Marilynne Robinsons teologiska perspektiv

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av BARBARA CROSTINI

Om en god författare kan bedömas utifrån kvaliteten på den litterära kritik som hon framkallar, måste Marilynne Robinson anses vara en utomordentlig sådan. Hennes hittills fem romaner har fått en livaktig akademisk uppföljning, utöver den mycket vida läsekrets som hon har världen över. Hyllningskören har nu fått utökning i form av en antologi med essäer, som är resultatet av en akademisk konferens vid Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien år 2018. Titeln Marilynne Robinson and Theology, signalerar tydligt hur Robinsons verk är oskiljaktiga från hennes teologiska reflektion. Denna vinkel är betydelsefull, enär litteraturkritiken ofta inte ens överväger teologin som en möjlig kompletterande disciplin vid läsningen av fiktion. Med sina romaner orsakar Robinson ett paradigmskifte. Hennes essäer inom sakprosa medger att detta skifte är medvetet.

Författarna i detta svenska besök inom Robinsonkritiken är en grupp av forskare från Göteborgs universitet som gett Robinson många timmar vid det fasta seminariet i ”litteratur och religion”. Akademiker från universitetet i Glasgow gör dem sällskap med ett passande kompletterande perspektiv från skotskt håll. Varje essä ger ett substantiellt bidrag till Robinsonforskningen. Tillsammans begrundar de kopplingar mellan Robinsons fiktion och sakprosa och gör en djupanalys av trilogin Gilead, Home och Lila. Den fjärde romanen i serien, Jack, kom 2020, för sent för att inkluderas utöver korta omnämnanden. Robinsons debutroman, Housekeeping, får marginellt utrymme, men dessa korta anmärkningar ger ändå insiktsfulla jämförelser med hennes senare arbeten. För en mer genomgående presentation av själva författarskapet, såväl romaner som essäer, se John Sjögrens artikel ”Åh detta liv, denna värld” i Signum 3/2016.

Robinsons kalvinism

Trogna sitt teologiska perspektiv, fördjupar sig forskarna i frågan om Robinsons självbeskrivning som kalvinist. Doug Gay, lektor i praktisk teologi vid Glasgows universitet, ger en skotsk bakgrund till kalvinismens ökända repressiva attityd gentemot konsten, som genom historien framkallat skarpa reaktioner inom skotskt kulturliv. Han föreslår att Robinsons positiva inställning till Calvin beror på hennes radikala förstahandsläsning av hans verk, och att hon bestämt skakat av sig dess förkrossande attityd på ett ”överskridande” sätt. Gay understryker också att Robinson behåller sin intellektuella autonomi genom att ifrågasätta kalvinistiska trossanningar som predestination, och genom en kritisk förståelse av kalvinistiska attityder, till exempel genom en medvetenhet om att goda gärningar kan vara fromt hyckleri. Vad Robinson finner attraktivt i Calvins teologi är en djupt allvarlig inställning till livet som hon tycker att vår samtid skulle må bra av att återupptäcka. Kalvinism blir en passande konversationspartner i sin västamerikanska inkarnation, när den inte längre är oblandad och opåverkad utan influerad av väckelserörelser, metodistisk sentimentalitet och abolitioniströrelsens krav. Av det skälet förespråkar Robinson, som Heather Walton, professor i teologi och kreativ praktik vid samma universitet, skildrar, ett mer traditionellt utövande av teologiskt tänkande, snarare än att anta de mer spännande nutida formerna av akademisk teologi. Denna inställning, som Walton när hon först mötte Robinson som elev tyckte var en besvikelse, förklaras i Robinsons förståelse av verkligheten som metafor och hennes strävan efter att begripliggöra existensens djupa mysterier. Kanske är det i denna mening Robinson inspirerat professorn i systematisk teologi i Lund Jayne Svenungssons berömda läsning av hennes romaner som arvtagare till den romantiska traditionen (se John Sjögrens ”Åh, detta liv, denna värld” i Signum 3/2016). Hennes essä är i Marilynne Robinson and Theology omtryckt i engelsk översättning. Robinson skapar ett utsökt narrativt paket för de största och mest akuta existentiella frågorna medan hon uppriktigt erkänner religionens historiska betydelse inom detta fält. Jag tvivlar på att hon skulle gå med på att hennes kalvinism är ”överskridande”. Snarare skildrar hon den inkulturation där kalvinismen blir ”översatt” och överförd till de tider och platser som hon återskapar.

Bakom Robinsons egen kalvinism lurar en överraskande katolsk förståelse av relationen mellan kosmos och gudomlighet. Det är därför inte överraskande att hon funnit en uppskattande läsekrets bland katoliker, även hos auktoriteter som biskop Erik Varden i en intervju i samband med tidskriften The Tablets vårfestival 2021. Den centrala frågan om nåden som biskop Varden betonade har i Marilynne Robinson and Theology plockats upp av Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap i Göteborg. Han pekar på hur Robinsons förståelse kombinerar tre möjliga paradigm: natur–nåd, synd–nåd samt den ”mindre självklara” tragedi–nåd. Medan man hos en protestantisk författare skulle förväntat sig större betoning av synd–nåd och ett fokus på ångerprocessen, leder Robinsons förståelse av naturen som en gudomligt utsedd plats för uppenbarelse till åtminstone jämbördig uppmärksamhet på det första, mer katolska paradigmet natur–nåd. Sakramental begrundan av den gudomliga verkligheten är den främsta av hennes återkommande metaforer, av ovan nämnda Heather Walton identifierade som kärnan i hennes poesi: bilder valda för att ”fästa ord vid synliga ting”. I hennes verk är sakrament, såväl kyrkliga riter som naturliga riter, som solnedgång och månuppgång, och det sakramentala medvetandet flödar ur den tröskelvärld vid civilisationens gräns som hennes romanfigurer bebor både geografiskt och mentalt. Kombinationen av det kyrkliga och det vardagliga låter Robinson befria tradition från konvention, och lösa den kraft som religion utgör utanför de trånga ramar den i dag blir fängslad i och förminskad till både av religionens alltför ivriga anhängare och dess belackare, och inte minst av en religionsblind samtid. Det krävs mod för att göra så, och en uppnådd djup visdom. Robinson visar bägge i den pondus hennes hantverk utstrålar, som rytmisk musik byggd av ord.

