Om vådan av koncilier

”Uppriktigt sagt menar jag att man måste hålla sig borta från alla koncilier. Inte på något koncilium har jag sett ett lyckligt slut, inte ens avskaffandet av missförhållanden, bara ärelystnad och procedurkäbbel.”

Den dystra bedömningen härstammar inte från någon nu levande teolog med tråkiga erfarenheter av andra Vatikankonciliet och tiden därefter. Orden fälldes år 382 av Gregorius av Nazianz, när han tackade nej till medverkan i en andra session med det koncilium som varit inkallat till Konstantinopel 381 för att precisera innehållet i formlerna från Nicea femtio år tidigare, det koncilium som indirekt bidrog till arianismens utbredning. Gregorius gode vän Basilius talar till och med om en ”ohygglig oordning och förvirring” i spåren på konciliedebatterna och om det ändlösa prat som fyller kyrkan i konciliets spår. Efter så gott som varje koncilium kan man iaktta en period av uppror och schism. Kyrkomötet i Kalcedon 481 resulterade bland annat i att de s k monofysitiska kristna, den dag som i dag är, utgör en betydande minoritet och genom sin blotta existens visar hur djupt den tidens oenighet gick. Det första Vatikankonciliet (1870) ledde till den gammalkatolska schismen och en smärtsam splittring inom de tyska katolska fakulteterna. Någon gång kan man säga att koncilier avhållits mänskligt att döma helt i onödan. Det femte Laterankonciliet (1512-17) vittnar mest om kyrkans omedvetenhet om de faror i vilka hon svävade.

Dessa historiska fakta är hälsosamma påminnelser om att koncilierna i kyrkans historia i första hand bör tjäna som medicin mot ohållbara förhållanden och inte betraktas som näring för kyrkans andliga liv. Ett koncilium skall korrigera kursen och påminna om väsentligheterna i tider då kyrkan håller på att fastna i ett ofruktbart vanebetéende, det skall dra gränserna mot missuppfattningar och värna om kyrkans enhet. Det konciliära tillståndet kan inte vara det normala. Kyrkan är inte i första hand en församling för överläggningar och diskussioner, utan en församling konstituerad av Guds ord, sakramenten och agape-gemenskapen, en församling av lyssnare och inte främst av talare.

Det är i oktober tjugo år sedan det andra Vatikankonciliets första session inleddes av Johannes XXIII. De till Rom församlade biskoparna hade mycket vaga föreställningar om konciliets förlopp och utgång; möjligen väntade man ett snabbt förlopp och i stort sett en bekräftelse av förberedda texter, ett hopp som man kanske vågar likna vid de tyska generalernas tillförsikt inför första världskriget. Kyrkohistorien ville annorlunda: efter tre år avslutades konciliet efter ett intensivt arbete, som för alltid skulle förändra den katolska kyrkans yttre gestalt: en isolerad lära om påvens primat infogades i kyrkans helhet, en isolerad hierarkisk tankemodell infogades i Kristi kropps mysterium, en isolerad mariologi infogades i trons större sammanhang, bibeln återfick den ställning den haft ännu på medeltiden, liturgin blev mer tillgänglig, man öppnade sig för andra kristna. Men allt detta har också haft en baksida. Man får inte blunda för att kyrkor, seminarier och kloster efter konciliet blivit tommare, att atmosfären i kyrkan förlorat något av det självklaras hemtrevna köksvärme, att umgängestonen blivit hårdare och att glädjen att vara katolskt kristen många gånger grumlats när medkristna, för vilka man känner stor sympati, ändå inte tycks dela ens djupaste glädjeämnen eller ens förstå vari de skulle bestå. Insikten att livet, i synnerhet det kristna, är en process av långsam växt och smärtsam rening, har här och där ersatts av en naiv optimism och en tro att alla mänskliga problem löser sig själva om bara folk får komma till sin rätt, fördomar skingras, psykologiska blockeringar upphävs och rätta politiska strukturer skapas; detta har på ett stundtals plågsamt sätt fördunklat det, som skulle kunna vara ett specifikt kristet bidrag till ”världen”. Konciliets ”anda” har åberopats som legitimation får varje tänkbar stollighet, i synnerhet av dem om vilka man minst kan anta att de läst en rad av de konciliära texterna. I släptåg på detta andliga vacuum kom som väntat integristerna: de som medelst balsamering vill rädda tron och kyrkan från upplösning. Den förtvivlan man kunnat känna mellan Skylla och Karybdis försonas i någon mån vid betraktandet av kyrkohistorien. Kris är kyrkans normala tillstånd sedan Annandag Pingst, som H. I. Marrou kunde säga. Iakttagelsen kan säkert bekräftas också av icke-katoliker, om jag har förstått stämningen i Sverige rätt i nådens år 1982.

