Marienwald

I fjol fullbordades ett imponerande romanbygge i svensk prosa. FJ Nordstedt, Christian Braw, utgav då Marienwald, den sista delen i en serie. I själva utstyrseln är det klart utsagt att Sehnsucht 1976 och Sauerhof 1978 hör samman med Marienwald. Det kan hävdas att även Caporetto 1972 hör dit.

Huvudpersonen i detta tyska drama, Heinrich Sehnsucht, möter vi först på Samoa strax före första världskrigets utbrott. Vi lämnar honom död något år efter andra världskrigets slut. Men gestalter och platser från Caporetto kommer tillbaka i Marienwald, också sådana som inte nämnts i Sehnsucht eller Sauerhof.

Helhetsperspektivet på romanerna är väsentligt, och recensenter, som i allmänhet endast läst en av romanerna har uttalat sin häpna undran över vad de har råkat in i. Detta visar en av riskerna med att skriva en sammanhängande romansvit. De enskilda delarna har svårt att fånga det fulla intresset hos den som inte känner förhistorien. För författaren tillkommer också svårigheten att knyta ihop alla lösa ändar, att hålla kontinuitet i personligheterna. (För de tidigare delarna se Signum 1980:2.) Den tyska miljö, från nederlag till nederlag, som Nordstedt rör sig i förefaller att vara väl studerad. Särskilt visar han sig som en utomordentlig kännare av tyskt kyrkoliv under 1900talet, med en grundlig kunskap om vilka teologiska riktningar som främst ledde till uppslutning kring Hitlers ”nationella resning” 1933. Det kan sägas, att han i Marienwald låter den kyrkopolitiska debatten bli väl tillrättalagd för paralleller till den kyrkokamp i Sverige, där Braw är en energisk deltagare.

Huvudpersonen Heinrich Sehnsucht är ingen hjälte, men han styrs av en tämligen oartikulerad strävan till anständighet av respekt för den äkta fromheten. Persongalleriet är för stort för att vi skall möta några mer ingående själs porträtt, och detta har väl heller inte varit författarens avsikt.

En särskild poäng är också den att den som sviker sin kallelse i den ena delen, fyller den till övermått i nästa. I slutet av Sauerhof misslyckas Sehnsucht med att slita sin adoptivdotter Margarethe Rahm från det ljuva livet i Berlin strax före maktövertagandet. I Marienwald förvandlas hon till ett helgon och en martyr genom det märkliga återupprättandet av ”jungfrustiftet” Marienwald. Hon försvinner slutligen i ett läger sedan hon avslöjats som delaktig i utsmugglingen av fångar från ett läger i närheten.

En av dem som sett ljuset i Sauerhof, polismästaren Christoffer Tapfer, vilken avlägger en gripande bekännelse till trons under, visar sig däremot mycket mänsklig i Marienwald, där han låter Sehnsucht överta sin uniform och sitt straff som krigsrättsdomare. Margarethes offer är ett fullföljande av den livshållning som utmärkte hennes styvmor, Käthe Rahm, vilken var en av huvudpersonerna i Sehnsucht. Käthes bror, den store skalden August Caesar Rahm, förekom endast i Caporetto, men hans bostad, Charlottenhof, är i Marienwald hem för förståndshandikappade, som utsätts för det nazistiska eutanasiprojektet.

Kyrkoherden på orten, dr (stundom professor) Zeller, förekommer i alla fyra romanerna, mest i Sehnsucht, i Sauerhof utan namn, endast igenkänd genom sin stålklo i stället för den hand en granat tog under första världskriget. Zeller får i Marienwald försvara eutanasin, och dessutom hålla föredrag över ”det totala kriget som evangeliskt troskrav”. Den italienske senatorn Ettore Carminiani, farbror till huvudpersonen i Caporetto, återkommer i Marienwald som välgörare för en polsk teologistudent i Rom, som förs bort av Gestapo i oktober 1943.

Berättelsen har förgreningar åt olika håll, bl a till Sverige. Den svenska flyktingpolitiken mot judar och andra kategorier är bakgrunden till en skildring av flyktförsök och människosmuggling. Också Heinrich Sehnsucht tillbringar en tid i läger i Sverige, innan han utlämnas till Sovjet, eftersom han räddat sig från östfronten vid krigsslutet. Och det är vid debarkeringen från Sverige som han tar på sig Tapfers uniform och öde.

Den återkoppling av skildringen till Caporetto som vi kunnat konstatera får också ett uttryck i att en av personerna blir svårt skjuten av partisaner sedan han råkat i ett bakhåll i Karfreit, det tyska namnet på Kobarid i Slovenien, Caporetto på italienska.

Men Nordstedts roman är långt ifrån endast en moralitet eller kyrkopolitisk parabel i historisk förklädnad. I senare delen av Sauerhof och i Marienwald finns en lysande skildring av ett gods och dess ägares nedgång och fall, och av den rad av gårdens folk i skilda ställningar, som också får befolka den tyska politiska scenen, koncentrerad i en mecklenburgsk by. Över skjutfält förvandlas Sauerhof till koncentrationsläger.

Recensenter har varit oroade över Nordstedts inlevelse i den nationella problematiken lika väl som den religiösa. I fråga om Caporetto var det ingen som kunde misstänka honom för italiensk irredentism, men serien med tyskt motiv har avsatt bekymrade frågor om hans politiska rättsinnighet. Det är verkligen ingen urskuldande bild av nazismen som Nordstedt ger, men det finns heller ingen idealisering av dess politiska motståndare. En av de kyrkliga motståndsmännen blir kommenderad till Norge, och råkar så medverka till att en norsk hedersman blir samarbetsman och till slut går under i retsopgjoret efter kriget.

Denna rika romanserie om trons villkor i maktens och penningens värld kan läsas på flera sätt. Men främst är den värd att läsas med begrundan och möda. Den växer också till en bred framställning om bakgrunden till det moderna Tyskland. Den romantiskt-ironiske berättaren kommenterar skeendet från efterkrigstyskt perspektiv. Själva berättarscenen hålls hela tiden kvar i Hamburg, Sehnsuchts barndomstad. Sauerhof ligger i närheten av Gustrow, och där kan det förefalla som om Nordstedt valt denna tämligen obetydliga ort med ett slags framsynthet. Det var platsen för det senaste mötet mellan regeringscheferna i de två Tyskland 1981. Under dess förlopp slog militären till i Polen.