Utmanande samband

Marilynne Robinson and Theology är inte enbart lovord. En återkommande stötesten är sambandet mellan Robinsons sakprosa och vad hon visar genom fiktionens narrativ. Flera av bokens skribenter ställer frågor om detta, vilket förstås är intellektuellt legitimt även om man skulle kunna mena att den som hänger upp sig på detta missar det faktum att författaren själv har valt två olika sätt att uttrycka sig, ett ”diskursivt” och ett ”performativt”, en hjälpsam distinktion hos Doug Gay. Även om den svenska översättningen av Gilead på omslaget marknadsför boken som ”Obamas favorit”, är dess politiska motstånd mot slaveriet inte insvept i politisk korrekthet. Robinsons berättelser ger inte en ”korrekt” förståelse av livet. Inte heller bjuder de på paradigm att härma. I stället speglar de det mänskliga livet i all dess oreda och krånglighet, och erbjuder vad tröst som kan erbjudas genom uppmärksamhet på de specifika livsresornas omständigheter. Nåden kan bli funnen i lidandet, genom att erkänna trasigheten och vägra att prydligt gömma undan den. Jag är därför böjd att vara oense med universitetslektorn i teologi i Göteborg Martin Westerholms kritik, när han i Gileads ovilja att låta Jack, prästen Boughtons vilsegångne son, återvända till hemstaden Gilead och bosätta sig där med sin färgade hustru och nyfödde son, beklagar att Robinson inte låter nåden nå den som inte uppnår en sakramental förståelse av livet. Men ett lyckligt slut skulle inte vara i enlighet med berättelsens spänning. Därtill bortser Westerholm från den försoning som Jacks ”andlige” fader, Ames, bibringar genom att läsa den bibliska välsignelsen över Jack. Avskedsscenen vid en busshållplats är laddad med löften och förseglar en typ av förlåtelse trots de praktiska mänskliga begränsningarna. Genom denna välsignelse bekräftas Jack i sina jordiska roller som son, bror, make och far – roller som han kämpar med att leva upp till men inte helt har gett upp. Denna spänningsfyllda avslutning är inte utan hopp. Narrativt skildrar den en trovärdig dynamik som en teologiskt korrekt final i enlighet med Westerholms förväntningar helt skulle ha misslyckats med. I ett sådant fall kan koherens inte åberopas som domskäl.

Ola Sigurdson argumenterar mer lyckosamt för en liknande överensstämmelse mellan Robinsons förståelse av ”det kapabla jaget”, som åberopas som grund för en självständig och politiskt medveten människa i ett demokratiskt samhälle, och ”det porösa jaget” som verkar nödvändigt för att ta emot nåden när den manifesterar sig. Sigurdson diskuterar denna distinktion såväl i termer av historisk evolution – ett till att börja med poröst och öppet samhälle blir mer och mer kapabelt och självtillräckligt och därför slutet gentemot nåden – och i termer av ontologiska och även psykologiska tillstånd som verkar inom samma person vid olika tider, eller rentav i samtidig spänning. Han drar ur detta slutsatsen att berättelsen om Lila, ett övergivet barn som med tiden blir prästen John Ames hustru, visar båda dessa jag i arbete. Först när ”det kapabla jaget” blir vad Charles Taylor kallar ett ”buffrat jag”, ett jag som byggt in sig i en skyddad och sluten zon, är nåden som möjlighet utesluten. Hennes rådighet är nödvändig för överlevnad. Sigurdson belyser berättelsen genom att beskriva Lilas resa som en ”rensning”, där porerna, gradvis befriade och renade från det som skymmer sikten, slutligen kan erfara nådens ljud. Det är först när männi­skans inre ”porositet”, som märks genom det djupa obehag ensamheten orsakar även för dem som är vana vid den, bryter igenom som den kan ge nödvändig förmåga till förändring. Sigurdsons begäran om teoretisk koherens blir därmed löst i en djupare förståelse av berättelsen om Lila och erbjuder viktiga kategorier för tänkandet.

