshet under julnatten en symbol för människans situation och leder till en uppmanande fråga, närmast i predikoton:

”Kanske på ditt hjärtas port

som en fattig broder

Josef klappar och du ser

framför dig Guds moder.

Kanske det är natt hos dig,

kanske stjärnor glimma,

då Guds moder ser på dig

i sin födslotimma.

Kan du neka henne rum,

som i sådan smärta

bär Guds evangelium

till ett mänskohjärta!”