För man kan inte vältra all skuld för den efterkonciliära krisen på konciliet. Mänskliga mentaliteter bestäms inte av enskilda beslut, utan av ekonomiska och politiska faktorer. Detta påpekas inte blott av marxistiska analytiker utan även av prefekten för den romerska troskongregationen, kardinal Ratzinger i en lägesbeskrivning vid tioårsminnet av konciliets avslutning som fortfarande behåller sin aktualitet, även om man nu vågar tala om en viss inomkatolsk konsolidering. Den katolska krisen är en del av den västerländska krisen efter första världskriget som också återverkat på det teologiska landskapet. Den gamla liberalismen genomskådades som produkt av en mätt och självsäker värld. Välmågans återkomst på sextiotalet medförde ett nytt omslag i det andliga klimatet, nyrikedom i förening med dåligt samvete ledde till en förunderlig legering av liberalism och marxistisk dogmatik. Men vilka är då de krisskapande incitament som utgått från konciliet?

Ratzinger, som deltog i konciliet som teologisk rådgivare åt kardinal Frings, påpekar att konciliet uppfattade sig självt som den katolska kyrkans samvetsrannsakan efter den lutherska reformationen och Galileiprocessen. De många självanklagelserna i kyrkan har inte blott lett till botfärdighet utan också i många fall till osäkerhet om den egna identiteten, ett brott med den egna historien och ett självplågeri av stundtals neurotiskt slag som är motsatsen till kristen botgöring; äkta bot leder fram till glädje, glädje också över den egna identiteten.

Konciliet sammanföll i tiden med Kennedy-eran och dess utopi om the great society. Man hade en stark känsla på alla områden av att tiden nu äntligen var inne att göra något radikalt åt mänsklighetens situation, och att allt också kunde göras bara man satte in tillräckligt med resurser. En förvånansvärd optimism präglar konciliets stora pastoralkonstitution om kyrkan i den moderna världen, Gaudium et spes. Om mänskligheten och kyrkan bara samverkade, tycktes ingenting längre omöjligt. Texten spelade rollen av en mot-Syllabus och var ett försök till försoning med den verklighet som präglar världen sedan 1789. Endast så kan man förstå talet om kyrkan och världen: med ”dialogen” med ”världen” avses i själva verket en dialog med den nya tidens anda, som kyrkans gruppmedvetande erfar som ett särskilt subjekt, som nu, efter många heta och kalla krig, längtade efter samtal och samarbete.

Man kan, enligt Ratzinger, skilja på tre faser i textens verkningshistoria. Först kom den reformatoriska euforin med höjdpunkterna i biskopsmötet i Medellin 1968 och den holländska katekesen 1966. Också tidskriften Concilium (utkommer sedan 1967 på flera språk) kan räknas som ett barn av den epoken. Tidskriftens internationellt sammansatta redaktion ville se sig själv som en framstegets spjutspets som ger internationell spridning åt nationella impulser. Konciliariteten som kyrkans nya form står som dess motto. Utvecklingens brännpunkter kom snart att hamna i Nederländerna och i Latinamerika.

I Nederländerna stod det ekumeniska i förgrunden långt utöver de gränser som iakttogs i Gaudium et spes. Känslan att det egentligen inte mer fick finnas några murar mellan kyrkan och världen, att varje ”dualism” vore av ondo: kropp-själ, kyrka-värld, nåd-natur, ja till och med Gud-världen. I Latinamerika gick man en helt annan väg. Här var lösenordet befrielse. Därmed inleddes den andra fasen i receptionshistorien. Latinamerika ser inga löften om befrielse och lösning av sina problem i upplysningstidens ”framsteg”. Tvärtom ligger där roten till kontinentens elände. Latinamerikas problem är inte försoning med den nya tiden, att identifiera sig med Västeuropas och USA:s ideologi, utan att befrias från den. Därmed var Conciliums front genombruten: europeiska och nordamerikanska teologer av alla skolor anklagades för naivitet. Hugo Assman, en av latinamerikanernas talesmän, visade förståelse för beteckningen ”charlataneri” på majhändelserna 1968.

Vi befinner oss nu i den tredje fasen. Det har blivit helt klart att kyrkans väg inte kan vara att sent omsider omfamna den nya tidens anda – det har de latinamerikanska teologerna lärt oss. Man måste läsa alla det andra Vatikankonciliets texter, med tyngdpunkten på de teologiska kärnställena. Bara en helhet med riktig centrering är konciliets ”anda”. Därmed kan man säga att receptionen av konciliet ännu knappast börjat.

Frågan om konciliet skall visa sig som en positiv kraft i det långa perspektivet är bara delvis beroende av vad som står i dess efterlämnade dokument. Det avgörande är om det finns människor – helgon – som med odelad insats av sin egen person gör dess ord till inkarnerad verklighet.