Nåd och dop

Dopet som reningsbad är definitivt en del av rensningsprocessen. Psykologen och psykoanalytikern Maria Yassa följer denna tankegång genom att presentera en psykoanalytisk förklaring av Lila bland vändpunkterna för en ”katastrofal förändring” – en förändring vars konsekvenser ligger utanför förståelsen av den person som går igenom den. Yassa förstår Lilas önskemål att gifta sig med Ames tillsammans med den doprit hon också begär som två aspekter av den trosakt som binder samman Lila och Ames i ett nytt liv. Lila är kapabel att bli förälskad, men eftersom misstro varit nödvändig för hennes överlevnad hela livet är hon inte kapabel att känna tillit. Det är hennes instinktiva porositet, korrekt förstådd som en sorts inherent och grundläggande mänsklig förmåga, som låter henne överraska sig själv och reagera oväntat. Sigurdson erkänner ambivalensen även i dopakten, när Lila vill ”avrena” sig när hon misstänker att dopet skär av henne från hennes tidigare vänner. Solidaritet med de otvättade, odöpta och även kriminella vägstrykare, framför allt den obildade och tilltufsade kvinna som riskerade sitt liv för att rädda Lila som barn, och som paradoxalt kallas ”Doll” (”Dockan”), är inte någonting Lila kan frånhända sig trots de år som gått. Att hålla fast vid sitt förflutna är en typ av lojalitet. Inte heller kan hon glädjas åt sin egen klassresa om det betyder att andra lämnas bakom.

Nåden är anknytningens nåd. Denna kärleksinstinkt som bryter Lilas säkra ensamhet rymmer inte bara hennes fascination inför prästens fysiska närvaro, med förlängning in i hennes ensamhet genom närhet till doften av hans ylletröja, men förutsades också i hennes tidigare, obesvarade, förälskelse i en besökare på bordellen. Denne yngre man, som drar fördel av hennes naiva känslor medan han föredrar en annan flicka, stannar kvar som ett avlägset hot mot hennes liv och driver henne att till slut fly St Louis och komma till Gilead. Medan ett liv i sexuell utsatthet bygger upp det buffrade jaget, är porositetens utsatthet en lyx Lila bara kan tillåta sig i denna nya småstadssituation. Men medan rensningsprocessen fullkomnas i Gilead i en kristen kontext, hölls Lilas sökande efter nåd öppet redan tidigare, om än otydligt, genom hennes förmåga att driva sig själv till hårt arbete. Arbetet höll henne borta från horhuset och gav henne inträdesbiljett till Gileads fromma gemenskap. Arbetet gjorde henne glömsk för sabbaten, till prästens nöje. Arbetet definierade vad där kunde finnas i henne av helighet och rättvisa, en aspekt som kunde ha förstärkt Sigurdsons analys av Lilas porösa men kapabla jag.

Ett annat ämne som bidrar till konfrontation mellan Robinsons idéer som essäist och hennes uppfinningsrikedom i romanform är den darwinistiska evolutionen eller snarare hur denna teori har använts i tjänst hos reduktionistiska filosofier som inte kan förstå någon annan mänsklig motivation än egenintresset. Som Andreas Nordlander, universitetslektor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet, påpekar dramatiserar Gilead den mänskliga motivationens komplexitet, såväl den inre monologen hos det skrivande subjektet, Ames, som skriver ett brev för sonen att öppna efter Ames död, som handlandet hos de sekundära personer som är närvarande eller frånvarande – från Ames far och farfar till hans ”fosterson” Jack. Predestination är ett ämne som såväl diskuteras som undviks i romanens konversationer. Förändringar hos människor kanske eller kanske inte sker. Deras obetänksamma handlingar kanske eller kanske inte får en logik som förklarar dem tillfredsställande. Många av essäerna i Marilynne Robinson and Theology (som Svenungsson, Walton och Beata Agrell) förklarar kärlek, eller agape som Robinsons ”recept” för den mänskliga existens som inte kan fungera utan en andlig dimension, ett erkännande av Guds närvaro trots all världens elände. Andreas Nordlander pekar också ut Robinsons tro på kultur som ett motgift mot reduktionistiska perversioner. Enligt Robinson är det endast utanför ett humanistiskt samhälle de reduktionistiska idéerna kan vinna mark. Jag tror romanerna skildrar detta genom sin tonvikt på lärandet som aldrig reduceras till iakttagelser eller fakta, utan är ett verkligt uppbyggande av den mänskliga personen genom uråldrig visdom. Lärandet är också likvärdigt med att förvärva ett språk i vilket man kan uttrycka mer än negativa värderingar av sig själv och andra, och artikulera nyanserna i de begär och avvisanden som färgar självförståelsen och förståelsen av andra. Och den vokabulär som ger form åt människans nycker går oftast att finna i Bibeln.

Biblisk intertextualitet

Medan Robinson använder en mångfald av intertextualiteter och hänsyftningar, inte minst i en firad referens till den prototypiska katolska romanen, George Bernanos Journal d’un curé de campagne (Prästmans dagbok), är hennes kreativitets grundvalar utan tvekan bibliska. Kamilla Skarström Hinojosa, universitetslektor i Gamla testamentets exegetik vid Göteborgs universitet, prisar kraftfullt den gammaltestamentliga kvaliteten i hennes romaner, och jämför deras spänning mellan bofasta och vandrare med Israels erfarenhet av uttåg och vandring. Doll och Lila jämför hon med Rut och Noomi, och jämförelsen är inte endast till detaljerna passande, utan visar också tydligt just hur episka och universella Robinsons persongalleri aspirerar på att vara. Med fokus på Lila kommenterar Skarström Hinojosa valet av verser från Hesekiel som smidigt kommer in i berättelsen, genom Lilas skrivövningar där hon ur en stulen Bibel skriver av passager från det kontroversiella kapitel 16. Skarström Hinojosa ger läsaren en hjälpsam bakgrund genom att återge djupen i de kontroverser som omger denna profet, vars syner förbjöds av rabbinerna och vars bilder inte heller passar Ames. Lila, å sin sida, finner i sin egen barndom ett tydligt eko av Hesekiels övergivna spädbarn som blev lämnat att ”sprattla i sitt eget blod”. ”Lev!” ropar Gud, så som Doll en gång gjorde med Lila. Och i utvecklingen av detta trådslitna liv erfar Lila så småningom sitt eget barns födelse med samma bävan men helt andra följder. Lilas förståelse måste inte gå genom Bibeln, för den kommer direkt från erfarenheten på ett sätt som Ames i hemlighet beundrar, men språket för denna erfarenhet finner sitt mest fullkomnade uttryck i Bibeln, i dess episka proportioner och i den profetiska form som gränsar till mystiken, klarsyntheten och tidlösheten.

På samma sätt har skribenter fokuserat liknelsen om den förlorade sonen som modell för förlåtelse i Robinsons romaner. Gilead erbjuder en explicit kommentar på denna passage i form av en återgiven predikan, där att förlåta och att bli förlåten läggs fram som två sidor av samma mynt. Men snarare än att följa liknelsens paradigm, noterar Walton att Robinson inverterar den i fråga om den förlorade sonen Jack, som bringar dom över huset vid sin återkomst då han visar hur dessa Guds tjänare faktiskt finner det svårt att följa den himmelske Faderns välkomnande inställning. Två essäer i Marilynne Robinson and Theology, av respektive Håkan Möller, professor i litteraturvetenskap, och Clemens Cavallin, professor i religionsvetenskap, identifierar detta tema som essensen i Home, där Jacks relation till sin biologiske far, Boughton, hamnar i rampljuset. Runt köksbordet omförhandlas relationer, men det är sonen som till slut förlåter fadern för dennes brist på kärlek. Cavallin finner en liknande omvändning av rollerna i Michael O’Briens The Father’s Tale, nära nog att identifiera denna omvändning som en av vår tids trender. Möller, Cavallin och Agrell identifierar alla den förlorade sonen som ett huvudtema i Robinsons förståelse av kristendomen, och ger oss bibliografiska nyckelresurser för en fördjupning av detta tema.

Många genrer, många röster

Professorn emerita i litteraturvetenskap Beata Agrells bidrag tar tag i uppfinningsmekaniken i Robinsons arbete. Hon dekonstruerar Gileads genre, och använder den som ett verktyg inte bara för att klassificera utan också för att tränga in i och bortom narrativet för att nå dess nakna retoriska strukturer. Agrell öppnar de olika nivåer på vilka denna brevroman arbetar, och visar hur var och en av dess onumrerade korta skrivna sektioner åtskilda av några få blankrader (en stil som upprepas i alla Robinsons romaner) avslöjar förändringar i berättarens tonläge och syftet med retoriken. Genom att introducera begreppen eller snarare genrerna andlig självbiografi och didaktiskt brev, länkar Agrell romanen till en hel tradition av antik retorik och biblisk och andlig kristen litteratur som inte självklart kommer för tanken inför den synbart enkla berättelsen. Medan Bibeln ger en stilmässig och narrativ bas för de parataktiska avsnitten, ger upphöjandet av familjesagan memoaren episka proportioner, särskilt när den släpper lös eldig retorik i ”jeremiadens” form. Slutligen finns verkets tvingande nödvändighet, ”exigens”, i den döende (påhittade) författarens figur, där den inordnas som ars moriendi. Genom att följa dessa formaliserade trådar leder oss Agrell till romanens kärnbudskap, som hon sammanfattar som en vision av agape, eller kärlek till nästan. Detta, säger hon, är varken ett direkt politiskt budskap eller någonting som boken kan reduceras till. Ändå ansluter sig Agrells slutsats väl till den antidarwinistiska hållning som slagits fast i Nordlanders essä. Det finns ingenting reduktionistiskt hos Robinson, och detta är tydligt också i denna formella analys där hon tydligt inte nöjer sig med att hålla sig till endast en genre.

Frågan om Robinson kunde tänkas vara en Nobelpriskandidat måste vara i tankarna hos fler än en av de som läst henne. Man skulle kunna fråga sig om det i förlängningen skulle vara en björntjänst att dubba Robinson till ”religiös författare”, eller som introduktionen i Marilynne Robinson and Theology formulerar det ”en teologiskt tankfull, kristet orienterad, författare”. Trots allt förvägras till och med T. S. Eliot definitionen ”religiös poet” på Nobelprisets websida, om nu någon skulle ha några sådana misstankar ex post facto. Det är definitivt inte att hon är kristen som gör Robinson till en god författare. Men att skildra den traditionen från insidan till att bli någonting levt och värt att leva, gör ändå att Robinson utmärker sig gentemot modernitetens obevekligt kritiska och oengagerade röster, medan hon samtidigt håller sig nära en lekpersons förståelse av världen. Hon är trots allt inte präst, och hennes röst är en kvinnas. Framför allt är hennes konst mästerlig, och hennes skrivande håller greppet om läsaren inte genom spänningens och intrigens snabba tempo, utan just genom motsatsen. Medan ingenting händer, pågår under ytan så mycket i den mänskliga själen.

Översättning: Magdalena Dahlborg

Marilynne Robinson and theology, Ola Sigurdson och Håkan Möller (red), Konferenser nr 105. Kungl. Vitterhetsakademien 2021, 224 s.

 

Barbara Crostini är docent i grekiska vid Uppsala universitet och lektor vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 4/2023, s. 39–44.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av BARBARA CROSTINI

Om en god författare kan bedömas utifrån kvaliteten på den litterära kritik som hon framkallar, måste Marilynne Robinson anses vara en utomordentlig sådan. Hennes hittills fem romaner har fått en livaktig akademisk uppföljning, utöver den mycket vida läsekrets som hon har världen över. Hyllningskören har nu fått utökning i form av en antologi med essäer, som är resultatet av en akademisk konferens vid Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien år 2018. Titeln Marilynne Robinson and Theology, signalerar tydligt hur Robinsons verk är oskiljaktiga från hennes teologiska reflektion. Denna vinkel är betydelsefull, enär litteraturkritiken ofta inte ens överväger teologin som en möjlig kompletterande disciplin vid läsningen av fiktion. Med sina romaner orsakar Robinson ett paradigmskifte. Hennes essäer inom sakprosa medger att detta skifte är medvetet.

Författarna i detta svenska besök inom Robinsonkritiken är en grupp av forskare från Göteborgs universitet som gett Robinson många timmar vid det fasta seminariet i ”litteratur och religion”. Akademiker från universitetet i Glasgow gör dem sällskap med ett passande kompletterande perspektiv från skotskt håll. Varje essä ger ett substantiellt bidrag till Robinsonforskningen. Tillsammans begrundar de kopplingar mellan Robinsons fiktion och sakprosa och gör en djupanalys av trilogin Gilead, Home och Lila. Den fjärde romanen i serien, Jack, kom 2020, för sent för att inkluderas utöver korta omnämnanden. Robinsons debutroman, Housekeeping, får marginellt utrymme, men dessa korta anmärkningar ger ändå insiktsfulla jämförelser med hennes senare arbeten. För en mer genomgående presentation av själva författarskapet, såväl romaner som essäer, se John Sjögrens artikel ”Åh detta liv, denna värld” i Signum 3/2016.

Robinsons kalvinism

Trogna sitt teologiska perspektiv, fördjupar sig forskarna i frågan om Robinsons självbeskrivning som kalvinist. Doug Gay, lektor i praktisk teologi vid Glasgows universitet, ger en skotsk bakgrund till kalvinismens ökända repressiva attityd gentemot konsten, som genom historien framkallat skarpa reaktioner inom skotskt kulturliv. Han föreslår att Robinsons positiva inställning till Calvin beror på hennes radikala förstahandsläsning av hans verk, och att hon bestämt skakat av sig dess förkrossande attityd på ett ”överskridande” sätt. Gay understryker också att Robinson behåller sin intellektuella autonomi genom att ifrågasätta kalvinistiska trossanningar som predestination, och genom en kritisk förståelse av kalvinistiska attityder, till exempel genom en medvetenhet om att goda gärningar kan vara fromt hyckleri. Vad Robinson finner attraktivt i Calvins teologi är en djupt allvarlig inställning till livet som hon tycker att vår samtid skulle må bra av att återupptäcka. Kalvinism blir en passande konversationspartner i sin västamerikanska inkarnation, när den inte längre är oblandad och opåverkad utan influerad av väckelserörelser, metodistisk sentimentalitet och abolitioniströrelsens krav. Av det skälet förespråkar Robinson, som Heather Walton, professor i teologi och kreativ praktik vid samma universitet, skildrar, ett mer traditionellt utövande av teologiskt tänkande, snarare än att anta de mer spännande nutida formerna av akademisk teologi. Denna inställning, som Walton när hon först mötte Robinson som elev tyckte var en besvikelse, förklaras i Robinsons förståelse av verkligheten som metafor och hennes strävan efter att begripliggöra existensens djupa mysterier. Kanske är det i denna mening Robinson inspirerat professorn i systematisk teologi i Lund Jayne Svenungssons berömda läsning av hennes romaner som arvtagare till den romantiska traditionen (se John Sjögrens ”Åh, detta liv, denna värld” i Signum 3/2016). Hennes essä är i Marilynne Robinson and Theology omtryckt i engelsk översättning. Robinson skapar ett utsökt narrativt paket för de största och mest akuta existentiella frågorna medan hon uppriktigt erkänner religionens historiska betydelse inom detta fält. Jag tvivlar på att hon skulle gå med på att hennes kalvinism är ”överskridande”. Snarare skildrar hon den inkulturation där kalvinismen blir ”översatt” och överförd till de tider och platser som hon återskapar.

Bakom Robinsons egen kalvinism lurar en överraskande katolsk förståelse av relationen mellan kosmos och gudomlighet. Det är därför inte överraskande att hon funnit en uppskattande läsekrets bland katoliker, även hos auktoriteter som biskop Erik Varden i en intervju i samband med tidskriften The Tablets vårfestival 2021. Den centrala frågan om nåden som biskop Varden betonade har i Marilynne Robinson and Theology plockats upp av Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap i Göteborg. Han pekar på hur Robinsons förståelse kombinerar tre möjliga paradigm: natur–nåd, synd–nåd samt den ”mindre självklara” tragedi–nåd. Medan man hos en protestantisk författare skulle förväntat sig större betoning av synd–nåd och ett fokus på ångerprocessen, leder Robinsons förståelse av naturen som en gudomligt utsedd plats för uppenbarelse till åtminstone jämbördig uppmärksamhet på det första, mer katolska paradigmet natur–nåd. Sakramental begrundan av den gudomliga verkligheten är den främsta av hennes återkommande metaforer, av ovan nämnda Heather Walton identifierade som kärnan i hennes poesi: bilder valda för att ”fästa ord vid synliga ting”. I hennes verk är sakrament, såväl kyrkliga riter som naturliga riter, som solnedgång och månuppgång, och det sakramentala medvetandet flödar ur den tröskelvärld vid civilisationens gräns som hennes romanfigurer bebor både geografiskt och mentalt. Kombinationen av det kyrkliga och det vardagliga låter Robinson befria tradition från konvention, och lösa den kraft som religion utgör utanför de trånga ramar den i dag blir fängslad i och förminskad till både av religionens alltför ivriga anhängare och dess belackare, och inte minst av en religionsblind samtid. Det krävs mod för att göra så, och en uppnådd djup visdom. Robinson visar bägge i den pondus hennes hantverk utstrålar, som rytmisk musik byggd av ord.

Utmanande samband

Marilynne Robinson and Theology är inte enbart lovord. En återkommande stötesten är sambandet mellan Robinsons sakprosa och vad hon visar genom fiktionens narrativ. Flera av bokens skribenter ställer frågor om detta, vilket förstås är intellektuellt legitimt även om man skulle kunna mena att den som hänger upp sig på detta missar det faktum att författaren själv har valt två olika sätt att uttrycka sig, ett ”diskursivt” och ett ”performativt”, en hjälpsam distinktion hos Doug Gay. Även om den svenska översättningen av Gilead på omslaget marknadsför boken som ”Obamas favorit”, är dess politiska motstånd mot slaveriet inte insvept i politisk korrekthet. Robinsons berättelser ger inte en ”korrekt” förståelse av livet. Inte heller bjuder de på paradigm att härma. I stället speglar de det mänskliga livet i all dess oreda och krånglighet, och erbjuder vad tröst som kan erbjudas genom uppmärksamhet på de specifika livsresornas omständigheter. Nåden kan bli funnen i lidandet, genom att erkänna trasigheten och vägra att prydligt gömma undan den. Jag är därför böjd att vara oense med universitetslektorn i teologi i Göteborg Martin Westerholms kritik, när han i Gileads ovilja att låta Jack, prästen Boughtons vilsegångne son, återvända till hemstaden Gilead och bosätta sig där med sin färgade hustru och nyfödde son, beklagar att Robinson inte låter nåden nå den som inte uppnår en sakramental förståelse av livet. Men ett lyckligt slut skulle inte vara i enlighet med berättelsens spänning. Därtill bortser Westerholm från den försoning som Jacks ”andlige” fader, Ames, bibringar genom att läsa den bibliska välsignelsen över Jack. Avskedsscenen vid en busshållplats är laddad med löften och förseglar en typ av förlåtelse trots de praktiska mänskliga begränsningarna. Genom denna välsignelse bekräftas Jack i sina jordiska roller som son, bror, make och far – roller som han kämpar med att leva upp till men inte helt har gett upp. Denna spänningsfyllda avslutning är inte utan hopp. Narrativt skildrar den en trovärdig dynamik som en teologiskt korrekt final i enlighet med Westerholms förväntningar helt skulle ha misslyckats med. I ett sådant fall kan koherens inte åberopas som domskäl.

Ola Sigurdson argumenterar mer lyckosamt för en liknande överensstämmelse mellan Robinsons förståelse av ”det kapabla jaget”, som åberopas som grund för en självständig och politiskt medveten människa i ett demokratiskt samhälle, och ”det porösa jaget” som verkar nödvändigt för att ta emot nåden när den manifesterar sig. Sigurdson diskuterar denna distinktion såväl i termer av historisk evolution – ett till att börja med poröst och öppet samhälle blir mer och mer kapabelt och självtillräckligt och därför slutet gentemot nåden – och i termer av ontologiska och även psykologiska tillstånd som verkar inom samma person vid olika tider, eller rentav i samtidig spänning. Han drar ur detta slutsatsen att berättelsen om Lila, ett övergivet barn som med tiden blir prästen John Ames hustru, visar båda dessa jag i arbete. Först när ”det kapabla jaget” blir vad Charles Taylor kallar ett ”buffrat jag”, ett jag som byggt in sig i en skyddad och sluten zon, är nåden som möjlighet utesluten. Hennes rådighet är nödvändig för överlevnad. Sigurdson belyser berättelsen genom att beskriva Lilas resa som en ”rensning”, där porerna, gradvis befriade och renade från det som skymmer sikten, slutligen kan erfara nådens ljud. Det är först när männi­skans inre ”porositet”, som märks genom det djupa obehag ensamheten orsakar även för dem som är vana vid den, bryter igenom som den kan ge nödvändig förmåga till förändring. Sigurdsons begäran om teoretisk koherens blir därmed löst i en djupare förståelse av berättelsen om Lila och erbjuder viktiga kategorier för tänkandet.

Nåd och dop

Dopet som reningsbad är definitivt en del av rensningsprocessen. Psykologen och psykoanalytikern Maria Yassa följer denna tankegång genom att presentera en psykoanalytisk förklaring av Lila bland vändpunkterna för en ”katastrofal förändring” – en förändring vars konsekvenser ligger utanför förståelsen av den person som går igenom den. Yassa förstår Lilas önskemål att gifta sig med Ames tillsammans med den doprit hon också begär som två aspekter av den trosakt som binder samman Lila och Ames i ett nytt liv. Lila är kapabel att bli förälskad, men eftersom misstro varit nödvändig för hennes överlevnad hela livet är hon inte kapabel att känna tillit. Det är hennes instinktiva porositet, korrekt förstådd som en sorts inherent och grundläggande mänsklig förmåga, som låter henne överraska sig själv och reagera oväntat. Sigurdson erkänner ambivalensen även i dopakten, när Lila vill ”avrena” sig när hon misstänker att dopet skär av henne från hennes tidigare vänner. Solidaritet med de otvättade, odöpta och även kriminella vägstrykare, framför allt den obildade och tilltufsade kvinna som riskerade sitt liv för att rädda Lila som barn, och som paradoxalt kallas ”Doll” (”Dockan”), är inte någonting Lila kan frånhända sig trots de år som gått. Att hålla fast vid sitt förflutna är en typ av lojalitet. Inte heller kan hon glädjas åt sin egen klassresa om det betyder att andra lämnas bakom.

Nåden är anknytningens nåd. Denna kärleksinstinkt som bryter Lilas säkra ensamhet rymmer inte bara hennes fascination inför prästens fysiska närvaro, med förlängning in i hennes ensamhet genom närhet till doften av hans ylletröja, men förutsades också i hennes tidigare, obesvarade, förälskelse i en besökare på bordellen. Denne yngre man, som drar fördel av hennes naiva känslor medan han föredrar en annan flicka, stannar kvar som ett avlägset hot mot hennes liv och driver henne att till slut fly St Louis och komma till Gilead. Medan ett liv i sexuell utsatthet bygger upp det buffrade jaget, är porositetens utsatthet en lyx Lila bara kan tillåta sig i denna nya småstadssituation. Men medan rensningsprocessen fullkomnas i Gilead i en kristen kontext, hölls Lilas sökande efter nåd öppet redan tidigare, om än otydligt, genom hennes förmåga att driva sig själv till hårt arbete. Arbetet höll henne borta från horhuset och gav henne inträdesbiljett till Gileads fromma gemenskap. Arbetet gjorde henne glömsk för sabbaten, till prästens nöje. Arbetet definierade vad där kunde finnas i henne av helighet och rättvisa, en aspekt som kunde ha förstärkt Sigurdsons analys av Lilas porösa men kapabla jag.

Ett annat ämne som bidrar till konfrontation mellan Robinsons idéer som essäist och hennes uppfinningsrikedom i romanform är den darwinistiska evolutionen eller snarare hur denna teori har använts i tjänst hos reduktionistiska filosofier som inte kan förstå någon annan mänsklig motivation än egenintresset. Som Andreas Nordlander, universitetslektor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet, påpekar dramatiserar Gilead den mänskliga motivationens komplexitet, såväl den inre monologen hos det skrivande subjektet, Ames, som skriver ett brev för sonen att öppna efter Ames död, som handlandet hos de sekundära personer som är närvarande eller frånvarande – från Ames far och farfar till hans ”fosterson” Jack. Predestination är ett ämne som såväl diskuteras som undviks i romanens konversationer. Förändringar hos människor kanske eller kanske inte sker. Deras obetänksamma handlingar kanske eller kanske inte får en logik som förklarar dem tillfredsställande. Många av essäerna i Marilynne Robinson and Theology (som Svenungsson, Walton och Beata Agrell) förklarar kärlek, eller agape som Robinsons ”recept” för den mänskliga existens som inte kan fungera utan en andlig dimension, ett erkännande av Guds närvaro trots all världens elände. Andreas Nordlander pekar också ut Robinsons tro på kultur som ett motgift mot reduktionistiska perversioner. Enligt Robinson är det endast utanför ett humanistiskt samhälle de reduktionistiska idéerna kan vinna mark. Jag tror romanerna skildrar detta genom sin tonvikt på lärandet som aldrig reduceras till iakttagelser eller fakta, utan är ett verkligt uppbyggande av den mänskliga personen genom uråldrig visdom. Lärandet är också likvärdigt med att förvärva ett språk i vilket man kan uttrycka mer än negativa värderingar av sig själv och andra, och artikulera nyanserna i de begär och avvisanden som färgar självförståelsen och förståelsen av andra. Och den vokabulär som ger form åt människans nycker går oftast att finna i Bibeln.

Biblisk intertextualitet

Medan Robinson använder en mångfald av intertextualiteter och hänsyftningar, inte minst i en firad referens till den prototypiska katolska romanen, George Bernanos Journal d’un curé de campagne (Prästmans dagbok), är hennes kreativitets grundvalar utan tvekan bibliska. Kamilla Skarström Hinojosa, universitetslektor i Gamla testamentets exegetik vid Göteborgs universitet, prisar kraftfullt den gammaltestamentliga kvaliteten i hennes romaner, och jämför deras spänning mellan bofasta och vandrare med Israels erfarenhet av uttåg och vandring. Doll och Lila jämför hon med Rut och Noomi, och jämförelsen är inte endast till detaljerna passande, utan visar också tydligt just hur episka och universella Robinsons persongalleri aspirerar på att vara. Med fokus på Lila kommenterar Skarström Hinojosa valet av verser från Hesekiel som smidigt kommer in i berättelsen, genom Lilas skrivövningar där hon ur en stulen Bibel skriver av passager från det kontroversiella kapitel 16. Skarström Hinojosa ger läsaren en hjälpsam bakgrund genom att återge djupen i de kontroverser som omger denna profet, vars syner förbjöds av rabbinerna och vars bilder inte heller passar Ames. Lila, å sin sida, finner i sin egen barndom ett tydligt eko av Hesekiels övergivna spädbarn som blev lämnat att ”sprattla i sitt eget blod”. ”Lev!” ropar Gud, så som Doll en gång gjorde med Lila. Och i utvecklingen av detta trådslitna liv erfar Lila så småningom sitt eget barns födelse med samma bävan men helt andra följder. Lilas förståelse måste inte gå genom Bibeln, för den kommer direkt från erfarenheten på ett sätt som Ames i hemlighet beundrar, men språket för denna erfarenhet finner sitt mest fullkomnade uttryck i Bibeln, i dess episka proportioner och i den profetiska form som gränsar till mystiken, klarsyntheten och tidlösheten.

På samma sätt har skribenter fokuserat liknelsen om den förlorade sonen som modell för förlåtelse i Robinsons romaner. Gilead erbjuder en explicit kommentar på denna passage i form av en återgiven predikan, där att förlåta och att bli förlåten läggs fram som två sidor av samma mynt. Men snarare än att följa liknelsens paradigm, noterar Walton att Robinson inverterar den i fråga om den förlorade sonen Jack, som bringar dom över huset vid sin återkomst då han visar hur dessa Guds tjänare faktiskt finner det svårt att följa den himmelske Faderns välkomnande inställning. Två essäer i Marilynne Robinson and Theology, av respektive Håkan Möller, professor i litteraturvetenskap, och Clemens Cavallin, professor i religionsvetenskap, identifierar detta tema som essensen i Home, där Jacks relation till sin biologiske far, Boughton, hamnar i rampljuset. Runt köksbordet omförhandlas relationer, men det är sonen som till slut förlåter fadern för dennes brist på kärlek. Cavallin finner en liknande omvändning av rollerna i Michael O’Briens The Father’s Tale, nära nog att identifiera denna omvändning som en av vår tids trender. Möller, Cavallin och Agrell identifierar alla den förlorade sonen som ett huvudtema i Robinsons förståelse av kristendomen, och ger oss bibliografiska nyckelresurser för en fördjupning av detta tema.

Många genrer, många röster

Professorn emerita i litteraturvetenskap Beata Agrells bidrag tar tag i uppfinningsmekaniken i Robinsons arbete. Hon dekonstruerar Gileads genre, och använder den som ett verktyg inte bara för att klassificera utan också för att tränga in i och bortom narrativet för att nå dess nakna retoriska strukturer. Agrell öppnar de olika nivåer på vilka denna brevroman arbetar, och visar hur var och en av dess onumrerade korta skrivna sektioner åtskilda av några få blankrader (en stil som upprepas i alla Robinsons romaner) avslöjar förändringar i berättarens tonläge och syftet med retoriken. Genom att introducera begreppen eller snarare genrerna andlig självbiografi och didaktiskt brev, länkar Agrell romanen till en hel tradition av antik retorik och biblisk och andlig kristen litteratur som inte självklart kommer för tanken inför den synbart enkla berättelsen. Medan Bibeln ger en stilmässig och narrativ bas för de parataktiska avsnitten, ger upphöjandet av familjesagan memoaren episka proportioner, särskilt när den släpper lös eldig retorik i ”jeremiadens” form. Slutligen finns verkets tvingande nödvändighet, ”exigens”, i den döende (påhittade) författarens figur, där den inordnas som ars moriendi. Genom att följa dessa formaliserade trådar leder oss Agrell till romanens kärnbudskap, som hon sammanfattar som en vision av agape, eller kärlek till nästan. Detta, säger hon, är varken ett direkt politiskt budskap eller någonting som boken kan reduceras till. Ändå ansluter sig Agrells slutsats väl till den antidarwinistiska hållning som slagits fast i Nordlanders essä. Det finns ingenting reduktionistiskt hos Robinson, och detta är tydligt också i denna formella analys där hon tydligt inte nöjer sig med att hålla sig till endast en genre.

Frågan om Robinson kunde tänkas vara en Nobelpriskandidat måste vara i tankarna hos fler än en av de som läst henne. Man skulle kunna fråga sig om det i förlängningen skulle vara en björntjänst att dubba Robinson till ”religiös författare”, eller som introduktionen i Marilynne Robinson and Theology formulerar det ”en teologiskt tankfull, kristet orienterad, författare”. Trots allt förvägras till och med T. S. Eliot definitionen ”religiös poet” på Nobelprisets websida, om nu någon skulle ha några sådana misstankar ex post facto. Det är definitivt inte att hon är kristen som gör Robinson till en god författare. Men att skildra den traditionen från insidan till att bli någonting levt och värt att leva, gör ändå att Robinson utmärker sig gentemot modernitetens obevekligt kritiska och oengagerade röster, medan hon samtidigt håller sig nära en lekpersons förståelse av världen. Hon är trots allt inte präst, och hennes röst är en kvinnas. Framför allt är hennes konst mästerlig, och hennes skrivande håller greppet om läsaren inte genom spänningens och intrigens snabba tempo, utan just genom motsatsen. Medan ingenting händer, pågår under ytan så mycket i den mänskliga själen.

Översättning: Magdalena Dahlborg

Marilynne Robinson and theology, Ola Sigurdson och Håkan Möller (red), Konferenser nr 105. Kungl. Vitterhetsakademien 2021, 224 s.

 

Barbara Crostini är docent i grekiska vid Uppsala universitet och lektor vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 4/2023, s. 39–44.